New IMA Minerals 2006

Lapis, årgång 31. Januari 2006

Mutnovskit, II/E.27-30 sulfosalt
Pb₂AsS₃(J,Cl,Br)ortorombisk

Mutnovskit har mörk, blåaktigt röd färg (rubinröd), glansen är från hartsaktig till halvmetallisk, och hårdheten är 2. Streckfärgen är i färgskalan körsbärsrött till orange. Densiteten är 6,18 g/cm³.
Detta nya, extremt sällsynta bly-arsensulfosalt visar dock tydliga jodhalter. Mutnovskit har [AsS₃]-grupper, är alltså ingen halogensulfid (sulfohalid), utan i likhet med vurroit ett halogen-sulfosalt. Mutnovskit kommer ur en fumarol vid Mutnovsky-vulkanen, som ligger på södra sidan av halvön Kamtchatka i Ryssland. Mutnovskit bildas vid ~250ºC som mycket små, korta, pelaraktiga till platta, ytrika kristaller (<0,1 mm), med transparenta kanter. Följeslagare är pyrit, anhydrit, cristobalit, Cd-haltig cannizzarit, kudriavit, samt nålar av ett ännu okänt halogenhaltigt Pb/Bi-sulfosalt. Mutnovskit är vid slipprov (påljus) silvrigt blygrå med ett glittrande färgspel. Namnet syftar på fyndplatsen.

Vurroit, II/E.27-20 sulfosalt
Pb₁₀Sn(Bi,As)₁₁S₂₇Cl₃ pseudo-ortorombisk

Vurroit har silvergrå färg och metallglans. Densiteten är 6,15 g/cm³. Detta nya, tenn- och klorhaltiga bly-wismutsulfosalt är släkt med kirkiit. Vurroit kommer ur högtemperaturfumaroler tillhörande Fossakratern på Vulcano, Lipariska öarna i Italien. Dessa 400 till 600ºC heta fumaroler ligger innanför den norra kraterranden. Följeslagare till den ytterst sällsynta vurroiten är bl a. nålig bismutinit, lillianit, kirkiit, heyrovskyit och blyglans.
Vurroit bildar mycket små, opaka, i påljus vita nålar upp till max 0,4 mm långa (med en bredd av av 0,01 mm), samt ett virrvarr av nåliga kristallknippen. Med namnet hedras mineralogen professor Filippo Vurro (född 1940) från Universitet Bari. Professor Vurro har specialiserat sig på geokemin i moderna vulkaniska avlagringsplatser.

Calciopetersit, VII/D.53-15 fosfat
CaCu₆[(OH)₆PO₃(OH)|(PO₄)₂] • 3H₂O hexagonal

Calciopetersit är olivgrön, har glasglans, hårdhet 3-4, och ljust olivgrön streckfärg. Densiteten är 3,33 g/cm³. Detta vattenhaltiga kalcium-kopparfosfat är en ny medlem i mixit-argaditräckan. Calciopetersit är Ca-analog till petersit, respektive fosfatanalog till zalesiit. Typlokal är det gamla stenbrottet Domasov nad Bysstrici, 20 km norr om Olomouc i Nordmähren, Tjeckien. Calciopetersit bildar mycket små nålknippen, <0,5 mm. Dessa har uppstått vid omvandling av kopparkis och andra sulfider i drusiga kvartsgångar. Följeslagare är chrysokoll, Cer-rik petersit, malakit, allofan, goethit, lepidokrokit, pyrit, covellin och chalkosin. Calciopetersit är spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus känner man igen en tydlig pleokroism i färgskalan från ljust gulaktigt grönt till grönt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och på släktskapet till petersit.
Redan nu känner man till ytterligare tre fyndplatser med calciopetersit, som tydligen bildar fullständiga blandkristallräckor med petersit-(Y) respektive -(Ce) och med agardit-(Nd). Det handlar om Grube Altherrensegen nära Schapbach och Silberbrünnle nära Gengenbach i Schwarzwald, samt Mörtelgrund nära Sayda i Sachsen, samtliga i Tyskland.

Holfertit, IV/H.9-10 hydroxid
(U⁶⁺,Ca)₂Ti⁴⁺(O,OH)₈ • 3 H₂O trigonal, pseudohexagonal.

Färgen är grönaktigt gul till orangegul, även vaxgul. Holfertit har glasglans och gulaktigt vit streckfärg. Densiteten är 4,31 g/cm³. Denna nya, mycket sällsynta kalciumhaltiga urantitanhydroxid härstammar från Starvation Canyon (Searle Canyon), Thomas Range i Utah. Ytterligare fyndplatser finns på östra sidan av ”Topas Valley” samt i närheten av Pismire Knoll. Den från början som ”weeksit” tolkade holferiten bildar genomskinliga, prismatiska, ofta ihåliga kristallstänglar upp till 3 x 0,3 millimeter stora, på körtelrika brottzoner i tertiärt ryolit, där den en gång i tiden bildades genom heta ångor. Typiska följeslagare är finbladig hematit, niobhaltig rutil, pseudobrookit, bixbyit, små kvartskristaller, ortoklas och klar (cherryfärgad) topas, i Starvation Canyon även röd, manganhaltig beryll. Accessoriskt uppträder cerianit, torianit, zirkon och fluorit. Holfertit är spröd, i form av tunna nålar även något elastisk. De mycket svagt radioaktiva kristallerna har ofta matterade, vitaktiga ytor. Holfertit visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses i saltsyra på några få minuter. Namnet hedrar samlaren bokautoren John Holfert, som bearbetar originalfyndplatsen som Claim och upptäckte det nya mineralet

Kingstonit, II/D.2-60 sulfid
(Rh,Ir,Pt)₃S₄ monoklin

Kingstonit är grå, har metallglans, hårdhet 6-6½ och svart streckfärg. Densiteten är 7,52 g/cm³. Denna extremt sällsynta rodiumsulfid är en ny företrädare i gruppen cuprorhodsit-xingzhongit. Typlokal är floden Bir Bir i distriktet Yubdo, provinsen Wallaga i Etiopien. Kingstonit bildar opaka och spröda, tavliga till korniga, endast malmmikroskopiskt urskiljbara inneslutningar i en ”nugget” bestående av isoferroplatin, tetraferroplatin, en Cu-haltig Pt-Fe-legering, gedigen osmium, laurit, bowieit, ferrorhodsit och cuprorhodsit. Kingstonit är på slipprov (påljus) blekt brunaktigt grå utan innerreflexer. Namnet hedrar Gordon Kingston från universitetet i Cardiff. Han är specialist på platinelement och deras förekomster.

Redgillit, VII/D.3-05 sulfat
Cu₆[OH)₁₀|SO₄] • H₂O monoklin, pseudoortorombisk

Redgillit har silveraktigt grön till gräsgrön, men även blåaktigt grön till smaragdgrön färg, har siden- till glasglans, hårdhet 2, och vit streckfärg. Densiteten är 3,45 g/cm³.
Detta nya, vattenhaltiga kopparsulfat tillhörande langitgräckan har, i ringa mängder, relativ stor spridning och slår fyndplatsrekord för nya mineral. Redan nu känner man till 25 fyndplatser. Vid sidan av Silver Gill-gruvan (typlokal), Driggith och Red Gill i Caldbeck Fells/Cumberland, finns det i Wales 11 gruvor, däribland nära Dyfed Esgair Hir-gruvan (platsen för första fyndet), Frongoch, Ponterwyd, Cardigan Bay och Willow Bank, i Cornwall Penberthy Crofts och i Irland Sheeffry-gruvan.

Därtill kommer redan nu 10 fyndplatser i Tyskland: I Siegerland gruvorna Schöne Aussicht nära Burbach (bästa tyska fyndplatsen, rosetter upp till 1 mm), Marie nära Wilnsdorf, Wildermann nära Müsen och Alte Buntekuh intill Niederschelden nära Siegen, gruvorna Bastenberg, Juno och Alexander i Ramsbeck i Sauerland, Friedrichssegen intill Bad Ems, i Harz gruvan Glücksrad intill Oberschulenberg och en slaggvarp i Hölltal (där finns druvaktiga aggregat).

Vid de flesta fyndplatser bildar redgillit mycket små, delvis listformiga nålar (<0,1-0,3 mm). Kontakttvillingar är sällsynta, hittills endast kända ur gruvan Bastenberg. Utbredda är finfibriga, virrvarrstråliga skorpor, som liknar vittrad malakit eller blek brochantit, men som dock visar en iögonenfallande, skimrande sidenglans.

