NEW IMA MINERALS 2014

Lapis, årgång 40. Nr. 1 januari 2014

Alcaparrosait, VI/D.15-25 sulfat
K₃Fe³⁺Ti⁴⁺[O|(SO₄)₄] • 2 H₂O monoklin

Alcaparrosait är blekgul, har glasglans, densitet 2,80 g/cm³, hårdhet~4, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga kalium-järnsulfat med skiktstruktur räknas till krausit-goldichitraden. Typlokalitet är Alcaparrosa-Mine (därav namnet) Cerriotos Nayos, Antofagasta i Chile. I vittrade pyritmalmlinser bildar alcaparrosait, tätt sammanväxt med coquimbit, långsträckta kristaller upp till 4 mm. Ytterligare följeslagare är ferrinatrit, tamarugit, krausit, voltait och pertlikit. Alcaparrosait är genomlysbar, spröd och inte vattenlöslig. I syror löses den enbart långsamt.

Atelisit-(Y), VIII/A.9-23 silikat
(Y,Yb,Er)[Si₃O₈(OH)₈tetragonal

Atelisit-(Y) är färglös till blekt brun, har glasglans, densitet 4,26 g/cm³, vit streckfärg. Detta extremt sällsynta yttriumsilikat tillhör zirkongruppen och innehåller åtskilliga andelar av de tunga sällanjordelementen ytterbium och erbium. Mineralets röntgendiagram liknar diagrammen över xenotim och stetindit. Typlokalitet är stetind-pegmatiten vid Tysfjord i Nordnorge. I utsyrade hålrum i vit-pulvrigt vittrad yttrofluorit bildar atelisit-(Y) transparenta, fyrsidiga, dipyramidal-kortprismatiska kristaller <0,3 mm, bredvid xenotim-(Y) och kalcioancylit-(Nd/La). Namnet syftar på det grekiska ordet atelis för "ofullständigt" - en fjärdedel av siliciumpositionerna i kristallstrukturen är obesatt - och det dominerande sällanjordelementet yttrium.

Barikait, II/E.25-27 sulfosalt
Pb₁₀Ag₃As₁₁Sb₈S₄₀monoklin

Barikait är gråsvart, har metallglans, densitet 5,34 g/cm³, hårdhet 3-3½, svart streckfärg. Detta antimonhaltiga bly-silver-sulfosalt är strukturellt släkt med rathit och sartorit. Typlokalitet är den namngivande guld- och silverfyndigheten Barika i provinsen Azerbajdzjan, västra Iran. Här korsas massiva pyrit- och barytlager av malmådror bestående av elektron, fahlerz, realgar och diverse sulfosalter, däribland även guettardit, vilken inneslutar små korn av barikait <0,5 mm, som är spröd och opak.

Bobmeyerit, VIII/E.6-70 silikat
Pb₄CuAl₃[Cl|(OK)₇|(S_0,5Si_0,5)O₄|Si₄O₁₂] • 3 H₂O ortorombisk

Bobmeyerit är färglös till krämvit, har diamantglans, även sidenaktig till matt, densitet 3,71 g/cm³, vit streckfärg. Detta vattenrika, kopparhaltiga bly-aluminiumsilikat från Mammoth St. Anthony Mine nära Tiger, Pinal Co, Arizona är strukturellt släkt med ashburtonit. Denna extremt sällsynta bobmeyerit bildar i kvartskörtlar spetsiga nålar <0,3 mm långa, på sidan av färglös cerussit, mörkblå diaboleid, gul leadhillit, grön kalcedonit, pinalith och georgerobinsonit samt fluorid, atacamit, matlockit, murdochit, connellit, ohosgenit, wulfenit, yedlinit och wherryit. Bobmeyerit är transparent, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar samlaren Robert Owen Meyer, upptäckaren av det nya

Cerchiarait-(Al), VIII/E.8-13 [CA]
Ba₄(Al,Fe³⁺)₄[Cl|O₃|(OH)3|Si₂O₃(OH)₄|Si₄O₁₂] tetraeder

Blå till blåaktigt grön, glasglans, densitet 3,69 g/cm³, hårdhet 4½, vit streckfärg.

Cerchiarait-(Fe), VIII/E.8-14 [CF]
Ba₄(Fe³⁺,Al)₄[Cl|O₃|(OH)₃|Si₂O₃(OH)₄|Si₄O₁₂] tetraeder

Gulbrun, även blå till blåaktigt grön, glasglans, densitet 3,71 g/cm³, hårdhet 4½, gulaktigt vit streckfärg.

Båda dessa komplexa bariumsilikater, med övervägande barium respektive järn, tillhör baotit-taramellitgruppen och kan kemiskt fullständigt blandas med varandra.
Typlokalitet för cerchiarait-(Al) är fyndplatsen "Claim Esquire Nr 1" vid Rush Creek, och "Claim Nr 7+8" vid Big Creek i Fresno County, Californien.
Typlokalitet för cerchiarait-(Fe) är Cerchiara Mine, Ligurien, Italien, samt Claim Nr 7+8 vid Big Creek, Fresno County, Californien. Båda mineralerna bildar i randigt skiktade kvarts-sanbornitådror anrikningar av massiva prismatiska korn. Från Cerchiara-Mine känner man till Cerchiarait-(Fe) även i form av matta, filtaktiga skorpor och fiberknippen <0,5 mm på smala sprickor i kiselskiffern. Ytterligare fyndplats för cerchiarait_(Fe) är MacMillan-passet i Yukon Territory, Canada i form av massiva, blåa anrikningar upp till 5 cm. Namnen syftar på bådas kristallkemiska släktskap med cerchiarait.

Chovanit, II/E.21-25 sulfosalt
Pb_14,6Sb_14,4S₃₆O_0,2monoklin

Chovanit är gråsvart, har metallglans, densitet 7,14 g/cm³, hårdhet 3. Detta sällsynta bly-oxi-sulfosalt känner man hittills till från tre antimonfyndigheter, Dúbrava (typlokalitet), Malé Zelezné och Klacianka från nordsidan av nedre Tatra, Väst-Karpaterna i Slovakien. Chovanit bildar i en gångbergart bestående av en kvarts-ankeritmatrix upp till 1 cm stora, stråligt-bladiga massor, som är tätt hopväxta med rikligt med boulangerit (vilken den starkt liknar) och robinsonit, samt dadsonit och scainiit. Gångbergarterna för även rikligt med zinkblände och zinkenit, samt heteromorfit och semseyit. Shovanit är opak och spröd. Med namnet hedras den betydande slovakiske mineralogiprofessorn Martin Chovan (*1946) från Bratislava, som intresserade sig intensivt för antimonlagerplatserna i västra Karpaterna.

Cuproneyit II/F.32-20 sulfosalt
Cu₇Pb₂₇Bi₂₅S₆₈, monoklin

Cuproneyit är silvergrå, har metallglans, densitet 7,11 g/cm³, hårdhet 3, grå streckfärg.
Detta extremt sällsynta koppar-bly-vismut-sulfosalt är slutledet i neyiträckan. Cuproneyit härstammar från sulfosalt-skarnet från Baita Bihorului (tidigare Rézbánya) i Rumänien. Detta diopsidskarn innehåller upp till 5 cm stora linser och ådror av kalcit, cosalit och hammarit-friedrichit. Tätt ihopväxt, och enbart malmmikroskopiskt synligt på polerad yta, syns cuproneyit som opaka kortprismatiska, gråvita korn <0,3 mm. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med neyit.

Davinciit, VIII/E.25-42 silikat
Na₁₂K₃Ca₆Fe₃²⁺Zr₃[Cl₂|(Si₃O₉)₂|(Si₉O₂₇)₂ • 2 Si(O,OH)] trigonal

Davinciit är mörklila, har glasglans, densitet 2,82 g/cm³,hårdhet???,vit streckfärg. Detta alkali-järn-zirkonium-ringsilikat tillhör eudialytgruppen, och härstammar från en alkalipegmatit vid berget Rasvumchorr, Chibiny, Kolahalvön. Davinciit bildar 1-2 mm stora korn i massiv rastsvetaveit. Ytterligare följeslagare är bl.a. aegirin, delhayelit, shcherbakovit, nacapit, villiaumit och rasvumit. Davinciit är genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Leonardo da Vinci (1452-1519), världsberömd naturvetenskapsman, konstnär och arkitekt.

