Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Lapis nr 1 , 2018
Lapis nr 2, 2018
Lapis nr 3, 2018
Lapis nr 4, 2018
Lapis nr 5, 2018
Lapis nr 6, 2080
Lapis nr 7-8, 2018
Lapis nr, 9, 2018
Lapis nr 10, 2018
Lapis nr 11, 2018
Lapis nr 12, 2018
Ferrorodonit,VIII/F.27-05 silikat
Ca(MN2+,Fe2+)3Fe2+[Si5O15] triklinFerrorodonit är brunröd till rosabrun, har glasglans, hårdhet 6, vit streckfärg, densitet 3,71. Detta järnrika kalcium-mangan-kedjesilikat är Fe-analogen till rodonit. Typfyndplatsen är den världsberömda buntmetallfyndigheten Broken Hill, New South Wales, Australien. I högvärdiga malmprov med blyglans, kopparkis, spessartin och kvarts hittades ferrorodonit som kristaller med avrundade kanter och upp till två centimeters storlek. Ferrorodonit är genomlysbar och spröda.
Fluorotremolit,VIII/F.10-08
Ca2Mg5[(F,OH)|Si4O11]2 monoklinFärgen är grå, vitaktigt grön eller ljust grön, fluorotremolit har glasglans, hårdhet 5-6, vit streckfärg, densitet 3,04. Redan i Höpfners "Val Tremola", 1789, har fluorotremolit konstaterats (bevisats) Särskilt höga fluorhalter visar gräsgröna, svagt vanadiumhaltiga tremolitkristaller, upp till 1 centimeter långa, som förekommer norr om och söder om Venett-passhöjden.
Gratianit, II/E.1-07sulfosalt
(Mn,Fe)Bi2S4 monoklinGratianit är grå, har metallglans, densitet 6,03. Detta mangan-wismut-sulfosalt är den monoklina Bi-analogen till klerit. I skarnmalmen vid koppar-guldfyndigheten Baita Bihor i Apuseni-bergen i Rumänien, bildar den enbart malmmikroskopiskt synliga gratianiten finaste lameller i en cosalit-bismutit bergart samt ytterst små inneslutningar med tetradymit i kopparkis. Namnet hedrar professor Gratian Cioflica (1927-2002), mineralog vid universitetet Bukarest.
Kegginit, IV/G.14-10 polyvanadat
Pb3Ca3[AsV125+O40(VO)] • 20 H2O trigonalKegginit är orangeröd, har glasglans, hårdhet 2, rosa-orange streckfärg, densitet 2,69. Detta vattenrika och arsenhaltiga bly-kalcium-polyvanadat härstammar från Packrat Mine, Gateway District, Colorado. Kegginit sitter som ytterst små sexkantiga minitavlor <0,1 mm på asfaltit, vid sidan av ansermetit, mesait, sherwoodit och gips på montroseit-corvusit-förande sandsten. Kegginit löses lätt i förtunnad saltsyra. Namnet syftar till det nya mineralets struktur. Mineralet innehåller "Keggin-Anion", ett metallkomplex av typ (XM12O40], som den brittiska kemisten J.F.Keggin beskrev för första gången år 1934.
Magnesiorowlandit-(Y),VIII/C.18-08 silikat
Y4(Mg,Fe2+)[F|Si2O7]2 triklinMagnesiorowlandit-(Y) är grå till vit, har glas- till fettglans, hårdhet 5 -5½, vit streckfärg, densitet 4,82. Detta yttrium-magnesiumsilikat är Mg-analogen till rowlandit, med vilket det kemiskt kan blandas. I Souridalen nära Komono, prefekturen Mie i Japan bildar magnesiorowlandit-(Y) finkorniga-pulvriga massor upp till 1 centimeter stora i en muskovitpegmatit, tillsammans med allanit-(Ce), gadolinit-(Y) och Yftisit-(Y).
Lapis, årgång 44. Nr. 2 februari 2018
Martinandresit, VIII/J.25-72 zeolit
Ba2[Al4Si12O32] • 10 H2O ortorombiskMartinandresit är färglös till mjölkvit, även beige, har glas- till porslinsglans, hårdhet 4½, vit streckfärg, densitet 2,48.
Detta barium-alumosilikat är en zeolit med nära släktskap till harmotom. Martinandresit härstammar från nordsidan av berget Isenwegg ovanför Wasenalp i Simplonområdet, Wallis i Schweiz. Här bildades i alpina klyftor med armenit i ljusa celcian förande zoisitgnejser. I armenitzonens östra vägg löper i kontakten med en flackliggande celsiangnejs intill en mörkgrå glimmerskiffer, en rakt uppåt stående, meterlång boudinklyfta som tidigare förde rikligt med bergkristall och armenit. Fyndigheten har tidigare levererat klumpartade kristallgrupper 5 till 7 centimeter stort. Hela boudinklyfta består till stor del av martinandresit, tätt hopväxta med finkornig dickit och med armenit, samt bergkristall och klorit. Martinandresit är genomlysbar och spröd. Namnet hedrar schweizaren och Strahlern Martin Andres (*1965) från Brig, som upptäckte både fyndplatsen på Wasenalp och mineralet martinandresit.