Redgillit bildades, framförallt på äldre gruvvarp, praktiskt taget alltid på upplöst (vittrad) kopparkis (± blyglans)-malm, som i smärre poster omvandlades till chalkosin/bornit (övergång till zementationszonen). Typiska följeslagare är, förutom langit och cerrusit, brochantit och malakit, mera sällan även linarit, anglesit, posnjakit och serpierit. Redgillit är genomskinlig, måttfull spröd till böjlig, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Redgillit löses långsamt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på typlokalen.

Stavelotit-(La), VIII/C.17-40 silikat
/La,Nd,Ca)₃Mn₃²⁺Cu²⁺(Mn³⁺,Fe³⁺,Mn⁴⁺)₂₆[O₅|Si₂O₇]₆ trigonal

Stavelotit-(La) är svart, har metallglans och mörkt rödaktigt brun streckfärg. Densiteten är 4,49 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta och komplexa mangan-gruppsilikat innehåller förutom lantanider även koppar. Typlokalitet är blottningen Le Coreux på västsidan av Salm-flodstranden, en kilometer norr om Salmchâteau i Stavelotmassivet Belgiska Ardennerna. Här skär mjölkkvartsådror upp till decimetertjocklek starkt oxiderade manganhaltiga, svartlila färgade fylliter från ordovicium. Kvartsen innehåller centimeterstora, mörka anrikningar av finkornig hematit, braunit, nålig hollandit-strontiomelan, kanonait, manganoxider, gulaktig albit och muskovit. Innesluten är stavelotit-(La) som ytterst små, opaka, klumpaktiga korn (<0,15 mm), som bara kan särskiljas genom malmmikroskopi och EDX-analys (!). Namnet syftar på typlokaliteten och den kemiska sammansättningen.

Clousonit, IV/C.9-65 hydroxid
(Pb,Sr)(U⁴⁺,U⁶⁺)(Fe²⁺,Zn)₂(Ti,Fe²⁺,Fe³⁺)₁₈(O,OH)₃₈trigonal

Cleusonit är svart, har halvmetallisk glans, hårdhet 6 och gråsvart streckfärg. Spaltbarhet fattas. Densiteten är 4,74-5,27 g/cm³ i ett naturlig, delvis metamikt prov. Denna sällsynta bly-uran-titanhydroxid är en ny företrädare i crichtonitgruppen. Hittills är fyra fyndplatser kända: Cleuson i Val de Nendaz, som är typlokalitet, och Bella Tola nära St. Luc i Val d´Anniviers, båda i den schweiziska kantonen Wallis. Vidare Alinci i Makedonien (”uranosenait”) och Huanglongpu i Kina (”plumbodavidit”).
I Cleuson genomtränger alpina kvartsgångar med klorid och sulfider en flackt liggande gnejsserie av metasediment och vulkaniter från permtiden. Cleusonit är inväxt som korn och rundade kristaller från 2-3 millimeters storlek i dessa sönderklippta gångar. Följeslagare är bland annat pyrit, kopparkis, tennandit, Nb-rutil och rent guld. Vid fyndplatsen Bella Toloa förekommer cleusonit i alpina kvartsgångar något nedanför det 3025 meter höga toppartiet bestående av trias-kvartsiter. Kristallerna är här något mindre (upp till ~1 cm), men oftast mycket väl utbildade. Följeslagare är här albit, baryt, kopparkis, Hg-haltig tennantit, pyrit och hematit. Sekundärt förekommer jordig malakit, cinnabarit och orange billietit. Cleusonit är opak, mycket spröd med mussligt brott, och lätt radioaktiv. Dess kristaller är därför lätt metamikta, med talrika, ytterst fina sprickor. Cleusonit bildar klumpiga till tillplattade, ofta starkt förvridna och delvis extremt ytrika kristaller. Dessa är många gånger förtvillingade. På polerad yta (påljusmikroskopering) visar cleusinit ljusgrå till vit färg, samt är paramagnetisk och drar till sig en elektromagnet. Namnet syftar på typlokaliteten.

Ferriwinchit, VIII/F.9-105 amfibol
NaCa(Mg,Fe²⁺)₄Fe³⁺[OH|Si₄O₁₁]₂ monoklin

Ferriwinchit har svart färg, glasglans, hårdhet 5½ samt grönaktigt grå streckfärg. Spaltbarhet, efter 110, bra. Densiteten är 3,14 g/cm³. Denna nya, sällsynta, järnrika natrium-kalciumamfibol är Fe(III)-analogen till winchit. Ferriwinchit sitter i form av över 3 mm långa nålar i kalcitpartier i pyritförande kvartsådror, som genomtränger kontaktmetamorf pyroxenfels (fenit). Platsen är alkalikomplexet Ilmenogorsk i södra Ural. I polariserat ljus identifierar man en extremt stark pleokroism i färgskalan från brunaktigt gult över violett till djupt blått. Ferriwinchit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med winchit.

Ferrorosemaryit, VII/A.6-45 monoklin
Na_<1Fe²⁺Fe³⁺Al[PO₄]₃ fosfat

Ferrorosemaryit är mörkt grön till grönaktigt svart, har harzglans, hårdhet 4 och grönaktig streckfärg. Spaltbarhet efter 010 fullkomlig. Densiteten är 3,62 g/cm³. Detta natriumhaltiga järn-aluminiumfosfat är Fe(II) analog till rosemaryit. Denna nya, extremt sällsynta företrädare för alluauditgruppen härstammar från litiumpegmatiten Rubindi-Rublizi nära byn Muhororo, 50 km i västlig riktning från Kigali i centralafrikanska staten Ruanda. Fyndplatsen är en del av det berömda pegmatitfältet i Gatumba, där man lokalt brutit tennsten och columbit-tantalit.
Här innehåller kvarts-fältspatblock (med rikligt med amplygonit-montebrasit) linser med blå scorzalit, i vilka transparenta, spröda, upp till 3 mm stora korn av ferrorosemaryit är inbäddade. Dessa visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus identifierar man en tydlig pleokroism med färgskalan mörkt grönt till mörkt brunt. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med rosemaryit.

Fluoropargasit, VIII/F.10-115 amfibol
NaCa₂(Mg,Fe²⁺)₄Al[(F,OH)|AlSi₃O₁₁]₂ monoklin

Fluoropargasit är svart, har glasglans, hårdhet ~6, samt grönaktigt grå streckfärg, spaltbarhet efter 100 fullkomlig. Densiteten är 3,18 g/cm³. Denna nya, förmodligen ganska utbredda kalciumamfibol har redan hittats vid flera blottningar av den prekambriska ”Franklin Marble” i Nordamerika. I Edenville, som är typlokalitet, och Monroe i Orange County/New York, i Russell i St. Lawrence Co, i NY, samt i Franklin i New Jersey.
Fluorpargasit sitter som stora klumpiga, upp till 13 x 7 x 4,5 cm stora kristaller i grovkornig kalcitmarmor. Typiska följeslagare är aktinolit, diopsid, titanit och flogopit. Fluorpargasit är spröd, har genomskinliga kanter, är stark pleokristisk i skalan från färglöst till brunt, och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med pargasit.

Pautovit, II/F.7-15 sulfid
CsFe₂S₃ ortorombisk

Pautovit är mörkt stålgrå till matt svart, har metallglans, hårdhet 1,5 och spaltbarhet är efter 110 fullkomligt. Densiteten är 3,85 g/cm³.
Denna nya, högst sällsynta cesium-järnsulfid är Cs-analogen till alkalisulfiden rasvumit. Typlokalitet är en under sommaren 2002 vid underjordsbrytning upptäckt alkalipegmatit (”palitra”) vid berget Kedykverpakhk i Lovozeromassivet på Kolahalvön. Ur denna extremt alkaliska och ”torra”, knappast hydrotermalt påverkade pegmatit, har på senare tid hittats kaliumarfvedsonit, bario-olgit och kapustinit. Pautovit sitter som ytterst små, opaka och böjliga, prismatiska till nåliga kristaller (0,1 mm långa) i en finfibrig, vit, bomullsaktig nålfilt bestående av belovit-(Ce). Pautovit har hittats på ussingit, mikrolin, nordit-(Ce) och bornemanit, samt som inneslutningar i sent bildad villiaumit i druser. Pautovit tappar i fuktig luft sin högmetalliska glans, blir mörkare och anlöps till ett matt utseende. Pautovit visar i påljus gråvit färg med tydlig pleokroism med rosagrå färg. Namnet hedrar den ryske mineralogen Leonid A. Pautov (f.1958) från Moskva, som är specialist på alkalipegmatiter och cesiummineraler.