Leverettit, III/D.1-53 halogenit
Cu₃(Co,Cu)(OH)₆Cl₂ trigonal

Leverettit är djupt grön till blåaktigt grön, har glasglans, densitet 3,64 g/cm³, hårdhet ~3, ljusgrön streckfärg. Denna koppar-kobolt-oxihalogenit tillhör atacamitgruppen och är den ytterst sällsynta Co-analogen till gillardit. Leverettit härstammar från Torrecillas Mine i Salar Grande, provinsen Iquiqe i Chile. Oxidationszonen i den lilla koppar-arsenikgruvan genomskärs av kvarts-kalcitådror som innehåller gedigen arsenik, malakit och chrysokoll. Laverettiten här har hittills ansetts vara atacamit. Leverettiten förekommer i sällskap med pyrit, sekundära mangan- och järnoxider, anhydrit och halit. Leverettit bildar kvastformigt utbildade kristaller (upp till 1 mm). I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färger från blåaktigt grön till ljust gulgrön. Leverttit fluorescerar inte och löses lätt i syra. Namnet hedrar professor emeritus Peter Leverett (Universitet i Sydney) för hans forskning kring kemin och strukturer.

Vladykinit, VIII/G.3-60 silikat
(Na,Ca)₃Sr₄(Fe²⁺,Fe³⁺,Mn)[Si₈O₂₄] monoklin

Vladykinit är rosabrun till gråbrun, har glasglans, densitet 3,51 g/cm³, hårdhet 5, vit streckfärg. Detta järnhaltiga natrium-strontiumsilikat med komplex skiktstruktur räknas till nordit-gruppen. Typlokalitet är Berg Maly Murun i alkalimassivet med samma namn, i sydvästra Jakutien, Sibirien. Vladykinit bildar spetsprismatiska kristaller och tillplattade, titanitliknande kristallgrupper upp till 1,5 cm stora, som är inlagrade i en syenitbergart bestående av aegirin, kalifältspat, eudialyt, lamprofyllit och nefelin-kalsilit. Bergarten bildar en 2-3 meter bred och 20 meter lång gång, Vladykinit undanträngs ofta, delvis eller helt, av strontianit, är spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens. Med namnet hedras Nikolay Vladykin (*1944), specialist på alkalibergarter vid Geokemiska institutet i Vinogradov.

Deveroit-(Ce), IX/A.1-105 oxalat
(Ce,Nd,La)₂[C₂O₄]₃ • 10 H₂O monoklin

Deveroit-Ce) är färglös till vit, har glasglans, även jordigt matt, densitet 2,35 g/cm³, hårdhet 2-2½, vit streckfärg.
Detta vattenrika neodym- och lanthanhaltiga Cer-oxalat härstammar från södra sidan av Monte Cervandone, Alpe Devero i norra Italien. I alpina sprickor, fyllda med vittrade arsenitmineraler, bildades detta extremt sällsynta organiska mineral genom humussyrors påverkan på mineralet cervando-(Ce). Oftast bildas en skorpa, men även matta, finkristallina belägg. Deveroit-(Ce) bildar mycket små, långtavelaktiga till nålaktiga, spröda kristaller >0,2 mm. Deveroit-(Ce) visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses lätt i syror. Namnet syftar på fyndregionen och det i mineralet förhärskande sällanjord-elementet.

Arangasit VII/D.12-25 fosfat
Al₂[F|SO₄|PO₄] • 7½ H₂O monoklin

Arangasit är färglös till vit, har siden- till glasglans, densitet 2,01 g/cm³, hårdhet 1-2, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga aluminium-fluorofosfat med sulfatgrupper är F-analogen till sanjuanit. Arangasit härstammar från tenn-wolframfyndigheten Alaskitovoye vid floden Arangas, region Indirka, öst-Jakutien i Ryssland. Den uppträder som körtlar i sulfidiska muskovit-turmalin-greisenådror (greisen = en granitisk bergart, som omvandlats av heta lösningar i slutfasen av kristallisationen). Arangasit bildar finfibrig-stråliga anrikningar upp till 3 cm (fibrerna <0,2 mm) med fosfatrik skorodit, fluellit, colquiriit, strengit, mansfieldit, sinkankasit och gips.

Cesarferreirait, VII/D.9-22 arsenat
Fe²⁺Fe₂³⁺[OH|AsO₄]₂ • 8 H₂O triklin

Cesarferreirait är blekt grönaktigt gul, har glasglans, densitet 2,93 g/cm³, hårdhet 2-3, gulaktigt vit streckfärg. Denna vattenrika järnarsenat tillhör stewartitgruppen och är den ytterst sällsynta As-analogen till ferrolaueit. Mineralet härstammar från Eduardo-pegmatiten vid Boa Vista Creek, Conselheiro Pena, Mina Gerais i Brasilien. På körtelrik albit sitter cesarferreirait som nåliga till spetstavelformade, genomlysbara kristallgrupper < 2mm, tillsammans med pharmakosiderit, skorodit och vittrad arsenikkis. Namnet hedrar professor César Mendonca Ferreira (*1942), mineralog, ädelstensexpert och metallurg vid universitet Ouro Preto.

Correianevesit, VII/C.8-05 fosfat
Fe²⁺Mn₂²⁺[PO₄]₂ • 3 H₂O ortorombisk

Correianevesit är honungsgul till brungul, även rödbrun, har glasglans, densitet 3,25 g/cm³, hårdhet 3½, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga järn-manganfosfat tillhör reddingitgruppen, och är Mn²⁺-analogen till fosforferrit. Typlokalitet är fältspat- och ädelstensförande fosfatpegmatiten Lavra da Cigana (tidigare Mina Jocão) i Rio Doceflodens dal, Conselheiro Pena, Mina Gerais i Brasilien. Här bildades ur omvandlingen av triphylin en rad väl kristalliserade fosfater. Sommaren 2006 levererade körtlar ur denna triphylin utsökta hureaulitstuffer, delvis besatta med "reddingit"-kristaller av dittills okänd storlek och kvalitet. Dessa 4 millimeter stora, bipyramidala kristaller visade sig vara correianevesit som följs bl.a. av rockbridgeit, strengit, fosforsiderit och vivianit. Namnet hedrar professor José Marques Corraeia Neves (1929-2011) från universitet Mina Gerais, en mycket aktiv geovetenskapsman med utmärkta kunskaper om pegmatiter i Brasilien och i Moćambique.

Eldragonit, II/B.10-20 selenid
Cu₆BiSe₆ ortorombisk

Eldragonit har ljus bronsfärg, metallglans, densitet 6,76 g/cm³, hårdhet 3½, brunaktig-svart streckfärg. Denna ytterst sällsynta koppar-vismutselenid härstammar från El Dragón Mine, provinsen Quijarro i Bolivia. I en världsvitt enastående selenidmalmgång, inlagrad i devonisk sandsten och skiffer, bildar eldragonit mycket små, spröda inneslutningar <0,1 mm i en krutait-matrix. Dessutom finns claustalit, klockmannit, tiemannit och umangit, samt watkinsonit och petrovicit. Namnet syftar på typlokaliteten.

Hilarionit, VII/D.5-35 arsenat
Fe₄³⁺[OH|SO₄|(AsO₄)₃] • 15 H₂O monoklin

Hilarionit är blekgul till grönaktigt gul, har siden- till glasglans, densitet 2,40 g/cm³, hårdhet ~2, vit streckfärg. Detta vattenrika, sulfathaltiga järnarsenat är nära besläktad med den – sulfatfria – kankit. Typlokalitet är Hilarion Mine, Kamariza, Lavrionområdet i Grekland. I limonitiskt "Braun-Eisenstein" bildar (den här tidigare kallade "kankot") hilarioniten druviga sfäroliter (< 1 mm) bestående av mycket små nålar, som omges av bukovskyit, jarosit, allofan, azurit, chalkantit, melanterit och gips.

Vendidait, VI/D.6-50 sulfat
Al2[Cl|(OH)3|SO4] • 6 H2O monoklin

Vendidait är färglös till vit, har glasglans, densitet 1,97 g/cm³, hårdhet 2-2½, vit streckfärg. Denna med aluminit besläktade vattenrika aluminium-sulfat härstammar från nedlagda dagbrottet i koppargruvan La Vendida i Sierra Gorda, Atacamaöknen i Chile. På vittrad andesitbreccia bildar vendidait vattenklara, små tavlor <0,3 mm och genomskinliga rundade kristallgrupper <0,5 mm, tillsammans med grönaktigt blå eriokalcit, (magnesio)aubertit, alunit, kaolinit och halloysit. Vendidait löses inte i vatten.

Boscardinit,II/E.14-15 sulfosalt
(Tl,Ag)Pb₄Sb₇As₂S₁₈ triklin

Boscardinit är grå, har metallglans, densitet 6,76 g/cm³. Detta hittills extremt sällsynta tallium-blysulfosalt hittades i den baryt och pyritförande järnfyndigheten vid Monte Arsiccio nära Sant`Anna di Stazzema, som ligger i Apuaniska Alperna, Toscana, Italien. Boscardinit sitter som millimeterstora, på polerad yta i påljusmikroskopering framträdande som vita malmantydningar i en dolomitmatrix. Med namnet hedras den engagerade mineraliensamlaren Matteo Boscardin (*1939).

