Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Lapis nr 1 , 2010
Lapis nr 2, 2010
Lapis nr 3, 2010
Lapis nr 4, 2010
Lapis nr 5, 2010
Lapis nr 6, 2010
Lapis nr 7-8, 2010
Lapis nr, 9, 2010
Lapis nr 10, 2010
Lapis nr 11, 2010
Lapis nr 12, 2010
Auriacusit, VII/B.6-23 arsenat
(Cu,Fe3+)Fe3+[(O,OH)|As,O4,Sb5+O4)] ortorombiskAuriacusit är guldgul till ockragul, har sidenglans, hårdhet 3, densitet 4,44 g/cm3 och brunaktigt gul streckfärg. Detta nya, kopparhaltiga järnarsenat med antimonatgrupper är den nya Fe(III)-analogen till olivenit och zinkolivenit, med vilka den är fullständigt blandbar. Den hittills extremt sällsynta auriacusiten härstammar ur Black Pine Mine nära Philipsburg i Montana, USA, vilken även är typlokalitet för philipsburgit och joelbruggerit. Gruvans malmkroppar har sporadiskt sedan 1880-talet brutits på guld, silver och wolfram och innehåller rikligt med tellur, antimon, arsenik och fosfor, en ovanlig mineralmångfald inom denna oxidationszon. Auriacusit bildar i cellrika kvartskörtlar finfibriga skorpor (xx <0,1 mm långa). Typiska följeslagare är segnitit, brochantit, malakit, silverhaltig tetraedrit och pyrit. Auriacusit är spröd, icke-pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Det ur latinets auri och arcus avledda namnet syftar på mineralets guldgula färg och dess nålform.
Daliranit,II/F.33-11 sulfosalt
PbHgAs2S5(S0) monoklinDaliranit är orangeröd, har diamantglans, densitet 5,93 g/cm3, hårdhet 1,5 och blekt röd streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta bly-kvicksilversulfosalt liknar kemiskt marrucciit, besitter dock en persulfidgrupp (S0). Daliranit härstammar ur guld-arsenikförekomsten i Zarshouran, 42 km norr om Takab norr om provinsen Väst-Azerbajdzjan i Iran. Under åren 1998-2002 insamlade malmprov visar en breccierad, starkt förkislad bergartsmatrix med ådror av zinkblände, blyglanskorn och olika Pb/Cu-As/Sb-sulfosalter, däribland bournonit/seligmannit och jordanit/geokronit. I flata körtlar bildades daliranit vid en temperatur av 160-190 grader Celsius genom en sen hydrotermal överprägling och förträngning av auripigment. Daliranit bildar hårfina fibrer <0,2 mm långa. Daliranit bekläder, i form av finaste, filtiga överdrag, perfekt utbildade auripigmentkristaller, som kan vara upp till 1 cm stora. Mera sällan förekommer som följeslagare galkhait-tärningar (<1mm), hutchinsonit och cinnabarit. Daliranit är genomlysbar, böjlig och icke-pleokroistisk. Med namnet hedras fyndplatsk
Groatit, VII/A.6-105 fosfat
NaCaMn22+[PO3(OH)]3 monoklinGroatit är färglös till blekt gul, har glasglans, densitet 3,21 g/cm3, hårdhet 3 och vit streckfärg. Detta nya, hittills synnerligen sällsynta alkali-manganfosfat, tillhörande alluauditgruppen, härstammar från granitpegmatiten i Tanco vid Bernic-Lake, Manitoba, Kanada. På varparna från tantal-lithiumgbrytningen hittades ett spodumenrikt pegmatitblock med en körtelliknande,10 cm stor fosfat-karbonatlins med rodokrosit, kalcit och apatit, samt lite zinkblände, blyglans och bismuthinit. Hålrum, vilka bildats av lösningar där lithiofosfat förts bort, är beklädda med whitlockit (massiga vita kristaller), crandallit (gulaktigt bruna halvkot), Mn-haltig overit (färglösa, tavliga kristaller) samt ett massivt, vitt Na-Al-fosfat. På withlockit sitter groatit i form av nåligt-stråliga kristallkärvar, 0,5-1 mm långa. Groatiten är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogiprofessorn Lee A Groat (*1959), specialist på granitpegmatiter vid University of British Columbia i Vancouver.
Lisiguangit, II/C.21-25 sulfid
Cu(Pt,Pd)BiS3 ortorombiskDess färg är silvervit, den har metallglans, densitet 7,42 g/cm3 samt hårdhet 2-3.
Malyshevit, II/C.21-20 sulfid
CuPdBiS3 ortorombiskBåda dessa nya, palladium- respektive platinhaltiga koppar-wismutsulfider, tillhörande lapieiträckan är de extremt sällsynta Pd- respektive Pt-analogenen till mückeit (som har nytt systemnummer II/C.21-15).
Lisiguangit och malyshevitkemisk är kemiskt blandbara (Pt ⇔ Pd)Typlokalitet för malyshevit är uran-vanadiumhärkomsten Srednyaya Padma vid Onegasjön i norra Karelen, Ryssland. Här är kvartshaltiga dolomitådror med roscoelit och kromseladonit mineraliserade med palladium- och vismutselenider. Den enbart malmmikroskopiskt identifierbara malysheviten bildar en finkornig rand (omslutning) omkring claustalit och padmait. Den sistnämnda ersätts av malyshevit.
Typlokalitet för lisiguangit är byn Sandao, 250 km nordost om Peking i Kina. Här innehåller ett med platinmetaller och kopparsulfider mineraliserat skarn nära en granatpyroxenit, både kopparkis, bornit, blyglans, carrollit, molybdenit, svavelkis och tenorit. Tungmineralkoncentratet levererade daomanit, Co-haltig malanit, sperrylit, moncheit, cooperit, damiaoit, yixunit, malyshevit och lisiguangit. Denna bildar listformiga kristaller upp till 2 x 0,5 mm, vilka är opaka, spröda och på polerad yta (påljusmikroskopiering) ljust vita med gulaktig färgton. Namnen hedrar den ryske geologen I.I.Malyshev (1904-1973) och hans son, professor V.I.Malyshev (1927-2002) respektive den kinesiske geovetenskapsmannen med hög rang, Li Siguang, som var geologiminister åren 1952-1971.
Miguelromeroit, VII/C.4-25 arsenat
Mn52+[AsO3(OH)|As4]2 · 4 H2O monoklinMiguelromeroit är orangerosa till rosaröd, har glasglans, densitet 3,69 g/cm3, hårdhet 4 och blekrosa till rödaktigt vit streckfärg. Detta nya vattenhaltiga manganarsenat är Mn(II)-analogen till sainfeldit, varvid det ofta visar zink- eller kalciumhalter (varje gång Zn/Ca0,3). Den närbesläktade, dock betydligt sällsyntare villyaelleniten, typlokalitet Ste Marie-aux-Mines i Frankrike, erhåller den nya strukturformeln (Mn2+,Ca)Mn22+,Ca2[AsO3(OH)|AsO4]2 · 4 H2O.
Typlokalitet för den sällsynta miguelromeroiten är San Judas Chimnej, ett av de största ”malmrören” i Ojuela Mine, Mapimi, Durango i Mexiko. Därifrån känner man till ett enda, tidigare med ”villyaellenit” betecknat prov med 4 cm långa kristaller. Talrika prover, hittills även de med beteckningen ”villyaellinit”, härstammar däremot från Veta Negra Mine, Tierra Amarilla, provinsen Copiapò, (Chile), från Sterling Hill, New Jersey (USA), samt från Gozaisho Mine nära Iwaki, prefekturen Fukushima på ön Honsho i Japan.
Miguelromeroit, som är genomlysbar, bildar kristallkärvar och radialstråliga grupper (Sterling Hill) upp till 7 mm Ø. Miguelromeroit är spröd, svagt pleokroistisk (i rosa toner), visar ingen fluorescens i UV-ljus och är lättlöslig i utspädd saltsyra. Namnet hedrar dr Miguel Romero Sanchez (1926-1997) för hans förtjänster beträffande kunskapen om Mexikos mineralogi.
Tazieffit, II/E.27-15 sulfosalt
Pb10Cd(As,Bi)11S25Cl5 monoklinTazieffit är silvergrå till djupröd, har metallglans, densitet 6,07 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta bly-arsenik-vismut-halogensulfosalt visar, som Cd-As-analogen till vurroit, tydliga kadmium- och klorhalter (strukturellt släkt är zinkenit). Tazieffit härstammar ur en fumarol från Mutnovsky-vulkanen på södra sidan av Kamtchatkahalvön. Tazieffit bildades vid 250-350 grader Celsius som virrstråliga grupper av spröda, finnåliga, delvis genomlysbara kristaller (<0,4 mm). Följeslagare är greenockit, blyglans, Cd-rik cannizzarit, kudriavit och mutnovskit, samt cristobalit, anhydrit och pyrit. Med namnet hedras den belgisk-franske vulkanologen Haroun Tazieff (1914-1998), pionjär på området fältstudier av aktiva fumaroler och vulkaniska gaser.
Zangboit, I/A.12-65 silizid
TiFeSi2 ortorombiskZangboit är stålgrå, har metallglans, densitet 5,09 g/cm3, hårdhet 5½ och svart streckfärg.
Denna extremt sällsynta titan-järnsilizid är ett nytt elementmineral från kromitmalmkroppen nr 31 och utvinns i ett dagbrott i det sedan 1990-talet aktiva Luobusa-gruvreviret i Qusong County i södra Tibet, Kina.
Kromitkoncentrat ur ultrabasiska högtrycksbergarter har levererat nästan ett 80-tal (!) exotiska högtrycksmineral från den undre jordmanteln, bland dessa senaste även qusongit, yarlungit och luobosait. Zangboit uppträder här som mikroskopiskt små, opaka och spröda, mussligt brytande korn (<0,15 mm), överdragna med ett tunt skikt av gediget silicium och intimt sammanväxta med mycket små tavlor av en Fe-Si-förbindelse. Namnet syftar på det kinesiska namnet Yarlong Zangbo, floden Yarlung Tsangpo, övre delen av Brahmaputra.