Rehniit, II/D.25-05 sulfid
ReS₂ triklin

Rehniit är svart, har glasglans, hårdhet ~1-1 1⁄2, och grå streckfärg. Spaltbarhet är efter 001 fullkomlig. Densiteten är 7,60 g/cm³. Denna nya, sällsynta rehniumsulfid är Re-analogen till molybdenit, med vilken den kan blandas utan begränsning (så kan molybdenit från Talnakh i Norilsk innehålla upp till 11,5 viktprocent renium). Ren reniumsulfid – med ~75 viktprocent renium – är dock hittills bara känd från vulkanen Kudriavy på den ryska ön Iturup i Kurilerna. Där upptäcktes rheniit redan 1991 vid en högtemperaturfumarol. Benämningen och bearbetningen inom olika forskargrupper har visat sig svåra, så först nu har dess redan 1999 föreslagna namn givits offentlighet. Rehniit bildar 0,5-5 mm tjocka och upp till 10 x 10 cm stora, finfjälliga skorpor utav 2 mm stora, böjda blad. Dessa är rödgenomskinliga i kanterna, en egenskap som skiljer rheniit från den liknande molybdenit. Följeslagare är bland annat wurtzit, cadmoindit och pyrit, samt wollastonit, andradit-grossular, augit och magnetit (i lavan). Rehniit är elastiskt böjlig till spröd och visar i påljus (på polerad yta) vit färg med rosafärgad ton. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen.

Selenojalpait, ett nytt svenskt mineral från Skrikerum!

Selenojalpait, II/B.6-15 selenid
CuAg₃Se₂ tetragonal

Selenojalpait är mörkgrå, har metallglans, hårdhet 4-4 1⁄2, samt svart streckfärg. Spaltbarhet fattas, densiteten är 7,64 g/cm³. Denna nya, extremt sällsynta koppar-silverselenid är Se-analogen till jalpaid. Selenojalpait kommer från Skrikerum nära Valdemarsvik i Småland, här i en öppnad kalcitgång med chalkosin och stromeyerit samt talrika koppar-silver-talliumselenider. Den extremt sällsynta, enbart malmmikroskopiskt upptäckbara selenojalpaiten bildar mycket små korn, <0,2 mm, tätt sammanväxt med eukairit, berzelianit, altait och kopparkis. Selenojalpait är spröd, opak och visar på polerad yta (påljus) ljusgrå färg utan innerreflexer. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapet med jalpait.

Zoltaiit, VIII/B.11-50 silikat
BaV₁₂³⁺(Ti,V⁴⁺)₂[O₁₉|(SiO₄)₂] trigonal

Zoltaiit är stålgrå till svart, glansen är halvmetallisk till matt, hårdheten är 6-7, spaltbarhet fattas. Densiteten är 4,83 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta barium-vanadium-titansilikat liknar kemiskt nagashimalit, låter sig dock såsom ösilikat med [SiO₄]-tetraedrar strukturellt avledas från welinit. Zoltaiit härstammar från bly-zink- avlagringarna Wigwam i området Akolkolex River nära Revelsoke i British Columbia i Kanada. Här, i den metamorfa kalken, har man frilagt ett tunt band med grå kvartsit som är blandat med sulfidmalmer, som omkristalliserats vid ett tryck av cirka 2-5 kB samt temperaturer mellan 300 och 425 grader Celsius. I en matrix av kvarts, celsian, apatit, zinkblände, rikligt med magnetkis, samt pyrit och blyglans bildar zoltaiit mycket små, opaka, enbart i tunnslip iakttagbara korn (0,2 mm Ø), som utgör mindre än 0,01 volymprocent av bergarten. Namnet hedrar mineralogen Tibor Zoltai (1925-2039), som arbetade med strukturer och klassifikationer av silikat.

Alpersit VI/C.6-05 sulfat
(Mg,Cu)[SO₄] • 7 H₂O monoklin

Alpersit har turkosblå till djupt blå färg, glasglans, hårdhet 2½ och vit streckfärg. Densiteten är 1.82 g/cm³. Detta kopparhaltiga, vattenrika magnesiumsulfat är en ny företrädare i melanteritgruppen. Alpersit är Mg-analog till bootit. Alpersit bildas fortlöpande ur vattnet i gamla gruvor och har troligen relativt stor utbredning. Vid vattenförlust ombildas alpersit snabbt till kopparhaltig pentahydrit. Händelseförloppet kan vid hög luftfuktighet återvända till utgångspunkten. Typlokalen är Big Mike-gruvan i Persing County i Nevada, där man i dagbrottet brutit en massiv malmkropp innehållande kopparkis, bornit och digenit. Även på gamla varpar i gruvreviret Miami i Arizona har alpersit hittats. Alpersit kan innesluta späda pickeringitnålar, eller kan ha ett överdrag av en kopparhaltig, blekgrön till vit pentahydritskorpa, som liknar siderotit. Alpersit bildar finkristallina skorpor (kristaller upp till 0,3 mm) som liknar melanterit eller chalkantit. Alpersit är vattenlöslig och dehydratiserar i torr luft (<60 % luftfuktighet) till kopparhaltig pentahydrit. Vill man bevara alpersit måste man förvara den i lufttäta behållare. Namnet hedrar Charles Alpers (*1958) från Geological Survey, geokemist med mineralbildningar ur gruvvatten som specialområde.

Bykovait, VIII/C.14-15 silikat
(Ba,Na)₂(Na,Ti)₄(Ti,Nb)₂[(OH,O)₃|(OH,F)₂|Si₂O₇]₂ • 3 H₂O monoklin

Bykovait är krämvit, har sidenglans, hårdhet 3 och vit streckfärg. Densiteten är 2.98 g/cm³. Detta nya, extremt sällsynta, vattenhaltiga alkali-titanskiktsilikat är kristallkemiskt nära släkt med bornemanit, ur vilken det bildas genom hydrotermal omvandling. Typlokalitet är den ultraalkaliska pegmatiten shkatulka vid berget Alluaiv i Lovozero på Kolahalvön. I druser bildar bykovait kompakta, radialfibriga kulor (3-5 mm Ø). Följeslagare är bl a ussingit, bornemanit, vuonnemit, shkatulkalit, lomonosovit, steenstrupin-(Ce), belovit-(Ce) och zinkblände. Bykovait är halvgenomlysbar och spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och upplöses långsamt i 10 %-ig saltsyra. Namnet hedrar kemisten Alexandra Vasilievna Bykova (1917-2001), som analyserat många mineral och vars arbete förutsade existensen av en vattenhaltig analog till bornemanit.

Catalanoit, VII/C.22-20fosfat
Na₂[PO₃(OH)] • 8 H₂O ortorombisk

Catalanoit är färglös, har glasglans, hårdhet 2 och vit streckfärg. Densiteten är 1.74 g/cm³. Detta nya, vattenhaltiga natriumfosfat liknar dorfmanit. Typlokalitet är den 4575 m ö h belägna Laguna de Santa Maria i Saltaprovinsen i argentinska Anderna (endast 5 km från Chiles gräns). I denna saltsjö i Punaöknen bildar den – hittills – extremt sällsynta catalanoiten ytterst finkorniga aggregat (<0,5mm) samt mycket små, tavelformade till bipyramidala kristaller (<0,05 mm), tillsammans med trona, gaylussit och halit. Catalanoit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Luciano Catalano (1890-1970), känd argentinsk fyndplatsutforskare och specialist på saltavlagringar.

Challacolloit, III/D.8-45 halogenid
KPb₂Cl₅ monoklin

Challacolloit är vit till färglös, har diamant- till fettglans, hårdhet 2-3, och vit streckfärg. Densitetenr 4,77 g/cm³. Denna nya, extremt sällsynta kalium-blyhalogenid är kristallkemiskt besläktad med kloriden cotunnit, med vilken den oftast är tätt sammanväxt. Typlokal är den berömda silvergruvan Challacollo, som ligger ca 130 km sydost om Iquique i Atacamaöknen i norra Chile. Som en fumarolprodukt uppträder challacollit även vid Vesuvius i Italien som tunna, druvaktig-lamellaktiga skorpor (<0,5 mm tjock) på den cotunnitförande leukotefritlavan från flera eruptioner t ex 1855 och 1907. Ytterligare fyndplatser är vulkanernaKudryavyi på Iturup/kurilerna och Satsuma-Iwojima i Japan. I Chile bildar challacollit starkt glänsande, glasiga, upp till 4 mm stora anrikningar med starkt glänsande cotunnit och glasig uklonskovit, mycket små, blå inlagringar av boleit och pseudoboleid (”percylit”) samt nålig hemimorfit i kvartsdruser, som är beklädd med ett vitt fluoritskikt. Ytterligare följeslagare är caracolit, anglesit, nitratin och anhydrit. Challacolloit visar ingen fluorescens i UV-ljus och är vattenlösligt. Namnet syftar på typlokaliteten.