Ferrochiavennait, VIII/G.7-18 silikat
Ca_1,5(Fe²⁺,Mn²⁺)Be₂[Si₅O₁₃(OH)₂] • 2 H₂O monoklin

Ferrochiavennait är beigevit till blekgul, även grönaktig vit, har glasglans, densitet 2,67 g/cm³, hårdhet ~3, och vit streckfärg. Detta zeolitliknande kalcium-järn-berylliumsilikat är det sällsynta Fe(II)-analogen till chiavennait, med vilken den kemiskt kan blandas (därför namnet). Gemensamma typlokaliteter är Blåfjell nära Langangen, Telemark och larvikitstenbrottet som tillhör firman AS Granit nära Tvedalen, Vestfold, i södra Norge. Hambergitförande, körtelrika analcimmassor från syenitpegmatiter visar ferrochiavennait som för enbart 1 (en) Ca-atom i formelnoch bildar kanter som omramar gulaktig tvedalit. Därtill kommer tvedalit, fluorapofyllit och epidydymit. Ferrochiavennit bildar radiala grupper <2 mm bestående av lansettformiga blad, som visar ingen fluorescens i UV-ljus och är stabil i saltsyra.

Joteit, VII/D.36-50 arsenat.
Ca₂CuAl[OH|AsO₃(OH)|AsO₄]₂ • 5 H₂O triklin

Joteit är himmelsblå till ljust grönaktig blå, har glasglans, densitet 3,05 g/cm³,hårdhet=3-3, streckfärgen är blåaktig vit. Denna vattenhaltiga kalcium-koppar- aluminiumarsenat härstammar från de oxiderade sulfid-malmgångar i Jote-Mine (därför namnet), Tierra Amarilla, i provinsen Copiapó i Chile. Joteit bildar här täta körtelbelägg eller kärvformiga kristallgrupper bestående av mycket tunna lamellaktiga blad <0,3 mm. lång. Följeslagare är mansfieldit, pharmakoalumit, skorodit, pharmakosiderit och konichalcit. Den ytterst sällsynta joteiten är spröd, och fluorescerar inte, men löses sakta i koncentrerat saltsyra.

Mathesiusit, VI/D.20-24 sulfat
K₅[(UO₂)₄|O|VO₄|(SO₄)₄] • 4 H₂O tetragonal

Mathesiusit är gulaktig grön, har glasglans, densitet 4,02 g/cm³, hårdhet ~2, grönaktig vit streckfärg. Detta vanadathaltiga kalium-yranylsulfat med skiktstruktur, bildad i nutiden på nivå 5 vid Svornost-Schaktet, Jáchymov (St. Joachimsthal) i Tjeckien, tillsammans med adolfpaterait, schoepit, cejkait, zippeit och gips. Mathesiusit bildar genomlysbara spröda nålar,<0,2 mm lång, som visar stark gulaktig grön fluorescens i både kort- och långvågig UV-ljus. Namnet hedrar prästen och Martin Luther-lärungen Johannes Mathesius (1504-1565), som var lärare i Jáchymov vid latinska Lyceum, och vägberedare till mineralogin med sin bok "Sarepta eller Berg Postill" (1562).

Peatit-(Y), VII/B.28-22
Li₄Na₁₂(Y,Na,Ca,Ce)₁₂[(F,OH)₂|CO₃|(PO₄)₃]₄ . ortorombisk/pseudo kubisk

Peatit är blek rosa, har glasglans, densitet 3,62 g/cm³, hårdhet ~3, streckfärg vit.

Ramikit-(Y), VII/B.28-24
Li₄(Na,Ca)₁₂(Y,Ca,Ce)₆Zr₆[O|(OH,F)|CO₃|(PO₄)₃]₄ triklin/pseudo kubisk

Ramikit-(Y) är färglös till mjölk vit, har glasglans, förekommer även matt, densitet 3,60 g/cm³, hårdhet =3, vit streckfärg.

Dessa alkalirika litium-yttrium-zirkoniumfosfater med karbonatgrupper tillhörande bertossaitgruppen, härstammar från Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Québec i Kanada. I det körtelrika kärnområdet av Poudrette-pegmatiten hittades dessa extremt sällsynta fosfater 1997 som pseudotärningsformade kristaller (0,2 - 1 mm), med ramikit-(Y) som kärna och peatit-(Y) som påväxt kant rund tärningen. Typiska följeslagare är albit, rodokrosit, siderit, chabasit-Na, synchysit-(Ce) och sabinait. Båda visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnen hedrar röntgenteknikern Cynthia Peat (1925-1999) och analytikern Robert Ramik (*1951) från Royal Ontario Museum, som båda har som samlare och mineraloger gjort det möjligt att bestämma mineralerna från Mont Saint-Hilaire.

Svenekit, VII/A.12-25 arsenat
Ca[AsO₂(OH)₂]₂triklin

Svenekit är färglös till kalkvit, har glasglans, densitet 3,26 g/cm³, hårdhet~2, streckfärg vit. Detta hydrogenrika kalciumarsenat är kristallkemisk nära släkt till weilit och härstammar från revier Jáchymov i Böhmen, Tjeckien. Svenekit bildar på granitsprickor i gruvan Svornost finkristallina skorpor och druvig- rosettformiga kristallgrupper upp till 3 mm Ø (utan ytterligare följeslagare). Svenekit är genomlysbar, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Jaroslav Svenek (1927-1994), specialist för uranfyndigheter och mångårig Intendent vid Nationalmuseum i Prag.

Lapis, årgång 40. Nr. 5 maj 2014

Cuprokalininit, II/D.1-115 sulfid
Cu(Cr,V³⁺)₂S₄ kubisk

Cuprokalininit är brunaktigt svart, har metallglans, densitet 4,16 g/cm³, svart streckfärg, hårdhet 4½-5. Denna vanadiumhaltiga koppar-kromsulfid ur linneitgruppen är den sällsynta Cu-analogen till kalininit, därav namnet. Typlokalitet är det för sina krom-turmaliner kända marmorstenbrottet Pereval, som ligger nära Sludyanka i regionen Irkutsk i Sibirien. Cuprokalininit förekommer som mycket små, kub-oktaedriska, 0,2 mm stora kristaller, inlagrade i grönaktigt gråbandade, finkorniga diopsid-kvartslager i en högmetamorf kalisilikatbergart. Typiska följeslagare till dessa spröda kristaller är kromvanadiumtremolit, vanadiumtitanit, natalyit-kosmoklor, goldmanit-uwarowit, kromdravit och karelianit-eskolait. Cuprokalininit är svagt elektromagnetisk och i saltsyra olöslig.

Ferrisepiolit, VIII/H.33-55 silikat
(Fe³⁺,Fe²⁺,Mg)₄[(OH)₂|(Si,Fe³⁺)₆O₁₅] • 6 H₂O ortorombisk

Ferrisepiolit är brun till rödbrun, jordigt matt till sidenglänsande, har hårdhet 2, densitet 2,5 - 2,7 g/cm³och rödbrun streckfärg. Detta järnrika skiktsilikat är Fe(III)-analogen till sepiolit (Meerschaum), därav namnet. Typlokalitet är kopparförekomsten Saishitang, Xinghai Co, provinsen Qinghai i Kina. Här bildar ferrisepiolit på sprickor i aktinolit-diopsid-hedenbergitskarn jordiga till fibriga anrikningar.

Grandviewit, VI/B.10-60 sulfat
Cu₃Al₉[(OH)₂₉|(SO₄)₂] monoklin

Grandviewit är blåaktigt grön till turkosblå, har glasglans, densitet 2,72 g/cm³, hårdhet 2, blekblå streckfärg. Ett sällsynt koppar-aluminiumsulfat, som är släkt med mammotit. Typlokaliteten är Grandview Milne (därifrån namnet), Cape Royal, Coconino Co, Arizona. Utmärkt vackra prover känner man även från Mina Restauradora IV i gruvområdet Capillitas, Catamarca i Argentina, berömt genom sina rodokrosit-stalaktiter. Senaste fyndet gjordes i Lavrion-området i Grekland.
Grandviewit bildar radialstråliga-druviga skorpor, sammansatta av tillplattade nålar samt halvklot upp till 0,5 mm Ø på chalkoalumit och (karbonat-)cyanotrichit. Ytterligare följeslagare är brochantit och malakit. Grandviewit kan skäras, är i polariserat ljus starkt pleokroistisk i färger från blekt gul till blågrön, och saknar fluorescens i UV-ljus.

Greenwoodit, IV/C.23-38 oxid
(Ba,V³⁺O)₂V₉³⁺(Fe³⁺,Fe²⁺)(Si₂O₇)O₁₅ trigonal

Greenwoodit är svart, har halvt metallisk till matt glans, densitet 4,81 g/cm³, hårdhet 5. Denna barium-vanadium-järnoxid med silikatgrupper är kristallkemiskt (ferritstruktur) släkt med batisivit och zoltaiit (systemnr IV/C.23-35, ny!). Greenwoodit härstammar från bly-zinkförekomsten Wigwam vid Akolkolex River, British Columbia, Kanada. Greenwoodit bildar i sulfidmalmsrik kvartsit mycket små, opaka prismer och plattor <0,4 mm, som på slipad yta liknar zinkblände. Följeslagare är celsian, zinkblände, rikligt med magnetkis och zoltaiit. Namnet hedrar geologiprofessor emeritus Hugh Greenwood från British Columbia-universitetet i Vancouver. Han har undersökt vilken roll fluiderna spelat vid bergartsmetamorfosen.