Lapis, årgång 35. Nr. 2 februari 2010
Faizivit, VIII/E.22-170 silikat
K2Na2Li6Ca6Ti4[F2|(Si6O18)2|Si12O30] triklinFaizievit är färglös till blekt gul, har glasglans, densitet 2,83 g/cm3, hårdhet 4-4½, vit streckfärg.
Nalivkinit, VIII/G.12-10 silikat
NaLi2(Fe3+,Mn2+)7[O2|F|Si8O24] triklinNalivkinit är rödbrun till bronsbrun, har fett- till pärlemoglans, densitet 3,26 g/cm3, hårdhet 3-4, brunaktigt gul streckfärg.
Detta i högsta grad sällsynta kalkalkali-litium-titan-ringsilikat faizivit tillhör milaritgruppen.
Det något oftare förekommande alkali-litium-järn-skiktsilikatet nalivkinit räknas till astrofyllitgruppen. Nalivkinit uppvisar samma tydliga mangan(II)-halter som astrofyllitgruppen. Typlokalitet för dessa två mineral är glaciären från Dara-i-Pioz, vars moränbankar med meterstora syenitpegmatitblock fördelar sig över sydsidan av det 5301 m höga berget Igla i Tadshikistan.Faizievit bildar i ett kvarts-pektolitblock små tavlor <3 mm, intimt sammanväxta med fluorid och baratovit. Ytterligare följeslagare är aegirin, tavlig polylitionit (upp till 20 cm) och gräsgrön leukospenit (kristaller upp till 3 cm), sogdianit och sugilit som violettröda tavlor (upp till 20 cm) och mörkgrön turkestanit (kristaller upp till 2 cm), samt bl a hyalotekit, sokolovait, senkevichit och titanrik glimmer.
Nalivkinit sitter i pegmatitmatrix med kvarts, fältspater och aegirin som bladiga kristallgrupper upp till centimeterstorlek, som optiskt inte skiljer sig från astrofyllit.
Dessa två nya mineral är genomlysbara och spröda. Den mindre iögonfallande, kvartsliknande faizieviten visar i kortvågigt UV-ljus en stark blåaktigt vit fluorescens. Med namnen hedras den tadshiska mineralogen och kemisten professor Faiziev Abdulkhak Radzhabovitch (*1938) från Dushanbe och den ryske geologen Dimitri Vasilievich Nalivkin (1889-1992), ledare för den legendariska första pamirexpeditionen och ”fader” till den Geologiska Kartan UdSSR.Nyholmit, VII/C.4-40 arsenat
Cd3(Zn,Mn2+,Cu)2[AsO3(OH)|AsO4]2 · 4 H2O monoklinNyholmit är färglös till vit, har glasglans, densitet 4,23 g/cm3, hårdhet 3-3½, vit streckfärg. Detta vattenhaltiga kadmium-zinkarsenat är en ny, hittills extremt sällsynt företrädare i hureauliträckan. Typlokalitet är dagbrottet ”Block 14” i området Broken Hill, New South Wales i Australien. Nyholmit bildar på en matrix av kvarts, granat och arsenikkis genomlysbara, halvklotformiga till radialbladiga aggregat (<1 mm) av genomlysbara, långtavliga kristaller (<0,2 mm). Följeslagare är små blekblåa goldquarryit-kulor, blandkristaller av lavendulan-sumpleit, blekt grön till vit skorodit-strengit och färglös gips. Nyholmit är spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är långsamt löslig i 10%-ig saltsyra. Namnet hedrar kemiprofessorn Sir Ronald Sydney Nyholm (1917-1971), som växte upp i Broken Hill och var lärare vid New South Wales University. - 1955 flyttade han till universitetet i London.
Pertsevit-(OH), V/G.3-07 borat
Mg2[(OH,F)0,5-1|(BO3,SiO4)] ortorombiskPertsevit är färglös, har glasglans, densitet ~3,15 g/cm3, hårdhet 4, vit streckfärg. Detta nya, silikathaltiga magnesiumborat är hydroxylanalogen till pertsevit, i vilken fluor överväger och som 2004 fick namnet pertsevit-(F). Typlokalitet för denna sällsynta pertsevit-(OH) är boratfyndlokalen Snezhnoye i Cherskybergen, republiken Sakha-Jakutien. Som ytterligare fyndplats nämns magnesiumskarnen i Gonochan-förekomsten i Dzhugdzhurbergen, cirka 60-70 km från Ochotska havets kust, även denna plats i Sibirien. Pertsevit-(OH) är i andelar upp till 10 volymprocent finkornigt (<1 mm) beväxt med klinohumit, forsterit, SE-haltig sakhait, ludwigit och szaibelyit i kotoit-marmor. Namnet syftar på den kemiska släktskapen till pertsevit-(F).
Voronkovit, VIII/E.25-38 silikat
Na15(Na,Ca,Ce)3(Mn2+,Ca)3Zr3[(OH,O)2|Cl|(Si3O9)2| (Si9O27)2 · 2 SiO]· H2O trigonalVoronkovit är ljusbrun, har glasglans, densitet 2,97 g/cm3, hårdhet 5, vit streckfärg. Detta nya alkali-mangan-zirkoniumsilikat med ringstruktur är en ny företrädare i eudialytgruppen. Typlokalitet är den ultraalkaliska pegmatiten ”Shkatulka” vid berget Alluaiv, Lovozero på Kolahalvön. Här bildar voronkovit rundade korn från 2-3 mm Ø i en matrix bestående av mikrolin, sodalit, nefelin och aegirin. Ytterligare följeslagare är terskit, lomonosovit, vuonnemit, shkatulkalit, manganneptunit och zinkblände. Voronkovit är spröd med mussligt brott, genomlysbar, pleokroistisk i färgskalan från citrongult till brunaktigt rosa, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses snabbt i saltsyra. Namnet hedrar den betydande kristallografen Alexander Alexandrovich Voronkov (1928-1982).
Nu följer ytterligare 7 nya mineral, som regelrätt fallit ner från himlen.
Davisit, VIII/F.1-115
Ca(Sc,Ti,Mg)[AlSiO6] monoklinDavisit är färglös, har glasglans, densitet 3,38 g/cm3.
Hibonit-(Fe), IV/C.8-32
(Fe2+,Mg)Al12O19 hexagonalHibonit-(Fe) är brun, har glasglans, densitet 3,61 g/cm3.
Tistarit, IV/C.4-50
Ti2O3 triklinDessa tre nya mineral, - en scandiumanalog till klinopyroxenet esseneit, en järnhaltig aluminiumoxid tillhörande magnetoplumbitgruppen, och en titanoxid tillhörande korundgruppen - är utomordentligt sällsynta och enbart synliga under elektronmikroskop. Alla tre härstammar från den 1969 i Chihuahua i Mexiko nedfallna Allende-stenmeteoriten, ur vilken för en tid sedan allendeit och hexamolybden blev kända.
Davisit sitter i olivin-troilitmatrix som finkorniga inneslutningar (<0,1 mm) med SE-haltig perowskit och spinell. Namnet davisit hedrar kosmokemisten Andrew M Davis (*1950) från universitetet i Chicago.
Hibonit-(Fe) är mycket finkornig (<0,01 mm) och är intimt sammanväxt med hercynit samt perowskit, spinell, ilmenit, hibonit och nefelin. Namnet hibonit-(Fe) syftar på den kristallkemiska släktskapen med hibonit.
Tistarit hittades som enkelkorn (5x7 µm) i en millimeterstor kondrul (inneslutning) av korund med khamrabaevit (TiC). Namnet tistarit syftar på den kemiska sammansättningen (Ti för titan) och det engelska ordet för stjärna. Detta mineral bildades nämligen som en av de första fasta kropparna i solsystemet.Dmitryivanovit, IV/B.9-05
CaAl2O4 monoklinDmitryivanovit är färglös och har glasglans. Denna nya kalcium-aluminiumoxid är en högtryckspolymorf till grossit, med vilken den i form av finaste korn (<10 µm) är ihopväxt i en 0,1 mm mätande kondrul (inneslutning), som i sin tur sitter i sten-meteoriten NWA470 från Er Rachidia i marockanska Shara. Ytterligare följeslagare är perowskit och melilit. Namnet hedrar geologen Dmitriy A Ivanov (1962-1986), som förolyckades under en exkursion till aktiva vulkaner i Kaukasus.
Grossmanit, VIII/F.1-112
CaTi3+[AlSiO6] monoklinGrossmanit är djupgrön, har glasglans, hårdhet ~6, vit streckfärg, densitet 3,41 g/cm3.
Monipit, 1/A.11-12
MoNiP hexagonalMonipit är gråvit, har metallglans, densitet 8,27 g/cm3.
Grossmanit är den nya titananalogen till klinopyroxenerna esseneit och davisit. Denna nya molybden-nickelfosfid monipid är Mo-Ni-analog till barringerit. Båda härstammar från den 1969 nära byn Pueblito de Allende i Chihuahua i Mexiko nedfallna Allende-stenmeteoriten ( en kol-liknande kondrit). Grossmanit, som är mycket sällsynt, sitter i små alumosilikatiska inneslutningar (kondruler) med riklig melilit, Ti-Al-rik järnfri diopsid (finkornig), spinell, perowskit och grossit. Den tidigare som ”Ti-rik fassait” omnämnda grossmaniten omsluter spinell i form av ett tunt skikt eller bildar små korn (<0,5 -1 mm Ø), som är särskilt iögonfallande på tunnslip på grund av en stark pleokroism i färgskalan djupgrön till röd. Namnet grossmanit hedrar Lawrence Grossman (*1946) från Chicago, geokemiprofessor och nestor i meteoritkunskap.