Farneseit, VIII/J.9-40 silikat
(Na,Ca,K)₈[(SO₄)₂|Al₆Si₆O₂₄] • H₂O hexagonal

Farneseit är färglös, har glasglans, hårdhet ~5-6, och vit streckfärg. Densiteten är 2.42 g/cm³. Detta sulfathaltiga alkalisilikat är en ny, högst sällsynt företrädare i cancrinitgruppen. Farneseit känner man hittills enbart från en liten utkastad syenit- stuff, som hittats nära Farnese i provinsen Viterbo, Latium (Italien). I detta finkorniga sanidinitblock (som innehåller även lite andradit, augit, biotit samt järnoxider) hittades druser fyllda med vishnevit och ytrika farneseitkristaller (< 0,5 mm). Dessa är hexagonalt-kortprismatiska med tydligt räfflade ytor och liknar sacrofanit. Farneseit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Kalungait, II/D.18-43 selenid
PdAsSe kubisk

Kalungait är blygrå, har metallglans, hårdhet 5 och svart streckfärg. Densiteten är 7.59 g/cm³. Denna mycket sällsynta palladium-arsenoselenid är ny i gersdorffit-ullmannitgruppen, och As-analogen till milotait. Typlokalitet är guldgruvan Buraco do Ouro nära Cavalcante i staten Goiás, Brasilien. I en milonitisk skärzon med kvarts och muskovit i en granit uppträder kalungait som mycket små, plattiga, korn, endast synliga malmmikroskopiskt (<0,2 mm). Följeslagare är gediget guld, kopparkis, bohdanoviczit, claustalit, guanajuatit, stibiopalladinit, sperrylit, padmait och ett okänt Pb-Bi-Se-S-mineral. Kalungait är opak, spröd och visar på polerad yta (påljus) krämfärg utan innerreflexer. Namnet hedrar den inhemska Kalungastammen, förr i tiden avkomlingar av afrikanska slavar, som en gång i tiden – ironiskt nog – flydde från en gammal gruva och bosatte sig i området kring Cavalcante.

Klinohydroxylapatit VII/B.39-35 fosfat
(Ca,Na)₅[(OH,Cl)|(PO₄SO₄)₃] monoklin, pseudo hexagonal

Färgen är kalkvit, jordig-matt, hårdheten 5, streckfärgen vit. Densiteten är 3,1 g/cm³. Detta natrium- och sulfathaltiga kalciumfosfat är en ny, ytterst sällsynt medlem i apatitgruppen. Typlokal är en liten provgrävning 7,5 km i västlig riktning från Wolf Mountain i Thunder Baydistriktet, nordvästra Ontario i Kanada. I en <400 °C hydrotermal leukogabbro är bergartsbildande plagioklaser ersatta av en finkristallin blandning bestående av klinohydroxylapatit, prenit, hibschit, tobermorit (?) och lerig montmorillomit. Klinohydroxylapatit bildar mikroskopiskt små, radialfibriga sphäroliter (<0,03 mm), som har uppstått i temperaturer under 400 °C. Namnet syftar på kristallstrukturen och det kemiska släktskapet med apatit.

Oxykinoshitalit, VIII/H.12-25 silikat
(Ba,K)(Mg,Ti⁴⁺,Fe³⁺)₃[(O,OH,F)₂|(S,Al₄O₁₀] monoklin

Färgen är ljust orange till brun, mineralet har glasglans, hårdhet 2½ och brun streckfärg. Densiteten är 3,3-3,4 g/cm³. Detta hittills mycket sällsynta barium-magnesiumskiktsilikat är en ny sprödglimmer, oxyanalogen till den hydroxylrika kinoshitaliten. Typlokal är ön Fernande de Noronha nära Pernambuco i Brasilien. I en finkornig nefelinrik olivinbasalt uppträder oxykinoshitalit bergartsbildande som mikroskopiskt små, bara i tunnslip urskiljbara korn (<0,05 mm). Kornen är spröda; i polariserat ljus visas en stark pleokroism i färgskalan från blekbrunt till djupt brunt, dock ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och det nära släktskapet med kinoshitalit.

Paratooit-(La), V/B.6-20 karbonat
Cu(La,Ca,Na,Nd,Pr,Sr)₆[CO₃]₈ ortorombisk

Paratooit-(La) är blekt turkosblå, har pärlemorglans till glasglans, hårdhet 4 och blekblå streckfärg. Densiteten är 3.68 g/cm³. Detta nya, vattenfria koppar-lantanider-karbonat med dominerande lantan-andel kommer från den lilla, lantaniderrika kopparfyndigheten i Paratoo nära Yunta i Olarydistriktet i södra Australien. Den mycket sällsynta paratooiten-(La) bildar i smala spalter i den skiffriga sidobergarten flatbladig-radialstråliga grupper av mycket små, transparenta, lamellaktiga kristaller, <0,2 mm. Följeslagare är bland annat kamphaugit-(Y), donnayit-(Y) och bastnäsit-(La). Paratooit-(La)visar ingen fluorescens i UV-ljus men visar i polariserat ljus tydlig pleokroism i färgskalan från blekblått till grönaktigt blått. Namnet syftar på typlokaliteten

Poppiit, VIII/C.24-57 silikat
Ca₂(V³⁺,Fe³⁺,Mg)(V³⁺,Al)₂[O,OH)₃|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Färgen är brun till grönaktig brun, poppiit har glasglans, hårdhet 5-6 och grönaktigt vit streckfärg. Densiteten är 3.36 g/cm³. Detta nya kalciumvanadiumsilikat är V³⁺-slutmedlemmen i pumpellyitgruppen, varvid vanadium (III) och järn (III) samt även aluminium dominerar. Den högst sällsynta poppiiten härstammar från den gamla mangangruvan Gambatesa nära Reppia i Val Graveglia, provinsen Ligurien i Italien. Poppiit bildar radialstråliga aggregat (<2 mm) av mycket små, räfflade nålar (<0,6 mm långa). Följeslagare är roscoelit, ganofyllit, manganaxinit, goldmannit och kalcit. Poppiit är genomlysbar, spröd, har ingen fluorescens, men visar tydlig pleokroism i färgskalan från ljust gulaktigt brunt till rödaktigt brunt. Namnet hedrar mineralogiprofessor Luciano Poppi från universitet i Modena.

Chukhrovit-(Nd), III/C.1-70 halogenid
Ca₃(Nd,Y)[F|(AIF₆)₂|SO₄] • 12 H₂O kubisk

Chukhrovit-(Nd) är färglös till vit, har glas- till fettglans, hårdhet 3½ och vit streckfärg. Densiteten är 2,42 g/cm³. Denna kalcium-lantanider-alumofluorid med sulfatgrupper är den nya, neodymrika medlemmen i slutet av chukhroviträckan, som räknas till halogeniderna. Den ytterst sällsynta chukhroviten härstammar från de berömda wolfram-molybdenfyndigheterna i Kara-Oba i Kazaschstan. Chukhrovit-(Nd) bildar genomlysbara, spröda korn och rundade kristaller upp till 0,4 mm Ø, samt tillväxtzoner i större chukhrovit-(Y)-kristaller. Följeslagare är kvarts, fluorit, gearksutit, creedit, halloysit, anglesit och jarosit. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med chukhrovit-(Y).

Kyrgyzstanit, VI/D.8-55 sulfat
(Zn, Ni)Al₄[(OH)₁₂|SO₄] • 3 H₂O monoklin

Färgen är ljust grönaktigt blå, mineralet har glasglans, hårdhet 2-2½ samt blåaktigt vit streckfärg. Densiteten 2,25 g/cm³. Detta nyupptäckta, hydroxylrika zink-aluminiumsulfat är Zn-analog till nickelalumit, med vilken det bildar en blandkristallräcka. Strukturellt släkt med varandra är ankinovichit och alvanit. Den extremt sällsynta kyrgyzstaniten härstammar från uranfyndigheten Kara-Tangi i Betkenregionen i Kirgisien. Kyrgyzstanit är bunden i en hydrotermal omvandlingszon i en vanadin- och kolhaltig kiselskiffer från silurtiden. I sprickor och i små håligheter bildar kyrgyzstanit finkristallina skorpor och radiala till druvformiga aggregat, som är sammansatta av upp till 1 mm långa, lamellformade kristaller. Följeslagare är kvarts, kalcit, alumohydrokalcit, zinkrik nickelalumit, samt vit allofan och böhmit (som tränger undan kyrgyzstanit). Kyrgyzstanit är spröd, genomskinlig, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i vatten. Namnet syftar på det nu självständiga Kyrgyzstan, före detta sovjetrepubliken Kirgizistan.

