NEW IMA MINERALS 2011

Lapis, årgång 36. Nr. 1 januari 2011

Barioferrit,IV/C.8-55 oxid
BaFe₁₂³⁺O₁₉ hexagonal

Barioferrit är svart, har halvmetallisk glans, densitet 5,31 g/cm³, brun streckfärg. Typlokalitet av denna nya, extremt sällsynta barium-järnoxid, tillhörande magnetoplumbitgruppen, är Hatrurimformationen i Israel, en serie leriga, termometamorfa ompräglad bituminösa kalker. Bariferrit hittades på södra sidan av berget Har Ye´elim i barytkonkretioner. Dessa kongretioner innehåller förutom kalcit, mangnetit och maghemit opaka, mikroskopiskt små och starkt magnetiska barioferritkorn (<0,02 mm). Dessa små korn är i polerad yta (påljusmikrosk.) gråvita med brunaktigt röda innerreflexer. Namnet syftar till den kristallkemiska släktskapen med syntetisk bariumferrit.

Chabasit-Mg, VIII/F.26-28 zeolit
(Mg_o,5,K,Ca_o,5)₂[Al_1,5Si_4,5O₁₂] · 5 H₂O trigonal/pseudokubisk

Chabasit-Mg är färglös, har stark glasglans, densitet 1,98 g/cm³, hårdhet 4, vit streckfärg. Denna nya zeolit tillhör Chabasiträckan och härstammar från Prágahöjden nära Bazsi, region Veszprém, Balatonhöglandet i Ungern. Mg-rik chabasit har troligen större utbredning ( tex. vid Mt. Semiol i Frankrike). Vid Prágahöjden är tertiärbasalten vid kontakten med sandsten mycket blåsrik; med blekgröna till blekbruna, 1-2 mm tjocka saponitskorpor. Utklädda hålrum innehåller förutom riklig kalcit och aragonit enbart pillipsit och chabasit-Mg. Dessa bildar 1-2 mm stora kristallgrupper bestående av romboedrar <0,5 mm, vilka är rätt spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till den kristallkemiska släktskapen med chabasit.

Depmeierit, VIII/J.9-16 silikat
Na₈[(PO₄CO₃)|al₆Si₆O₂₄] · H₂O hexagonal

Depmeierit är färglös, har glasglans, hårdhet 5, densitet 2,31 g/cm³, vit streckfärg. Detta fosfat -och karbonathaltiga natriumsilikat med fackverkstextur (tektosilikat) är ett nytt och mycket sällsynt mineral tillhörande cancrinitgruppen. Fyndplatsen ligger i underjordsbrytningen vid berget Karnasurt, Lovozero massivet på Kolahalvön. En 1,5 cm bred hydrotermal natrolitåder i ultrabasiska alkalibergarter för riklig depmeierit i form av transparenta, spröda, centimeterstora korn. Följeslagare är stenstrupin-(Ce), vuonnemit, epistolit, sodalit, aegirin, serandit, natisit och vitusit-(CE). Namnet hedrar den tyska mineralogiprofessorn Wulf Helmut Heinz Depmeier (* 1944) från Kiel, specialist för sodalit-cancrinitgruppens kristallkemi och syntes.

Devitoit,VIII/G.12-90 silikat
Ba₆(F²⁺,Mg)₇Fe₂³⁺[(OH)₄|CO₃|(PO₄)₂|(Si₄O₁₂)₂] triklin

Devitoit är brun, har sidenglans, densitet 4,04 g/cm³, hårdhet 4, brunaktig vit streckfärg. Detta karbonat- och fosforhaltiga barium-järnsilikat med skiktstruktur (fyllosilikat) är ett nytt och mycket sällsynt mineral tillhörande astrofyllitgruppen.
Devitoit härstammar från sanbornitfyndplatser i bariumsilikatrika gnejser i Kalifornien, som utbreder sig från Big Creek över Rush Creek i Fresno County, fram till Trumbull Peak i Mariposa County. Typlokalitet är #8 claim (Big Creek); deviroit visade sig även i grannskapet vid #7 claim och vid Trumbull Peak. Den sent bildade devitoiten sitter på sprickytor från hydrotermalt omvandlad gillespit i form av tunna, tavelformiga, på längden randiga, subparallellt sammanväxta blad upp till max. 5 x 0,3 mm. Ytterligare följeslagare är anandit, titantaramellit och en ny Fe-analog till ericssonit, mera sällan följer även fencooperit. Devitoit är i polariserat ljus tydligt pleokroistisk (ljus till mörkt brun). Devitoit löses mycket sakta i utspädd saltsyra, blir därvid vit och opak.Namnet hedrar den kända kaliforniska samlaren Alfred (Fred) DeVito (1937-2004), begeistrad micromounter, autor och generös främjare av mineralogin genom föredrag och donationer.

Fivegit, VIII/H. silikat
K₄Ca₂[Cl|AlSi₇O₁₇(O,OH)₂] · 2 (H₂O,OH) ortorombisk

Fivegit är färglös, har glas- till pärlemoglans, densitet 2,42 g/cm³, hårdhet 4, vit streckfärg. Detta klor-och vattenhaltiga alkali-alumosilikat med skiktstruktur (fylloslikat) är en ny, mycket sällsynt medlem i rodesiträckan. Typlokalitet är en kalirik aegirinpegmatit i Centralnyi Mine vid berget Rasvumchorr, chibiny-Massiv på Kolahalvön. Fivegit bildar vattenklara korn <2 mm, som ersätter pseudomorf grova rosavita delhayelitprismer upp till 2 x 3 x 10 centimeter. Fivegit är delvis omvandlad till hydrodelhayelit, pektolit och kalborsit. Ytterligare följeslagare är magnesiumastrofyllit, lamprofyllit, lomonosovit, shcherbakovit, natisit, lovozerit, tisinalit, ershovit, megacyclit, shlykovit och cryptofyllit. Namnet hedrar den rysska gruvingenjören Mikhail Pavlovich Fiweg (1899-1986), som 1928 – 1933 ledde det första geologteamet som letade efter apatit i Khibiny-Massivet.

Florencit-(Sm), VII/B.36-122 fosfat
(Sm,Nd)Al₃[(OH)₆|(PO₄)₂] trigolin

Florencit-(Sm) är färglös, blekrosa eller blekgul, har glasglans, densitet 3,70 g/cm³, hårdhet 51⁄2-6, vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta neodymhaltiga samariumfosfat härstammar från kvartsådror från Maldynyrd bergkam i Subpolar-Ural i Ryssland. Florenzit-(Sm) bildar tunna växtzoner (0,01-0,1 mm) i skarpkantiga romboeder från florenzit-(Ce) upp till 3 mm. Florencit-(Sm) är inte pleokroistisk, fluorescerar i kortvågigt UV-ljus gul (Nd), i långvågigt UV-ljus intensivt grön (Sm). Namnet syftar till den kristallkemiska släktskapen till Florenzit-(Ce).

Guidottiit, VIII/H.27-130 silikat
(Mn²⁺,Mg)₄Fe₂³⁺[(OH)₈|Fe₂³⁺Si₂O₁₀ hexagonal

Guidottiit är svart, har glas-till sidenglans, densitet 3,23 g/cm³, hårdhet 4-4½. Detta ytterst sällsynta, järnrika mangan-skiktsilikat är en ny företrädare för serpentingruppen, detta är Mn²⁺analogen till cronstedtit. Typlokalen är N´Chawaning-II Mine, Kalahari-manganfälten i södra Afrika. Guidottiit känner man hittills enbart som ogenomskinliga, lös med varandra förväxta, pelarformade korn upp till 3 mm. Namnet hedrar den betydande geovetenskaparen Charles (”Chuck”) V. Guidotti (1935-2005), specialist för glimmermineral vid Universitet Wisconsin.

Plumboselit, IV/K.1-25 selenit
Pb₃[O₂|SeO₃] ortorombisk

Plumboselit är färglös, har matt till diamantglans, densitet 7,81 g/cm³, hårdhet 3-3, vit streckfärg. Denna nya, extremt sällsynta blyselenit med kedjestruktur (inoslikater) härstammar från Tsumeb Mine i Namibia. Plumboselit bildar finaste fiber, <0,3 mm, på claustalit. Ytterligare följeslagare är smitsonit, mimetesit och vaterit. Plumboselit är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till den kemiska sammansättningen.

Polezhaevait-(Ce), III/A.8-47 fluorid
NaSr(Ce,La)F₆ hexagonal

Polezhaevait-(Ce) är snövit, har sidenglans. Densitet 4,64 g/cm³, hårdhet 21⁄2-3, vit streckfärg. Denna extremt sällsynta natrium-strontium-Cer-fluorid är en ny halogenid i gagariniträckan. Mineralet härstammar från en 2 meter stor centralzon av en natrotiliserad mikrolin-aegirin-sodalitlins i en apatitrik ultrabasit (urtit) vid berget Koashva, Chibiny Massiv, Kolahalvön. I urlakade hålrum i natrolit omsluter polezhaevait-(Ce) i form av upp till 2 mm tjocka, finfibriga skorpor 2 centimeterstora burbankitkristaller. Delvis är denna nålformade-kärvliknande polezhaevait-(Ce) sammnankittad av strontiofluorit eller överdragen av fluorit. Ytterligare följeslagare är bl.a. nålformad astrofyllit, pektolit, tavelformig leukophanit, tainiolit, elpasolit, bra kristalliserat klorbartonit och orickit, gruv blyglans, zinkblände och ilmenit, samt torianithaltiga asfalitkulor. Polezhaevait är genomlysbar och flexibel. Med namnet hedras Lyudmila Ivanovna Polezhaeva (*1935) från Kola Science Center i Apatity, en erfaren mikrosond analytiker från mineral av alkalibergarter.