Lapis, årgång 44. Nr. 3 mars 2018
Babanekit, VII/C.13-65 arsenat
(Cu,Cn,Co,Ni)32+[AsO4]2 • 8 H2O monoklinBabanekit är brunrosa till orangeröd, även blekrosa eller gråvit, har glasglans, hårdhet 1½ -2, ljusrosa till vit streckfärg, densitet 3,19. Denna vattenrika koppararsenat tillhör vivianitgruppen och kan kemisk blandas med köttigit, erytrin och annabergit, och visar därför – förutom koppar – även tydliga halter av zink, kobolt och nickel. Typfyndplatsen är den så kallade "spökgången" i Grube Rovnost, Revier Jáchymov, Tjeckien. På kopparkis/tennatit-matrix bildar babanekit listformigt utsträckta, spetstavliga kristaller upp till 1,5 mm långa. En del förekommer även som halvklotformiga, radialstråliga kristallgrupper upp till 2 mm Ø. Karakteristiska följeslagare är lindackerit, lavendulan och gips, samt hlousekit, veselovskyit och pradetit. Banekitkristallerna är genomlysbar och löses lätt i syra samt angrips av lut. Namnet hedrar den tjeckiska gruvbyggnadsspecialisten och mineralogen Frantisek Babánek (1836-1910), bergsråd i Pribram och Jáchymov. Redan nu känner man till flera fyndorter, till exempel; Grube Clara, Tyskland, Svätoduska och Spania Dolina, Revier Libethen i Slowakien, Nöckelberg nära Leogang i Salzburg, Mina Fenugu Sibir på Sardinien och Veta Negra Mine, Tierra Amarilla, Copia´po i Chile.
Wampenit
Detta organiska mineral är kemiskt släkt med kolvätet phylloretin. Typfyndplatsen är torvmossen Wampen nära Marktredwitz i Fichtelgebirge. På granved som till stor del har omvandlats till torv, bildar wampenit genomlysbara, bladiga kristaller, andra ytformer är enbart svagt utbildade. Kontakttvillingar finns det gått om. Det undersökts bara ett prov, som tidigare tolkats som fichtelit. Fyndet gjordes 1998. Provet visades innehöll enbart wampenit i 0,4 mm långa kristaller, dock ingen fichtelit.
Normalt förekommer fichtelit i väl utbildade hemimorfa kristaller, och dess typfyndplats är antagligen ett torvlager som ligger norr om Marktredwitz, troligen till och med den 1998 öppnade torvmyren Wampen. Frågan är, om inte samtliga dessa bladformiga utbildade fichtelitkristaller med sina något otydligt uppbyggda yttre ränder är wampenit.
Lapis, årgång 44. Nr. 4 april 2018
Albertiniit, IV/K.5-03 sulfit
(Fe3+,Mn2+)[SO3] ٠3 H2O monoklinAlbertiniit är färglös till gulaktigt brun, har glasglans, vit till gulaktigt vit streckfärg, densitet 2,46.
En vattenhaltigt järnsulfit som är Fe-analogen till gravegliait. Typlokalen är ett 1953 nedlagt bly-zink-försöksbrott vid Monte Falò nära Coiromonte i provinsen Novara, Piemonte i Italien. På scheelitförande kvartsådror på ett kloritskifferblock med gibbsit, hinsdalit, pyromorfit, plumbogummit och stolzit bildar albertiniit kortprismatiska, med avrundade kanter pyramidformade små kristaller <0,7 mm. En del är övertäckta med rostbruna, amorfa järnhydroxider. Med namnet hedras samlaren och bokautoren Claudio Albertini (* 1950), en specialist på sällsynta pegmatit- och arsenikmineral gällande Ossola-Devero området.
Leesit, IV/H.3-05 hydroxid
K[(UO2)4|O2|(OH)5] ortorombiskLeesit är orangegul, har glasglans, hårdhet 2, ljust gul streckfärg, densitet 3,25.
Denna vattenhaltiga kalium-uranyl-hydroxid tillhör schoepit-gruppen och skulle kunna vara en av huvudbeståndsdelarna i gummit, som uppstår vid vittringen av uran-pechblände. Leesit härstammar ur Jomac-Mine i White Canyon District, San Juan Co., Utha. I ett gipsskikt med nickelalumit-mbobomkulit bildar leesit genomlysbara parallellt sammanväxta små tavlor < 1 mm. I tätt sammanväxta sällskap finns massiv, orangefärgad compreignacit, samt ljust gul sklodowskit och oswaldpeetersit. Leesit löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet hedrar den amerikanske mineraliehandlaren och samlaren Bryan Lees (*1957).
Magnesiocanutit, VII/A.6-102. arsenat
Na(Mg,Mn2+)2Mn2+[AsO2(OH)2|(AsO4)2] monoklinMagnesiocanutit är brunaktigt rosa till rosa, har glasglans, hårdhet 2½, rödaktigt vit streckfärg, densitet 3,95.
Denna kalium-magnesiumarsenat tillhör alluauditgruppen och är Mg-analogen till canutit. Därifrån kommer namnet. Den hittades i Torrecillas-Mine, provinsen Iquique i Chile tillsammans med lavendulan, anhydrid, halit, canutit och magnesiokoritnigit. Canutit bildar radiala grupper bestående av spetstavliga kristaller <0,5 mm, som i utspädd saltsyra upplöses långsamt .
Lapis, årgång 44. Nr. 5 maj 2018
Nya mineral, Lapis nr 5, maj 2018
Bosoit, I/V/D.1-43 * obs, inte att förväxlar med den nya turmalinen bosiit !
SiO2 ٠ n (CxH2x+2) hexagonal, färglös, glasglans, vit streckfärg.Chibait, IV/D.1-45
SiO2 0,15(CH4, C2H6,(C3H8) kubisk, färglös till blåaktigt grå, glasglans, hårdhet 6½-7, vit streckfärg, densitet 2,03.Dessa två nya företrädare för kvartsgruppen innehåller, i likhet med melanophlogit, 8-10 viktsprocent gasmolekyler, i detta fall framförallt metan, etan och propan. Dessa är som "clathrat-förbindelser inneslutna i den hexagonala, respektive modifierade kvartsstrukturen. Identiska strukturer visar den så kallade "brännbara isen", metanhydrat. Bosoit är inväxt som mikroskopiskt små lameller i chibait, som bildar små kub-oktaedrar och större platta, pseudohexogonalt förvridna kontakttvillingar upp till 8 millimeter stora. I många fall är den genomskinliga chibait/bosoiten ersatt av den mjölkvita chalcedon pseudomorf. Chibait och bosoit är relativt utbredda i sandstenar och tuffer som tillhör miozen, som är genomdragen av ådror med kalcit, chalcedon, opal, epistilbit, klinoptlilolit och pyrit. Den namngivande typlokalen är Arakawa som ligger nära staden Minamiboso, i södra delen av halvön Boso, prefekturen Chiba i Japan.