Lafossait, III/A.4-20 klorid
Tl(CL,Br) kubisk

Lafossait är gråbrun, har harts- till fettglans, hårdhet 3-4 och krämvit streckfärg. Densiteten är 7,21. Denna nya, extremt sällsynta, bromhaltiga talliumklorid är Tl-analog till halogeniten salmiak. Lafossait hittades 2001 på en enda stuff från en aktiv, 400 grader het fumarol, som finns på randen av La Fossa-kratern på ön Volcano i Italien. Lafossait uppstod på ett drusigt bergartsparti som direkt avsättning av fluorväte- och saltsyrahaltiga fumarolgaser, tillsammans med cannizzarit, galenobismutit, pyrit, ett vitt Fe/K-silikat samt salmiak och hieratit. Lafossait bildar skorpor, sammansatta av kub-oktaedriska kristaller >0,2 mm Ø. Lafossait är genomlysbar - i polariserat ljus visas färgen gulbrunt - och isotrop. Ingen fluorescens i UV-ljus, löses dock i förtunnad saltsyra. Namnet syftar på typlokalen.

Naldrettit, II/A.5-107 antimonid
Pd₂,Sb ortorombisk

Naldrettit är grå, har metallglans, hårdhet 4½-5, densitet 10,7 g/cm³.

Ungavait, II/A.5-130 antimonid
Pd₄Sb₃tetragonal

Ungavait är mörk grå. har metallglans, hårdhet ~5-6 och densitetet är 7,26 g/cm³.

Dessa två nya, extremt sällsynta palladiumantimonider är intermetalliska förbindelser av palladium och antimon. Ungavait är Pd-analogen till genkinit. Typlokal för båda mineralerna är den vid amfiboliter och serpentiniter bundna fyndplatsen Mesamax, nordväst om Cape Smith i norra Québec, Kanada. Typiska följeslagare är rikligt med klinoklor, magnetkis, pentlandit, kopparkis, galenit, sfalerit, kobaltin, magnetit, sudburyit, silverhaltigt guld och altait. Mera sällan förekommer sperrylit, michenerit, petzit och hessit. Naldrettit och ungavait bildar ytterst små, bara malmmikroskopiskt förnimbara korn (<0,1-0,2 mm). Båda är opaka, duktila (som betyder omformbara), och visar på polerprov (påljusmikroskopering) krämvit färg. Namnet naldrettit hedrar geologiprofessorn Anthony James Naldrett (född 1933) från universitet i Toronto, vilken specialiserade sig på koppar-nickel-fyndigheter i ultrabasiter. Namnet ungavait syftar på typlokalen.

Tsepinit-Sr, VIII/E.7-34 silikat
(Sr,Ba,K)_1.5-2(Ti,Nb)₄[OH,O)₂|Si₄O₁₂] • 5-6 H₂O monoklin

Tsepinit-Sr är färglös till beigevit, har glasglans, hårdhet 5, densitet 2,67 g/cm³, streckfärg vit. Detta mycket sällsynta strontium-titansilikat är en ny företrädare i labuntsovitgruppen, Sr-analogen till tsepinit-Ba och tsepinit-K, med vilka mineralet bildar en blandkristallräcka. Typlokal är berget Eveslogchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. I druser i kärnan av en nefelin-syenitpegmatit bildar tsepinit-Sr skorpor med genomlysbara, upp till 2 mm långa, utsträckta prismer på finkorniga pseudomorfoser av vuoriyarvit-K efter vuonnemit. Ytterligare typiska följeslagare är natrolit, albit, mikrolin, analcim, baryt, leifit, ankylit-(Ce), tsepinit-Ca, kuzmenkoit-Zn, paratsepinit-Ba och brunsvart takanelit. Vid berget Chibinpachtchorr bildar tsepinit-Sr tillväxtzoner i kortprismatiska, vita kristaller av tsepinit-Na (<1 mm), som växer över druser med orangefärgade labuntsovitkristaller. I druser i pegmatiten nr 45 vid berget Lepkhe Nelm i Lovozeromassivet sitter tsepinit-Sr i form av upp till 3 mm långa prismer på lamprofyllit och eudialyt. Tsepinit-Sr är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med tsepinit.

Waterhouseit, VII/B.15-48 fosfat
Mn₇²⁺[(OH)₄|PO₄]₂ pseudoortorombisk

Waterhouseit är orangebrun till mörkt hartsbrun, har glas- till pärlemoglans, hårdhet ~4, densitet 3,55 g/cm³ och gulaktigt brun streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta manganfosfat är kemiskt P-analogen till allaktit (avviker dock strukturellt). Mineralet kommer från Iron Monarch Pit, ett 1998 nedlagt dagbrott nära Iron Knob i Middleback Ranges, södra Australien. I en drusig, karbonatrik zon med baryt, hematit, hausmannit, manganhaltig kalcit och rodokrosit bildar waterhouseit tunna, knippformigt anordnade kristaller upp till 1 mm långa. I regel kontakttvillingar. Ytterligare följeslagare är gatehouseit, seamanit och shigait. Waterhouseit är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus; i polariserat ljus visas en svag pleokroism i färgskalan från blekbrunt till brungult. Namnet hedrar Frederick George Waterhouse (1815-1898), naturvetare och förste direktor i South Australian Museum i Adelaide.

Lapis, årgång 31. Juni 2006

Gabrielit, II/E.14-60 sulfosalt
Tl₂AgCu₂As₃S₇triklin, pseudohexagonal

Gabrielit är gråsvart, har metallglans, hårdhet 1½-2 samt svartaktigt röd streckfärg. Densiteten är 5,38 g/cm³. Detta nyfunna, talliumhaltiga silver-kopparsulfat med skiktstruktur är strukturellt besläktat med imhofit. Denna extremt sällsynta gabrielit kommer från gruvan Lengenbach i Binntal, som ligger i Wallis i västra Schweiz. I körtlar som ligger i Driasdolomiten bildar gabrielit sexkantiga, kortprismatiska till tavelformade kristaller (<0,4 mm) och kristallgrupper upp till millimeterstorlek. Typiska följeslagare är hutchinsonit, hatchit, edenharterit, trechmannit och tennantit samt rikligt med realger och ratit. Gabrielit är opak och förekommer ofta i form av tvillingsbildning. Namnet hedrar den kände hobbysamlaren och mineralfotografen Walter Gabriel från Basel (*1943), specialist på Lengenbachmineraler.

Scheuchzerit, VIII/C.34-15 silikat
Na(Mn,Mg,Zn)₉[OH)₃|V⁵⁺Si₉O₂₈(OH) triklin

Scheuchzerit är orangegul, har glasglans, hårdhet 2½ samt ljusgul streckfärg. Densiteten är 3,50 g/cm³. Detta nya, ytterst sällsynta natrium-mangan-vanadosilikat med kedjestruktur är kemiskt släkt med saneroit. Typfyndplats är den gamla järn-mangangruvan Finael i Val Ferrera i Graubünden (Schweiz). I ett endast kubikmeterstort stenparti med smala, som mest millimeterbreda sprickor i braunitmatrix uppträder scheuchzerit fritt kristalliserat som nålar upp till 0,5 mm, dels med ytterst små bergkristaller och dels intimt sammanväxt med orangeröda saneroitkorn. Scheuchzerit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus skönjer man en svag pleokroism i färgskalan mellan brungult och blekgult. Med namnet hedras den schweiziske fysikern Jakob Scheuchzer (1672-1733), en pionjär inom schweizisk mineralogi och geologi. Han var den förste som genomförde vinkelmätningar på bergkristaller och studerade deras vätskeinneslutningar, varigenom han vederlade den på hans tid ännu populära uppfattning som härstammade från hos Plinius den äldre (23-79 före vår tidräkning), att bergkristaller skulle bestå av vatten som i högfjällens kyla permanent har frusit till is.

Scheuchzerit har nu även hittats i gruvan Gambatesa i Val Graveglia i Italien i form av upp till millimeterstora, i braunit inväxta små stjärnor.