Nya mineral tillhörande granatgruppen:

Eringait, VIII/A.8-145
Ca₃(Sc,Ti⁴⁺,Fe³⁺,Zr₂[(Si,Al)O₄]₃, kubisk, ljusbrun till gul, glasglans, densitet 3,65 g/cm³, hårdhet ~7, krämvit streckfärg.

Kerimasit, VIII/A.8-185
Ca₃(Zr,Ti⁴⁺,Nb)₂[(Fe³⁺,Si,Al)O₄]₃, kubisk, mörk brun, glasglans, densitet 4,10 g/cm³, hårdhet 6½-7, ljusbrun streckfärg.

Eringait bildar som ny, extremt sällsynt kalcium-scandiumgranat en blandkristallräcka med schorlomit (Ti) och kimzeyit (Zr). I metasomatiska kalksilikatbergarter (Rhodingiter) vid floden Wilui i den sibiriska republiken Sakha-Jakutien hittades eringait i form av mikroskopiskt tunna tillväxtzoner och ytterst små inlagringar (<0,02 mm) i komplext uppbyggda, 1-2 mm stora grantkristaller (grossular-andradit-blandkristaller med kimzeyit-schorlomitrika kärnor) i rikligt med vesuvian.

Kerimasit är – med betydligt större utbredning – Fe³⁺-analogen till kimzeyit, med vilken den är fullständigt blandbar. Typlokal är vulkanen Kerimasi i region Arusha, Tansania. Här är mycket små korn, <0,2 mm, i kalcit-karbonatit med andradit, magnetit-magnesioferrit, apatit och forsterit sammanväxta. Ytterligare viktiga fyndorter är Magnet Cove i Arkansas och Wilui i Sibirien (tillväxtzoner <0,1 mm i 1-2 mm stora kristaller av kimzeyit respektive grossular). Namnet eringait syftar till floden Eringa, som nära fyndplatsen rinner ut i floden Wilui,platsen som är typlokalitet även för grossular, 1811, och wiluit, 1887. Namnet kerimasit syftar även den till typlokaliteten.

Menzerit –(Y), VIII/A.8-65 silikat
(Ca,Fe²⁺)(Fe²⁺)(Y,Er,Yb)(Fe³⁺,Al)[SiO₄]₃kubisk

Menzerit-(Y) år rödaktigt brun, har glasglans, densitet 4,31 g/cm³, vit streckfärg. Detta nya kalcium-magnesium-järn-yttriumsilikat (nesosilikat)är en hittills mycket sällsynt företrädare av granatgruppen. Det nya mineralet innehåller yttrium samt tydliga mängder av de tunga sällanjordelementen erbium och ytterbium. Typlokalitet är Bonnet Island i Parry Sound , Grenville provinsen, Kanada. I en ljus granulit bildar menzerit-(Y) mycket små kärnpartier < 0,1 mm i yttriumhaltig almandin, som har en beläggning av ett skikt kalifältspat. Ytterligare följeslagare är ortopyroxen (ferrosilit), allanit-(Ce), ilmenit och fluorapatit. Namnet hedrar den tyska kristallografen Georg Menzer (1897-1989), som var den första som bestämde granaternas struktur.

Eirikit, VIII/J.10-15 silikat
KNa₆[F₂|Be₂Al₃Si₁₅O₃₉] trigolin

Eirikit är färglös till vit, har glas- till sidenglans, densitet 2,59 g/cm³, hårdhet ~6 och vit streckfärg. Detta nya fluor- och berylliumhaltiga alkali-alumosilikat tillhör leifitgruppen som kaliumanalogen till leifit och telyushenkoit. Mineralet har tämligen stor utbredning. Typfyndplatsen är varpen av ett äldre nefelinsyenit-pegmatitbrott på den norska ön Vesle Aröya i Langesundsfjorden. I hålrum mellan större mikrolinkristaller bildar eirikit fin- till grovfibriga kristallknippen upp till 3 cm långa. Eirikit bildar även upp till 100 cm³ stora massor av radialfibriga grupper <5 mm Ø, genomsatta av talrika små zirkonkristaller och aegirinstänglar. Typiska följeslagare är polytionit, eudidymit-epididymit, analcim, apofyllit och chiavennit. Eirikit är genomlysbar, spröd, olöslig i saltsyra och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar vikingen Eirik Raude (Erik den röde, 950-1003), upptäckaren av Grönland och far till Leiv (Leif) Eriksson, efter vilken leifit fått sitt namn.

Redan nu känner man till ytterligare fyra fyndplatser: Tugtup, i Ilimaussaq i södra Grönland, Kukisvumchorr i Chibiny-massivet, och i Umbozero-Mine vid berget Alluaiv i Lovozero-massivet på Kolahalvön. Den fjärde fyndplatsen är Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Québec i Kanada, och här är den sammanväxt med leifit i form av rosafärgade, klotformade kristallgrupper upp till 2,5 cm Ø.

Ikosaedrit,I/A.3-30
Cu₂FeAl₅ (pseud.) kubisk

Ikosaedrit är en legeringsliknande, intermetallisk förbindelse av koppar, järn och aluminium. Ikosaedrit besitter som högsymmetrisk ”kvasikristall” (=skenbar kristall) sex kristallografiska axlar med femtalig symmetri (en form som är ”förbjuden” för periodiska kristaller). Detta extremt sällsynta, enbart malmmikroskopiskt urskiljbara elementmineral bildar mycket små, opaka korn i μm-området, hopväxta med khatyrkit och cupalit och finns i ett serpentiniserat ultrabasitprov, som kommer från Iomrautvaam-massivet, region Khatyrka, Koryakhöglandet på halvön Chukotka i Ryssland. Matrixen av det enbart 3 mm stora malmprovet ur Listventovfloden består av augit, forsterit, diopsid, spinell och något korund. Det ur grekiskan avledda namnet för ”20-ytor” kristallformer (engelska = Icosahedrite) står för den högst-symmetriska av de fem regelbundna plaroschen-kroppar, som dock aldrig kan vara avgränsningsformen av en naturlig kristall.

Stronadelfit, VII/B.39-85 fosfat
Sr₅[(F,OH)|(PO₄)₃] hexagonal

Stronadelfit är färglös till blekt grön, har glasglans, densitet 3,91 cm³, hårdhet ~5, vit streckfärg. Detta nya strontium-fluorfosfat tillhörande apatitgruppen innehåller (som blandkristall med fluorapatit) ringa Ca-halter (Ca_<o,3 för Sr) och liknar därmed kemiskt fluorstrofit (Ca_<o,5 för Sr, hexagonal). Typlokalitet är hittills enbart alkalipegmatiten Belovitovoye i Kirovskii-Apatitmine vid berget Kukisvumchorr, Kolahalvön. Den enbart i ett prov kända stronadelfiten bildar kärvar upp till 2 x 1 mm, bestående av hexagonalt-prismatiska till nåliga kristaller, inbäddade i natrolit. Ytterligare följeslagare är bl. a. aegirin, pektolit, lamprofyllit, belovit-(Ce), belovit-(La), gaidonnayit, nenadkevichit, komarovit, manganokukisvumit, nechelyustovit, epididymit, zinkblände och neotocit. Stronadelfit är genomlysbar, spröd, och visar en krämvit fluorescens i UV-ljus. Namnet kombinerar elementet strontium med Adelphos (grek. ”broder”), och syftar på det nära släktskapet med denna Sr-analog med fluorapatit.

Vorlanit, IV/D.31-70 oxid
CaU⁶⁺O₄ kubisk (pseudo-hexagonal)

Vorlanit är svart till brunaktigt röd, har metallglans, densitet 7,29 g/cm³, hårdhet ~4½-5, samt mörkbrun till körsbärsröd streckfärg. Denna nya, extremt sällsynta kalcium-uranoxid är isostrukturell med uraninit och fluorit. Vorlanit bildar paramorfoser efter trigonalt CaUO₄. Vorlanit härstammar från toppområdet av Mount Vorlan, övre Chegem-Caldera, Karbardino-Balkaria, Nordkaukasus i Ryssland. Ett vid 800 ⁰C förskarnat 5 m stort marmorblock innehåller millimeterstora larnitlinser med chegemit, reinhardbraunsit, lakargiit, rondorfit, wadalit, ellestadit samt perovskit, srebrodolskit, elbrusit-(Zr), och det nya mineralet vorlanit. Vorlanit bildar hematitliknande, kärvformade - bladiga grupper av pseudohexagonala tavlor, <0,3 mm, som är mycket spröda, radioaktiva och alstrar i omgivande silikater tydliga pleokroistiska gårdar. Vorlanit löses i 10 % utspädd saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.