Philrothit, II/E.14-14 sulfosalt
TlAs₃S₅ monocline

Philrothit är svart, har metallglans, densitet 4,63 g/cm³, hårdhet 3-3½, mörkt brun streckfärg. Detta arsenikrika tallium-sulfosalt är kemiskt släkt med imhofit och är extremt sällsynt. Mineralet kommer från realgarzonen i Lengenbachgruvan i Binntal, Schweiz. Philrothit sitter som ytterst små, platttavliga kristallgrupper <0,2 mm på realgar. Därtill kommer fibrig, orangebrun smitit och sartorit. Philrothit är opak och spröd. Namnet hedrar geofysikern dr Philippe Roth (*1963), sedan 25 år tillbaka expert på lengenbachmineraler.

Putnisit, V/E.3-100 karbonat
SrCa₄Cr₈³⁺[(OH)₁₆|SO₄|(CO₃)₈] • 25 H₂O ortorombisk

Putnisit är violett, har glasglans, densitet 2,20 g/cm³, hårdhet 1½-2, rosa streckfärg. Denna strontium- och sulfathaltiga kromkarbonat med skiktstruktur härstammar från den sedan januari 2011 bearbetade nickelmalmsskärpningen Halls Knoll (typlokalitet) på Polar Bear Peninsula vid Lake Cowan nära Norseman i västra Australien. Dock känner man redan nu till putnisit även från Armstrong Mine nära Widgiemooltha, också den i västra Australien.
Från Kambalda över Widgiemooltha till Norseman i söder sträcker sig, under ett av saltsjöar övertäckt ökenområde, över 100 kilometer serpentiniserade ultramafische basalter ("Komatiite") från jordmanteln, som är rik på Ni-Cu-Fe-sulfider, och som "greenstones" lokalt även innehåller guld. I kvartsförande ådror med amorfa, gröna kromsilikater bildar putnisit genomlysbara, bladiga massor upp till 5 millimeter, och enstaka tärningar <0.5mm. Följeslagare är brungult gips, aktinolit och millerit. Med namnet hedras professor Andrew Putnis från universitet i Münster. Han sysslade intensivt med geokemin och kinetiken vid mineralomvandlingar - även vid karbonater.

Schlüterit-(Y), VIII/C.18-15 silikat
(Y,Ce,Nd)₂Al[F|(OH)₂|Si₂O₇] monoclin

Schlüterit-(Y) är beigevit till blekt rosa, har glasglans, densitet 4,64 g/cm³, hårdhet 5½-6, vit streckfärg. Detta aluminiumhaltiga gruppsilikat med yttrium som förhärskande sällanjord-element är kemiskt släkt med rowlandit-(Y). Typlokalitet och hittills enda fyndställe är Stetindpegmatiten vid Tysfjorden i Norge. I körtelrik yttrofluorit bildar schlüterit-(Y) finfibriga kärvar upp till 2 mm långa. Bland följeslagare hittar vi calcioankylit, bastnäsit och stetindit. Schlüterit är genomlysbar och visar ingen fluorescens i kortvågigt ljus. Namnet hedrar mineralogiprofessor dr Jochen Schlüter från universitet i Hamburg.

Tubulit, II/E.26-05 sulfosalt
Pb₂₂Ag₂Sb₂₀S₅₃ monoklin

Tubulit är stålgrå till blåaktigt svart, har metallglans, densitet 5,42 g/cm³, hårdhet ~2½, brunsvart streckfärg. Detta ovanliga bly-silver-antimon-sulfosalt tillhör zinkiträckan, och är det andra mineral, vid sidan om kylindrit, som har cylindriska kristaller. Tubulitkristallerna är dessutom ihåliga, lika perfekta som ytterst små "stålcylindrar", därav namnet. Typlokalitet är stenbrottet Le Rivet nära Peyrebrune, Réalmont i Frankrike, samt stollgångarna La Veneziana och Torinese i Bió Mines nära Borgofranco d´Ivrea, Piemonte, Italien. Detta nya mineral har troligen större utbredning. Vid originalfyndplatserna är Pb-Ag-Cu-haltiga, karbonatiska barytgångar frilagda. Huvudmalm är blyglans och pyrit, samt Sb-sulfosalter såsom bournonit, diaphorit och fizelyit. Tubulit bildar mycket små rör upp till max 1 mm långa och <1,5 mm Ø, delvis även hårformiga fibrer (Borgofranco), som sitter på kalcit eller lagras i filtaktig boulangerit. Tubulit är opak och spröd. Finaste fibrer och tunna rör kan vid intensiv belysning vara genomskinligt bruna och röda.

11st helt nya vulkanmineral!

Aluminopyracmonit, VI/A.5-25 sulfat
(NH₄)₃Al[SO₄]₃ trigonal

Aluminopyracmonit är färglös till vit, har glasglans, densitet 2,12 g/cm³, vit streckfärg. Detta ammonium-aluminiumsulfat är Al-analogen till pyracmonit, därav namnet. Mineralet bildades i en medeltemperatur (~250 °C) i en fumarol vid La Fossa-kratern på Vulcano, Lipariska öarna (typlokal). Mineralet är även känt från det brinnande kolupplaget vid Grube Anna nära Ahlsdorf, Nordrhein-Westfalen i Tyskland. Aluminopyracmonit bildar ytterst små prismer <0,2 mm, tillsammans med adranosit, mascagnin, alunit och salmiak. Aluminopyracmonit är i luften stabil och inte hygroskopisk.

Argesit, III/D.9-60 klorid
(NH₄)₇Bi₃Cl₁₆ trigonal

Argesit är färglös till blekt gul, även grönaktigt gul, har glas- till diamantglans, densitet 2,88 g/cm³, vit streckfärg. Denna ytterst sällsynta ammonium-vismutklorid bildades som oxihalogenid vid en aktiv fumarol (~250°C, 2008) i pyroklastisk breccia vid La Fossakratern på Vulcano, Lipariska öarna, Italien. Typiska följeslagare är bismutinit, adranosit, brontesit, demicheleit-(Cl,Br), och panichiit. Argesit är genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus, är i luften stabil. Namnet är hämtat ur den grekiska mytologin och syftar på cyklopen Arges, en medhjälpare till Hefaistos i hans eldade "smedjor" på ön Vulcano.

Dansit-(Fe), VI/B.4-12
Na₂₁ Fe²⁺[Cl₃|(SO₄)₁₀] kubisk

färglös till honungsgul, glasglans, densitet 2,88 g/cm³, hårdhet~3, vit streckfärg.

Dansit-(Mn), VI/B.4-15
Na₂₁Mn²⁺[Cl₃|(SO₄)₁₀ ] kubisk

färglös till vit, glasglans, densitet 2,07 g/cm³, hårdhet~3, vit streckfärg.

Dessa natriumrika järn- respektive mangan-chlorosulfater är Fe- respektive Mn-analogerna till dansit (därav namnet). Båda bildades vid fumaroler vid La Fossa-kratern på Vulcano, Lipariska öarna (dansit-Fe,) och vid Vesuvius (dansit-Mn). Båda är vattenlösliga. Under senare tid har samma mineral även hittats vid de gamla blygruvorna i Mezica i norra Slovenien.

Krashenninikovit, VI/B.12-45 sulfat
KNa₂CaMg[F|(SO₄)₃] hexagonal

Färglös till vit, har glasglans, densitet 2,67 g/cm³, hårdhet 2½ - 3, vit streckfärg. Detta sällsynta alkali-fluorosulfat är släkt med cesanit. Vid andra askkäglan tillhörande vulkanen Tolbachik sitter krashenninikovit på en basaltssprickas vägg som filtaktiga, vid 480 grader Celsius bildade anrikningar, vilka kan få en volym av flera kubikcentimeter och som består av upp till 3 mm långa nålar. Följeslagare är thenardit, blödit, hematit, tenorit, fluoroflogopit, euchlorin och vergasovait. Krashenninikovit är spröd; tunna nålar är dock elastiskt böjliga, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses långsamt i vatten. Namnet hedrar Stepan Petrovich Krashenninikov (1711-1755), som var en av de första naturvetenskapsmän som utforskade halvön Kamtjatka och beskrev den i sin encyklopedi Opisanie Zemli Kamchatki.

Jakobssonit,III/C.1-05
Ca[AlF₅]monoklin,

Färg vit, jordig-matt, vit streckfärg, densitet 2,89 g/cm^3.

Leonardsenit, III/C.1-03
Mg[AlF₅] ortorombisk

Vit färg, vit, jordig-matt, vit streckfärg.