Monipit är ytterst sällsynt och har enbart hittats som enkelkorn (~1x2 µm) i en mycket liten, med melilit ommantlad CaAl-rik inneslutning med apatit, klinopyroxen, spinell, tugarinovit, kamiokit, en Ru-Mo-Ni-legering, V-rik magnetit och en Nb-oxid. Namnet monipit syftar på den kemiska sammansättningen av detta elementmineral.
Kushiroit, VIII/F.1-105
CaAl[AlSiO6] monoklinKushiroit är färglös, har glasglans, hårdhet ~6 och vit streckfärg. Denna utomordentligt sällsynta kalcium-aluminium-klinopyroxen är den nya Al-analogen till esseneit. Typmaterial är den 1988 i Victoria-Land, som ligger i Öst-Antarktis, bärgade kolartade stenmeteoriten ALH85085. Kushiroit har även fastställts i Allendemeteoriten. Kushiroit bildar mycket små, enbart i elektronmikroskop synliga, med grossit genomsatta korn (<0,015 mm Ø). Med namnet hedras Ikuo Kushiro (*1936), meriterad professor i experimentell petrologi, pyroxensyntes och meteoritkunskap vid universitet i Tokyo.
Lapis, årgång 35. Nr. 3 mars 2010
Balliranoit VIII/J.9-28 silikat
(Na,K)6Ca2[Cl2|CO3|Al6Si6O24] hexagonalBalliranoit är färglös till mjölkvit, har glasglans, densitet 2,48 g/cm3, hårdhet 5, streckfärg vit. Detta karbonat-klorhaltiga alkalisilikat är en ny företrädare i cancrinitgruppen. Balliranoit härstammar från ett vulkanutkast från Monte Somma, nära Vesuvius i Neapel. Balliranoit bildar grova, kortprismatiska kristaller upp till 1 x 1 x 2 mm i körtlar, samt i matrixen inväxta spröda korn, upp till 1 cm stora. Denna matrix innehåller pargasit, diopsid, flogopit, kalcit, klinohumit, apatit, ortoklsd och hsuyn. Namnet balliranoit hedrar professor Paolo Ballirano (*1964) från Rom, som strukturellt bearbetat talrika företrädare för sodalit-cancrinitgruppen.
Dalnegroit II/E.14-45 sulfosalt
(Tl,Pb)5(As,Sb)21S34 triklinDalnegroit är mörkgrå, har halvmetallisk glans, densitet 5,38 g/cm3, hårdhet 3-3½ samt brunaktigt röd streckfärg. Detta nya tallium-bly-sulfosalt är arsenikanalogen till shabourneit, med vilken den kemiskt kan blandas. Den extremt sällsynta dalnegroiten upptäcktes av den italienske samlaren Luca Debattisti sommaren 2006 på varpen från gruvan Lengenbach i Binntal i Wallis, Schweiz. Provet kommer från den arsenik-talliumrika realgarzonen, den så kallade ”zon 1”, i Triasdolomiten. I smala malmådror bestående av realgar, pyritseligmannit och hutchinsonit (samtliga Sb-rika) samt sinnerit bildar dalnegroit små korn, 0,3 mm, eller också sitter den i dolomitkörtlar tillsammans med sartoritkristaller i form av matta, tavligbladiga kristallgrupper <2 mm på realgar. Dalnegroit liknar sinnerit (eller även matt lengenbachit), är opak och i slipprovet (påljus i mikroskop) starkt anisotrop (med färgerna blåaktig till grön), med röda innerreflexer. Namnet hedrar Alberto Dal Negro (*1941), kristallografiprofessor vid universitet i Padua.
Garutiit I/A.13-18 ”nickeljärn”
(Ni,Fe,Ir) hexagonalGarutiit är stålgrå till gråsvart, har metallglans och densitet 11,33 g/cm3. Detta sällsynta, extremt iridiumhaltiga ”nickeljärn” är det nya analogen till hexaferrum. På typlokaliteten Loma Peguerra i Dominikanska Republiken bildades mineralet i kromförande ultrabasiter (peridoditer) genom serpentinisering och djuptgående förvittring. Garutiit bildar mycket små, porösa, druvaktiga korn <0,1 mm. Följeslagare är bl.a. hexaferrum, awaruit, irasit, laurit och gedigen rutenium, samt rikligt med kromit, klorit och serpentin. Garutiit är opak, på polerprov (påljus) vit och svagt anisotrop, delvis med lamellartad struktur och zoaruppbyggnad. Namnet hedrar professor Giorgio Garuti, specialist på platingruppen-element och deras förbindelser.
Liversidgeit VII/C.20-03 fosfat
Zn6[PO]4 · 7 H2O triklinLiversidgeit är vit, har glasglans, densitet 3,21 g/cm3, hårdhet 3-3½ samt vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga zinkfosfat är strukturellt släkt med bakhchisaraitdevit och rimkorolgit (monoklin). Denna hittills ytterst sällsynta liversidgeit härstammar ur dagbrottet ”Bock 14 Opencut” i Broken Hill, New South Wales, Australien. I starkt vittrad bly-zinkmalm med lite kopparkis, kvarts och fluorapatit bildar liversidgeit tunntavliga kristaller <0,1 mm och halvklotformiga, radialstråliga grupper, tillsammans med gulorange greenockit- skorpor, blekgult svavel, vitaktiga pyromorfitprismor, färglösa anglesitkristaller och färglösa tavlor av ett okänt zinksulfat-fosforat. Liversidgeit är genomlysbar och spröd. Namnet hedrar geovetenskaparen professor Archibald Liversidge (1846-1927) från Sydney, som ägnade sig som mineralog och kemist åt malmfyndigheterna från New South Wales, och då speciellt Broken Hill.
Lapis, årgång 35. Nr. 4 april 2010
Angelait, II/E.28-20 sulfosalt
PbCu2AgBiS4 monoklinAngelait är stålgrå och har metallglans. Detta extremt sällsynta bly-koppar-silver-vismut-sulfosalt är strukturellt släkt med miharait. Typlokalitet är guldgruvan Mina Angela i reviret Los Manantiales nära Gastre, provinsen Chubut i Argentina. Här för malmådror i vulkaniter komplexa buntmetallmalmer med zinkblände, svavelkis, kopparkis och blyglans, samt mindre mängder arsenikkis, betechtinit, bornit, matildit, gediget guld, elektrum, gediget silver, gediget tellur, cervelleit och hematit. I blyglansen finns talrika, dock enbart malmmikroskopiskt fastställbara inneslutningar av aikinit, wittichenit, miharait och angelait. Denna senare bildar mycket små, på slipprovet (påljusmikroskopiskt) grönaktigt gråa, lätt an-isotropiska korn (<0,1 mm Ø). Namnet syftar på typlokaliteten.
Camarait, VIII/C.15-45 silikat
NaBa3(Fe2+,Mn)8Ti4[O4|(OH,F)7|(Si2O7)4] triklinCamarait är lysande orangeröd till ljust brunaktigt röd, har glasglans, hårdhet 4½, densitet 4,02 g/cm3 samt blekgul streckfärg. Detta nya, hittills extremt sällsynta barium-titan-järnsilikat är ett nytt sorosilikat tillhörande bafertisiträckan. Typlokalitet är den vid alkaligraniter bundna sällanjordartsmetallfyndigheten Verkhnee Espe som ligger vid nordranden av Akjailyautas-massivet i Tarbagataibergen i Kazachstan. Vid kontakten med basiska bergarter med aegirin och astrofyllit bildar camarait i fältspatrika partier stjärnformiga kristallgrupper eller orienterad sammanväxt med mörkt brunröd bafertisit och jinshajiangit, i form av små tavlor upp till 15 x 8 x 2 mm. Camarait är genomlysbar och spröd, i polariserat ljus starkt pleokroistisk (i färgerna från gulbrunt till rödaktigt brunt) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras kristallografen Fernando Cámara (*1967) från Melilla i Spanien, vilken upptäckte mineralet och bestämde dess kemi.
Galliskiit, VII/D.50-40 fosfat
Ca4Al2[F4|PO4]2 · 5 H2O triklinGalliskit är färglös till mjölkvit, har glasglans, hårdhet 2½, densitet 2,67 g/cm3 samt vit streckfärg. Galliskit sitter på färglösa, finkristallina morinitskorpor i körtelrik triplit som grova, tavelformiga kristaller <0,5 mm: Kristallerna är transparenta, spröda och har formen av lamellartade tvillingar, och syns som isaktigt matta. Underordnad följeslagare är blekrosa strengit. Galliskit framträder även som massiva, något yngre ådror i massiv triplit.
Gayit, VII/D.11-132 fosfat
NaMn2+Fe53+[(OH)6|(PO4)4] · 2 H2O monoklinGayit är grönaktigt svart, har glasglans, hårdhet 4-5, densitet 3,15 g/cm3 samt olivgrön streckfärg.
Galliskit är ett nytt, extremt sällsynt, fluorhaltigt kalcium-aluminiumfosfat med kedjestruktur (inosilikat), som kemiskt liknar morinit.
Gayit representerar, som ett nytt natrium-mangan-järnfosfat i dufrenitgruppen, den hittills mycket sällsynta Mn2+analogen till natrodufrenit.
I urlakade hålrum efter svavelkis, i massiva fluorapatit-triplitlinser bredvid laxrosa kvarts och rosa-bruna morinitkulor bildar gayit tavliga kristaller <0,15 mm. Dessa små kristalltavlor är randiga och genomlysbara, och visar i polariserat ljus stark pleokroism från blåaktigt grönt över orange till gult.
Typlokalitet för båda fosfaterna är Gigante-Pegmatit, 18 km SV staden Tanti, departementet Punilla i provinsen Córdoba i Argentina. Det minst 100 x 40 x 25 meter stora dagbrottet i en granitpegmatit levererade tidigare fältspat, kvarts, beryll och muskovit, men för även rikligt med columbit och triplit.