Ammineit, III/D.3-45 klorid
Cu[Cl₂|(NH₃)₂] ortorombisk

Ammineit är djup blå till himmelsblå, har glasglans, densitet 2,3 g/cm³, hårdhet 1, ljusblå streckfärg. Denna koppar-ammoniumklorid är en ny oxihalogenid med skiktstruktur. Typlokalitet är den kustnära guano-fyndplatsen vid Calleta Pabellon de Pica, region Tarapaca, Atacamaöknen i Chile.
Här reagerade salthaltigt havsvatten med en på hornblände-gabbro avlagrad ammoniumrik fågelavföring, varvid centimeterstora sprickor i den breccierade, med kopparkis bemängda gabbron fylldes med stensalt. Haliten visar blekblåa salmiakådror och millimeter till centimeterstora, urlakade körtlar, i vilka ammineit och grön atacamit har anrikats. Därtill kommer finnålig darapskit, glauberit och termonatrit. Ammineit bildar utsträckta, skelettformiga lister upp till 3 mm långa. Dessa är genomlysbara, i polariserat ljus ljus- till mörkblå pleokroistiska, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Ammineit löses lätt i saltsyra och ammoniak med vatten ombildas ammineit till en amorf substans. Namnet syftar på det diammin-koppar(II)-komplex som är den förhärskande strukturella byggruppen i detta mineral.

Fluor-dravit, VIII/E.19-18
Na(Mg,Fe²⁺)₃Al₆[(F,OH)|(OH)₃|BO₃)₃|Si₆O₁₈] . trigonal/pseudohexagonal

fluor-dravit finns från mörkbrun till brunaktigt svart, har glasglans, densitet 3,12 g/cm³, hårdhet 7 och blekbrun streckfärg. Denna nya företrädare för turmalingruppen bildar fullständiga blandkristallräckor med dravit och med schörl. Fluor-dravit har med all sannolikhet stor utbredning. Förutom i typlokaliteten, som är Crabtree-Smaragdmine i Mitchell County, North Carolina, känner man redan nu till förekomster i Tjeckien (Lavicky i Mähren), och i Grekland (ön Syros, Kykladena).
Den bästa fyndplatsen är dock hittills en körtelrik, genom limonit (goethit) hopkittad pegmatitbreccia bestående av kvarts och mikrolin i prekambriskt marmor nära Gouverneur i St.Lawrence County, New York. Därifrån kom högglänsande fristående, ytrika kristaller upp till 6 cm långa.
Fluor-dravit är mycket spröd, stark pleokroistisk (i färgerna från färglös till blek gulbrun) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med dravit.

Fluorfosfor-hedyfan,VII/B.39-137 fosfat
Ca₂Pb₃[F|(PO₄)₃] hexagonal

Fluorfosforhedyfan är färglös, har diamantglans, densitet 5,44 g/cm³, hårdhet 4 och vit streckfärg.
Detta nya, extremt sällsynta kalcium-bly-fluorofosfat ur apatitgruppen härstammar från Blue Bell Claim nära Baker, San Bernadino County, Kalifornien. I oxidationszonen i den lilla buntmetallfyndigheten (icke-järnfyndighet) hittades fluorfosforhedyfan på sprickor i en kvartsitisk hornfels bredvid riklig cerrusit och chrysokoll. Ytterligare följeslagare är fluorit, gips, wulfenit, fluorapatit, fosforhedyfan, mimetesit, plumbotsumit och opal.
Fluorfosforhedyfan bildar hexagonala, ofta dubbeländade nålar >0,5 millimeter långa. Fluorfosforhedyfan är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses redan i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen till hedyfan.

Gelosait, IV/D.25-75 hydroxid
Bi(Mo⁶⁺,Mo⁵⁺)_2-2,5O₇(OH) · H₂O monoklin

Gelosait är blekbå till gulaktigt grön, även gul, har diamantglans, densitet 5,11 g/cm³, hårdhet 3 och vitt färgstreck.
Denna nya vismut-molybdenhydroxid besitter en skiktstruktur av MoO₆-oktaedrar och visar enbart oktaedriskt koordinerad ^[6]Bi, är alltså ingen molybdat.
Tyoplokalitet är gruvan Su Senargio nära Sarroch, Sardinien. Denna hittills extremt sällsynta gelosait bildar långtavliga kristaller <1mm bredvid ferrimolybdit, wulfenit, koechlinit och sardignait. Väsentligt rikligare förekommer gelosait i oxidationszonen i vismut-molybden-fyndigheten från Kingsgate, New England District, New South Wales, Australien. Här levererade varpfynd dussintals stuffer med gelosait. Denna sitter som kamformiga grupper långtavliga-prismatiska kristaller <0,5 mm bredvid beigevit bismutit i kvartskörtlar. Kan likna ytterst små kristaller av skorodit!.
Gelosait är genomlysbar, spröd, och har mussligt brott. Blå gelosait är i polariserat ljus blekblå till blå pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den sardiska samlaren Mario Gelosa /1947-2006), som en av de första som mineralogiskt forskade i gruvan Su Senargios gamla varp.

Manitobait, VII/A.6-25 fosfat
(Na,Ca)₃(Mn²⁺,fe²⁺)₅Al,Fe³⁺)_1,5[PO₄]₆monoklin

Manitobait är grön till blå, har glas- till hartsglans, densitet 3,62 g/cm³, hårdhet 4 och grönaktig vit streckfärg.
Detta järnhaltiga alkali-mangan-aluminiumfosfat, tillhörande alluauditgruppen, är nära släkt med bobfergussonit ( dessa två kan inte skiljas med blotta ögat). Den mycket sällsynta manitobaiten härstammar ur en ~40 x 7 m stor fosfatpegmatit vid Cross Lake, Manitoba,Kanada. Här är manitobait – som rikligast förekommande fosfat – i en albitrik övergångszon starkt anrikad som genomlysbara, fläckigt färgade, massiva massor upp till 4 cm stora, genomväxta av talrika manganrika ådror. I små fosfatbollar i kärnpartiet uppträder den som millimeterstora korn, tätt sammanväxta med eosforit, manganrik fluor- och klorapatit, dickinsonit, fillowit och triploidit. Tillkommer även bl.a. bobfergusonit, perloffit, beusit, triplit, gahnit och Nb-Ta-Sn-oxide.
Manitobait är spröd, i poliserat ljus tydligt pleokroistisk (färgerna orangebrun över grön till grönaktigt brun), och visar ingen fluorescens i UV-ljus.
Namnet syftar på den kanadensiska provinsen varifrån manitobait härstammar.

Paulscherrerit, IV/H.1-55
(UO₂)(OH)₂ monoklin/pseudoortorombisk

Paulscherrerit är ”kanariengul”, är jordartat matt, har grönaktigt gul streckfärg, densitet 6,66 g/cm³.
Denna hittills som dehydratiserat schoepit betecknade uranyl-hydroxyd har – som omvandlingsprodukt från schoepit – relativ stor utbredning.
Typlokalitet är brottet ”Nr. 2” i det gamla radiumbrytningsreviret, ”Radium Ridge” vid Mt. Painter nära Arkaroola, Northern Flinders Ranges i södra Australien. Ytterligare fyndplatser är Shinkolobwe, Katangadistriktet (Kongo), och Nopal, Chihuahua (Mexiko) och Palermo-pegmatiten No.1 samt Ruggles nära Grafton, New Hamshire, USA.

Vid Mount Painter i södra Australien har uran, niob och sällanjordar anrikats i en hydrotermal hematit-breccia.
Här förträngde paulscherrerit i kvartskörtlar (med weeksit och spriggit) ett primärt U-Pb-mineral och nålig till massiv metaschoepit (<1mm) som finbladiga mikrokristallina aggregat.
Paulscherrerit visar ingen fluorescens i UV-ljus.
Namnet hedrar den schweiziske fysikern Paul Scherrer (1890-1969), som tillsammans med sin nederländska kollega Paul Debye utvecklade teori och teknik angående pulverdiffraktometri, som revultionerade röntgentekniken. Scherrer blev 1946 president för den schweiziska atomenergikommissionen, avhöll den schweiziska regeringen från fortsättningen av dess militära nuklearprojekt och initierade den civila användningen av reaktortekniken.

Ferro-obertiit, VIII/F.8-145
Na₃(Fe²⁺,Mg)₃Fe³⁺Ti⁴⁺[(O,OH,F)|Si₄O₁₁]₂ monoklin.

Svart, glasglans, H=6, streckfärg~grå, densitet 3,33 g/cm³.
Typlokalitet för denna järn- och titanrika alkali-oxi-amfibol är Coyote Peak i Humboldt County, Kalifornien. Den sitter som mycket små prismer och nålar (<1,25 mm) med aegirin och fältspat i klumpar av sandig gråvacka i ett vulkanrör (Diatrem) bestående av alkali-ultrabasit.
Denna mycket sällsynta ferro-obertiit är tydligt pleokroistisk (mörkt grå till mörkt brun).

Fluoroleakeit, VIII/F.8-111
(Na,K)Na₂Li(Mg,Fe²⁺)₂Fe³⁺,Mn₂₊,Ti⁴⁺)₂[(F,OH)|Si₄O₁₁]₂ monoklin.

Svart, glasglans, hårdhet 6, streckfärg~gråvit, densitet 3,24 g/cm³.
Typlokalitet för denna magnesium- och järnrika alkali-litium-fluoro-amfibol är sällanjordavlagringen Verkhnee Espe i Akjailyautas-massivet, Kasachstan.
I alkaligraniten bildar den sällsynta fluorleakeiten prismer >3 mm, tillsammans med aegirin, astrofyllit och camarait.
Fluorleakeit är tydligt pleokroistisk (från gråbrun till blekt grå).