Gatewayit, I/V/G.15-10
Ca6[As3+V34+V95+As65+O51] ٠ 31 H2O monoklinGatewayit är blåaktigt svart, har glasglans, hårdhet 2, gråblå streckfärg, densitet 2,34.
Morrisonit, IV/G.15-20
Ca11[As3+V24+V105+As65+O51]2 ٠ 78 H2O, monoklinMorrisonit är blåaktigt svart, har glasglans, hårdhet 2½, gråblå streckfärg. Densitet 2,29.
Packratit, IV/G.15-30
Ca11[As3+V24+V105+As65+O51]2 ٠ 78 H2O, triklinPackratit är mörkt grönaktigt blå till svart, har glasglans, hårdhet 2, gråblå streckfärg, densitet 2,36.
Vanarsit, IV/G.15-40
NaCa12[As3+V3,54+V8,55+O51]2 ٠ 78 H2O, monoklinVanarsit är mörkt blå till blåaktig svart, har glasglans, hårdhet 2, gråblå streckfärg. densitet 2,48.
Alla dessa vattenrika, arsenikhaltiga kalcium-polyvanadater härstammar ur Packrat-Mine, som ligger i urangruve-reviret i Gateway District, Mesa Co, Colorado. Moderbergarten är en montroseit corvusitförande sandsten som hör till Morrison-formationen, daterad till Jura. Samtliga fyra mineral uppträder bredvid varann, delvis tätt sammanväxta med parmakolit. Gatewayit bildar platta prismer < 1 mm.
Morrisonit bildar längsrevade lister < 1 mm. Packratit bildar druviga grupper och flata stänglar < 1 mm. Vanarsit bildar platta till solfjäderliknande grupper < 5 mm.
Samtliga fyra mineral löses lätt i utspädd saltsyra. Namnen syftar på fyndplatser, vanarsit härleds ur den kemiska sammansättningen, (V + As).
Iyoit, III/D.1-50
CuMn2+(OH)3Cl, monoklinIyoit är blekgrön till gulaktigt grön, har pärlemor- till glasglans, hårdhet 3, blekgrön streckfärg, densitet 3,22.
Misakiit, III/D.1-120
Cu3Mn2+(OH)6Cl2, trigonal/pseudohexagonalMisakiit är smaragdgrön, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 3½, ljusgrön streckfärg, densitet 3,42.
Dessa två koppar-mangan-oxiklorider är Mn2+-analogen till botllackit respektive kapellasit. Båda nya halogeniderna tillhör atacamit-gruppen och härstammar från grönskiffern, som bygger upp kusten av halvön Sadamisaki, prefekturen Ehime, Shikoku i Japan. I området kring Oku Mine bildades båda mineralerna bredvid varann på sprickor i en manganmalm, som förutom hausmannit, tefroit och rodokrosit även förgedigen koppar och kopparglans.
Iyoit bildar radialstråliga till dentritiska grupper upp till ~5 millimeter stora, som består av utsträckta lister <0,2 millimeter långa.
Misakiit uppträder som listformig förväxnings-fortsättning (<0,02 mm) från iyoit, eller som ytterst små, isolerade sexkantiga tavlor <0,005 mm Ø. Namnet syftar på den historiska beteckningen "Iyo" och "Misake" för de båda havsvikar som begränsar halvön Sadanisaki i norr respektive i söder.
Maruyamait, VIII/E.19-16
K(Mg,Fe2+)2Al7[O|(OH)3|(BO3)3|Si6O18], trigonal/pseudohexagonalMaruyamait är blekbrun till brun, har glasglans, hårdhet 7, brunaktigt vit streckfärg, densitet 3,08.
Detta aluminiumrika kalium-magnesium-borosilikat är K-analogen till oxy-dravit, den första turmalin vid vilken kalium förhärskar (för Na respektive Ca). Maruyamait bildades 180 till 200 kilometer djupt ner i jorden och innehåller på grund av det enormt höga bildningstrycket till och med mikrodiamanter. I kalifeldspat-kvarts-gneisen, som förekommer nära Kumdy-Kol i Kokchetav-Massif i Nord-Kasakstan, bildar maruyamait små genomlysbara korn och pelarformade kristaller <2 mm. Med namnet hedras professor Shigenori Maruyama (*1949) från Tokyo Institute of Technology, specialist på Kasakstans geologi.
Parisit-(La)V/C.7-68
Ca(La,Nd,Ce)2[F2|(CO3)3], monoklin/pseudotrigonalParisit-La är gulgrön även vit, har glasglans, är även jordigt matt, hårdhet 4-5, vit streckfärg, densitet 4,27.
Detta kalcium-sällanjordkarbonat med övervägande lantan är lantan-analogen till parisit (varifrån namnet kommer). Parisit-La härstammar från de hydrotermala kvartsgångar som förekommer i rutilkvarts-dagbrottet vid Mula Mine som ligger nära Tapera, Novo Horizonte, Bahia, Brasilien. De med kalcedon förkislade brecciegångarna i kaoliniserat metarhyolit för – vid sidan av bergkristall, rutil, hematit, almeidait, brockit och fluocerit-(Ce) – pseudohexagonal-pyramidala parisitkristaller med skrovliga ytor och upp till 8,2 mm långa. Dessa är delvis pseudomorft omvandlade till bastnäsit-(La), monazit-(La) och rabdofan-(La), som innehåller parisit-(La) som relikt- kärnpartier upp till 5 mm stora. Lokalt bildas även finkristallina vita överdrag.