Båda fosfaterna saknar fluorescens i UV-ljus och löses i utspädd saltsyra. Namnen hedrar dels den argentinske pegmatitspecialisten Miguel Ángel Galliski (*1948), dels den kvinnliga mineralogprofessorn Hebe Dina Gay (*1927) från universitetet i Córdoba. Hon byggde ut och ledde universitetets geologiska museum och specialiserade sig på fosfatmineralerna i Punillaregionen.Lapeyreit, VII/D.7-40 arsenat
Cu3[O|AsO3(OH)] · ¾ H2O monoklinLapeyreit är mörkt pistagegrön, har glas- till diamantglans, densitet 4,38 g/cm3 samt gulaktigt grön streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga koppararsenat med fackverksstruktur (tektosilikat) besitter protonerade [As5+O4]-grupper. Denna ytterst sällsynta lapeyreit härstammar från det urgamla gruvreviret Roua nära Guillaumes i övre Var-dalen, departementet Alpes-Maritimes, södra Frankrike. Dess smala, karbonatiska, redan under bronsåldern genom fyrsättning bearbetade kopparmalmsådror bearbetades senast 1864. I enbart millimeterstora körtlar i cuprit bildar lapeyreit skorpor och grupper (<0,5 mm) av mycket små, rektangulära tavlor (<0,2 mm). Ständig följeslagare är trippkeit, därtill kommer domeykit, algodonit, gedigen koppar, brochantit, malakit, olivenit, cornubit, connelit och gilmarit, samt den lapeyreitliknande theoparacelsit. Lapeyreit är spröd, genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism (gulgrönt till pistagegrönt). Lapeyreit löses i utspädd saltsyra. Namnet hedrar samlaren och Roua-specialisten Laurent Lapeyre (*1973), som upptäckte mineralet.
Följande 12 nya mineral är unga bildningar och kommer från fumaroler vid La Fossa-kratern, som ligger på ön Vulcano i Italien. Avgörande vilka mineral som bildas är temperaturen i fumarolerna vid kraterkanten på den aktiva vulkanen.
Adranosit, VI/B.4-30 sulfat
(NH4NaAl2[Cl|(OH)2|(SO4)4] tetragonalAdranosit är färglös till vit, har glasglans till sidenglans och vit streckfärg. Detta nya, klorhaltiga ammonium-natrium-aluminiumsulfat är mycket sällsynt. Adranosit härstammar ur en medeltemperatur-fumarol (~250ºC år 2008) vid den inre kraterranden. Följeslagare är bismutinit, demicheleit-(Br) och demicheleit-Cl), alunit, anhydrid, aiolosit, psnichiit samt thermessait. Adranosit bildar kärvformiga, rundade grupper av apatitliknande, långdragna, pyramidformiga kristaller (<0,3 mm, med åttkantigt tvärsnitt). Det ur den grekiska mytologin lånade namnet syftar på Adranós, antik ”eldgud” hos Siciliens urbefolkning.
Aiolosit, VI/B.12-70 sulfat
Na4Bi3+[Cl|(SO4)3] hexagonalAiolosit är färglös till vit, har glasglans, vit streckfärg och densitet 3,59 g/cm3. Detta klorhaltiga natrium-vismutsulfat – med apatitstruktur – är nära släkt med caracolit och cesanit. Aiolosit härstammar ur en medeltemperaturfumarol (~250º Celsius år 2008) vid den inre kraterranden. Följeslagare är bismutinit, demicheleit-(Br) och demicheleit-(Cl), adranosit, parnichiit, anhydrit och alunit. Aiolosit bildar radialstråliga, kärvliknande grupper av genomlysbara, tunnstängliga, sexsidiga kristaller (0,5 mm). Aiolosit är spröd, något vattenlöslig (analog caracolit) och saknar fluorescens i UV-ljus. Det ur den grekiska mytologin lånade namnet syftar på Aiolós, den antika vindguden, som också gett namnet åt Lipariska öarna (Eoliska öarna).
Brontesit, III/D.8-47 halogenit
(NH4)3PbCl5 ortorombiskBrontesit är färglös till vit, har glasglans, densitet 2,72 g/cm3 och vit streckfärg. Denna ammonium-blyhalogenit har ringa K- respektive Br- halter (1,1 respektive 3,7 viktprocent) för NH4 respektive Cl. Brontesit härstammar ur en medeltemperaturfumarol (~250ºC, år 2007-2008) från inre kraterranden. Följeslagare är bismutinit, godovikovit, demicheleit-(Br), demicheleit-(Cl), demicheleit-(J), aiolosit och alunit. Brontesit bildar mycket små, kvadratiska till rätvinkliga tavlor <0,1 mm. Brontesit är icke- hygroskopisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet är lånat ur den grekiska mytologin och syftar på Brontes, en av de tre cykloperna, (jfr pyracmonit och steropesit nedan), söner till Uranus och medhjälpare till Hephaistos i dennes smidesverkstad på ön Vulcano.
Demicheleit-(Br) II/F.16-20
BiS(Br,Cl)5 ortorombiskDemicheleit är mörkt röd till svart, har halvmetallisk glans, röd streckfärg och densitet 6,31 g/cm3.
Demicheleit-(Cl) II/F.16-10
BiS(Cl,Br)5 ortorombiskDemicheleit-(Cl) är djupröd till svart, har halvmetallisk glans, brun streckfärg och densitet 5,93 g/cm3.
Demicheleit-(J) II/F.16-30
BiS(J,Br)5 ortorombisk (pseudotetragonal)Demicheleit-(J) är mörkt röd till svart, har halvmetallisk glans, rödbrun streckfärg och densitet 6,41 g/cm3.
Dessa tre vismut-halogensulfider (”sulfohalider”) är kemiskt fullkomligt blandbara. Alla tre kommer ur en högtemperatur-fumarol (~450ºC år 2006) från kraterranden (demicheleit-(Cl), respektive ur en medeltemperatur-fumarol (~250ºC år 2006) från inre kraterranden (demicheleit-Br och J). Följeslagare är bismutinit, bismoclit, talliumhaltig challacolloit, cotunnit, pseudocotunnit och godovikovit samt panichiit, andranosit, brontesit och aiolosit.
Demicheleit-(Cl) sitter som genomlysbara, långprismatiska till nåliga kristaller, <0,5 mm långa, på aiolosit eller bildar pseudomorfoser efter bismoclit.
Demicheleit-(Br) och demicheleit-(J) bildar ytterst små, spröda, kantgenomlysbara prismer <0,3 mm långa.Alla ”demicheleiter” liknar rutil när det gäller färg, glans och habitus!
Namnen hedrar Vincenzo de Michele (*1936), en gång föreståndare vid Naturhistoriska museet i Milano, specialist på Italiens regionala mineralogi och grundare av Gruppo Mineralogico Lombardo, vars hobbysamlare bidrog till beskrivandet av många nya fyndplatser.
Hephaistosit III/D.8-50 halogenid
(Tl,K)Pb2(Cl,Br)5 monoklinHephaistosit är blekt gul till blekt gulgrön, har diamant- till hartsglans, hårdhet 2-2½ och densitet 5,93 g/cm3. Denna tallium-blyhalogenid är isostrukturell med sin kalium-analog challacolloit, med vilken den är fullständigt blandbar. I en högtemperaturfumarol (~400 ºC år 2006) hittades hephaistosit vid bismutinit som spjutliknande till kilformade kristaller upp till 2 mm långa. Ytterligare följeslagare är talliumhaltig challacolloit (med identisk habitus!), cotunnit och pseudocottunit. Hephaistosit är inte hygroskopisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på Hephaistos, eldens och smedernas gud i den grekiska mytologin. Enligt sägnen ligger hans smidesverkstad på ön Vulcano.
Knasibfit, III/B.1-40 halogenid
K3Na4[BF4|(SiF6)3] ortorombiskKnasibfit är färglös, har glasglans, vit streckfärg och densitet 2,75 g/cm3. Denna alkali-hallogenid innehåller bor-fluorit- och siliciumfluoridgrupper. År 2006 bärgades material ur en lågtemperatur-fumarol som bar mineralet knasibfit i form av mycket små plattprismatiska, spröda prismer <0,1 mm långa. Följeslagare till den icke-fluorescerande knasibfiten är hieratit, avogadrit och demartinit. Namnet syftar på det nya mineralets kemiska element (kalium + natrium + silizium + bor + fluor).
Panichiit, III/D.5-20 halogenid
(NH4)2Sn4+Cl6 kubiskPanichiit är färglös till blekt gul, har glasglans, vit streckfärg och densitet 2,43 g/cm3. Denna ammonium-tennklorid är den första tennförande halogeniden från Vulcano. I en medeltemperaturfumarol (~250ºC år 2006) hittades panichiit vid bismutinit i form av ytterst små oktaedrar, <0,2 mm. Ytterligare följeslagare är lafossait, alunit och anhydrit, samt demicheleit-(Br), demicheleit-(Cl) och aiolosit. Panichiit är inte hygroskopisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineralogen och fysikern professor Ugo Panichi (1872-1966), pionjär beträffande Vulcanoöns mineralogi.
Pyracmonit, VI/A.5-30 sulfat
(NH4)3Fe3+[(SO4)3] trigonalPyracmonit är färglös, har glasglans och vit streckfärg. Denna ammonium-järnsulfat liknar kemiskt sabieit. Pyracmonit bildar, bredvid röd kremersit och gul salmiak, mycket små hexagonal-långprismatiska kristaller <0,25 mm. Det ur grekiska mytologin lånade namnet syftar på Pyrakmon, en av de tre cykloperna (jfr brontesit och steropesit), medhjälpare till Hephaistos i hans smidesverkstad på ön Vulcano.