Fluoro-kaliumpargasit, VIII/F.10-126
(K,Na)Ca₂(Mg,Fe²⁺)₄(Al,Fe³⁺)[(F,OH)|AlSi₃O₁₁]₂monoklin.

Brunaktigt svart, glasglans, hårdhet 6½, streckfärg vit, densitet 3,46 g/cm³.
Typlokalitet för denna magnesiumrika alkaliamfibol är ett skarn i Tranomaro-området på Madagaskar.
Denna sällsynta fluoro-kaliumpargasit är som tunnstängliga kristaller (<upp till 2 cm) förväxta med bladig brunaktigt gul flogopit.
Fluoro-kaliumpargasit är svagt pleokroistisk (färglös till blekgrå).

Lapis, årgång 36. Nr. 5 maj 2011

Obs! 2 nya svenska mineral

Långbanshyttanit
med den förenklade formeln Pb₂Mn₂Mg(AsO₄)₂(OH)₄ · 6 H₂O är ett bly-mangan-magnesiumarsenat med en ny, tidigare inte känd, naturlig struktur. Typlokalen är Långban.
Långbanshyttanit har nu officiellt godkänts av IMA och kommer att få namnet Långbanshyttanit. Statsgeolog Erik Jonsson på SGU i Uppsala och adjungerad professor vid Uppsala universitet har i samarbete med ryska forskare upptäckt detta nya mineral.
Ytterligare presentation följer i kommande publikationer.

Åskagenit-(Nd) VIII/C.23-69 silikat (Mn²⁺,Fe²⁺)(Nd,Ce)Al₂Fe³⁺[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Åskagenit är becksvart, har hartsglans, hårdhet 6 och blekbrun streckfärg. Detta järnhaltiga mangan-neodym-aluminiumsilikat tillhörande epidotgruppen är den sällsynta, nya Mn(II)-analogen till allanit-(La), respektive Fe(III)-analogen till uedait-(Ce), med vilken mineralet kemiskt kan blandas. Typlokalitet är Åskagen (Torstebäcken) nära Filipstad i Värmland, där man till för 100 år sedan bearbetade ett kvartsbrott, som låg mitt i kärnan av en sällanjord-pegmatit.
Åskagenit-Nd sitter som grovstängligt-platta kristaller, upp till 4 x 1 centimeter stora, i gulaktig till brunaktig, färgad kalifältspat. Åskagenit är isotropierad (därför icke-pleokroistisk), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typfyndplatsen och på kemiskt övervägande sällanjordelement.
Litteratur: Chukanov, New Data on Minerals 45, S.17-22 (på ryska), IMA 2009-073.

Afmit, VII/D.15-03 fosfat
Al₃[(OH)₄|PO₃(OH)|(PO₄] · 4 H₂O triklin

Afmit är färglös till mjölkvit, har pärlemorglans, är även matt när ytan har vittrat, densitet 2,39 g/cm³, hårdhet 1½, och streckfärgen är vit.
Detta sällsynta, vattenhaltiga aluminiumfosfat som tillhör turkisgruppen är kemiskt släkt med kobokoboit och planerit. Typlokalitet är Fumade nära Castelnau-de-Brassac, Dèpt. Tarn i Frankrike. Kring denna boplats uppträder afmit på sprickor och i vittringshålrum i sandig, kambrisk lersten och anträffas enbart som plocksten på åkrarna. Variscit och matulait är sällsynta följeslagare till afmit. Afmit bildar på todorokit tunna, tavelformade kristaller <0,4 mm med en rutformig ytterkontur. Den bildar oftast tvillingkristaller.
Afmit känner man även från kobokobo-pegmatiten i Kongo (här sammanväxt med kobokoboit) och från Bachman Mine nära Hellerton, Pennsylvania, USA (här sammanväxt med matulait samt kobokoboit).
Afmit är genomlysbar, något böjlig (liknande gips) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den löses lätt i syror. Med namnet hedras den franska Micromounter-samlingsföreningen Association Française de Microminéralogie /AFM). Amatörgruppen bildades 1984, och dess 430 medlemmar är aktiva över hela världen. Medlemmarna har hittills upptäckt 21 mineral, däribland det nya fosfatet från Fumade.

Aluminocoquimbit, VI/C.8-35 sulfat
AlFe³⁺[SO₄]₂ · 9 H₂O trigonal

Aluminocoquimbit är färglös till blekt rosa, har glasglans, densitet 2,03 g/cm³ och vit streckfärg. Detta vattenhaltiga aluminium-järnsulfat tillhörande coquimbiträckan känner man hittills enbart från ”Grotta dell’allume” (Alaungrottan) som ligger nära hamnen Faraglione på ön Vulcano, en av Lipariska öarna i Italien. Mineralet kan dock ha en större utbredning i till exempel lågtempererade, vulkaniska fumaroler (<100ºC) runtom i världen, även som blandkristaller med coquimbit. Aluminocoquimbit bildar pseudohexagonala, platta till pelarliknande, korta kristaller <0,5mm, bredvid tunn tavelformig tamarugit och prismatisk yavapaiit. Härtill kommer alunogen, krausit, voltait, pertlikit, pickeringit och metavoltin. Aluminocoquimbit är transparent och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Aluminocoquimbit löses långsamt i vatten. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med coquimbit.

Ambrinoit, II/F.10-20 sulfid
(K,NH₄)₂(As,Sb)₆(Sb,As)₂S₁₃ · H₂O triklin

Ambrinoit är zinnoberröd, har glas- till hartsglans, densitet 3,30 g/cm³, hårdhet 1½ - 2 samt orangeröd streckfärg.
Denna ammoniumhaltiga arsen-antimon-alkalisulfid är släkt med gerstleyit. Typlokalitet för den mycket sällsynta ambrinoiten är den gamla gruvan Cumbë Surdë vid Signols nära Oulx, i Val di Susa, Piemonte, norra Italien. Här bröts i karbonatbergarten från 1883 till 1960-talet anhydrid och gips. Ambrinoit sitter som tavelformade till platta kristaller (<0,5 mm) i kornig anhydrid, många gånger i sällskap med bladig, gul auripigment och gediget svavel. Ytterligare mineral i anhydritzonen är fluorid, halit, antimonet och galkhait (som raritet). Den tidigare som ”korroderad realgar” namngivna ambrinoiten har ytterst likartat utseende, är genomlysbar, mycket spröd, i polariserat ljus starkt pleokroistisk (från gult till orangerött) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den på fyndplatserna i Piemonte och manganfyndigheterna specialiserade mineralsamlaren Pierluigi Ambrino (*1947), som ställt prov av det 1998 upptäckta mineralet till förfogande.

Capranicait, VIII/F.3-90 silikat
(K,Cs)_<1(Ca,Na)Al₄[(BO₃)₄|Si₂O₆] monoklin

Capranicait är färglös, har glasglans, densitet 2,41 g/cm³, hårdhet 5-6 och vit streckfärg. Detta cesiumhaltiga alkali-borsilikat med kedjestruktur är hittills mycket sällsynt. Mineralet kommer från Capranica i Vico-Vulkan-komplexet, provinsen Viterbo, Latium, Italien. I små håligheter i syenitstenar (vulkaniska utkast) bildar capranicait ytterst små, långtavliga kristaller <0,9 mm, som liknar klar sanidin. Följeslagare är, förutom sanidin, kalciumrik amfibol, andradit, magnetit, biotit, sodalit/haüyn och ett okänt Be/B-silikat. Capranicait är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.

Fluorbritolit-(Y), VII/B.27-61 silikat
(Y,Ca,Ce,Nd)₅[(F,O)|(SiO₄)₃] hexagonal

Fluorbritolit är ljust rosabrun till mörkt brun, har glas- till fettglans, även hartsglans, densitet 4,61 g/cm³, hårdhet 5½ samt vit streckfärg. Detta sällanjord-nesosilikat är en ny företrädare i britolitgruppen, som har stor utbredning i pegmatiter i området alkaliska graniter. Redan nu känner man till fyndplatser Lagmannsvik (typlokalitet), Kråkmo på Hamarön i Norge, samt berget Vyuntspachkh i västliga Keivy-massivet på Kolahalvön. Fluorbritolit-(Y) bildar korn <1mm i yttriumrik fluorit (Lagmannsvik), som ett skal kring fluorit (Kråkmo) eller grova, sexkantiga prismer till tavlor i storleken upp till 2,5 x 4 cm (Vyuntspachkh). Följeslagare är bland andra allanit-(Ce), britolit-(Y) och fergusonit-(Y). Fluorbritolit-(Y) är spröd, genomlysbar, har mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med britolit.