Plavnoit, VI/D.20-45
K2Mn[UO2)4|O4|(SO4)2] ٠ 7 H2O, monoklinPlavnoit är rödaktig-orange, har glas- till sidenglans, hårdhet 2, blekorange streckfärg, densitet 4,92.
Detta vattenhaltiga kalium-mangan-uranylsulfat tillhör zippeitgruppen och härstammar från Plavno gruvan i östra delen av reviret Jáchymov i Böhmen, Tjeckien. I oxiderade uraninit-gångar bildar plavnoit, utöver om marecottiot, magnesiozippeit, blatonit och gips, små, tunna tavlor som är sammanväxta till halvklotformiga grupper <0,5 mm.
Riotintoit, VI/D.6-05
Al[OH|SO4] ٠ 3 H2O, triklinRiotintoit är färglös, har glasglans, hårdhet 2½, streckfärg vit, densitet 2,13.
Detta vattenhaltiga aluminiumsulfat härstammar från det nedlagda koppardagbrottet La Vendida nära Sierra Gorda, Atacamaöknen i Chile, fram till 1990 känt som Rio Tinto Mine. Riotintoit är genomlysbar och sprött, bildar ytrika rätvinkliga småtavlor <0,4 mm. Följeslagare är belloit, vendidait, eriochalcit, aubertit och alunit.
Siidrait, III/D.12-03
Pb2Cu[(OH)2|J3], ortorombiskSiidrait är svavelgul, har glasglans, hårdhet ~3, gul streckfärg, densitet 6,50.
Denna jodhaltiga bly-koppar-halogenid är släkt med bideauxit. Siidrait härstammar från Broken Hill, New South Wales, Australien. På en gammal marshitstuff som finns i Naturhistoriska museet i London, bildar siidrait ytterst små, genomlysbara korn <0.3 mm kring relikter av svart blyglans i kvarts. Ytterligare följeslagare är cuprit, anglesit, orangefärgad marshit och brochantit. Namnet hedrar den ryske mineralogen och kristallografen Oleg Sidra (1981), specialist på bly-halogenider.
Lapis, årgång 44. Nr. 6 juni 2018
Protoenstatit, VIII/F.2-05 silikat
(Mg,Fe,Al)2[Si2O6] ortorombiskProtoenstatit är färglös, har glasglans, vit streckfärg, densitet 3,30.
Detta järn- och aluminiumhaltiga kedjesilikat tillhör pyroxengruppen, och är en ofta förekommande beståndsdel i labradorit, "solsten" från Oregon. Typlokalen är Dust Devil Mine i Lake County. Protoenstatit bidrar här, sammanväxt med klinoenstatit i form av ytterst små nanopartiklar samt finfördelad ren koppar, till den grönaktiga färgen hus Oregon Sun Stone. Denna speciella labradorit visar i olika riktningar färgerna röd och röd-grön. Protoenstatit bildades vid hög temperatur och avkyldes snabbt.Bernarlottiit, II/E.24-17 sulfosalt
Pb6As5Sb3S18 triklinBernarlottiit är blygrå till svart, har metallglans, svart streckfärg, densitet 5,60.
Detta bly-arsenik-antimon-sulfosalt är släkt med baumhauerit och sartorit. Tidigare ansågs bernarlottiit vara "Sb-haltig baumhauerit", och härstammar från marmorbrotten i Ceragiola och Pitone, som ligger nära Serravezza, Carrara i Italien. Vid sidan av antimonrik sartorit bildar bernarlottiit finnåliga, tuviga aggregat, mera sällan även radiala kristallgrupper bestående av spröda, opaka nålar upp till max 4 mm. Namnet hedrar Bernardino Lotti (1847-1933), pionär inom Toscanas geologiska kartering och bergshantering.Byrudit, IV/F.8-05 oxid
Be0,5-1(V3+,Ti4+,Cr)2O6 ortorombiskByrudit är svart, har metallglans, hårdhet ~7, densitet 4,35.
Denna titan- och kromhaltiga beryllium-vanadiumoxid bildar i syenitpegmatiten i smaragdförekomsten Byrud vid Minnesund nära Eidsvoll i södra Norge ytterst små korn och lameller < 1 mm långa.
Lapis, årgång 44. Nr. 7-8 juli/augusti 2018
Abellait, V/C.8-30 karbonat
NaPb2[OH|(CO3)2] hexagonalAbellait är färglös till vit, har glas- till pärlemorglans, vit streckfärg, densitet 5,93.
Detta natrium-blykarbonat är släkt till plumbonacrit och hydrocerussit. Typlokalen är den gamla urangruvan "Eureka" nära Castell-estaó, La Vall Fosca, provinsen Lleida i södra Pyrenéerna i Spanien. Här levererade en skiktbunden, starkt oxiderad vriden BiCoNiU i roscoelit-förande kvartsiter abellait som genomlysbara, finbladiga, lätt sönderfallande skorpor och halvklot <0,5 mm. Dessa är tätt sammanväxta med hydrozinkit, vanadinit, Co-haltig kalcit, uraninit, coffinit, Ni-rik koboltit, gedigen vismut, Cu-sulfider och zinkblände. Namnet hedrar Joan Abella i Creus (* 1968), specialist på Eurikagruvans mineral. Även vid Karnasurt-Mine, Lovozero/Kola, bildades abellait, här som omvandlingsprodukt av blyglans med alkaliskt vatten.