Steropesit III/D.8-60 halogenid
Tl3Bi(Cl,Br)6 monoklinSteropesit är citrongul till ljust gulgrön, har glas- till diamantglans, vit streckfärg och densitet 5,74 g/cm3. Denna bromhaltiga tallium-vismuthalogenid härstammar ur en högtemperaturfumarol (~450ºC år 2006). Steropesit bildar, bredvid bismutinit, mycket små, tavelformade eller isometriskt-massformiga kristaller <0,2 mm, som även lägger sig som en skorpa över lafossait. Steropesit är inte hygroskopisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Det ur grekiska mytologin lånade namnet syftar på Steropes, en av de tre cykloperna (jfr brontesit och pyracmonit), och medhjälpare till Hephaistos i dennes smidesverkstad på ön Vulcano.
Thermessait, III/C.3-15 fluorid
K2[AlF3|SO4] ortorombiskThermessait är färglös till vit, har glasglans, vit streckfärg och densitet 2,77 g/cm3. Denna kalium-alumofluorid med sulfatgrupper har, likt prosopit, kedjestruktur. En 300-350?C het fumarol förde thermessait i form av mycket små, kvartsliknande prismer <0,3 mm långa. Följeslagare är alunit, sassolin, anhydrit, metavoltin, vlodavetsit, adranosit och ett nytt Na-Al-fluorosulfat (IMA 2009-031). Thermessait är spröd och fluorescerar inte. Namnet syftar på beteckningen Thermessa, ”den varma ön”, som är det gamla grekiska namnet på ön Vulcano.
Nu följer ytterligare 8 beskrivningar av nya mineral från hela världen.
Fantappieit, VIII/J.9-34 silikat
KNa5Ca2[(SO4)2|Al6Si6O24] · ¼ H2O trigonalFantappieit är färglös till mjölkvit, har glasglans, hårdhet 6, densitet 2,47 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, sulfathaltiga alkali-alumosilikat tillhörande cancrinitgruppen är släkt med farneseit. Denna hittills mycket sällsynta fantappieit härstammar ur en 10 cm stor sanidinitklump, som kastades upp av vulkanen och bärgades av samlaren Francesco Stoppani vid Torre Stracciacappe nära Trevignano/Rom i Sabatini vulkankomplex, provinsen Latium, Italien. Den utkastade stenen hade på utsidan grönaktig färg, på insidan var den mörkt grå och innehöll kalifältspat, biotit, klinopyroxen och andradit. I körtlar sitter fantappieit i form av kortprismatiska till tavelformade kristaller (<0,7 mm) med typiskt strimmade ytor. Fantappieit är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är instabil i utspädd saltsyra. Med namnet hedras geologen och naturforskaren <acasto Liberto Fantappié (1862-1933), som arbetade med bergarter i vulkanerna i trakten av Rom.
Kobokoboit, VII/D.15-05 fosfat
Al6[(OH)3|(PO4)2]2 · 11 H2O triklinKobokoboit är pärlvit, har pärlemoglans, hårdhet 2, densitet 2,21 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, vattenrika aluminiumfosfat tillhörande turkosgruppen är strukturellt släkt med planerit. I pegmatiten Kobokobo, i provinsen Södra Kivu, Kongo, bildar den mycket sällsynta kobokoboiten <0,15 mm tunna , finbladiga, glittrande skorpor på frondelit och keckit. Följeslagare är en finkornig blandning av kopparhaltig planerit, variscit och wawellit. Ytterligare tillkommer evansit, hydroxylapatit och uskovit. Kobokoboit bildar fyrkantiga, genomlysbara till halvgenomlysbara tavlor som är spröda och inte visar någon fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.
Heftetjernit, IV/D.16-50 oxid
(Sc,Sn4+,Mn2+)(Ta,Nb)O4 monoklinHeftetjernit är djupt brun till grönaktigt brun, har diamantglans, hårdhet 4, densitet 6,44 g/cm3 och mörkt rödaktigt brun streckfärg. Denna nya, ytterst sällsynta tenn-och manganhaltiga scandium-tantal-nioboxid tillhörande wolframiträckan härstammar från amazonitpegmatiten Heftejern i Tördal, Telemark i Norge. Förutom typstuffen, som Roy Kristiansen bärgade år 1999, har hittills endast ytterligare två prov hittats. Heftejernit visar i små albitkörtlar mycket små, långtavliga till pelaraktiga kristaller (<0,5 x 0,1 mm). Kristallerna sitter i biotit eller på ett polykrasliknande, metamikt mineral. Heftetjernit åtföljs av fluorid, muskovit, vittrat milarit, gråbrun pyroklor, mikrolit eller orangebruna tavlor av en isotropierad Ti-Y-Nb-Ta-oxid. Heftetjernit är genomlysbar, mycket spröd, svag pleokroistisk (från gulaktigt till rödaktigt brun) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.
Krieselit. IV/C.22-05 hydroxid
(Al,Ga)2(Ge,Al)O4(F,OH)2 ortorombiskKrieselit är pärlvit till beige, har fettglans, hårdhet 5-5½, densitet 4,07 g/cm3+ och vit streckfärg. Denna nya, fluorhaltiga aluminium-germaniumhydroxid visar tydliga galliumhalter. Detta extremt sällsynta germanat är Ge-analogen till topas; innehåller dock endast spår av silicium (är alltså inget silikat!). Typlokalitet är Tsumeb Mine i Namibia. I originalmaterialet (från samlaren Markus Ecker ) av okänd fyndposition sitter krieselit i mycket små körtlar i malmen av chalkosin, tennantit galenit och germanit. Dessa körtlar för även wulfenit, anglesit och kvarts, eller phlipsbornit och hematit. Andra krieselitprover (1972 bärgade på nivå 29) visar schneiderhöhnit och stottit som följeslagare. Krieselit bildar druvliknande, radialfibriga, uppbyggda skorpor <0,1 mm tjocka, som består av kilformiga, lamellärt utsträckta kristallgrupper. Kristallerna är intimt sammanväxta med mycket finkornig wulfenit och grafit. Detta fördröjde den exakta definitionen tio år. Krieselit är genomlysbar och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Friedrich Wilhelm Kriesel, chefkemist för Tsumeb Mine-laboratoriet kring 1920.
Kumdykolit VIII/J.7-79 silikat
Na[AlSi3O8] ortorombiskKumdykolit är färglös, har glasglans och vit streckfärg. Detta mycket sällsynta natrium-alumosilikat tillhörande fältspaträckan är den ortorombiska högtryckformen till albit och är Na-analogen till svyatoslavit. Fyndorten är området kring en 1981-1986 och 2002 anlagd försöksort (man planerade utvinning av mikrodiamanter) vid sydkusten av sjön Kumdy-Kol i Kokchetav-massivet, Nord-Kazachstan. I bergarten eklogit sitter kumdykolit talrikt, i form av ytterst små, stavformade, och enbart i elektronmikroskop iakttagbara inneslutningar <0,005 mm i omfacit och rikligt med granat. Namnet syftar på typlokaliteten.
Kyanoxalit, VIII/J.9-17 silikat
Na7[(C2O4)0,5-1|Al5-6Si6-7O24] · 5 H2O hexagonalKyanoxalit går i färgnyanser från färglöst över ljusblått till grönaktigt blått, har glasglans, hårdhet 5-5½, densitet 2,30 g/cm3 och vit streckfärg. Detta oxalathaltiga natriumsilikat med tektosilikatstruktur är hittills den vattenrikaste företrädaren i cancriniträckan och det första silikatet med en ”organisk” oxalaträcka. Kyanoxalit hittades i en hydrotermalt överpräglad alkalipegmatit i Karnasurt Mine (typlokalitet) samt vid berget Alluaiv, båda i Lovozero-massivet på Kolahalvön. Denna hittills ytterst sällsynta kyanoxalit bildar smala ådror (korn <2 mm) mellan nefelin, eller ränder kring sodalit-noseankorn, ibland även millimeterstora kristaller i körtlar (alluaviv). Följeslagare är aegirin, albit, natrolit, fluorapatit, murmanit och loparit. Kyanoxalit är spröd, visar tydlig pleokroism (färglös till blå) och är lättlöslig i utspädd saltsyra. Det ur grekiskan avledda namnet syftar på den blåa färgen (kyanos) och beteckningen lithos för sten.
Lecoqit, V/D.3-07 karbonat
Na3Y[(CO3)3] · 6 H2O hexagonalLecoqit är färglös till vit, har stark sidenglans, hårdhet 1-2, densitet 2,36 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, vattenrika natrium-yttriumkarbonat är kemiskt släkt med shomiokit-(Y). Typlokalitet är Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hillaire i Québec, Kanada. Samtliga hittills kända stuffer av detta, tills nu med ”UK91” betecknade mineral, härstammar ur den körtelrika, hydrotermalt överpräglade mikrolinzonen i poudrettepegmatiten. Som ett av de yngsta mineralerna, vid sidan av franconit och gonnardit, bildar lecoqit-(Y) hela nästen av hårformiga, svagt elastiskt böjbara fibrer upp till 2,5 centimeters längd. Typiska följeslagare är stora aegirinkristaller, natrolit, siderit, rodokrosit, elpidit, gaidonnayit, pulvrig dawsonit och brun bitumen (asfaltit). Optiskt kan man inte skilja berylliumkarbonatet niveolanit, som kommer från en djupare zon i poudrettepegmatiten. Lecoqit är genomlysbar, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är mycket lättlöslig i utspädd saltsyra. Med namnet hedras den franske kemisten Paul Émile Franċois Lecoq de Boisbaudran (1838-1912), som upptäckte både gallium och sällanjordartselementen samarium och dysprosium (1879 resp.1886).