Hermannroseit, VII/B.26-45 fosfat
CaCu[OH|(PO₄AsO₄)] ortorombisk

Hermannroseit är gräsgrön, har glasglans, densitet 4,08 g/cm³ samt blekgrön streckfärg. Detta nya, arsenathaltiga kalcium-kopparfosfat tillhör adelitgruppen och är hittills den sällsyntaste P-analogen till konichalcit, med vilken den kemisk långtgående kan blandas. Hermannroseit härstammar som historiskt enkelfynd av Bruno Geier ur den andra oxidationszonen i Tsumeb Mine, Namibia. Hermannroseit sitter som tunna lager av mycket små kristallgrupper (<0,1mm) inbäddad i en vit skorpa bestående av hydroxylapatit + whitlockit; denna skorpa är övertäckt av brunsvarta manganhydroxider och pseudomalakit, som i sin tur är överväxt av druvaktigt giftgrön konichalcit. Hermannroseit är starkt pleokroistisk (i färgerna blekt gulgrönt till djupt grönt) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr Hermann Rose (1883-1976), som arbetade som mineralogiprofessor vid universitet i Hamburg.

Oxyvanit, IV/C.26-08 oxid
(V³⁺,Cr³⁺)(V⁴⁺,Ti⁴⁺)O₅ monoklin

Oxyvanit är rödaktigt svart, har harts- till metallglans, densitet 4,66 g/cm³, hårdhet 6½-7 samt svart streckfärg. Denna krom- och titanhaltiga vanadiumoxid är den extremt sällsynta V^(IV)-analogen till berdesinskiit, med vilken den är fullständigt blandbar. Typlokalitet är marmorbrottet Pereval i Sludjanka-komplexet i södra Bajkalregionen. Kvartsitiska lager i dess marmor för en mångfald oxidiska och silikatiska mineral, i vilka krom och vanadium har anrikats (bland dem Cr/V-spineller, granater, turmaliner, diopsid, tremolit och glimmer). Oxyvanit sitter som mycket små korn (<0,2mm) tillsammans med schreyerit, eskolait, berdesinskiit, goldmanit, vanadiumdravit, roscoelit och batisivit. Oxyvanit är opak, spröd med mussligt brott och är olöslig i saltsyra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.

Lapis, årgång 36. Nr. 7-8 juli/augusti 2011

Ernstburkeit, IV/A.3-10 sulfonat
Mg[CH₃SO₃]₂ •12 H₂O trigonal

Ernstburkeit är färglös, har glasglans, densitet 1,36 g/cm³ samt vit streckfärg. Detta vattenrika magnesium-metansulfonat förekommer förmodligen lokalt rikligt som mikropartiklar under polernas ishöljen. Detta nya organiska mineral är dock i praktiken osynligt, och stabilt enbart i temperaturer under minus 5 grader Celsius. Organiska salter från sulfonsyrorna är av stor betydelse vid rekonstruktionen av bioaktiviteten under tidigare klimatcykler. Originalmaterialet med ernstburkeit - mycket små, ovala inneslutningar <0,005 mm! - sitter i en ur 576 meters djup uppdragen isborrkärna från den japanska stationen Dome Fuji på Antarktis östra sida. Detta issegment uppstod för cirka 25000 år sedan under den senaste istidens höjdpunkt, när havssalt reagerade kemiskt med oxiderande dimetylsulfid ur atmosfären. Med namnet hedras professor Ernst Burke (*1943) från universitetet i Amsterdam, specialist på ramanspektroskopi och 2003-2008 ordförande i IMA-kommissionen för nya mineral.

Ferroericssonit, VIII/C.13-35 silikat
Ba₂Fe₄³⁺[O|(OH,Cl)Si₂O₇]₂ monoklin

Ferroericssonit är mörkt rödaktigt brun, har glasglans, densitet 4,41-4,44 g/cm³, hårdhet 4½ och brun streckfärg. Detta sällsynta barium-järnsilikat tillhörande lamprofylliträckan är Fe(II)-analogen till ericssonit. Fyndplatser är Esquire Claims # 7 och # 8 vid Big Creek (typlokalitet), samt Trumbull Peak i Mariposa County i Kalifornien. I kvartsådror med sanbornit och lysande röd gillespit bildar ferroericssonit bladiga massor av längskorrugerade, vågigt böjda blad upp till något över 3 mm långa. Ytterligare följeslagare är anandit, bazirit, celsian, titantaramellit och devitoit. Ferroericssonit är genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses långsamt - under avfärgning - i koncentrerad saltsyra. Namnet syftar på det kemiska släktskapet med ericssonit.

Långbanshyttanit, VII/D.52-20 arsenat
Pb₂Mn₂²⁺(Mg,Fe²⁺)[(OH)₂|AsO₄]₂ •6 H₂O triklin

Långbanshyttanit är färglös, har glasglans, densitet 3,95 g/cm³ samt vit streckfärg. Detta extremt sällsynta magnesiumhaltiga bly-manganarsenat hittades på en stuff som redan 1925 hade insamlats av Gustaf Flink i Långban, och förvaras i Naturhistoriska riksmuseets Flink-kollektion. På urlakningssprickor i kornig, rödaktigt brunt mangansilikatfels (bestående av manganhaltig flogopit med spineller tillhörande jakobsit-magnetitgruppen) sitter långbanshyttanit på rödaktigt beige antigorit i form av regellösa, filtaktiga aggregat (<1 mm ø ) sammansatta av listformiga nålar <0,2 mm långa. Ytterliga följeslagare är mycket små trigonitkristaller och vittrad kalcit. Långbanshyttanit är mycket spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses snabbt i förtunnad saltsyra till en vit massa. Namnet syftar på gamla namnet ”Långbanshyttan” för smälthyttan och gruvarbetarbyn i Långban.

Nisnit, I/A.8-45 element
Ni₃Sn kubisk

Nisnit är bronsbrun, har metallglans och densitet 9,41 g/cm³.
Denna intermetalliska nickel-tennförbindelse är ett extremt sällsynt elementmaterial i gruppen gedigen nickel-awaruit. Nisnit härstammar från den 2001 nedlagda Jeffrey-Mine nära Asbestos, Quèbec, Kanada. Härifrån levererades 1977 ur en rhodingitgång stuffer med heazlewooditkristaller, kromit, grön grossular och diopsid. Ett flertal stuffer tillhörande Horvàth-kollektionen visar att de innehåller, förutom shandit, laurionit och theoprasit, fristående spröda och opaka, galleraktiga grupper (< 1 mm), som är rätvinkligt sammanväxta med varandra, massiva till prismatiska längskorrugerade kristaller. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen med nickel (Ni) och tenn (Sn, för latinska stannum).

Nordgauit, VII/D.10-37 fosfat
Mn²⁺Al₂[(F,OH)|PO₄]₂ • 5½ H₂O triklin

Nordgauit är beigevit till vit, glansen är jordig, matt till porslinsaktig, densiteten är 2,46 g/cm³, och streckfärgen är vit. Detta hittills mycket sällsynta mangan-aluminium-fluorofosfat ur paravauxit-laueitgruppen är nära släkt med mangangordonit. Typlokalen är den nedlagda pegmatitgruvan Hagendorf-Süd i Oberpfalz i Tyskland. 1975/76 på 60-och 67-metersnivå insamlade prov ur Keck-samlingen visar vittrade, kavernösa, rosabruna zwieselit-triplit-massor med blekgrå fluorapatit. På sidan om minimala sekundära fosfatkristaller (bl.a. whiteitgruppen) sitter nordgauit som kompakta knölar upp till 1 cm Ø. Knölarna visar fibriga, sidenglänsande, hydroxylrika ytterhöljen. Namnet syftar på den historiska beteckningen som redan kejsar Karl den Store år 806 präglade för den äldsta delen av hertigdömet Baiern, som tillhörde Oberpfalz.

Rakovanit, IV/G.1-03 Oxid
Na₃H₃[V₁₀⁵⁺O₂₈] •15 H₂O monoklin

Rakovanit har orange färg, diamantglans, hårdhet 1, densitet 2,40 g/cm³, och orangegul streckfärg. Denna vattenrika natrium-vanadiumoxid, en hittills mycket sällsynt vanadiumbrons tillhörande pascoitgruppen skall inte förväxlas med Cu/Fe-arsenatet radovanit! Typlokaliteten är Sunday-Mine i Slick Rock District, San Miguel County, Colorado. Rakovanit bildar kristallina skorpor på sprickor i en med corvusit och montroseit genomsatt sandsten. Ytterligare följeslagare är kalcit, hewettit, hughesit, munirit, paramontroseit, pascoit, rossit, sherwoodit och åtminstone ytterligare två vanadiumbronser. Dessa upp till 1 mm stora radovanitkristaller är massivt till prismatiskt längskorrugerade och genomlysbara, har mussligt brott, är spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Rakonavit är pleokroistisk (i färgskalan från ljusgult till gulorange). Rakovanit upplöses i vatten. Med namnet hedras mineralogiprofessor dr John Rakovan (*1964), numera chefredaktör för den amerikanska tidskriften Rocks & Minerals.