Calciomurmanit, VIII/C.14-42 silikat
Na1,5-2Ca(Ti4+,Mg,Nb)4[O|OH,O)|Si2O7]2 ٠ 4 H2O triklinCalciomurmanit är blekbrun till lila, har fett- till porslinsglans, hårdhet 2½-3, vit streckfärg, densitet 2,70-2,85. Detta alkali-titansilikat är Ca-analogen till murmanit. Typfyndplatsen är berget Flora i alkalimassivet Lovozero, Kolahalvön, där man hittills har tolkad detta mineral som betalomonosovit. Ytterligare hittades calciomurmanit i Chininy-massivet vid berget Eveslogchorr (Co-typ) och i apatitdagbrottet Vostochnui-Mine vid berget Koashva. Calciomurmanit undantränger gula betalomonosovittavlor (upp till 6 mm) eller bildar bladiga till kärvliknande kristallgrupper (upp till 2 x 3,5 cm) i alkalipegmatit. Typiska följeslagare är mikrolin, aegirin och lamprofyllit samt lorenzenit (Flora) och tsepinit-Ca/ – K (Eveslogchorr).
Ciriottiit, II/E.20-28 sulfosalt
Pb19(Cu,Ag,Hg)3CuAs2(Sb,As,Bi)22S56 monoklinCiriottiit är svart, har metallglans, hårdhet 3½, svart streckfärg, densitet 5,95.
Detta bly-koppar-antimon-sulfosalt är Cu-analogen till sterryit (ortorombisk). Typfyndplatsen är stollgången Esperance Superiore i gruvområdet Tavagnasco, Piemonte. I körtlar, tillsammans med arsenikkis, zinkblände, blyglans, vismutglans och cosalit, bildar ciriottiit ytterst små, opaka och spröda, rörformiga kristaller < 0,15 mm, vid sidan av kobellitliknande svartmetalliska fibrer. Namnet hedrar fysikern Marco Ernesto Ciriotti (*1945), specialist på den regionala och systematiska mineralogin i Italien. Han är IMA-medlem och mångårig föreningsordförande för Italiens micromounter (Associazione Micromineralogica Italiana AMI).Ferrostalderit II/E.12-27 sulfosalt
Tl(Cu,Ag)(Fe,Zn)2As2S6 monoklinFerrostalderit är svart, har metallglans, hårdhet ~4, svart streckfärg, densitet 4,69.
Detta järnrika tallium-koppar-sulfosalt från Lengenbach, Binntal i Schweiz, är Fe-analogen till stalderit. Ferrostalderit härstammar ur dolomitkörtlar från den så kallade As/Tl-rika zon 1. Ferrostalderit bildar mikroskopiskt små, massiva till kortprismatiska kristaller <0,05 mm på dolomit, vid sidan av realgar, baumhauerit(?) och pyrit. Ferrostalderit är opak och spröd.Honzait, VII/C.15-07 arsenat
(Ni,Co)[AsO3(OH)] ٠2½ H2O monoklinHonzait är blekrosa till violettrosa, har glasglans, hårdhet 3, blekrosa streckfärg, densitet 2,99. Detta kobolthaltiga nickelarsenat är Ni-analogen till burgessit, med vilken den kan blandas kemiskt. Honzait hittades på en museumsstuff bestående av nickelskutterudit och tennantit, som kom från det böhmiska gruvområdet Jáchymov i Sankt Joachimsthal. Bredvid zeunerit, nickelrik burgessit, arsenolit och ett amorft rött CoNiCu-arsenat bildar hozait finkristallina, droviga aggregat <5 mm. Namnet hedrar den tjeckiska samlaren och mineralogen doktor Jan "Honza" Hlousek (1950-2014).
Hydroterskit, VIII/F.23-15 silikat
Na1,5-2Zr[(OH)2|Si6O12(OH,O)4] ortorombiskHydroterskit är blekgrå, har glasglans, vit streckfärg, densitet 2,57. Detta natrium-zirkoniumsilikat är hydroxylanalogen till terskit. Detta mineral kommer från den körtelrika fonolitgången från Saint-Amable, i-dagen-framträdande i Demix-stenbrottet nära Varennes, Québec, Kanada. Hydroterskit bildar genomlysbara, kortprismatiska kristaller upp till 3 mm breda. Fyndet av László Horváth visar bl. a. fluorid, analcim, natrolit, katapleit, eudialyt, astrofyllit och aegirin som ledsagare.
Katerinopoulosit VI/C.19-45 sulfat
(NH4)2Zn[SO4]2 ٠ 6 H2O monoklinKaterinopoulosit är vit till blekblå, även blekgrön, har glasglans, hårdhet 2½, vit streckfärg, densitet 1,97. Detta vattenhaltiga ammonium-zink-sulfat tillhörande pikromeritgruppen härstammar från Esperanza Mine, revieret Lavrion, Attika, Grekland. Katerinopoulosit bildar, tätt sammanväxt med chalkantit (kopparvitriol), i en gammal brytning på en starkt oxiderande zinkbländemalm i form av kvadratmeterstora, druviga-stalaktitliknande skorpor. Följeslagare är gips, brochantit, nickelboussingaultit, ammoniojarosit, aurichalsit, goethit och limonit. Namnet hedrar den betydande geologen professor Athanassios Katerinopoulos (*1950) från Universitet Athene, specialist på Lavrions mineralogi.
Nollmotzit, IV/H.1-05 hydroxid
MgU5+[(UO2)2|O4|F3] ٠ 4 H2O monoklinNollmotzit är violettbrun till brunsvart, har glasglans, brun streckfärg, densitet 4,86.