Punkaruaivit, VIII/F.3-45 silikat
LiTi2[OH|Si2O6,5(OH)0,5]2 · H2O monoklinPunkaruaivit är färglös till gulaktigt brun, har pärlemoglans, hårdhet 4½, densitet 2,60 g/cm3 samt vit streckfärg. Detta nya, ganska sällsynta litium-titaninosilikat är släkt med lintisit och kukisvumit. Typlokalitet är berget Malyi Punkaruaiv i Lovozero-massivet på Kolahalvön. Ytterligare fyndplatser på Kolahalvön är berget Alluaiv (Lovozero) samt berget Evslogchorr (i Chibiny-massivet). I drusiga kärnzoner i tre mikrolinpegmatitådror i nefelinsyeniten eller foyaiten bildar punkaruaivit listformiga, tavelformade kristaller från 1-5 millimeters längd på vittrad, violett ussingit (Lovozero), eller på vittrad natrolit (Chininy) i solfjäderliknande grupper. Som följeslagare uppträder bland annat chkalovit, chivruaiit, murmanit, manganonordit-(Ce), manganoneptunit, belovit-(Ce/La), kuzmenkoit-Mn, gmelinit-Ca eller pillipsit-Ca/K. Punkaruaivit är genomlysbar, spröd med stegaktigt brott och svag pleokroism (i färgskalan från gulaktig till brunaktig). Namnet syftar på typlokaliteten.
Lapis, årgång 35. Nr. 6 juni 2010
Coulsellit, III/B.3-42 fluorid
Na3CaMg3AIF14 trigonalCoulsellit är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 4½, densitet 2,99 g/cm3 samt vit streckfärg. Denna nya alkali-magnesium-aluminofluorid är en extremt sällsynt halogenid (med pyroklorliknande struktur). Typlokalitet är Mount Cleaveland Tin Mine i Luina, Heazlewood District, Tasmanien i Australien. Härifrån beskrevs coulsellit redan 1990 som ”ett ralstonitliknande mineral”.Coulsellit bildar transparenta, oktaedriska små kristaller <2mm, som sitter tillsammans med morinit, gearksutit, vivianit, siderit och kalifältspat på kvarts och fluorid. Coulsellit är spröd med mussligt brott, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Ruth Elise Coulsell (1912 - 2000), engagerad mineralsamlare från Melbourne och medgrundare av Mineralogical Society of Victoria.
Kapundait, VII/D.27-15 fosfat
NaCaFe43+[(OH)3|(PO4)4 ·5 H2O triklinKapundait är blekgul till guldgul, har sidenglans, densitet 2,93 g/cm3, hårdhet 3 samt gul streckfärg. Denna nya vattenhaltiga alkali-järnfosfat är kristallkemiskt släkt med minyulit. Typlokalitet är Toms Phosphate Quarry nära Kapunda i södra Australien, där man sporadiskt bryter ett vid kambrisk marmor bundet fosforitfynd. I decimeterstora, kantiga hålrum med vittrad och förslammad ”fosforit” (övervägande fluorapatit) sitter kapundait i form av kompakta till virrigfibriga knippor, flera centimeter långa, på amorfa, svartbruna eller grönaktiga skorpor. De böjliga till fibriga kristallnålarna följs av leukophosphit, natodufrenit och meurigit-Na. Den lokalt rikligt uppträdande kapundaiten är genomlysbar, i polariserat ljus lätt plepkroistisk (färglöst till ljusbrunt), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på fyndområdet.
Roumait, VIII/C.11-37 silikat
(Ca,Na, Ce, La)6-7(Nb,Ti4+)[F3|OH|(Si2O7)2] monoklinRoumait är färglös, har sidenglans, vit streckfärg, densitet 3,33 g/cm3. Detta nya fluor-sällanjord-och titanhaltiga alkali-niob-gruppsilikat är nära släkt med dovyrenit samt med nacareniobsit-(Ce). Hitintills är roumait utomordentligt sällsynt, hittades i nefelinkörtlar från ön Rouma, Los Archipelago, Guinea i Västafrika. Roumait framträder som en fin nålfilt eller som parallellförväxta, tavelformade grupper, i sällskap med aegirin, arfvedsonit, albit, mikrolin, analcim, eudialyt, katapleit, sodalit, steacyit, blyglans och villiaumit. De små kristallnålarna (0,5 mm) är genomlysbara, spröda och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.
Lapis, årgång 35. Nr. 7-8 juli/augusti 2010
Metarauchit VII/E.2-45 arsenat
(Ni,Co)[UO3|AsO4]2 · 8 H2O triklinMetarauchit är grönaktigt gul, har glasglans (även pärlemoglans), densitet 3,81 g/cm3, hårdhet 2 samt ljust grön till blekgul streckfärg. Detta nya, hittills extremt sällsynta kobolthaltiga nickel-uranylarsenat tillhörande meta-autunitgruppen är nickelanalogen till metakirchheimerit, med vilken den kan blandas. Typlokalitet är den så kallade Schweizergang nivå 2. i Eduard-gruvan i Jáchymov, St. Joachimsthal i Tjeckien. Metarauchit har även hittats i Adam Heber-fyndgruvan i Schneeberg i Sachsen. I Jáchymov bildar metarauchit genomlysbara, mycket spröda tavlor till max 0,8 mm på en malmmatrix av vittrad uraninit, arsenopyrit, nickelskutterudit och gedigen vismut. Ytterligare följeslagare är metazeunerit, erytrin och gips.
I Schneeberg bildar metarauchit massiva kristallpaket < 1 mm på ”cellkvarts” (kanske kvartshålformer efter skutterudit?). Följeslagare är nickelhaltig metanovacekit, metazeunerit och pharmakosiderit.
Metarauchit löses lätt i 10%-ig saltsyra, är inte pleokroistisk och visar, i motsats till den optiskt mycket likartade autunit, ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den vattenrika ”meta”-formen och hedrar den tjeckiske samlaren Ludek Rauch (1951-1983), som förolyckades i Jáchymov under mineralletningen.
Qingheiit-(Fe2+) VII/A.6-05 fosfat
Na2e2+Mg(Al,Fe3+)[PO4]3 monoklinQingheiit-Fe2+) är mörkt grön, har hartsglans, densitet 3,62 g/cm3, hårdhet 4 och blekt flaskgrön streckfärg. Detta nya, hittills extremt sällsynta natrium-järn-magnesium-aluminiumfosfat tillhörande wyllieitgruppen är Fe2+-analogen till den Mn-rika qingheiiten, med vilken den är kemiskt blandbar. Typlokaliteten är pegmatiten Sebastiãio Cristino i Conselheiro Pena-området, Minas Gerais, Brasilien. Qingheiit-(Fe2+) bildar en upp till millimetertjock beläggning runt de oftast centimetertjocka frondelitkorn, vilka delvis undanträngs av jahnsit, cyrilovit och Fe/Mn-oxider, och som är dendritiskt inlagrade i en matrix av albit och kvarts. Qingheiit-(Fe2+) är transparent, spröd, icke fluorescerande, och har svag pleokroism i färgskalan från blekt rosabrun till blekt grön och blåaktigt grå. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med qingheiit.
Sardignait, IV/D.25-80 hydroxid
Bi3+Mo2O7(OH) · 2 H2O monoklinSardignait är blekgul, har diamantglans, densitet 4,82 g/cm3 och vit streckfärg. Denna extremt sällsynta, vattenhaltiga vismuthydroxid med kedjestruktur visar endast oktaedriskt koordinerat [6]Bi; och är därmed inget ”molybdat”, utan räknas, analogt med koechlinit, entydigt till mineralklassen oxider. Sardignait härstammar ur granittoppen på Su Senargiu nära Sarroch i södra halvan av Sardinien i Italien. I molybdenitrika, körtelrika kvartsgångar i en gammal försökssprängning bildar sardignait tunna prismer av upp till max 2 millimeters längd, tillsammans med bismutinit, bismoclit, ferrimolybdit, wulfenit, koechlinit och ytterligare en Bi/Mo-hydroxid, nämligen gelosait. Sardignait är genomlysbar, spröd med mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på fyndregionen
Townendit, VIII/F.16-35 silikat
Na8Zr[Si6O18] trigonal, pseudohexagonalTownendit är färglös, har glasglans, densitet 2,95 g/cm3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta natrium-zirkonium-ringsilikat tillhörande lovozeritgruppen är släkt med zirsinalit. Typlokalitet är sällsynta jordartsmetallar och uran. Fyndplatsen är Kvanefjeld i alkalikomplexet Ilímaussaq, södra Grönland. Den med steenstrupin-(Ce) anrikade nefelinsyeniten innehåller townendit i form av mikroskopiskt små, genomlysbara, spröda korn (0,1 mm), tätt förenade med albit, mikrolin och arvfedsonit. Ytterligare följeslagare är monazit, vitusit-(Ce), analcim och naujakasit. Namnet hedrar den australiensiske mineralogen Roger Townend (*1938) från Perth, som specialiserade sig på fyndigheten Ilímaussaq.
Veselovskyit, VII/C.6-57 arsenat
(Zn,Cu,Co)Cu4[AsO3(OH)|AsO4]2 · 9 H2O triklinVeselovskyit är färglös till blekt grönaktigt vit, eller gråvit, har glasglans, densitet 3,28 g/cm3, hårdhet 2-3, och beigevit streckfärg. Det är ett nytt, vattenrikt och kobolthaltigt zink-koppararsenat som är Zn-analogen till lindackerit. Typlokalitet är den så kallade Geister-Gang i Rovnostgruvan, i Jáchymov-området, St. Joachimsthal i Tjeckien. Denna ytterst sällsynta veselovskyit bildar upp till 8 x 5 mm stora, plattstråliga grupper och långtavliga kristaller < 1 mm, bredvid en äppelgrön strashimirit och ett amorft, blått koppararsenat. Veselovskyit är spröd, genomlysbar, i polariserat ljus stark pleokroistisk (från blekt grön till grön), och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Löses lätt i förtunnad saltsyra. Namnet hedrar den tjeckiske mineralogen Frantisek Veselovsky (*1948), som har beskrivit många nya mineral från Yáchymovreviret.
4 nya företrädare för granatgruppen.