Pakhomovskyit, VII/C.13-42 fosfat
(Co,Mg)₃[PO₄]₂ • 8 H₂O monoklin

Färgen är ljusrosa, pakhomovskyit har pärlemorglans som kan övergå till matt yta, hårdheten är 2, och streckfärgen är rosa. Densiteten är 2,71 g/cm³. Ett nytt, ytterst sällsynt, vattenhaltigt koboltfosfat som är Co-analogen till vivianit, varmed den bildar en blandkristallräcka med Mg-analogen bobierrit. Pakhomovskyit härstammar från järnmalmsdagbrottet Kovdor på Kolahalvön. På lutrester som finns i sprickor i dolomit-karbonitgångar i en metasomatisk bergart, phoskoriter, bildar pakhomovskyit upp till 2-3 cm stora skorpor av små sfäroliter (<0,5 mm Ø) bestående av tunntavliga kristaller. Följeslagare är bakhchisaraitsevit, bobierrit, kovdorskit, rimkorolgit, juonniit, norsethit, pyrit, kopparkis, magnetkis, magnetit och flogopit. Pakhomovskyit är genomlysbar, i tunna blad böjlig och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism i färgerna blekrosa till rosagrått. Med namnet hedras den ryske mineralogen dr Yakov Pakhomovsky (född 1948), som är specialist på alkalimassiven på Kolahalvön.

Wilhelmramsayit, II/C.4-70 sulfid
Cu₃FeS₃ • 2₂OH₂ H₂O ortorombisk

Wilhelmramsayit är blygrå till järnsvart, har metallglans, hårdhet 2½, och densitet 2,75 g/cm³. Denna nya, vattenhaltiga koppar-järnsulfid med skiktstruktur är kristallkemiskt släkt med orickit. Wilhelmramsayit är extremt sällsynt. Den kommer från berget Koashva i Chibinymassivet på Kolahalvön. I kärnan av ultraalkalisk pegmatit med aegirin, sodalit och mikrolin bildar wilhelmramsayit fyrkantiga, långtavliga kristaller upp till 6 x 5 x 1 mm. Typiska följeslagare är rasvumit, zinkblände, villiaumit, thermonatrit, chkalovit, pektolit och lomonosovit. Wilhelmramsayit är opak, men anlöper mattsvart i fuktig luft. Med namnet hedras den berömde geologen och bergartskunnige Wilhelm Ramsay (1865-1928), som för första gången utforskade Chibinymassivet detaljerat. Den redan 1922 efter honom av A.E.Fersman namngivna ”ramsayit” visade sig (1947) vara lorenzenit.

Lapis, årgång 31. Oktober 2006

Chivruaiit, VIII/F.22-18 silikat
(Ca,Na,K)₃(Ti,Nb)₅[O₄|OH|(Si₆O₁₇)₂] • 14 H₂O ortorombisk

Chivruaiit är färglös till blekrosa, har glasglans, hårdhet 3, och streckfärgen är vit. Densiteten är 2,40-2,42 g/cm³. Detta nya, mycket sällsynta kalcium-titansilikat är Ca-analog till zorit, och kristallkemiskt släkt med haineaulit. Hittills känner man till tre fyndplatser från Kolahalvöns natrolitförande mikrolinpegmatitgångar.
Gång nr 1 vid floden Chivruai i Lovozeromassivet, (typlokalitet), i lutningsdruser av murmanit med företrädare för labuntsovitgruppen, samt rhabdophan-(Ce) och whewellit (!).
Gångarna nr 2 och nr 3 vid berget Eveslogchorr i vittrad astrofyllit med katapleiit och fluorapatit, respektive med kuzmekoit-Mn i kavernös (hålrum) natrolit med murmanit. Chivruaiit bildar genomlysbara, långprismatiska kristaller upp till 3 mm men också radiala aggregat. Chivruaiit är spröd med trappformigt brott och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Iwashiroit-(Y), IV/D.24-05 oxid
Y(Ta,Nb)O₄ monoklin

Färgen är gulbrun till hartsbrun; iwashiroit-(Y) har glas- till diamantglans, hårdhet 6 samt blekbrun streckfärg. Densiteten är 7,1 g/cm³. Denna nya, extremt sällsynta, niobhaltiga yttrium-tantaloxid är kristallkemiskt släkt med fergusonit-beta (är dock inte isostrukturell). Typlokalitet är granit-pegmatitbrottet Suishoyama nära Kawamata, prefekturen Fukushima i Japan. Iwashiroit-(Y) bildar millimeterstora, genomlysbara tavlor. Följeslagare är en metamikt oxid (metamikt betyder en strukturlös blandning), kvarts, mikrolin och biotit (annit). Namnet syftar på den äldre beteckningen Iwashiro för prefekturen Fukushima.

Piergorit-(C), VIII/F.36-50 kedjesilikat
Ca₈Ce₂(Al,Fe³⁺)[(Li,Be)_<1|(OH,F)|B₄Si₃O₁₈]₂ monoklin

Piergorit-(C) är färglös till blekgul, har glasglans, hårdhet 5½-6 samt vit streckfärg. Densiteten är 3.67 g/cm³. Detta högst sällsynta kedjesilikat tillhörande hellanditräckan är ett litiumhaltigt kalcium-borosilikat med lantanider ( i detta fall Cer). Mineralet har endast hittats i ett, sanadinithaltigt, utkast från Vico-vulkankomplexet vid fyndplatsen Tre Croci nära Vetralla i provinsen Viterbo i Italien. Piergorit-(C) bildar i miaroler mycket små vattenklara, långtavliga, spröda kristaller (<0,5 mm). Finlamellformiga tvillingar är typiska, men även L-formiga tvillingar uppträder. Följeslagare är bl a klinopyroxen, magnetit, ljus glimmer och rutil, hellandit-(C), titanit, nosean, baddeleyit, afghanit, danburit, thorit, vonsenit och homilit. Piergorit-(C) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras de två italienska mineralsamlare, Giancarlo Pierini och Pietro Gorini från Varese, vilka ställde undersökningsmaterialet till förfogande.

Fem nya företrädare tillhörande eudialytgruppen.

Golyshevit ^|2|, VIII/E.25-47
Na,Ca)₁₀(Fe³⁺,Fe³⁺)₂Zr₃Nb[(OH)₃|CO₃|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ • SiO] • H₂O trigonal

Brun, glasglans, hårdhet 5½, streckfärg vit. Densitet 2.89 g/cm³.

Golyshevit och mogividit: ur Micagruvan i Kovdor. De ligger i kalciumrik alkalipegmatit vid kontakten med karboniter som korn från 1 mm till max 2 mm Ø. Golyshevit förekommer även som inväxta, rundade kristaller upp till 7 mm Ø. Typiska följeslagare är aegirin, pektolit och kalcit; därtill kommer för golyshevit cancrinit, tacharanit och thomsonit-Ca, respektive nefelin, titanit, humit, andradit och skolezit när det gäller mogovidit.

Mogovidit ^|3|, VIII/E.25-45
Na⁹Ca,Na)₆Ca₆(Fe³⁺,Fe³⁺)₂Zr₃[(OH,H₂O)₄|CO₃(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ • SiO] trigonal

Brungul till rödaktig brun, glasglans, hårdhet 5½, streckfärg vit. Densitet 2.90 g/cm³.

Golyshevit och mogividit: ur Micagruvan i Kovdor. De ligger i kalciumrik alkalipegmatit vid kontakten med karboniter som korn från 1 mm till max 2 mm Ø. Golyshevit förekommer även som inväxta, rundade kristaller upp till 7 mm Ø. Typiska följeslagare är aegirin, pektolit och kalcit; därtill kommer för golyshevit cancrinit, tacharanit och thomsonit-Ca, respektive nefelin, titanit, humit, andradit och skolezit när det gäller mogovidit.

Labyrinthit ^|4|, VIII/E.25-100
(Na,Ca,Sr)₃₅Ca₁₂Fe₃Zr₆Ti[(O,OH,H₂O)₆||Cl₃|(Si₃O₉)₄|(Si₉O₂₇)₂ • 3 SiO] trigonal

Labyrinthit: Från berget Nyorkpakhk i Chibinymassivet. Mineralet ligger i en alkalipegmatit med aegirin, pektolit, sodalit, lamprofyllit, lomonosovit, villiaumit mm, dels som korn upp till 1 centimeter, dels undanträngd av zirsinalit, lovozerit och thermonatrit.

Rastsvetaevit ^|5|, VIII/E.25-90
K₈N₂₇Ca₁₂Fe₃Zr₆[(O,OH,H₂O)₃|Cl|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ • 3 SiO]₂ trigonal

Rosa, glasglans, hårdhet 5-6, streckfärg vit. Densitet 2.86 g/cm³.