Denna fluorhaltiga magnesium-uranv-hydroxid med uranylgrupper och skiktstruktur härstammar från Grube Clara i Schwarzwald, Tyskland. I körtelrik gångkvarts med baryt och svartviolett fluorid (stinkspat) bildar nollmotzit ytterst små, genomlysbara, mejselformiga nålar <0,3 mm. Nollmotzit är radioaktiv och är svårlöslig i saltsyra. Namnet hedrar två engagerade mikromounter, Markus Noller (*1977) och Reinhard Motzigemba (*1952), som upptäckte detta nya, lanthinit-liknande mineral i juni 2016 på Claragruvans speciella varp för samlare.Ferricoronadit, IV/D.8-65
PbMn64+Fe23+O16 tetragonalsvart, metallglans, hårdhet 6, brunaktigt svart streckfärg, densitet 5,54.
Zincovelesit, IV/C.7-16
Zn3(Fe3+,Mn3+,Al,Ti)8O15(OH) trigonalsvart, metallglans, hårdhet 6½, brunaktigt svart streckfärg, densitet 5,16.
Den järnIII-rika bly-mangan-oxiden ferricoronadit är Fe3+-analogen till coronadit.Zincovelesit är en zink-järn(III)-oxid som tillhör högbomitgruppen.
Båda kommer från den zink- mangan- och järnrika marmorn från Babuna, 4,5 km NV om byn Nezilovo, i Jacupicabergen i Makedonien.
Ferricoronadit bildar i zinkspinellrika partier upp till 8 mm tjocka ådror, i körtlar även druviga aggregat.
Zincovelesit bildar opaka, linsformiga, delvis böjda pseudomorfoser upp till 2 x 2 x 0,5 mm efter gahnit i silikatisk dolomit-matrix samt i mörka, gahnitrika malmlager. Ytterligare följeslagare är nezilovit, ferricoronadit, hetaerolit, Zn-rik flogopit och baryt, samt franklinit, zincochromit, almeidait och scheelit. Namnet syftar på den zinkrika sammansättningen och på typregionen Veles.
Burroit, IV/G.1-32 gruppvanadat
(NH4)2Ca2[V10+5O28] • 15 H2O triklinBurroit är orangegul, har glasglans, hårdhet 1½-2, gul streckfärg, densitet 2,44.
Detta vattenrika ammonium-kalcium-gruppvanadat är nära släkt med wernerbaurit. Typfyndplatsen är Burro-Mine i San Miguel County i Colorado/USA. Burroit bildar kompakta, släta prismer <2 mm på montroseit- corvusithaltig sandsten, tätt hopväxt med mörk-orange schindlerit, samt wernwebaurit. Burroit är genomlysbar och lätt vattenlöslig.Calamait, VI/D.15-23 sulfat
Na2Ti4+[O|SO4]2 • 2 H2O ortorombiskCalamait är färglös, har glasglans, hårdhet 3, vit streckfärg, densitet 2,45.
Detta vattenhaltiga natrium-titansulfat härstammar från sulfatgruvan Alcaparrosa som ligger nära Calama i provinsen El Loa, Antofagasta, Chile. I en fuktighetskänslig paragenes med römerit, coquimbit, metavoltin, tamarugit, halotrichit, szomolnokit, rhomboklas och ferricopiapit bildar calamait hårfina fibrer <2 mm, delvis som radialstråliga grupper <4 mm, mera sällan även prismatiska små kristaller upp till 1 X 3 mm. Calamait är genomlysbar, spröd men inte vattenlöslig.Disulfodadsonit, II/E.20-65 sulfosalt
Pb22Sb26S60(S22-) triklinDisulfodadsonit är svart, har metallglans, svart streckfärg, densitet 5,90.
Detta bly-antimon-sulfosalt är den klorfria disulfid-analogen till dadsonit. Typfyndplatsen är marmorbrottet vid Monte Ornato nära Ceragiola i regionen Carrarra, Toscana. Disulfodadsonit bildar i körtlar hårfina, spröda, utsträckta nålar upp till 4 mm långa, i närheten av boulangerit, gul zinkblände och kalcit.Ewingit, V/F.4-28 karbonat
Ca2Mg2[(UO2)3|O(OH)3|(CO3)7,5] • 34½ H2O tetragonalEwingit är guldgul, har glasglans. Detta vattenrika kalcium-magnesium-uranylkarbonat med zeolitstruktur är kemiskt släkt med rabittit. Ewingit kommer från Plavnogruvan, Jáchymov, Böhmen. Ewingit bildar korrugerade, avrundade kristaller <0,2 mm, tätt hopvuxna med gips, liebigit, metazellerit, rabittit och rabejacit på en massiv pechbländegång. Här är uraninit tätt hopvuxen med svavelkis, kopparkis, zinkblände och blyglans. Ewingit löses lätt i vatten. Namnet hedrar geologiprofessorn Rodney Ewing från Stanford University i Kalifornien. Specialist på området nuklear slutlagring.
Ferro-ferrihornblände, VIII/F.10-55
Ca2(Fe2+, Mg)4(Fe3+, Al)[OH|Al0,5Si3,5O11]2 monoklinFerro-ferrihornblände är mörktgrön till grönaktigt svart, har glasglans, hårdhet 5-6, brunaktigt vit streckfärg, densitet 3,36.
Typfyndplatsen för denna järnrika kalcium-amfibol är den år 1971 nedlagda skarnmalmsgruvan Traversella i Val Chiusella nära Ivrea, Piemonte, Italien. Den med magnesiohastingsit kemiskt blandbara, tidigare som "speziaite" betecknade ferro-ferrihornblände, bildar nålknippor upp till 2 cm långa, inbäddade i grönaktigt vit tremolit. Det gamla, år 1978 på grund av den kemiskt "standardiserade" amfibol-nomenklaturen diskrediterade namnet, hedrar mineralogiprofessorn Giorgio Spezia (1842-1911). Han utvecklade den första metoden för hydrotermalsyntesen av kvarts.Fiemmeit, IX/A.1-97 oxalat
Cu2[(OH)2|C2O2] • 2 H2O monoklinFiemmeit är himmelsblå, har glas- till vaxglans, blekblå streckfärg, densitet 2,80.