Bitikleit-(SnAl), VIII/A.8-160 [BSA]
Ca3(Sn,Ti4+)Sb[(Fe3+)O4]3 kubisk, färglös till ljusgul, glasglans, densitet 4,50 g/cm3, vit streckfärg.Bitikleit-(ZrFe), VIII/A.8-170 [BZF]
Ca3Zr(Sb,Sn)[(Fe3.Al.Si)O4]3 kubisk, ljusbrun till gul, glasglans, densitet 4,47 g/cm3, gulaktigt vit streckfärg.Elbrusit-(Zr), VIII/A.8-190 [EZ]
Ca3(U6+,Zr,Sn)2[(Fe3+,Al,Ti4+,Si)O4]3 kubisk, mörkbrun till svart, glas- till hartsglans, densitet 4,80 g/cm3, brun streckfärg.Toturit, VIII/A.8-180 [TO]
Ca3(Sn,Sb,Ti4+)2[(Fe3+,Al,Si, Ti4+)O4]3 kubisk, ljusbrun till gul, glasglans, densitet 4,49 g/cm3, krämvit streckfärg.Dessa fyra nya företrädare för granatgruppen är sällsynta till extremt sällsynta, och ses enbart i mikroskop. En del är rika på tenn, zirkonium och uran. Det finns en vittgående blandbarhet mellan silikater och kubiska oxider med granatstruktur (härvid blir tetraedriskt koordinerad [4]Si tilltagande genom [4]Fe3+ + Al utbytt, t ex. i den annars praktiskt Si-fria ”antimongranaten” bitikleit-(SnAl).
Alla fyra granaterna bildar blandkristaller med kimzeyit, C3(Zr,Ti4+)2[(Al,Si,Fe3+)O4]3 (IMA 2009-029, VIII/A.8-185) - med undantag av bitikleit-(SnAl), som bygger upp en blandningsgrupp med toturit. Dessa granater härstammar ur meterstora karbonatxenoliter i smälttuffer (ignimbriter) från vulkanen Lakargi (från juratiden) som ligger i Chegen-Kaldera, i Karbardino-Balkaria, Nordkaukasus. I dessa, vid höga temperaturer (upp till 1000 grader C) förskarnade marmorblock uppträder de nya granaterna som mikroskopiskt små domäner och tillväxtzoner (0,01 mm) inom ytterst små, komplext uppbyggda kristaller, bestående av kimzeyit, andradit och hydrogrossular (katoit-hichit) (0,05 mm Ø). Ytterligare typiska följeslagare är cuspidin, spurrit, rondorfit, wadalit, larnit, perowskit och lakargiit. De nya granaterna är transparenta, spröda och fluorescerar inte i UV-ljus. Enkelkristaller (0,01 mm) visar ikositetraeder samt rombdodekaeder som förhärskande ytformer.Namnet bitikleit syftar på den gamla fästningsanläggningen nära typfyndplatsen, som tillhör Rysslands kulturarv.
Namnet elbrusit syftar på berget Elbrus, med sina 5642 meter Europas högsta berg och del av vulkanområdet Elbrus.
Namnet toturit syftar på floden Tortur och på Totur, antik krigare och gud hos det inhemska Balkarier-folket.Arisit-(Ce) V/C.7-185
(Na,Ca)(Ce,La,Nd)2[F,CO3)3|(CO3)2] hexagonal. Pärlvit till blekrosa, har glasglans, hårdhet 3-3½, densitet 4,12 g/cm3 oArisit-(La) V/C7-185ch vit streckfärg.Arisit-(La) V/C7-185
Na(La,Ce)2[(F,CO3)3|(CO3)2] hexagonal, beigegul till blekt citrongul, även rosa, har glasglans, hårdhet 3-3½, densitet 4,07 g/cm3, vit streckfärg.Dessa nya, natrium-lantanider-fluorkarbonater tillhörande bastnäsitgruppen kan fullständigt blandas med varandra. Härvid visar sig den betydligt sällsyntare arisiten enbart som ett slags kärnparti, dvs som en tunn tillväxtzon i Cer-rik arisit. Cer-rik arisit har även hittats i Poudrette Quarry vid Mont Saint Hillaire och från Saint-Amable Sill, båda platserna i Quebec, Kanada.
Typlokaliteten för arisit är Phonolithen från Aris i Windhoekområdet i Namibia. Här bildar arisit sexkantiga, genomlysbara tavlor (mera sällan även kompakta prismer) från mestadels 0,2 x 1 millimeters storlek, dock max 3 mm, dels även tätt sammanväxta med nålig tuperssuatsiait. Inte alla arisitkristaller har zonar uppbyggnad. Generellt är arisit-(Ce) vanligare än arisit-(La). Arisit kan ersättas av pseudomorf, finkornig, gulaktig bastnäsit. Arisit-(La) åtföljs av aegirin, manganoneptunit, analcim, natrolit, apatit, fluorit och zinkblände.
Från Mt Saint-Hillaire känner man till att arisit-(La) förekommer i körtlar i alkalipegmatiten och i sodalit-syeniten i form av finbladiga, glimmeraktiga, transparenta kristallgrupper av upp till 1,6 millimeters storlek. Här följs arisit-(La) av bl a natrolit, aegirin, rinkit, katapleit, serandit, fluorapatit och fluorit. Arisit är spröd till böjlig, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses långsamt i utspädd saltsyra. Namnet syftar på originalfyndplatsen för arisit-(La); typlokalitet för arisit-(Ce) är dock Mt Saint-Hillaire, där mineralet redan 1990 var känt som ”UK60”.Bendadait, VII/D.8-48
Fe2+(Fe3+,Al)2[OH|(AsO4,PO4)]2 · 4 H2O monoklinBendadait är halmgul till guldbrun, grönaktigt gul till svartgrön, även orangebrun, har glas- till diamantglans, hårdhet ~3, densitet 3,15 g/cm3, grönaktigt gul streckfärg. Detta nya, ”oxiderade” och vattenrika järnarsenat tillhörande arthuriträckan, är den sällsynta arsenat-analogen till fosfatet whitmoreit, med vilken den kemiskt kan blandas. Förutom på typlokaliteten som är pegmatitbrottet i Bendada, nära Sabugal (Portugal), har bendadait hittats på ytterligare platser, dock enbart enstaka stuffer, nämligen
Lavrad o Almerindo, nära Linópolis, Mina Gerais, Brasilien.
Veta Negra Mine, i området Bou Azzer, Marocko.
Mina Fenugu Sibiri, nära Gonnosfanadiga, Sardinien i Italien.
Kiwa Mine, nära Saeki, Kyushu i Japan.Bendadait bildades av vittrad arsenikkis, löllingit eller skutterudit. Typiska följeslagare är grönaktigt till gulaktigt gråa skorpor av skorodit-mansfieldit och parmaksiderit, samt olivenit, parasymplesit eller erytrin. Bendadait bildar långtavliga till nålformiga kristaller (<0,3 mm), oftast som radialstråliga aggregat (i Veta Negra även spindelvävformiga aggregat <1 mm), eller zonarförväxta med koboltarturit (Oumlil-Ost). Bendadait är rand- till helt genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och är olöslig i kalla syror. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från rödaktig till gulaktigt brun. Namnet syftar på typlokaliteten.
Klöchit, VIII/E.22-65
KNaFe22+Zn3[Si12O30] hexagonalKlöchit är grönaktigt blå, har glasglans, hårdhet 6-7, vit streckfärg. Detta extremt sällsynta alkali-järn-zinksilikat är en ny företrädare för milaritgruppen. Typlokalitet är basaltbrottet Klöch nära Bad Radkersburg i Österrike. Klöchit hittades redan i maj 2000 i en sanidinklump i form av genomlysbara, sexkantiga roedderitliknande tavlor <0,2 mm, bredvid orangefärgade korn av det zinkhaltiga bly-kopparvanadatet, nämligen mottramit. Klöchit är spröd, i polariserat ljus starkt pleokroistisk i färgskalan från mörkblått till blekt gult, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen.
Noonkanbahit, VIII/F.25-25
(Ba,K)(Ti,Fe3+)2[(O,OH)2|Si4O12] ortorombiskNoonkanbahit är halmgul till brunorange, även rödaktigt brun, har glasglans till fettglans, hårdhet 6, densitet 3,34-3,39g/cm3, vit till rödaktigt vit streckfärg. Detta nya alkali-barium-titan-bandsilikat är Ba-analogen till shcherbakovit. Noonkanbahit är redan känd från flera fyndplatser, delvis relativt starkt anrikad. Typlokalitet är basaltstensbrottet i Udersdorf i västra Eifel. Den tidigare som batisit tolkade noonkanbahiten bildar i alkalibasaltets talrika håligheter fristående kärvar upp till 8 millimeter långa samt prismatiska enkelkristaller upp till 4 mm, eller sitter som centimeterstora korn i bergarten. Noonkanbahit åtföljs av sanidin, perowskit, hematit, magnetit, cristobalit, richterit, flogopit och analcim.
Namngivande fyndplatsen är lamproitrören (vulkanrör) från Noonkanbah vid Fitzroy River, Kimberleyområdet i västra Australien, här dock sönderbrutna prismer <5 mm i grovkornig karbonatmatrix.
Som bästa fyndplatsen gäller den s k ”tausonitkullen” (Tausonitovaya Gorka nära Murum i Sibirien). I aegirinrik, dels blyglansförande kalsilit-syenit sitter bergartsbildande, tunnbladiga längsräfflade kristaller upp till 0,7 x 1.5 m. Även de grovkristallina, till 12 centimeter långa! ”Shcherbakovit”prismer ur lamproitrören (vulkanrör) i Leucite-Hills, Sweetwater Co, Wyoming, USA, har visat sig vara noonkanbahit. Noonkanbahit är genomlysbar, spröd, i polariserat ljus starkt pleokroistisk, från färglös till halmgul-guldgul, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den äldsta fyndplatsen (1965).