Dessa sällsynta kalcium- respektive magnesium-alumofluorider bildades som gearksutitliknande halogenider vid fumaroler som vid isländska vulkanen Eldfell på Heimaey (1973) och Hekla (eruption 1991). Båda mineralerna är fin-nåliga beståndsdelar av jordiga, mjuka skorpor av ralstonit, anhydrid, gips, jarosit, hematit och opal. Namnen hedrar den isländske vulkanologen Sveinn Jakobsson (1939*) och den danske mineralogen Erik Lenardsen, upptäckare av de nya mineralen.

Klinometaborit, V/L.1-20
ß-HBO₂ monoklin

Färglös till kalkvit, glasglans till matt, densitet 2,05 g/cm³, vit streckfärg.
Detta mycket sällsynta borat är den monoklina, sedan länge syntetiskt kända polymorfen till metaborit, den kristallina borsyran (därifrån namnet). Klinometaborit bildades år 2008 vid en medeltemperatur-fumarol vid ~250 grad Celsius, tillhörande La Fossa-kratern på Vulcano. Det bildades på vittrad pyroklastisk breccia pseudomorfoser efter rhomb-dodekaedriska till linsformiga metaboritkristaller upp till 5 mm storlek. Följeslagare är sassolin och adranosit. Klinometaborit är genomlysbar, fluorescerar inte och blir i luften efter några månader grumlig och matt (omvandling till metaborit).

Lammerit-beta, VII/A.9-12
Cu₃[AsO₄]₂ monoklin

Färgen är ljus- till mörkgrön, glasglans, ljusgrön streckfärg, densitet 5,06 g/cm^3.Detta vattenfria koppararsenat är den extremt sällsynta ß-polymorfen till lammerit. Typlokalitet är vulkanen Tolbachik på ön Kamtjatka i Ryssland. Vid fumaroler av den andra askkäglan (1975-1976) bildades lammerit-ß-splittrade korn 0,15 mm, tätt sammanväxta med finkornig, brunaktig hematit, euchlorin, piypit, alumoklyuchevskit, alarsit och lammerit. Lammerit-ß är genomlysbar, spröd, starkt pleokroistisk och fluorescerar inte. Namnet syftar på den strukturella släktskapen med lammerit.

Prewittit,VI/K.5-75
KZnCu₆Pb_1,5[O|Cl₅|SeO₃]₂ ortorombisk

Färgen är olivgrön, glasglans, densitet 3,90 g/cm³, brunaktigt grön streckfärg.
Denna kaliumhaltiga koppar-blychloroselenit är släkt med ilinskit, innehåller dock en del zink. I melanotallitovaya-fumarol vid vulkanen Tolbachik i Kamtjatka bildar denna högst sällsynta prewittit mycket små, sexkantiga tavlor 0,2 mm, sammanväxta med melanothallit, chloromenit och sophiit. Prewittit är mycket spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den amerikanske mineralogiprofessorn Charles Prewitt (1933*) för hans arbete när det gäller kristallkemin.

Steklit, VI/A.5-05
KAl[SO₄]₂ trigonal

Färglös, har glasglans, densitet 2,79 g/cm³, hårdhet 2½, vit streckfärg.
Denna sällsynta kalium-aluminiumsulfat är K-analogen till godovikovit. I Yadovitaya-fumarolen vid vulkanen Tolbachik i Kamtjatka bildar steklit skorpor upp till 1.5 x 2,5 cm stora, bestående av tunna blad <0,1 mm. Följeslagare är alumoklyochevskit, langbeinit, euchlorin, fedotovit, chalkosyanit, lyonsit och hematit. Steklit är spröd, genomlysbar och vattenlöslig. Namnet syftar på det ryska ordet steklo för glas, ty kristallerna liknar små glasskivor.

Calcinaksit, VIII/H.4-25 silikat
KNaCa[Si₄O₁₀• H₂O triklin

Calcinaksit är färglös till ljusgrå, har glas- till pärlemorglans, densitet 2,62 g/cm³, hårdhet 5, vit streckfärg. Detta kalisilikat med skiktstruktur räknas till fenaksiträckan, liksom litidionit (KaNaCu[Si₂O₁₀], med nytt systemnummer: VIII/H.4-05). Typlokalitet är stenbrottet Bellersberg i Ost- Eifel i Tyskland. Calcinaksit hittades i en 20 x 15 centimeter stor kontaktmetamorf kalkklump i alkalibasalten som genomskinliga, strålig-prismatiska kristaller upp till 1 centimeter långa, i en matris bestående av wollastonit, gehlenit, brownmillerit, larnit, calcio-olivin och kvarts. I sprickor sitter aragonit, kalcit, jennit, tobermorit och ettringit. Calcinaksit är spröd och fluorescerar inte. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen (Calci-Na-K-Si-t) och släktskapen med fenaksit-manaksit.

Emmerichit, VIII/C.13-29 gruppsilikat
Ba₂(Na,F²⁺)₃(Fe³⁺,Mg)Ti₂[O|F|Si₂O₇]₂ monoklin

Emmerichit är gulbrun till kastanjebrun, har glasglans, densitet 3,86 g/cm³, hårdhet 3-4, vit streckfärg. Detta barium-järn-titan-gruppsilikat tillhör lamprofyllitgruppen och är FeIII-analogen till lileyit. Typlokalitet är vulkanhöjden Rother Kopf nära Gerolstein i Eifel, andra fyndplatsen är området Graulai nära Hillesheim i Eifel. På miaroler i alkalibasalten bildar denna sällsynta emmerichit genomlysbara, rektangulära till utsträckta lameller upp till 0,3 x 0,5 millimeter, delvis även kamformiga och virrvarbladiga grupper upp till 1 millimeter stora. Dessa är tätt hopvuxna med bladig, färglös till vit günterblassit och amorfa, beigevita silikat-pseudomorfoser efter götzenit. Ytterligare typiska följeslagare är chabasit-K, chabasit-Ca, phillipsit-K samt nefelin, fluorapatit, augit, melilith och perowskit. I Graulai är emmerichit påväxt på lileyit (här tillkommer även noonkanbahit och fresnoit). Namnet hedrar hobbysamlaren Franz-Josef Emmerich (*1940), utgivaren av den första CD-skivan med talrika bilder av eifelmineral, vilka han beredvilligt ställde till forskningens

Engelhauptit, VII/D.58-15 vanadat
KCu₃[Cl|(OH)₂|V₂O₇ hexagonal

Engelhauptit är brungul till olivbrun, har glasglans, gul streckfärg, densitet 3,85 g/cm³. Denna klorhaltiga kalium-koppar-di-vanadat är strukturellt släkt med volborthit. Typlokalitet är stenbrottet "Auf´m Kopp" (Kalenberg) nära Daun/Neroth i Eifel. Engelhauptit bildar på miaroler i alkalibasalten, på allophan och vid sidan av gulgrön volborthit, knippformiga grupper och radiala sfäroliter <0,2 mm bestående av mycket små kristaller. Typiska ytterligare följeslagare är sanidin, augit, nefelin, leucit och flogopit-oxyflogopit. Med namnet hedras hobbysamlaren Bernd Engelhaupt (*1946), upptäckaren av det nya mineralet.

Harmunit, IV/B.5-58 oxid
CaFe₂³⁺O₄ ortorombisk

Harmunit är svart, har metallglans, densitet 4,40 g/cm³, hårdhet 5½, brun-svart streckfärg. Detta spindelliknande kalcium-järnoxid är Fe³⁺-analogen till marokit, med vilken den bildar blandkristaller. Vid typlokaliteten Jabel Harmun i Palestina för "konglomeratliknande", termometamorfa, överpräglade bitumenrika kalker ur hatrurim-serien, bredvid rikligt med larnit, porös-skelettliknande anrikningar av ytrikt parallellsammanväxta harmunitprismer upp till 3 mm långa, tillsammans med magnesioferrit och srebrodolskit.
Redan nu känner man till harmunit även från Chegem-kalderan i Nordkaukasus, från Bellerberg i Eifel och från Emmelberg i Eifel som ytterst små korn i karbonatinneslutningar, tätt sammanväxta med magnesioferrit, perowskit, lakargiit, kerimasit, andradit, fluorellestadit, larnit och melilit.

Laachit, IV/C.20-40 oxid
(Ca,Mn)₂FeTiZr₂O₁₄ monoklin

Laachit är mörkt brunaktigt röd, har diamantglans, densitet 5,42 g/cm³, hårdhet~6, brunaktigt röd streckfärg. Denna komplexa zirkonium-nioboxid är nära släkt med zirkonolit. Typlokalitet är pimsstensgruvan "In den Dellen" vid Laacher-sjön i Eifel. Därav namnet. Efter en vulkaneruption hittades ett sandinitblock, vari laachit bildar genomlysbara, plattprismatiska, rutilliknande nålar 0,5 mm långa, ofta utbildade som v-formade tvillingar. Dessa är spröda och visar i polariserat ljus tydlig pleokroism i färgerna från rödbrunt till brunaktigt röd. Följeslagare är baddeleyit, pyroklor och spineller som tillhör gruppen jakobsit-magnetit, därtill tefroit, spessartin, zirkon, thorit, allanit-(Ce), rodonit, hedenbergit, hauyn och flogopit.