Wakefieldit-(Nd), VII/A.14-45 vanadat
(Nd,La,Ce)[VO₄] tetragonal

Wakefieldit-(Nd) är färglös till ljusrosa, har diamantglans, densitet 4,78 g/cm³, hårdhet 5-5 samt vit streckfärg. Detta lantanhaltiga neodymvanadat är en extremt sällsynt företrädare i xenotimgruppen. Typlokalitet är de skiktbundna mangan-järn-avlagringarna från Arase, Prefektur Kochi, på ön Shikoku i Japan. Rödaktigt brun- till svart- bandade Fe/Mn-malmer bestående av hematit, kalcit och rodokrosit innehåller mörkt orange karyopilitlinser, som inneslutar wakefieldit-(Nd) som mikroskopiskt små korn (<0,02 mm). Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med wakefielditgruppen. IMA-numret 2008-032

Yangzhumingit, VIII/H.11-18 glimmer
(K,Li)Mg_2,5[F₂|Si₄O₁₀] monoklin

Yangzhumingit är färglös, har pärlemoglans, densitet 2,80 g/cm³, hårdhet 3, och vit streckfärg. Denna litiumhaltiga kalium-magnesiumglimmer är den ytterst sällsynta Mg-analogen till montdorit. I Bayan Obo, Inre Mongoliet i Kina bildar yangzhumingit vid dolomit-skifferkontakten i södra malmkroppen (East Mine) minimala, genomlysbara blad (0,5 mm) i dolomitmarmor, tillsammans med tremolit, norbergit och huanghoit-(Ce).
Yangzhumingit är genomlysbar, elastiskt böjlig och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar professor Yang Zhuming (*1951) från Peking, som specialiserat sig på kristallkemin hos Bayan Obos mineral.

Lapis, årgång 36. Nr. 9 september 2011

Georgerobinsonit, VI/F.2-45 blykromat
Pb₄²⁺[F|Cl|[(OH)₂(CrO₄)₂] ortorombisk

Georgerobinsonit är orangeröd, har diamantglans, densitet 6,23 g/cm³, hårdhet 2½ - 3 och blekorange streckfärg. Denna extremt sällsynta, halogenhaltiga kromat härstammar från Mammoth-St Anthony-Mine i Tiger, Arizona. På den fyrtio år gamla typstuffen ur Collins Vein sitter georgerobinsonit i kvartskörtlar i en starkt förkislad bergartsmatrix i form av grupper med ytterst tunntavliga, i början tolkade som kromhaltiga, wulfenitkristaller (0,1 mm). Georgerobinsonit förekommer tillsammans med gräsgrön kalcedon och kromhaltig, gulaktigt grön leadhillit, bladformad diaboleit, matlockit och cerussit, samt ett cerchiarait-liknande mineral, oktaedrisk murdochit, pinalit, yedlinit och wulfenit. Georgerobinsonit är transparent, spröd, starkt pleokroistisk i färgerna från gult till orange, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar George Willard Robinson (*1946), under många år museichef vid A.E.Seaman Mineral Museum och geologiprofessor vid Universitet Houghton, Michigan.

Iangreyit, VII/D.50-40 fosfat
Ca₂Al₇[(OH,F)_7,5|PO₃(OH)|PO₄]₂ •8 H₂O trigonal

Iangreyit är färglös till gulaktigt vit, har glas- till pärlemorglans, densitet 2,45 g/cm³, hårdhet 3 samt vit streckfärg. Detta hittills mycket sällsynta, vattenhaltiga kalcium-aluminiumfosfat liknar strukturellt det fosfathaltiga silikatet perharmit, och kan särskiljas från fluorik crandallit enbart med hjälp av röntgenanalys. Typlokalitet är Silver Coin Mine nära Valmy, Humboldt Co/Nevada, och den så kallade Huber-Greisenstock i Krásno nära Horni Slavkov/Schlaggenwald, Tjeckien. Iangreyit bildar bladiga till rundade kristallgrupper av parallellt sammanväxta, små, sexkantiga tavlor <0,4 mm. I Krásno är följeslagare chalkosiderit, fluorapatit, strengit och F-rik perhamit, i Silver Coin Mine bl.a. även plumbogummit, meurigit-Na, kidwellit, lipscombit, wardit, leukofosfit och wavellit. Iangreyit är böjlig, genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus och reagerar heller inte med utspädd saltsyra. Med namnet hedras Ian Edward Grey (*1944), mineralog vid CSIRO-institut i Melbourne/Australien, där man sista tiden specialiserat sig på alunit-strukturtyper.

Parasterryit, II/E.20-35 sulfosalt
Pb₂₀Ag₄(Sb,As)₂₄S₅₈ monoklin

Parasterryit är svart, har densitet 5,74 g/cm³, metallglans, hårdhet 3-3½ samt svart streckfärg. Detta silverhaltiga bly-antimonsulfosalt tillhörande madocit-dadsonitgruppen härstammar från Pallono Mine nära Pietrasanta, Toscana, Italien. Körtelrika kvarts-baryt-och buntmetallmalmgångar (buntmetall = icke-järnmetall) innehåller här förutom pyrit och zinkblände talrika Sb-As-sulfosalter, bland annat sterryit-nålar upp till 3 cm långa, som oftast är inneslutna i bergkristall eller baryt. Denna högst sällsynta parasterryit bildar längsräfflade nålar upp till 4 millimeters längd, och kan inte med blotta ögat skiljas från sterryit. Detta lyckas bäst med EDX, ty den kopparhaltiga sterryiten visar även ett liknande röntgendiagram. Namnet syftar på den täta strukturella släktskapen med sterryit.

Pseudolyonsit, VII/A,10-15 vanadat
(Cu,Zn)₃[VO₄]₂monoklin

Pseudolyonsit är mörkt brunröd till svart, har diamant- till metallglans, densitet 4,75 g/cm och rödaktigt brun streckfärg. Denna zinkhaltiga kopparvanadat är dimorf med mcbirneyit (triklin). Som extremt sällsynt fumarolmineral från vulkanen New Tolbachik, halvön Kamtjatka, bildade pseudolyonsit vid 200-300 ºC kortprismatiska till nålaktiga kristaller upp till 0,5 millimeter långa. Kristallerna är spröda till böjliga, och bildar även grupper upp till 2 mm. Dessa sitter, delvis bredvid spår av palmierit, hematit och lyonsit, i nära grannskap med det giftgröna Cu-Oxisulfatet piypit. Ytterligare följeslagare är magnetit, aptitalit, langbeinit, filatovit, lammerit, vergasovait, rutil och guld. Pseudolyonsit är genomlysbar till opak och har mussligt brott. Namnet syftar på släktskapet med lyonsit, med vilken den lätt kan förväxlas.

Rruffit, VII/C.17-110 arsenat
Ca₂Cu[AsO₄]₂ • 2 H₂O monoklin

Rruffit är blekt blå, har glasglans, densitet 3,79 g/cm³, samt vit streckfärg. Detta extremt sällsynta kalcium-koppararsenat är Cu-analogen till zinkroselit och Brandit (denna med nytt systemnummer: C.17-130). Rruffit härstammar från oxidationszonen i Cu-As-malmkroppen i Catalina Mine, Pampa Larga, Tierra Amarilla, Chile. Rruffit bildar korniga massor eller massiva, tvillingbildade kristaller <0,3 mm. Dessa sitter i giftgrön konichalsit och blekblå barahonait-(Al) på kornigt vita mansfielditskorpor i körtlar i en kvarts-barytgång. Ytterligare följeslagare är alumoparmakosiderit och metazeunerit. Rruffit är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i utspädd saltsyra. Med namnet hedras projektet RRUFF^TM, som sedan 2006 som allmänt tillgänglig internetdatabank ställer till förfogande tillförlitliga vetenskapliga data över kristallkemin hos mineraler (bland annat Raman-spektra). Hittills finns över 3500 prov från 2000 olika mineralarter arkiverade; http://rruff.geo.arizona.edu/. Namnet bestämdes av Michael Scott, grundare av och president i Apple Computers och viktigaste finansiell understödjare av projektet. Michel Scotts katt bar namnet Rruff.

Sejkorait-(Y) VI/D.20-85 sulfat
(Y,Dy)₃[(UO₂)₈|O₈|OH|(SO₄)₄] • 25 H₂O triklin

Sejkorait-(Y) är gulorange till orange, har glasglans till pärlemorglans, densitet 4,04 cm³, hårdhet 2 samt blekgul till gul streckfärg.

Detta vattenrika yttrium-uranylsulfat med tydliga dysprosiumhalter är en ny företrädare för zippeitgruppen, som strukturellt liknar marecottit. Typlokalitet är Cervenà-gången i Rovnost Mine, Jáchymov, St. Joachimsthal, Tjeckien. Denna extremt sällsynta sejkorait-(Y) sitter som max 1 mm stora grupper som tavelformade kristaller på vittrad uraninit, kopparkis och tennantit, bredvid pseudojohannit, rabejacit, uranopilit, zippeit, cuprosklodovskit och riklig gips. Sejkorait-(Y) är spröd, icke pleokroistisk, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den tjeckiske mineralogen Jirí Sejkora från Nationalmuseum, Prag, författare till mer än 270 publikationer (däribland flera huvudartiklar i Lapis). Hans specialområde är sekundära uranmineral och sällsynta arsenater och fosfater.

Volaschioit VI/D.1-32 sulfat
Fe₄³⁺[O₂|(OH)₆|SO₄] • 2 H₂O monoklin

Volaschioit är gulaktigt orange, har glas- till hartsglans och densitet 3,03 cm³. Detta hittills mycket sällsynta järn-hydroxysulfat, släkt med butlerit, är dock inte vattenlösligt. Typlokalitet är det lilla, vid slutet av 70-talet nedlagda pyrit-magnetit-bergverket från Trimpello nära Fornovolasco, Toscana. På 740-metersnivån hittades volaschioit som ytterst små rosetter av långtavliga kristaller <0,1 mm under en vattenlöslig fibroferritskorpa, på sidan av melanterit och römerit på finkornig, limonitiserat pyrithaltig gruvsylta. Volaschioit är genomlysbar, spröd, i polariserat ljus stark pleokroistisk (rödorange till röd) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det gamla namnet Forno de Volaschio för typlokaliteten.