Rastsvetaevit: Från berget Rasvumchorr i Chibinymassivet. Mineralet återfinns i en nefelinpegmatit i form av upp till 2 centimeter stora korn, bland annat med sodalit, aegirin, shcherbakovit, villiaumit, natrit, nacaphit och rasvumit.

Dessa mycket sällsynta alkali-zirkoniumsilikater är fem nya företrädare i eudialytgruppen. Samtliga har hittats på Kolahalvön.
Dessa nya företrädare i eudialytgruppen är genomlysbara, spröda, har mussligt brott och saknar fluorescens i UV-ljus, men löses lätt i syror.

Med namnen hedras:
Mineralogiprofessorn Georgij Pawlovitsch från Moskva (1907-1991) ^|1|,
Kristallografen Vladimir Mikhailovich Golyshev (1943-2000) ^|2|, och
Kristallografen Ramiza K. Rastsvetaeva (1936) ^|5|; namnen syftar på berget Mogo-vid nära Kovdor-Micagruvan respektive på en ”labyrintisk” kristallstruktur av dubbelringar, vilkas enhetscell härbärgerar runt 800 katjoner och anjoner på över 100 kristallgitterplatser!

Lapis, årgång 31. November 2006

Johnsenit-(Ce) VIII/E.25-57 silikat
Na₁₂Ca₆(Ce,Sr,Ca,La)₃(Mn,Fe²⁺)₃Zr₃W[(OH,Cl)₂|CO₃|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇) • SiO] • ½ H₂O trigonal

Färgen varierar från blekgult till ljusorange; johnsenit-(Ce) har glasglans, hårdhet 5½, densitet 3.24g/cm³ samt vit streckfärg. Detta wolframhaltiga alkali-Cer-zirkoniumsilikat är en ny företrädare i eudialyträckan, W-analogen till zirsilit-(Ce). Denna högst sällsynta johnsenit-(Ce) härstammar från Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire i Québec, Kanada. En 10 centimeters körtel ur en magmatisk syenitbreccia med marmorflak visar starkt etsade skelettkristaller >4 mm, och kristallgrupper upp till centimeterstorlek. Följeslagare är bl a mikrolin, kalcit, pektolit, aegirin samt burbankit, dawsonit, zirsilit-(Ce), epididymit och rodokrosit. Johnsenit-(Ce) är genomlysbar, spröd, har mussligt brott, är icke-pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I syror, t ex. HCl, upplöses johnsenit-(Ce) lätt. Med namnet hedras Ole Johnsen, intendent vid Köpenhamns geologiska museum, som har specialiserat sig på mineral tillhörande eudialyträckan.

Kapellasit, III/D.1-58 halogenid
Cu₃Zn(OH)₆ trigonal

Kapellasit är grönaktigt blå (turkosblå), har diamantglans, hårdhet 4, densitet 3,55 samt ljust grönblå streckfärg. Denna hittills mycket sällsynta koppar-zink-oxihalogenid ur botallackiträckan är en ny polymorf till herbertsmithit. Typlokalitet är den s k Chloridstollen i Mine Sounion nr 19, sydväst om Lavrion i Grekland, där man från början trodde det handlade om zinkhaltig, blå ”botallackit”. Även i slaggen från smälthyttan Juliushütte i Harz i Tyskland tolkades 1986/87 ett rosettformigt mineral med upp till millimeterlånga kristaller som ”botallackit”, vilket nu visat sig vara kapellasit. I Sounion bildar kapellasit tunna skorpor av lamellaktiga till nålaktiga kristaller ( mestadels < 0,2 mm). Typiska följelagare är förutom gips även cumengeit och diaboleit. I Sounion uppträder dessutom atacamit, paratacamatit, gordait, beaverit, hydrozinkit, smithsonit samt ktenasit och herbertsmithit. Kapellasit är transparent och spröd samt visar tydlig pleokroism i färgskalan blekgrönt till grönblått. Kapellasit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses redan i förtunnade, svaga syror utan skumbildning. Med namnet hedras Christo Kapellas (1938-2004), grekisk samlare och mineralhandlare från Kamriza nära Lavrion. Han räknas som den bäste Lavrion-kännaren. Hans omfångsrika samling finns nu på mineralmuseet i Lavrion.

Oftedalit, VIII/E.22-18 silikat
K(Sc,Ca,Mn²⁺)₂(Be,Al)₃[Si₁₂O₃₀] hexagonal

Ett nytt, högst sällsynt kalium-scandium-berylliumringsilikat som är sc-analog till milarit (VIII/E.22-15, nytt!), med vilken oftedalit bildar en blandkristallräcka. Oftedalit härstammar från den amazonitförande granitpegmatiten Heftetjern i Tördal, Telemark, Norge, vilken också är typlokalitet för det nya scandiummineralet kristiansenit, som beskrevs 2002. Oftedalit och scandiumrik milarit bildar i albitkörtlar mycket små, kortprismatiska kristaller (<0,5 mm). Typiska följeslagare är bertrandit, kristiansenit, gulaktig, yttriumhaltig milarit (kristaller upp till 7 mm), isblå cesiumhaltig bazzit (kristaller upp till 2 cm), thortveitit och grön turmalin.I samma pegmatitparti kristalliserade bl a bavenit och blå tennhaltig titanit, kainosit-(Y), rynersonit och vaxgrön scandiobabingtonit/cascandit (kristaller upp till 6 mm). Oftedalit är genomlysbar, är spröd med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Ivar Oftedal (1894-1976), som arbetade vid geologiska institutionen vid Oslo universitet. Där ägnade han sig speciellt åt scandiums geokemi, och var den förste som beskrev pegmatitmineralerna i Tördalregionen

Pseudojohannit, VI/D.21-15 sulfat
Cu_6,5[(UO₂)₈|(O₈|(OH)₅|(SO₄)₄] • 25 H₂O triklin

Pseudojohannit är grågrön till olivgrön (mossgrön), är jordigt matt, har hårdhet 3-3, (Fattas det någon siffra?), densitet 4,31 g/cm³, samt ljusgrön streckfärg. Detta nya, vattenrika koppar-uranylsulfat med skiktstruktur är en ny, relativt sällsynt företrädare i zippeiträckan. Typlokalitet är Schacht Rovnost (Werner) nära Jáchymov, Böhmen i Tjeckien. Därifrån finns bara ett prov. Ytterligare fyndorter är dagbrottet Musonoï nära Kolwezi, Shaba(Kongo) och brytningen i La Creusaz i Wallis, Schweiz. Pseudojohannit bildas vid reaktionen mellan surt gruvvatten och uraninit, respektive uranylsilikater och kopparkis, tennantit eller digenit. Pseudojohannit bildar finkorniga skorpor (<3 mm) av mikroskopiskt små , spröda kristaller (<0,03 mm). Följeslagare är uranopilit, johannit och gips (i Jáchymov, La Creusaz) respektive metaschoepit, kasolit, uranofan och cuprosklodowskit (vid fynd i Musonoï 1998-2002). Pseudojohannit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på det kristallkemiska släktskapet med johannit.

Lapis, årgång 31. December 2006

Avdoninit, III/D.2-20 halogenit
K₂Cu₅(OH)₄Cl₈ • H₂O monoklin

Färgen är gräsgrön, avdoninit har glasglans, hårdhet 3 samt grön streckfärg. Densiteten är 3,03 g/cm³. Denna nya, extremt sällsynta kalium-koppar-oxihalogenid liknar kemiskt ponomarevit. Avdoninit bildades vid fumarolen Yadovitaya vid den andra askkäglan som ligger på det nordligaste genombrottet av den stora sprickeruptionen vid vulkanen Tolbachik. Vulkanen ligger på Kamtjatkahalvön i Ryssland. Avdoninit bildar otydliga, kortprismatiska, 0,2 mm långa, platta kristaller, eller ersätter, intimt sammanväxt med atacamit, pseudomorf melanothallit. Ytterligare följeslagare är euchlorin, paraatacamit, belloit och langbeinit. Avdoninit är inte pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus samt är vattenlöslig. Namnet hedrar Vladimir Nikolaevich Avdonin (*1925) från Urals State Mining Academy.