Zaccariniit, IIA.5-109 arsenid
RhNiAs tetragonal

Zaccariniit är stålgrå, har metallglans, densitet 10,19 g/cm³, hårdhet 3½-4, grå streckfärg. Denna högst sällsynta rhodium-nickelarsenid härstammar från serpentiniserade, kromitförande peridoditer i Loma Peguera, Dominikanska republiken. Zackariniit bildar ytterst små, opaka, spröda korn <0,02mm, sammanväxta med hexaferrum, awaruit, irarsit, laurit, gedigen ruthenium och garutiit. Namnet hedrar mineralogen dr Fredrica Zaccarini (*1962) från Universitet Leoben, Österike, specialist på platinmineraler.

Lapis, årgång 40. Nr. 7-8 juli/augusti 2014

Lapis, årgång 40. Nr. 9 september 2014

Favreauit, IV/K.10-60 selenit
Cu₆PbBi[O₄|OH|(SeO₃)₄ • H₂O tetragonal

favreauit är djupt grön, har glasglans och hårdhet 3. Denna vismut- och blyhaltiga kopparselenit med skiktstruktur härstammar ur den för sina sällsynta selenider kända El-Dragón-Mine, i provinsen Antonio Quijarro, Bolivia. I körtlar i en av malmgångarna, som består av kobolt- och kopparrik penroseit, dolomit och goethit, bildar favreauit från parallellt staplade till radiala grupper (0,2 mm) av mycket små, rektangulära, genomlysbara tavlor (0,1 mm). Ytterligare följeslagare är ahlfeldit, chalkomenit, molybdomenit och en ny, vattenhaltig aluminiumselenit samt kalcit, malakit och allofan. Namnet hedrar den kände franska micromountern Georges Favreau (*1961) Aix-en-Provence, som upptäckte mineralet. Sedan 37 år entusiastisk hobbysamlare ledde han åren 1993-2007 den franska micromounterföreningen AFM och var med om att beskriva 10 nya mineral från Frankrike och Marocko.

Karenwebberit, VII/A.2-75 fosfat
Na(Fe²⁺,Mn²⁺)[PO₄] ortorombisk

Karenwebberit är blekgrön, har glas- till fettglans, densitet 3,65 g/cm³, hårdhet 4½ och grönaktigt vit streckfärg. Denna manganhaltiga natrium-järnfosfat tillhörande triphylin-gruppen är polymorf med maricit. Mineralet härstammar från pegmatitgången Malpensata som ligger nära Piona, provinsen Lecco i Norditalien. Mycket blekt rosafärgade kraftonitklumpar ur pegmatitgången i centralpartiet visar i tunnslip under mikroskopet karenwebberit som smala, från genomskinliga till ogenomskinliga separerade lameller (<0,1 X 7 mm). Lokalt har dessa genom oxidation omvandlats till brun ferrisicklerit och heterosit. Den hittills extremt sällsynta karenwebberiten är spröd och fluorescerar inte. Namnet hedrar doktor Karen Louise Webber från universitetet i New Orleans. Hon har undersökte avkylningstider och kristallisationsprocesser i granitpegmatiter.

Marshallsussmanit, VIII/F.18-78 silikat
NaCaMn²⁺[Si₃O₈(OH)] triklin

Marshallsussmanit är blekrosa till laxrosa, har glasglans till sidenglans, densitet 3,17 g/cm³, hårdhet 5½, vit streckfärg. Denna sällsynta alkali-mangansilikat räknas till pektolit-seranditgruppen. Marshallsussmanit hittades i Wessels-Mine (typlokalitet) och i N´Chwaning II Mine, Kalahari- manganfältet i Sydafrika. En körtel från Wessels-Mine levererade platta, starkt längsrevade kristaller upp till 2,1 cm stora på serandit, delvis besatta med kalcit. Den andra körteln, från N`Chwaning II, innehöll bladigt-rosettformade kristaller upp till 1 cm Ø (oftast med fibrigt-vitaktiga ränder), tillsammans med svarta aegirinprismer och gulaktigt vit hydroxyapofyllit-(K). Marshallsussmanit är genomlysbar, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den amerikanske mineralhandlaren och samlaren Marshall Sussman från Tucson i Arizona, som marknadsförde orginalmineralet med inte mindre än 70 stuffer.

Meisserit, VI/D.20-27
Na₅[UO₂|SO₃(OH)|(SO₄)₃] • H₂O triklin,

blekt gulaktigt grön till grönaktigt gul, har glasglans, densitet 3,21 g/cm³, hårdhet ~2, gulaktigt vit streckfärg.

Belakovskiit, VI/D.20-28
Na₇{UO₂|SO₃(OH)|(SO₄)₄ • 3 H₂O triklin,

färglös till blekt gulaktigt grön, har glasglans, densitet 2,95 cm³, hårdhet~2, vit streckfärg.

Bluelizardit, VI/D.20-29
Na₇[UO₂|Cl(SO₄)₄ • 2 H₂O monoklin

färglös till blekgul, har glasglans, densitet 3,11 g/cm³, hårdhet ~2, gulaktigt vit streckfärg.

Dessa vattenhaltiga natrium-uranylsulfater härstammar från Blue Lizard Mine, San Juan Country, Utah. Alla tre bildades recent (nybildning) på sandstensmatrix, intimt sammanväxta med blödit och gips. ytterligare följeslagare är chalkantit, copiapit, ferrinatrit och johannit.

Belakovskiit bildar hårfina, elastiskt-böjliga, små nålar upp till 2 mm långa.

Bluelizardit bildar igelkottformiga grupper av genomlysbara, långtavliga, små kristaller <0,4 mm.

Meisserit bildar korniga genomlysbara massor, mera sällan även genomlysbara prismatiska små kristaller <0,3mm.
Alla tre mineralerna visar i kortvågigt och långvågigt UV-ljus en ljus, gulgrön fluorescens, alla tre är radioaktiva och lätt vattenlösliga. Namnen hedrar mineralogen Dmitry Ilych Belakovskiy, föreståndare för Fersman Museum i Moskva, och mineralogen Nicolas Meisser från Schweiz, föreståndare för Musee Géologique Lausanne, erkänd specialist på uranmineraler och medförfattare till många förstabeskrivningar av nya mineral.

Nestolait, IV/K.7-40 kalcium-selenit
Ca[SeO₃] • H₂O monoklin

Nestolait är bleklila till ljust violett, har glasglans, densitet 3,18 g/cm³, hårdhet 2½, vit streckfärg. Denna sällsynta, vattenhaltiga kalciumselenit med skiktstruktur härstammar från Little Eva Mine, Yellov Cat District, Grand County, Utah. På sandstensmatrix bildar nestolait rundade, upp till 2 mm stora grupper av spetstavelformade till nålaktiga kristaller som följs av orschallit, cobaltomenit, rossit, metarossit och gips. Namnet hedrar den kände italienske mineralogen och kristallografen Fabrizio Nestola från Padua.

Ophirit, VI/G.3-10 ferri-wolframat
Ca₂Mg₄Zn₂Mn₂³⁺[Fe³⁺W₉O₃₄]₂ • 48 H₂O triklin

Ophirit är orangebrun, har glasglans, densitet 4,06 g/cm³, hårdhet~2, blekt orange streckfärg. Detta komplexa, vattenrika ferri-wolframat med skiktstruktur härstammar från Ophir Hill Consolidated Mine (därav namnet) i Tooele County, Utah. Vid kontakten med en cirka meterlång, upp till 6 cm bred åder av finkristallin svart scheelit med dolomit och pyritförande hornfels, bildar den högst sällsynta ophiriten i små körtlar genomlysbara, mycket små, tavelartade kristaller upp till 1 millimeter långa.

Paseroit, IV/C.9-58 oxid
PbMn²⁺Fe_1-2³⁺(V⁵⁺,Ti⁴⁺)_17-18 trigonal

Paseroit är mörkt grå till svart, har halvmetallisk glans, densitet 4,31 g/cm³, hårdhet 6-6½, svart streckfärg. Denna titanhaltiga bly-vanadiumoxid tillhör crichtonitgruppen. Paseroit är den extremt sällsynta V⁵⁺-analogen till senait, med vilken den är kemiskt blandbar. Typlokalitet är Molinello Mine i Val Graveglia, Italien. På sprickor i en förkislad, i grå kiselskiffer inbäddad araukaria-trädstam bildar paseroit nästan ogenomskinliga, skalenoedriska kristaller (0,1 mm). Följeslagare är kopparglans, volborthit, metatyuyamunit och pyrofanit. Namnet hedrar kristallografen Marco Pasero (*1958) från Pisa, som tidigt beskrev 12 italienska typmineral.