Detta koppar-oxalat är den vattenhaltiga analogen till middlebackit. Detta nya organiska mineral härstammar från malmlinser ur förkolnade trädstammar från Val di Fiemme, Trient, Italien. Dessa Cu-U-haltiga primärmalmer består av finkornig pyrit, covellin, tennantit, chalkosin, uraninit, blyglans och cuprit. Sekundärt bildades azurit, malachit, brochantit, devillin, olivenit och zeunerit. Vid sidan av de båda turkisblåa Cu-oxalaterna moolooit och middlebackit finns fiemmeit som mycket små spröda, avlånga tavlor (0,05 mm).Klinosuenoit, VIII/F.7-40
(Mn2+,Ca)2(Mg,Mn2+)5(OH|Si4O11]2 monoklinKlinosuenoit är halmgul, gulbrun, blekorange, brun, har glas- till sidenglans, hårdhet 6-6½, vit streckfärg, densitet 3,17.
Detta manganrika magnesium-bandsilikat inom amfibolgruppen betecknades tidigare som "manganocummingtonit". Mineralet förekommer i ringare mängd världen över på ett 60-tal platser, bland annat i Dannemora. Typfyndplatsen är Untere Scerscen-Gletscher i Valmalenco, provinsen Sondrio i Italien. I kvartsblock som innehåller manganmalm bildar klinosuenoit finfibriga kristallgrupper upp till 2 centimeters längd, inneslutna i mörkt rosa rodonit eller i smala karbonatådror med pyrophanit och gulbruna till blodröda tiragalloittavlor. Namnet hedrar den japanske mineralogiprofessorn och amfibolspecialisten Shigebo Sueno (1937-2001).Manganiseladonit, VIII/H.10-32 silikat
KMgMn3+[(OH)2|Si4O10] monoklinManganiseladonit är orangebrun, har sidenglans, hårdhet ~2, rödaktigt vit streckfärg, densitet 3,04. Detta kalium-magnesium-mangan-skiktsilikat är Mn(III)-analogen till seladonit. Typfyndlokalen är Mina Cerchiara nära Borghetto Vara, Ligurien, Italien. Fyndlokalen levererade talrika prover med flacka, radialbladiga kristallgrupper upp till 2 millimeter i kalcit-braunit matris.
Telluromandarinoit, IV/K.8-20 tellurit
Fe23+[TeO3]3 • 6 H2O monoklinTelluromandarinoit är blekgrön, har glasglans, hårdhet ~2, vit streckfärg, densitet 2,37. Denna vattenhaltiga järntellurit är den Te-analogen till mandarinoit, en selenit. Mineralet härstammar från Wendy-dagbrottet som tillhör guldfyndigheten El Indio-Tambo, Coqimbo, Chile. I körtlar av en alunit-förande kvartsbreccia bildar telluromandarinoit mycket små grupper genomlysbara tavlor <0,2 mm. Följeslagare är emmonsit, rodalquilarit, tellurit, mackayit och poughit samt ytterligare två nya järntelluriter.
Vondechenit, III/D.2-60 oxihalogenit
CaCu4(OH)8Cl2 • 3,5 H2O ortorombiskVondechenit har tagits bort då det visat sig vara identisk med Calumetit. IMA mars2020.
Vondechenit är himmelsblå, har glasglans, blekblå streckfärg, densitet 2,85.
Denna kalcium-koppar-oxihalogenid är kemiskt mycket nära släkt med dioskouriit och centennialit och kommer från ett fynd från 1993 i norra delen av stenbrottet Caspar vid Bellersberg, Eifel. En karbonat-xenolit i basalten innehöll i en vit ettringit-jennit-matrix vondechenit i form av små lister och grupper av mycket små tavlor <1 mm. Med namnet hedras geologen Ernst Heinrich von Dechen (1800-1889). Han gäller som pionjär när det gäller Västtysklands geologiska kartering, speciellt Eifelområdet.
Lapis, årgång 44, Nr. 10 oktober 2018
Inga nya nineral denna månad.
Millsit, IV/K.7-15 tellurit
Cu[Te4+O3] • 2 H2O monoklinMillsit är ljusblå till blå, har glasglans, grönaktigt vit streckfärg, densitet 3,96. Denna vattenhaltiga koppar-tellurit är analogen till klinochalkomenit (närmare bestämt en polymorf till teinit). Detta sällsynta mineral hittades av samlaren Kjell Arve Isbrekken från Oppdal, Sør Trøndelag, Norge, redan 1991, och fick då inofficiellt namnet "isbrekkenit". IMA 2015.086. Enigt Isbrekkens egna ord hittade han mineralet i ett cirka 50 kg tungt flyttblock av kvartsrik granit långt uppe i Gråurdfjellet i Oppdal. Följeslagare är hessit, gediget guld, uraninit, kopparglans och ett flertal sekundärmineral, däribland djupt blå teinit. Millsit bildar bladiga kornaggregat upp till 2 X 1,5 X 0,5 cm i kvartskörtlar. Namnet hedrar doktor Stuart Mills, intendent vid geovetenskapligt museum Victoria i Australien, specialist på sekundära te-mineral.