Chistyakovait, VII/E.5-45 arsenat
Al[(UO₂)₂|(F,OH)|(AsO₄)₂] • 6½ H₂O monoklin

Chistyakovait är gul, har glasglans, hårdhet 2½ och vit streckfärg. Densiteten är 3.62 g/cm³. Denna nya, mycket sällsynta, vattenhaltiga aluminium-uranylarsenat är F/As-analog till threadgoldit. Typlokalitet är oxidationszonen i uranfyndigheten Bota-Burum, som ligger på den södra sidan av sjön Alakol i Dzhambul-området, Kasakstan. Oxidationszonen är bunden vid karbonatiserade pyritgångar och tuffbreccior från devontiden, vilka innehåller pechblände och arsenikkis. Därtill kommer pyrit, blyglans, skorodit, arseniosiderit, mansfieldit, metazeunerit, trögerit och natrium-uranospinit. Prov som togs kring 1950 visar otydliga, tavelformiga chistyakovaitkristaller (<2mm), som är spröda och har trappaktigt brott. Chistyakovait visar ljusgrön fluorescens i UV-ljus och löses utan skumbildning i saltsyra. Med namnet hedras den kvinnliga mineralogen N.I.Chistyakova från ryska forskningsinstitutet för mineraliska råvaror.

Jonassonit, II/D.15-40 sulfid
Au(Bi,Pb)₅S₄ monoklin

Färgen är tennvit, jonassonit har metallglans, svart streckfärg samt hårdhet 2½-3. Densiteten är 8.64 g/cm³. Denna nya, blyhaltiga guld-vismutsulfid har relativt stor utbredning, förekommer dock generellt som mycket små, opaka, enbart malmmikroskopiskt urskiljbara korn. Typfyndplatsen är varpen för guld- och vismutfyndigheten i Ngybörzsöny nära Alsó-Rózsa i norra Ungern. I en dacitbreccia, som är fylld med massiv arsenikkis, guld och finfibriga vismut-sulfosalter, bildar jonassonit små korn <1⁄2 mm, tätt hopväxta med gedigen vismut, ikunolit och bismutinit.
Man känner redan till ett flertal fyndplatser, bl a I Kasakstan (Koostanay) och Yakutien (Kyushu), Japan ( Tsugahira Mine), Zimbabwe (Viceroy Mine), Marocko (Oukilal), Rumänien (Highis) och Tjeckien (Kasperské Hory och Petráckova hora). Jonassonit har även hittats som ytterst små korn (0,04 mm) i cordierit-sillimanitgnejser nära Unterlangau, intill Oberviechtach i Bayrischem Wald i Tyskland. Jonassonit är spröd, och visar sig, på polerad yta, blåaktigt blekgrå utan innerreflexer. Med namnet hedras geologen Dr Ian Roy Jonasson (*1939), Geological Survey of Canadas fyndplatskunskapare, med verksamhet över hela världen.

Manganiandrosit-(Ce) VIII/C.23-72 silikat
(Mn²⁺,Ca)(Ce,La)Mn²⁺(Mn³⁺,Fe³⁺)Al[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Mörkbrun, har glas- till diamantglans, rödaktigt brun streckfärg, densitet 4.31g/cm³.

Dessa nya, hittills extremt sällsynta mangangruppsilikater ur epidoträckan har hittats bundna vid karbonatlinser i manganrika kiselskiffrar, identifierbara enbart i tunnslip under mikroskopet som små, spröda, genomlysbara korn (<0,05 mm). Manganiandrosit [MA] härstammar ur den gamla mangangruvan Praborna nära Saint-Marcel, Aostatal i Italien. Vanadoandrosit [VA] kommer från gruvområdet Vielle Aure i centrala Pyrenéerna i Frankrike.

MA sitter i en breccia av kvarts och gul spessartin, intimt sammanväxt med finkorniga, manganhaltiga pyroxener, calderit, hematit och pyrofanit.
VA sitter på millimeterbreda kvartsådror i finkristallin rodokrosit med vuorelainenit, kopparkis, vanadiumhaltig spessartin och friedelit.

I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i färgskalan från ljusgult över orangebrunt till rödbrunt när det gäller manganiandrosit-(Ce), och från gulbrunt över rödbrunt till mörkt grönaktigt brunt när det gäller vanadoandrosit. Ingen av dessa nya mineral visar fluorescens i UV-ljus. Namnen syftar på den kristallkemiska släktskapen med androsit-(La), som härefter nydefinieras som manganoandrosit-(La) i epidotgruppen.

Vanadoandrosit-(Ce) VIII/C.23-75 silikat
(Mn²⁺,Ca)(Ce,La)Mn²⁺(V³⁺,Mg,Al)Al[(O,F)|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Mörkbrun till svart, har glas- till diamantglans, rödaktigt brun streckfärg, densitet 4.27 g/cm³.

Dessa nya, hittills extremt sällsynta mangangruppsilikater ur epidoträckan har hittats bundna vid karbonatlinser i manganrika kiselskiffrar, identifierbara enbart i tunnslip under mikroskopet som små, spröda, genomlysbara korn (<0,05 mm). Manganiandrosit [MA] härstammar ur den gamla mangangruvan Praborna nära Saint-Marcel, Aostatal i Italien. Vanadoandrosit [VA] kommer från gruvområdet Vielle Aure i centrala Pyrenéerna i Frankrike.

MA sitter i en breccia av kvarts och gul spessartin, intimt sammanväxt med finkorniga, manganhaltiga pyroxener, calderit, hematit och pyrofanit.
VA sitter på millimeterbreda kvartsådror i finkristallin rodokrosit med vuorelainenit, kopparkis, vanadiumhaltig spessartin och friedelit.

I polariserat ljus ser man en stark pleokroism i färgskalan från ljusgult över orangebrunt till rödbrunt när det gäller manganiandrosit-(Ce), och från gulbrunt över rödbrunt till mörkt grönaktigt brunt när det gäller vanadoandrosit. Ingen av dessa nya mineral visar fluorescens i UV-ljus. Namnen syftar på den kristallkemiska släktskapen med androsit-(La), som härefter nydefinieras som manganoandrosit-(La) i epidotgruppen.

Phosphohedyphan / Fosfohedyfan VII/B.39-135 fosfat
Ca₂(Pb,Ca)₃[Cl|(PO₄)₃]hexagonal

Fosfohedyfan är färglös till gråvit, även ljusgrå till grågrön, eller gröngul till gul, har glas- till fettglans, hårdhet 4, vitt streck och densitet 5.92 g/cm³. Detta klorhaltiga kalcium-blyfosfat ur apatitgruppen är den nya P-analogen till hedyfan, med vilket den, liksom med pyromorfit-mimetesit, bildar fullständiga blandkristallräckor. Redan nu känner man till 17 fyndplatser runtom i världen. Typlokalitet är Capitana Mine nära Copiapó i Chile; där bröts kvarts-barytgångar med koppar-, bly- och silvermalmer. Intressanta fyndplatser är även Tennant Creek och Broken Hill i Australien, Root Mine och fler gruvor i Nevada, Tonopah-Belmont och Mammoth Mine i Arizona, Nuiziére i Frankrike, Gruvan Sonnenwirbel nära Freiberg/Sachsen i Tyskland, Lavrion i Grekland, Beresowsk i Ural samt Ten-Choku i Kasackstan.
Fosfohedyfan bildar mycket små, spröda, genomlysbara, nålformiga knippor (<0,5 mm), ofta även typiska, zonara överväxningar på pyromorfit. Enkelkristaller är ofta dubbeländade. Typiska följeslagare är duftit, bayldonit och mottramit. Fosforhedyfan visat ingen fluorescens i UV-ljus och sönderfaller snabbt i saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med hedyfan.

Qaqarssukit-(Ce), V/C.7-140 karbonat
(Ba,Ca,Sr)(Ce,La,Nd)[F|(CO₃)₂] trigonal

Qaqarssukit-(Ce) har färgerna gulbrunt till mörkt honungbrunt, harts- till fettglans, hårdhet 3-4, streckfärg vit, densitet 4.64 g/cm³. Detta sällsynta barium-Cer-karbonat från synchrisiträckan är en ny polymorf till huanghoit-(Ce). Typlokalitet är karbonatitkomplexet Qaqarssuk i sydvästra Grönland (65˚23’N/51˚40’V). I centrum av den 5 x 2½ km stora intrusionen är qaqarssukit-(Ce) rikligt inlagrad i en metertjock lantanid-karbonatitgång. Qaqarssukit-(Ce) uppträder där i form av upp till 2 mm stora grupper med ytterst små, blockaktiga, trappstegsliknande kristaller (<0,05 mm) tillsammans med strontianitnålar i sockerkornig, gulbrun kalcit/dolomitmatrix, som även för flogopit och pyrit. Qaqarssukit-(Ce) är spröd, genomlysbar, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den löses lätt i koncentrerad saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.