Whitecapsit, VII/D.7-80 arsenat
Fe₅²⁺Fe₁₄³⁺Sb₆³⁺[(OH)₃₂|(AsO₄)₁₈] • 120 H₂O hexagonal

Whitecapsit är gulorange till guldbrun, har glasglans, densitet 2,30 g/cm³, hårdhet~2-2½, gulaktigt vit streckfärg. Detta vattenrika, järn-antimonarsenat härstammar från 310-fotsnivån i oxidationszonen av den östliga malmkroppen i gulddagbrottet White Caps Mine (därav namnet), som ligger i Nye County, Nevada. I hålrummen hos en jaspisförande breccia i förkislad marmor och glimmerskiffer bildar whitecapsit genomlysbara, skarpkantade, hexagonal-dipyramidala prismer av upp till 1,5 millimeters längd. Typiska följeslagare är antimonit, arsenikkis, svavelkis, zinkblände, realgar, auripigment, zinnober, metacinnabar och kaolinit, samt gediget svavel, metastibnit, jarosit, gips, pitticit, guerinit och pikropharmakolit.

Lapis, årgång 40. Nr. 10 oktober 2014

Inga nya IMA mineral.

Lapis, årgång 40. Nr. 11 november 2014

Chukhrovit-(Ca) III/C.1-45 halogenid
Ca_4,5[F|(AIF₆)₂|SO₄] ٠ 12H₂O kubisk

Chukhrovit-(Ca) är färglös till vit, har glasglans, densitet 2,23 gr/cm³, hårdhet 3½, samt vit streckfärg. Denna sulfathaltiga kalciumhalogenid är den sällanjordfria Ca-analogen till den Se-dominanta Chukhrovit (därför namnet). Typlokalitet är den fram till 1953 aktiva bly-zinkgruvan i Val Cavallizza nära Cuasso al Monte i provinsen Varese i Norditalien. Chukhrovit-(Ca) bildar mycket små, skarpkantiga oktaeder <0,15 mm, ofta som genomväxta tvillingar. Kristallerna sitter tillsammans med gips och limonit på sprickor i en markasitförande fluoritgång, och visar ingen fluorescens i UV-ljus.

Fluorowardit VII/D.51-05 fosfat
NaAl₃[F|OH|PO₄]₂ ٠ 2 H₂O tetragonal

Fluorowardit är färglös till krämvit, har glas-till pärlemoglans, densitet 2,76 gr/cm³, hårdhet ~5, samt vit streckfärg. Denna natrium-aluminiumfosfat är fluoranalogen till wardit (därför namnet). Fluorowardit kommer från den artrika fosfatparagenesen i Silver Coin Mine som ligger nära Valmy i Nevada. Fluorowardit sitter som mycket små, ytrika och avtrubbade tetragonal-pyramidala kristaller <0,1 mm, på halvklotformade kristallgrupper av turkos och chalkosiderit, som i sin tur sitter som en skorpa på lipscombit/zinklipscombit. Fluorowardit visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olösligt i koncentrerat saltsyra.

Grandait, VII/B.24-15 arsenat
(Sr,Ca)₂(Al,Fe³⁺,Mn³⁺)[OH|(AsO₄)₂] monoklin

Grandait är ljust orange till rosabrun, har glas till vaxglans, densitet 4,38 gr/cm³, hårdhet ~5, och rödaktigt brunt streckfärg. Detta strontium-aluminiumarsenat som tillhör brackebuschitgruppen är arsenat-analogen till goedkenit. Grandait kommer från varpen av mangangruvan Valetta som ligger nära Canosio i Mairadalen, provins Cuneo, Piemont, Italien. Grandait bildar grovkorniga massor och samt solfjäderformiga kristallgrupper <1 mm. Typiska följeslagare är baryt, braunit, hematit, tilasit, aegirin och det nya arsenosilikat braccoit. Namnet syftar till den folkliga beteckningen "La Granda" för provinsen Cuneo.

Hylbrownit, VII/C.37-05 Trifosfat
Na₃Mg[P₃O₁₀] ٠12 H₂O monoklin/pseudo ortorombisk

Detta natrium-magnesium-trifosfat är Mg-analågen till kanonerovit. Typlokalitet är den nedlagda koppargruvan Dome Rock i provinsen Olary, Sydaustralien. På kvartsit sitter hylbrownit som stråligt, genomlysbara grupper <0,5 mm bredvid cuprit, malachit, azurit och limonit. Hylbrownitens nåliga till prismatiska kristaller är spröd och fluorescerar inte. Namnet hedrar geologen Henry Yorke Lyell Brown (1843-1928), som var först med att utforska Sydaustralien.

Kokinosit,IV/G.1-25 vanadat
Na₂Ca₂[V₁₀⁵⁺O₂₈] ٠ H₂O triklin

Kokinosit är gulorange till orangebrun, har diamantglans, densitet 2,35 gr/cm³, hårdhet 1½, gul streckfärg. Denna natrium-kalcium-polyvanadat tillhör pascoitraden och härstammar från St. Jude Mine, San Miguel County i Colorado. Kokinosit bildar på sprickor av en med corvusit och montroseit mättat sandsten mycket små avlånga, i etapper uppbyggda plattor <1 mm. Följeslagare är gips, huemulit, pascoit, rossit, metarossit och wernerbaurit. Kokinosit är genomlysbar, spröd och lätt vattenlösligt. Namnet hedrar den legendära kaliforniska micromountern Michael Kokinos (*1923), vilkens aktiviteter, även som mentor av många samlare, förde till upptäckten av talrika nya mineral.

Kazanskyit, VIII/C.15-70 gruppsilikat
Na₃BaTi₂Nb[O|(OH,F)|Si₂O₇] • 4 H₂O triklin

Kazanskyit är färglös till beigevit, har glasglans, densitet 2,93 g/cm³, hårdhet 3, vit streckfärg. Denna extremt sällsynta natrium-barium-titan-niob-gruppsilikat tillhör bafertisitraden och är släkt med nechelyustovit. Typloklitet är Kirovskii Mine vid berget Kukisvumchorr, Chibiny, kolahalvön. I en natrolitpegmatit bildar kazanskyit böjliga, mikroskopiskt små blad <0,3 mm, i sällskap med barytolamprofyllit, nenadkevichit, nechelyustovit, belovit, gaidonnayit, epididymit, apofyllit och zinkblände. Namnet hedrar geologiprofessorn Vadim Ivanovich Kazansky från Moskova, specialist på bildningen av präkambriska malmavlagringar.

Kudryavtsevait, IV/B.8-10 oxid
Na₃MgFe³⁺Ti₅⁴⁺O₁₂ ortorombisk

Kudryavtsevait är gråsvart, har glasglans, densitet 4,64 g/cm³, hårdhet 61⁄2, svart streckfärg. Denna komplexa natrium-magnesium-järn-titanoxid härstammar från Kimberlit-Pipe AK 8 som ligger nära Orapa i Botswana. Mineralet ses enbart malmmikroskopiskt, och förekommer som mycket små prismer <0,1 mm tät sammanväxt med magnesiumrik ilmenit, freudenbergit och ulvöspinell. Med namnet hedras mineralogen Galina Kudryavtseva (1947-2006), grundare av diamantinstitutet i Lomonosov-Universitet i Moskova.

Peterandresenit, IV/D.6-32 hydroxid
Mn₄Nb₆O₁₉ • 14 H₂O monoklin

Peterandresenit är orangegul, har glas- till hartsglans, densitet 3,10 g/cm³, hårdhet 2-2½, blek orange streckfärg. Denna vattenrika mangan-niob-hydroxid tillhör belyankinittypen och härstammar från dagbrottet A/S-Granitbrott från Tvedalen, Larvik i Norge. På smala sprickor och i mycket små körtlar i en biotitpegmatitgång sitter peterandresenit i form av små genomlysbara, massiva kristaller <1 mm på fibrigt beigevit chiavennit. Peterandresenit är transparent, spröd, och i polariserat ljus tydligt pleokroistiskt (färglös till orange). Med namnet hedras den norske privatsamlaren Peter Andresen, som upptäckte det nya mineral.

Takanawait-(Y), IV/D.24-03 oxid
Y(Ta,Nb)O₄ monoklin

Takanawait-(Y) är mörkbrunt, har glasglans, densitet 6,97 g/cm³, hårdhet 5½. Denna Yttrium-tantaloxid är polymorf till iwashiroit-(Y). Typlokalitet är berget Takanawa (därför namnet!) som ligger nära Matsuyama, prefekturen Ehime, Shikoku, Japan. Mineralet hittades i en muskovitpegmatit med gadolinit och zirkon som tavelformiga kristaller upp till 5 mm. Detta mineral är på grund av ringa uranhalter lätt radioaktiv och metamikt.(förtydligande av ordet metamict: metamict är namnet på en kristall, vars kristallstruktur av radioaktiv strålning förstörs. Orsaken kan vara uran eller torium som är inbyggd i kristallen och strålar sönder kristallstrukturen inifrån, medans kristallens yttre form bibehålls).