Yttriait-(Y) IV/C.3-30 oxid
Y₂O₃kubisk

Yttriait är färglös till vit, har diamantglans, hårdhet 5½, densitet 5,07 g/cm³, samt vit streckfärg. Denna extremt sällsynta yttriumoxid – inte att förväxla med yttriumsilikatet yttriait-(Y) – är en ny företrädare för bixbyitgruppen. Yttriait-(Y) härstammar ur guldseifen (fördjupningar i rinnande vatten) vid Bolshaya Polyafloden i Subpolar-Ural, Ryssland. Yttriait-(Y) sitter som ytterst små, transparenta kuboktaedrar (<0,006 mm) i små korn av gedigen wolfram (<0,15 mm), med inneslutningar av pengit och kvarts. Ytterligare följeslagare är följande tungmetaller: gediget guld, gedigen koppar, gedigen osmium, pyrit och zirkon. Vid det 80 km längre åt nordväst liggande berget Dodo förekommer i alpinotyp <400ºC bildade kvartsgångar, som även innehåller gedigen wolfram (dock utan yttriaitinneslutningar). Namnet syftar på mineralets kemiska huvudkomponent: yttriumoxid.

Nya företrädare i granatgruppen

Momoiit, VIII/A.8-138
(Mn²⁺,Ca)₃(V³⁺,Al)₂[SiO₄]₃ kubisk

Momoiit är grönaktigt gul till smaragdgrön, även mörkröd, har glasglans, densitet 4,01 g/cm³, hårdhet 6½, samt vit till grågrön streckfärg. Detta kalcium- och aluminiumhaltiga mangan-vanadium-ösilikat i granatgruppen är den nya Mn(II)-analogen till goldmanit, respektive V(III)-analogen till spessartin, med vilken momoiit bildar blandkristallgrupper. Typlokalitet för denna hittills extremt sällsynta momoiit är Kurase Mine nära Natsuyabu, Japan. Ytterligare fyndplatser är Hokkejino Mine samt Fujii Mine, Japan. I dessa tre gamla mangangruvor förekommer momoiit i ådror med kalcit, tefroit och rodokrosit, i Hokkejino även rodonit och spessartin, i finkorniga, genomlysbara kristaller <1mm. Momoiit är icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Hitoshi Momoi (1930-2002), som för första gången beskrev blandkristallerna mellan goldmanit och dess Mn-V-analog som yamatoit.

Lapis, årgång 36. Nr. 10 oktober 2011

Beaverit-(Zn), VI/B.11-115 sulfat
Pb(Zn,Cu)Fe₂³⁺[(OH)₆|SO₄)₂] trigonal

Beaverit-Zn är brunaktigt gul till gul, har glas- till diamantglans, även jordaktigt matt, har densitet 4,25 g/cm³ samt ockragul streckfärg. Detta hittills ytterst sällsynta bly-zink-järnsulfat tillhörande alunitgruppen är Zn-analogen till beaverit. Typlokalitet är Mikawa-Mine i Niigata i Japan. Där förekommer beaverit-Zn i form av tunna beläggningar i körtlar som sitter i en kvartsgång med Cu, Zn och Pb-sulfider. Beaverit är i polariserat ljus blek- till mörkgult pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska släktskapen med beaverit.

Ondrusit, VII/C.6-65 arsenat
CaCu₄[AsO₃(OH)|AsO₄]₂ triklin

Färgen är ljusgrön till grönaktigt vit, även grönaktigt blå. Ondrusit har glasglans, densitet 3,12 g/cm³, hårdhet 2 och vit till grönaktigt vit streckfärg. Detta vattenrika kalcium-koppararsenat tillhör chudobait-geigeritgruppen och är Ca-analogen till lindackerit. Denna hittills mycket sällsynta, tidigare känd som ”pseud. lindackerit” betecknade ondrusit, härstammar från Jáchymov, St. Joachimsthal i Tjeckien. Fyndplatser är en stollgång i Rovnost Mine och en stollgång på Danielnivån i Svornost-Mine. Här bildar ondrusit på kvartssprickor, i vittrade tennantit- och kopparkisförande gångpartier, finkristallina skorpor och slätstråliga grupper av tunntavliga till listformiga kristaller upp till 2 millimeter långa. En del är intimt sammanväxta med lavendulan. Ytterligare typiska följeslagare är lindackerit, geminit, slawkovit, strashimrit, pikroparmakolit och köttigit. Ondrusit är genomlysbar, mycket spröd, är stark pleokroistisk (färglös till ljust gulaktigt grön) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras ingenjör Petr Ondrus (*1960) från tjeckiska geologiska tjänsten i Prag, som har del i beskrivningen av sju nya mineral från Jáchymov.

Lapis, årgång 36. Nr. 11 november 2011

Agardit-(Nd) VII/D.53-70 arsenat
(Nd,La,Y)Cu₆[(OH)₆|(AsO₄)₃] • 3 H₂O hexagonal

Agardit-(Nd) är blåaktigt grön till grönaktigt blå, har glas- till sidenglans, densitet 3,81 g/cm³, hårdhet 3-4 samt vit streckfärg.
Detta sällanjord-koppararsenat med neodym som förhärskande SE-element räknas till mixitgruppen. Typlokalitet är Hilarion Mine, Kamariza i Lavrion, Grekland. Agardit-(Nd) har säkerligen stor utbredning. Redan nu känner man till fem fyndplatser i Schwarzwald utöver Grube Clara i Tyskland, samt fyndplatser i Cornwall, England, gruvområdet Chessy nära Lyon i Frankrike, i Nevada, USA, och i gruvområdena Cobar och Pilbara i Australien. Agardit-(Nd) bildar mycket fina, oftast böjda fibrer samt radiala knippor upp till max 2 millimeters storlek. I Lavrion är agardit-(Nd) för det mesta sammanväxt med agardit-(Y/La) och innehåller en kärna bestående av zalesiit. Typiska följeslagare är zinkolivenit, konichalcit, azurit och malakit. Agardit-(Nd) är genomskinlig, spröd, starkt pleokroistisk (visar färgerna blekt turkosfärg till blågrön), visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses snabbt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med argadit.

Bassoit IV/G.9-30 oxid
Sr[V₃O₇] • H₂O monoklin

Bassoit är svart, har halvmetallisk glans, densitet 2,94 g/cm³, hårdhet 4-4½, svart streckfärg.
Denna extremt sällsynta strontium-vanadium(IV)-oxid är kristallkemiskt släkt med polyvanadaten cavoit. Typlokaliteten är Molinello Mine, Val Graveglia i Ligurien, Italien. På det hittills enda provet sitter bassoit som mycket små prismer <0,4 mm på brungul rodonit, bredvid kvarts och braunit. Bassoit är opak, spröd och visar grå till mörkt grön färg på polerad yta. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Riccardo Basso (*1947) vid universitet i Genua. Han har bestämt kristallstrukturen hos ett flertal vanadiummineral från Ligurien.

Agricolait, V/F.2-06 karbonat
K₄[UO₂|(CO₃)₃] monoklin

Agricolait är grönaktigt gul, har glasglans, densitet 3,53 g/cm³, hårdhet 4 och blekgul streckfärg. Detta extremt sällsynta kalium-uranylkarbonat är K-analog till cejkait. Typlokalitet är dagssträckan i giftkisorten i gruvområdet Jáchamov, Tjeckien. Agricolait bildar genomlysbara, kortprismatiska kristaller <0,3 mm i körtlar av limoniserade ankeritgångar i gnejsen. Följeslagare är aragonit, brochantit, posnjakit, malakit, rutherfordin samt ett voglit-liknande mineral. Agricolait är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den berömde tyska lärde Georgius Agricola (1494-1555), geovetenskapernas fader, pionjär när det gäller fyndplatskunskap och gruvbyggnadsteknik. Från 1527 till 1530 arbetade han som apotekare i Jáchymov.

Argandit, VII/B:15-60 vanadat
Mn₇²⁺[(OH)₄|(VO₄,AsO₄)]₂ monoklin

Argandit är orange, har glasglans, densitet 3,71 g/cm³, hårdhet 3½-4 samt blekt orange streckfärg. Denna arsenathaltiga manganvanadat är V-analogen till allaktit, med vilken den bildar en blandkristallgrupp. Denna extremt sällsynta argandit härstammar från Pipjiglaciären i Turtmanntal, Wallis i Schweiz. Manganositrika partier av tektoniskt sammanpressade (tillplattade), sedimentära jakobsitmalmlinser innehåller finkornig argandit (<0,06 mm), tätt sammanväxt med pyrobelonit, reppiait och ett ännu okänt Mn-vanadosilikat. Argandit är genomlysbar, spröd, tydligt pleokroistisk (från gulorange till orange), visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses långsamt i utspädd saltsyra. Med namnet hedras den schweiziske geologen Emile Argand (1879-1940). Emile Argand var en av de första forskare som med Turtmanntal som exempel förfinade konceptet angående den alpina överskjutningstektoniken, och därtill även använde sig av Alfred Wegeners kontinentalförskjutningsteori.