Jaszczakit, II/D.15-35 sulfid
Au(Bi,Sb)3S5 ortorombiskJaszczakit är tennvit, har metallglans, densitet 7,32, hårdhet 2½ och svart streckfärg. Denna antimonhaltiga guld-vismutsulfid är Bi-S-analogen till buckhornit. I ett malmprov från den gamla guldgruvan Nagybörzsöny som ligger nära Alsó-Rózsa i norra Ungern bildar jaszczakit mikroskopiskt små korn <0,5 mm, tätt hopblandade med arsenopyrit, cosalit, gedigen vismut och kvarts. Namnet hedrar John Jaszczak, fysikprofessor vid Michigan Technological University och intendent vid Seaman Mineral Museum.
Tatarinovit, VI/D.13-38 sulfat
Ca6Al2[(OH)12|{B(OH)4}2|(SO4)2] ٠ 24 H2O hexagonalTatarinovit är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 3, densitet 1,79, vit streckfärg. Detta vattenrika borathaltiga kalcium-aluminiumsulfat tillhör ettringitgruppen. Tatarinovit är den hexagonala analogen till charlesit. Tatarinovit härstammar ur chrisotilasbest-dagbrottet Bazhenovskoye som ligger nära Jekanterinburg, Ural. I körtelrika rodingit-stråk bildar tatarinovit genomlysbara korn och klara, tillplattade bipyramidala kristaller <0,1 mm på diopsid eller grossular, i sällskap med xonolit, pektolit, kalcit och klinoklor. Namnet hedrar geologen och bergartskunnige Pavel Mikhailovich Tatarinov från Moskva.
Lapis, årgång 44. Nr. 12 december 2018
Grootfonteinit, V/C.8-08 karbonat
Pb6[O|(CO3)2]2 hexagonalGrootfonteinit är färglös, har diamantglans, hårdhet 2, vit streckfärg, densitet 6,85. Denna bly-oxi-karbonat är nära släkt med hydrocerussit. Typfyndplatsen är Kombat Mine i Grootfontein district i Namibia. Grootfonteinit bildar tillplattade korn <1 X 0,2 mm, inneslutna i massiv cerussit, inbyggda i bandad jakobsit-hausnnitmalm. Följeslagare är baryt, dolomit, rodokrosit, klinoklor, melanotekit och salinit.
Leoszilardit, V/F.2-25 karbonat
Na6Mg[UO2|(CO3)3]2 ٠ 6 H2O monoklinLeoszilardit är blekt gul, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 2, vit streckfärg, densitet 3,25. Detta magnesiumhaltiga natrium-uranyl-karbonat kommer från Markeygruvan i Red Canyon, San Juan County i Utah. Här har pyritiserade fossila träfragment, som tillsammans med uraninit ombildats till malm, i sandstenen genom karbonatrikt vatten blivit omvandlade. Utan rikligt med anderssonit, natrozippeit, gips, anhydrit och hydromagnesit bildades även bayleyit, cejkait, johannit och leoszilardit. Leoszilardit bildar finbladiga anrikningar upp till 2 mm ø samt knifformade utsträckta kristaller. Leoszilardit fluoscerar grönt i lång- och kortvågigt UV-ljus, samt löses lätt i vatten. Namnet hedrar den ungersk-amerikanske fysikern, biologen och geniale uppfinnaren doktor Leó Szilárd (1898-1964), medarbetare till Albert Einstein. Han innehade bl.a. patenten till acceleratorn cyclotron och, tillsammans med Enrico Fermi,till den första atomreaktorn, som byggdes 1933.
Meierit,VIII/J.20-60 silikat
Ba44[Cl25|(OH)35(|Al5Si11O32)6] kubiskMeierit är färglös till gråblå, har glasglans, hårdhet 5½, vit streckfärg, densitet 3,50. Detta klor-rika barium-alumosilikat med zeolit liknande struktur kommer från Gun Claim som ligger söder om Itsi-Range, Yukon i Canada. I pyroxenförande skarnlinser med bly-zinkmalm bildar meierit, tillsammans med pellyit, genomlysbara spröda korn <0,2 mm i 1-4 cm stora, rosafärgade gillespitkristaller. Ytterligare följeslagare är cherchiarait-(Fe) och hedenbergit. Med namnet hedras Walter Meier (1926-2009), pionjär inom zeolitforskningen.
Norilskit, I/A.16-80 element
(Pd,Ag)7Pb4 trigonalNorilskit är stålgrå, har metallglans, hårdhet 4, grå streckfärg densitet 12,99. Detta silverhaltiga palladium-bly- elementmaterial är en intermetallisk, kemiskt med plumbopalladinit besläktad förbindelse. Norilskit kommer från Kayak Mine i Pt-Pd-Cu-Fe-Ni- fyndplatsen Talnakh i namngivande området Norilsk i Sibirien. Norilskit bildar opaka korn <0,4 mm, sammanväxta med polarit, zvyagintsevit, auricuprid, atokit, mayakit, kotulskit och sperrylit i en matris av pentlandit, cubanit och talnakhit.
Tondiit, II/D.1-100 halogenid
Cu3Mg(OH)6Cl2 trigonalTondiit är smaragdgrön till ljust grön, har glasglans, hårdhet 3-3½, ljusgrön streckfärg, densitet 3,50. Denna koppar-magnesium-halogenid är Mg-analogen med herbertsmitit. Typfyndplatsen är Monte Somma, Vesuv i Italien (klorrika tepriter i lavaströmmen från 1906) och den gamla koppargruvan Santo Domingo, Caleta Vitor, provinsen Arica i Chile. Här är tondiit bunden vid kopparkis, bornit och chalcosin i lavastuffar tillsammans med haydeeit, gips, atacamit och anhydrit. Tondiit bildar tavliga kristaller <0,2 mm, med typiska trappformade ytor. Namnet hedrar den italienske mineralogen Matteo Tondi (1762-1835).
IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023
©2001- GeoNord