Vanadoallanit-(La), VIII/C.23-55 allanit
Ca(La,Nd)(Fe²⁺, Mn²⁺)(V³⁺,Fe³⁺)Al)[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Vanadoallanit-(Y) är brunaktig svart, har glasglans, densitet 4,25 g/cm³,hårdhet ~6, gråbrun streckfärg. Detta nya medlem i allanitgruppen är det lantanrika vanadiumanalog till ferriallanit, med vilken den kemiskt kan blandas (därför namnet!).
Typlokalitet är Shobu, som ligger nära staden Ise, prefektur Mie, Japan. Här hittades den högst sällsynta vanadoaalanit-(Y) som tillplattade-stengliga kristaller tillsammans med rodokrosit i en bandat tefroit-bementitmalm i en nedlagd mangan-järn-dagsbrott.

Wopmayit, VII/A.5-48 fosfa
Na₃Ca₆Mn²⁺[(PO₃(OH)₄|(PO₄)₃] trigolin

Wopmayit är färglös till vit, även blekrosa, har glasglans, densitet 3,02 g/cm³, hårdhet 5, vit streckfärg. Denna extremt sällsynta natrium-kalcium-manganfosfat tillhör whitlockitgruppen och hittades på varpen till Tanco Mine, vid Bernic Lake, Manitoba, Kanada i en körtel som satt i en fosfatlins i ett spodumenrik block. Wopmayit bildar avmattade, icke fluorescerande romboider <0,15 mm, bredvid rodokrosit, witlockit, fairfieldit och apatit. Namnet hedrar Wilfrid Reid "Wop" May (1896-1952) legendar vildmarksflygare, som öppnade den kanadensiska norden för etableringen av gruvbolagen.

Zvyaginit, VIII/C.14-45 Niob-gruppsilikat
NaZnTi⁴⁺Nb₂[O_0,5|(OH,F)_1,5|Si₂O₇]_{2 •}4½ H₂O triklin

Zvyaginit är färglös, pärlvit eller gulaktig brun, dock även blekrosa till violettrosa, har pärlmutt- till fettglans, densitet 2,88 g/cm³, hårdhet 2½-3, vit streckfärg. Detta niob-gruppsilikat med natrium, zink och titan är en ny företrädare i epistolitgruppen. Mineralet härstammar från berget Malyi Punkaruaiv inom Lovozero-alkalikomplexet på Kolahalvön. I körtlar av en hydrotermal överpräglad mikrolinpegmatit, bl.a. av aegirin, zinkblände, ussingit, vigrishinit och sauconit, bildar zvyaginit rektangulära eller ojämna, millimetertunna små tavlor upp till 2 X 1 cm stort. Kristallerna är spröd, genomskinlig och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den ryske kristallografen, kristallkemikern och fysikern Boris Zvyagin (1921-2002).

Agakhanovit-(Y), VIII/E.22-19 silikat
KCaYBe₃[Si₁₂O₃₀] hexagonal

Agakhanovit-(Y) är färglös till gulaktigt vit, har glasglans, densitet 2,67 g/cm³, hårdhet 6 och vit streckfärg. Denna alkali-yttrium-beryllium-ringsilikat är Y-analogen till oftedalit. Mineralet kommer från clevelandit-amazonitpegmatiten i Heftejern, Tördal i södra Norge. I små hålrum med mikrolin och albit visar sig den sent bildade agakhanovit-(Y) som mycket små, klara, hexagonala- tunna-formiga kristaller <0,35 mm på fältspat eller på färglösa milaritkristaller från 1-4 millimeters längd. Agakhanovit-(Y) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogen Atali A.Agakhanov (*1971) från Fersman Museum i Moskva, som har bearbetat talrika företrädare för milaritgruppen.

Canutit, VII/A.6-103
NaMn₃²⁺[AsO₂(OH)₂|(AsO₄)₂ monoklin

Canutit är rödaktigt brun, har glasglans, densitet 4,11 g/cm³, hårdhet 2½, streckfärg brunaktigt vit.

Magnesiokoritnigit, VII/C.6-05
Mg[AsO₃(OH)] • H₂O triklin

Magnesiokoritnigit är färglös till mörkt rosa, har glasglans, densitet 2,95 g/cm³, hårdhet ~3 och vit streckfärg.

Torrecillasit, IV/J.9-05 arsenat
Na[Br|(As³⁺,Sb³⁺)₄O₆] ortorombisk

Torrecillasit är färglös till snövit, har diamantglans, densitet 4,05 g/cm³, hårdhet 2½, vit streckfärg.

Kalium-manganarsenatet canutit är en ny företrädare i alluaudit-gruppen.
Det vattenhaltiga magnesiumarsenatet magnesiokoritnigit är Mg-analogen till koritnigit (därav namnet!).
Natrium-arsenatet torrecillasit visar ringstruktur och innehåller tydliga brom- och antimonhalter.

Typlokalitet för dessa tre mineral är Torrecillas Mine i Salar Grande, provinsen Iquique i Chile. Mineralen kommer från cellartade hålrum i pyrit- och markasitförande kvartsådror, tillsammans med lavendulan, skorodit, anhydrit, gips och halit samt cinnabarit, chudobait och wendwilsonit.
Canutit bildar radiala halvklot av prismatiska eller spetstavliga kristaller <0,5mm.
Kristallerna löses långsamt i utsädd saltsyra.
Magnesiokoritnigit bildar virrstråliga, finfibriga, spröda nålknippen. Mineralet löses mycket långsamt i vatten.
Namnet canutit hedrar geologiprofessorn och mineralogen Claudio Canut De Bon Urrutia från Uuiversitet La Sarena. Han gäller som en av Chiles mest kända gruvingenjörer

Nizamoffit, VII/C.11-37 fosfat
Mn²⁺Zn₂[PO₄]₂ • 4 H₂O ortorombisk

Nizamoffit är färglös, har glasglans, densitet 3,00 g/cm³, hårdhet 3½, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga mangan-zinkfosfat tillhör fosforfyllitgruppen. Nizamoffit är Mn(II)-analogen till hopeit. Mineralet kommer från Palermo Nr 1~pegmatiten i Grafton County, New Hampshire i USA. I sideritkörtlar vid kontakten med triphylin och zinkblände bildades nizamoffit som ytterst små (<1 mm) tavelformade, räfflade kristaller. Typiska följeslagare är bl.a. frondelit, rockbridgeit, schoonerit, chidrenit, eosphorit, fairfieldit, messelit, orangefärgad laueit och falsterit. Nizamoffit är vattenklar, visar ingen fluorescens i UV-ljus och upplöses snabbt i utspädd saltsyra. Med namnet hedras James W. Nizamoff (*1971), upptäckaren av det nya mineralet, och pegmatitspecialist vid universitet i New Orleans.

Okruschit, VII/D.1-62 silikat
Ca₂Mn₅²⁺Be₄[(OH)₄|(AsO₄)₆] • 6 H₂O monoklin

Okruschit är vit, har glasglans, densitet 3,33 g/cm³, hårdhet 3½ sam vit streckfärg. Detta nya, kalciumhaltiga mangan-berylliumsilikat är arsenat-analogen till roscherit. Typlokalitet är stenbrottet Fuchs vid Hartkoppe nära Sailauf i Spessart i Bayern, Tyskland. Här finns i en karbonatisk manganmalmsgång, som ligger i den omgivande ryoliten, små körtlar med okruschit i form av mycket småtavliga, genomlysbara kristallgrupper <0,3 mm på brun arseniosiderit, rosafärgad mangankalcit och braunit. Okruschit visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i saltsyra. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Martin Okrusch (*1934) från Würzburg, specialist på geologin i Odenwald och Spessart i Tyskland.

Steedeit, VIII/F.18-85 borosilikat
NaMn₂[B(OH)₂|Si₃O₉] triklin

Steedeit är färglös till blekt rosa, har glasglans, densitet 3,10 g/cm³ och vit streckfärg. Detta natrium- och manganhaltiga borosilikat är nära släkt med serandit. Typlokalitet är Poudrette Quarry vid Saint-Hilaire i Quebec, Kanada. I ett sodalit-syenitblock har steedeit kristalliserat i mikroklin-aegirinkörtlar på analcim vid rikligt med thermonatrit i form av mycket små nålar <0,5 mm långa. Tillkommer bl.a. plattformad magnetkis, blåviolett sodalit, orangebrun eudialyt och ovanligt grön till brunaktig serandit. Steedeit är genomskinlig och visar i UV-ljus en svagt blekgrön till blekgul fluorescens. Namnet hedrar Anthony Hosford Steede (*1940) för hans kunskaper om Mont Saint-Hilllaires geologi.

ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2014