Bobdownsit, VII/A.5-49 fosfat
Ca₉(Mg,Fe²⁺)[PO₃(F,OH)|(PO₄)₆] trigonal

Bobdownsit är färglös till mjölkvit, även blekt rosa till ljust gul, har glasglans, densitet 3,14 g/cm³, hårdhet 5 samt vit streckfärg. Detta magnesiumhaltiga kalciumfosfat, som är fluoranalogen till whitlockit, är det första fosfatmineral med en ”fluorerad” fosfatgrupp, hos vilket en syreatom inte ersatts med hydroxyl (OH), utan övervägande med fluor. Denna sällsynta bobdownsit var hittills, ifrån sin typlokalitet Big Fish River vid Yukon/Canada och från Tip Top Mine i Custer/South Dakota, känd som mineralet whitlockit. Nyare undersökningar har visat att det handlar om bobdownsit. Även en i Oman nedfallen marsmeteorit innehåller bobdownsit. Vid Big Fish River bildar bobdownsit på sprickor i skiffer och i bandad ”toneisenstein” (det är sedimentära konkretioner av lera och järnkarbonater såsom hematit, siderit eller ankerit) platta kristaller upp till 2,7 cm stora. Följeslagare är siderit, lazulit, kulanit, gormanit, arrojadit, collinsit och kvarts. I Tip Top Mine bildar bobdownsit skorpor av pseudoromboedriska kristaller >1 mm. Bobdownsit är genomlysbar, spröd med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogiprofessor Robert (Bob) Terrance Downs (*1955) från universitet Arizona. Robert Terrance Downs sköter om den internationella databanken RRUFF.

Eliseevit, VIII/F.3-65 kedjesilikat
Na₃Li₂Ti₄[O|Si₂O₅(OH)]₄ • 4 H₂O monoklin

Eliseevit är krämvit till färglös, har glasglans, densitet 2,68 g/cm³, hårdhet 5 samt vit streckfärg. Detta mycket sällsynta natrium-litium-titan-kedjesilikat är kristallkemiskt släkt med lintisit. Typlokalitet är berget Alluaiv (loparit-dagbrott ”severny”) och berget Punkaruaiv i Lovozero-massivet på Kolahalvön. I natrolitiserade alkalipegmatiter bildades eliseevit genom en sen-hydrotermal omvandling från murmanit som genomlysbara, långprismatiska kristaller (<2mm), som kamformiga grupper (upp till 5mm) eller som radialfibriga aggregat i urlakade hålrum i ussingit och sodalit. Ytterligare typiska följeslagare är chabasit-Ca och manganoneptunit, samt gmelinit-K, analcim, katapleit, chkalovit, eudialyt, punkaruaivit och rhabdofan-(Ce). Med namnet hedras Leningrads geologiprofessor och bergartsexpert Nikolai Aleksandrovich Eliseev (1897-1966), specialist på alkalibergarter.

Sokolovait VIII/H.11-15 glimmer
CsLi₂Al[(F,OH)₂|Si₄O₁₀] monoklin

Sokolovait är färglös, har glas- till pärlemorglans, densitet 3,22 g/cm³, hårdhet 2-3, samt vit streckfärg. Denna sparsamt utbredda cesium-litiumglimmer är Cs-analogen till polilitionit. Typlokalitet är glaciären från Dara-i-Pioz i Tadschikistan. I ett kvarts-pektolitblock med fluorit, baratovit och faizievit bildas denna, enbart i mikroskop synliga, sokolovait med mycket små blad <0,3mm i pektolit. Ytterligare tre fyndplatser ligger i Canada: vid Red Cross Lake, Manitoba, vid O`Grady Lake, NorthernTerritories, och i pegmatitområdet från Moblan, Québec. Sokolovait bildar tunna belägg, liksom en skorpa runt kanterna på rubidiumhaltig lepidolit med närvaro av pollucit och albit, varvid sokolovaiten har uppstått ur undanträngd spodumen. Namnet hedrar Elena Sokolova, mineralogiprofessor vid departementet för geologi i Manitoba.

Sveinbergeit, VIII/G.12-85 silikat
CaFe₆²⁺Fe₃³⁺Ti₂[O₂|(OH)₅|Si₄O₁₂)₂ • 4 H₂O triklin

Sveinbergeit är djupt grön, även bronsbrun, har glas- till pärlemorglans, densitet 3,15 g/cm³, hårdhet 3 samt blekt grön streckfärg. Detta ytterst sällsynta järn-titanskiktsilikat tillhör astrofyllitgruppen. Sveinbergeit härstammar ur en syenitpegmatit nära Buer på Vesterøya i Sandefjord, Osloregionen. I körtlar bildar sveinbergeit rosettliknande till halvklotformiga, radialbladiga kristallgrupper av upp till 1centimeters storlek, som övertäcks av amorfa järn- och manganoxider. Som följeslagare uppträder bland annat magnesiokatoporit, aegirin, kalcit, fluorapatit och molybdenit. Dessa florstunna, glimmerartade sveinbergeitlameller är ofta böjda, genomlysbara till opaka och mindre pleokroistiska (i färgerna djupt grönt till brunaktigt grönt). De visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olösliga i femtonprocentig saltsyra. Med namnet hedras den norske hobbysamlaren Svein Arne Berge (*1949), som upptäckte mineralet 1987.

Windhoekit, VIII/H.33-15 silikat
(Ca,Mn²⁺)₂Fe₃³⁺[(OH)₂|Si₄O₁₀]₂ • 10 H₂O monoklin

Windhoekit är grönaktigt gul till gulbrun, har glasglans, densitet 2,62 g/cm3, hårdhet 2-3 samt har gulaktigt vit streckfärg.
Detta manganhaltiga och vattenrika kalcium-järn-skiktsilikat är kalcium-analogen till tuperssuatsiait, från vilken den optiskt är svår att skilja, och med vilken den även kan vara zonart förväxt. Typlokalitet är fonolitstenbrottet Ariskop nära Aris i Windhoek, Namibia. Här bildar denna sällsynta windhoekit i blåsrum dels genomlysbara, långprismatiska enkelkristaller upp till 0,15 X 4 mm långa, dels busklika kristallknippor. Typiska följeslagare är fluorapofyllitaegirin, mikrolin och arisit-(Ce/La). I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i färgerna brunt till mörkt brunt; fluorescens i UV-ljus saknas. Namnet syftar på typregionen.

Korrektur:
Den kemiska formeln från windhoekit innehåller två kalciumatomer, som delvis ersättes av mangan: (Ca,Mn²⁺)₂Fe₃³⁺[(OH)₂|Si₄O₁₀]₂• 10H₂O.

Barioparmako-alumit, VII/D.47-40 [BPA]
Ba0,5Al₄[(OH)₄|(AsO₄)₃] • 4 H₂O kubisk

Färglös till blekt gul eller blekt grön, även vit, diamantglans, densitet 2,58 g/cm³, hårdhet 3½, streckfärg vit.

Hydroniumparmakosiderit, VII/D.47-60 [HPS]
(H₃O,K)(Fe³⁺,Al)₄[(OH)₄|(AsO₄)₃] • 4 H₂O kubisk

Gulaktigt grön, glasglans, hårdhet 2-3, densitet 2,56 g/cm³, streckfärg vit.

Natroparmako-alumit, VII/D.47-05 [NPA]
(Na,K,H₃O)Al₄[(OH)₄|(AsO₄)₃] • 4 H₂O kubisk

Färglös, glas- till diamantglans, hårdhet 2½, densitet 2,56 g/cm³, streckfärg vit.

Dessa vattenhaltiga arsenater med barium/aluminium [BPA], hydronium-grupper och järn(III) [HPS] och med natrium/aluminium [NPA] är tre nya företrädare i parmakosideritgruppen. Alla tre bildar kompletta blandkristallgrupper med parmakoalumit respektive med parmakosiderit, från vilka dessa tre inte kan skiljas utan exakt kemisk analys.

Barioparmakoalumit bildar druviga skorpor av små tärningar <0,5 mm kantlängd i Cap Garonne Mine, i södra Frankrike, typlokalitet.
Ytterligare fyndorter är Mina Grande, Coquimbo i Chile (tunna zoner av bario-parmakosiderit), och Mina Gambatesa, Ligurien i Italien, gruvorna Neubulach och Michael i Weiler nära Lahr i Schwarzwald (ex ”barium-alumoparmakosiderit). Typiska följeslagare är mansfieldit, pilipsbornit, arsenocrandallit eller blå arsenogorceixit, samt olivenit, cornubit, parnauit, lavendulan och zeunerit.

Hydroniumparmakosiderit hittades som mycket små tärningar <0,2 mm kantlängd på ett prov från gruvområdet St.Day, Cornwall, England.

Natroparmakoalumit kommer från Maria Josefa Mine nära Rodalquilar, Andalusien, Spanien. Här bildar den med varandra sammanväxta tärningar med <0,5 mm kantlängd. Följeslagare är pulvrig grön chenevixit, gulbrun jarosit, jordigt vit kaolinit och orange-brun Fe/Sb-hydroxid.

Dessa nyupptäckta mineraler är genomlysbara, spröda, icke pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Samtliga är instabila i lut och löses lätt i syra. Namnen syftar på den kristallkemiska släktskapen med parmakosiderit (Fe³⁺) respektive parmako-alumit (Al).

ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2011