Lapis, årgång 35. Nr. 10 oktober 2010
Akaogiit, IV/D.31-05 – oxid
Ti,O2 – monoklinAkaogiit är färglös, har diamantglans och densitet 4,72 g/cm3. Denna nya och mycket sällsynta titanoxid tillhör baddeleyiträckan och härstammar från meteoritkratern Nördlinger Ries i Bayern, Tyskland. Vid fyndplatserna Altebürg, Otting och Seelbronn påträffas ur kratern utkastade granatgnejs-klumpar med svarta smältsliror bestående av ”suveit”. Denna impaktbergart innehåller förutom grafit och mikrodiamanter ytterst små kornanhopningar, <0,2 mm, bestående av akaogiit, tätt sammanväxta med dels rutil, dels rutilpolymorfen TiO2-II. Akaogiit bildades ur rutil vid temperaturer under 500 grader Celsius men under en maximal tryckchock av 22 Gpa – motsvarande 220 000 gånger atmosfärens tryck! Med namnet hedras den japanske petrologiprofessorn Masaki Akaogi från Tokyo, en pionjär på området mineralfysik från högtrycksfaser.
Alfredstelznerit, V/H.9-30 – borat
Ca4[B4O4(OH)6]4 · 19 H2O – ortorombiskAlfredstelznerit är färglös till vit, har glas- till sidenglans, hårdhet 2, densitet 1,77 g/cm3, vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta kalciumborat är det hittills vattenrikaste och mest komplexa gruppboratet. Typlokalitet är dagbrottet Santa Rosa i Sijes, området Salta i nordvästra Argentina. I den vid tertiära leror och sandstenar bundna boratfyndplatsen utvinns framförallt colemanit och hydroboracit. Revor i lerstenen visar alfredstelznerit som virrvarr-stråliga kristallmattor, som har bildats i nutiden genom utblomningar. Dessa upp till 5 mm långa, spröda nålar är genomlysbara men blir vid kontakten med torr luft genom vattenförlust grumliga. Alfredstelznerit löses långsamt i varmt vatten och färgar en lödrörsflamma gulaktigt grön, vilket är typiskt för bor-mineraler. Med namnet hedras den i Dresden födde doktor Alfred Wilhelm Stelzner (1840-1895), den förste mineralogiprofessorn vid Universitet Cordoba (1871-1874), vilken grundade Cordobas mineralogiska museum och gäller som fader till Argentinas geologiska utforskande. Som professor vid Bergakademie Freiberg beskrev han de nyupptäckta sulfiderna famatinit och franckeit.
Arsenoflorencit-(La) VII/B.36-125 – arsenat
(La,Ce,Nd)Al3[(OH6|(AsO4)2] – trigolinArsenoflorencit-(La) är rosa till orangeröd, har glasglans, densitet 3,97 g/cm3, hårdhet 3 1⁄2, blekt rosavit streckfärg. Arsenoflorencit-(La) är ett extremt sällsynt lantan-aluminiumarsenat och en ny företrädare för crandallitgruppen. Typlokalitet är Karsjön Grubependity i Maldynyrdbergen vid Koxhimflodens övre lopp, Pripolar-Ural i Ryssland. Här innehåller metasediment finkorniga, rödbruna manganknölar (3 x 5 till 30 x 10 cm) med kvarts, hematit, zirkon, spessartin, andalusit, ardennit-(As), anortit, klinoklor och sericit, chernovit-(Y), monazit/gasparit och manganiandrosit-(La). Arsenoflorencit-(La) bildar ytterst små, romboedriska, kubiska eller spetstavliga kristaller <0,2 mm. Arsenoflorencit är spröd, genomlysbar och icke pleokroistisk, samt visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med florencit.
Carbobystrit, VIII/J.9-46 – silikat
(Na,K)8[CO3|Al6Si6O24] · 3½ H2O – trigolin.Carbobystrit är färglös, har glasglans, hårdhet 6, densitet 2,36 g/cm3, blekgul streckfärg. Detta nya, karbonathaltiga alkalitektosilikat tillhör cancrinitgruppen och är den synnerligen sällsynta CO3-analogen till bystrit.
Cranswickit, VI/C.3-15 – sulfat
Mg[SO4] · 4 H2O – monoklin.Detta nya vattenhaltiga magnesiumsulfat tillhörande ronzeniträckan är den hittills ytterst sällsynta polymorfen till starkeyit. Vid typlokaliteten Calingasta i San Juanprovinsen i Argentina bildar den lätt vattenlösliga cranswickiten finkorniga, vita ådror i metasediment. Med namnet hedras kanadensaren Lachlan M.D. Cranswick (1968-2010), kristallograf och specialist på neutron-pulverdiffraktometri. Han förolyckades i januari 2010 vid Ottawa River.
Cryptofyllit, VIII/H.15-50 – silikat
K2Ca[Si4O10] · 5 H2O – monoklin.Färglös till vit, har pärlemorglans, hårdhet 3, densitet 2,18 g/cm3 och vit streckfärg.
Shlykovit, VIII/H.15-40 – silikat
KCa[Si4O9(OH)] ? 3 H2O – monoklin.Dessa två, mycket sällsynta alkalisilikater med skiktstruktur är metallkemiskt nära besläktade med mountainit. Typlokalitet är dagbrottet Tsentral`nyi vid berget Rasvumchorr, Chibiny-massivet, Kolahalvön. I en alkalipegmatit med aegirin, kalifältspat och nefelin bildar shlykovit och cryptofyllit smala, finbladigt parallellfibriga ådror och aggregat upp till 3 mm, varvid lamellformad till fibrig shlykovit (xx<0,5 mm) är tätt hopväxt med minimalt små cryptofyllitlameller (<0,2 mm). Ytterligare följeslagare är lamprofyllit, eudialyt, lomonosovit, lovozerit, tisinalit, shcherbakovit, shafranovskit, ershovit och megacyclit. Cryptofyllit och shlykovit är genomlysbara, spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus, samt löses lätt i syror. Namnet cryptofyllit syftar på den grekiska beteckningen för ”undangömt blad”, motsvarande den glimmeraktiga skiktstrukturen och sammanväxningen med den identiskt lika shlykoviten, vilkens namn hedrar den ryske geologen Valeri Georgievich Shlykov.
Edwardsit, VI/D.19-04 – sulfat
Cd2(Cu,Zn)3[(OH)3|SO4]2 · 4 H2O – monoklinEdwardsit är blekblå, har glasglans, hårdhet 3-3½, densitet 3,53 g/cm3, vit streckfäg. Denna nya, zinkhaltiga cadmium-kopparsulfat är nära besläktad med niedermayerit. Typlokalitet är dagbrottet ”Block 14” Broken Hill-området, New South Wales, Australien. På en zinkmalmsvarp hittades extremt sällsynt edwardsit tillsammans med niedermayerit och christelit i form av finbladiga skorpor av långsträckta kristaller <0,06 mm. Edwardsit är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus.
Edwardsit har Å, α =97,35°, ß=113,04°, a plane angle.=90,51° (Lapis 10/2010, sidan 66 + 90).
Med namnet hedras den australiensiske mineralogen Burton Edwards (1909-1960), som offentliggjorde talrika arbeten om Broken Hill.
Lapis, årgång 35. Nr. 11 november 2010
Anatacamit , III/D.1-48 halogenid
Cu2(OH)3Cl, triklinAnatacamit är smaragdgrön, har glasglans, hårdhet 4-4½, densitet 3,72 g/cm3, och blekgrön streckfärg. Denna nya, extrem sällsynta kopparhalogenid är triklin polymorf till atacamit, botallackít och klinoatacamit (alla tre dock med ringare repningshårdhet H~3-3½). Typlokalitet är La Vendida (Tio Tinto) Mine i gruvområdet Sierra Gorda, nordöst om Antofagasta i Chile. Anatacamit bildar små trekantiga tavlor <2mm, som ofta sitter i form av små sidovingar på 5 mm långa blåaktigt gröna atacamitprismer. Formen kan påminna om sågtänder. Ytterligare följeslagare är klinoatacamit, eriokalcit, alunit, tamarugit, magnesioauberit, kopparvitriol, coquimbit, kröhnkit, jarosit och voltait. Anatacamit är inte pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till den triklina symmetrin (engelska: ”anorthic”) och den kemiska släktskapen till atacamit.
Dantopait, II/E.9-25 sulfosalt
(Ag,Cu)5(Bi,Pb)13S22 monoklinDantopait är gråvit, har metallglans, hårdhet 3½, densitet 6,74 g/cm3, och blygrå streckfärg. Detta extremt sällsynta silver-wismutsulfosalt tillhörande pavoniträckan härstammar från gamla guldgruvan Erzwies i Gasteiner Tal, Salzburg i Österrike. På nordsidan av berget Silberpfennig (2600m), hittades i en kort försöksstollgång på den så kallade kupelwieser-gångstruktur en 20 cm tjock kvartsåder med ett massiv band bestående av guldhaltig arsenikkis och pyrit. En vid sidan liggande fjäder liknande kvartsaggregat (<6 cm) visade sulfosaltprismer upp till flera centimeters längd. Här bildade den enbart malmmikroskopiskt erkännbara dantopaiten mycket små korn <0,3 mm, intimt sammanväxta med pavonit och benjaminit. Ytterliga följeslagare är lillianit-gustavit, heyrovskyit, eskimoit, vikingit, ourayit, bismutinit, krupkait och cosalit, samt pyrit, tetradymit och gediget guld. Dantopait är opak, spröd och inte pleokroistisk. Namnet hedrar den på sulfosalterna specialiserade mineralogen och kristallografen dr. Dan Topa från Universitet Salzburg.
Lapis, årgång 35. Nr. 12 december 2010
Kurilit, II/B.7-65 tellurid
Ag8Te3Se trigonalKurilit är ljust grå, har metallglans, densitet 7,80 g/cm3, hårdhet ~3 och svart streckfärg. Denna nya, selenhaltiga silvertellurid härstammar från tellurid-selenid-guldfyndigheten Prasolovkoe. Fyndplatsen ligger på den södra sidan av det ryska vulkanområdet Kurilerna-Kamtjatka, nordost om den japanska ön Hokkaido. Kurilit uppträder där i 0,5 till 3,5 kilometer långa, och upp till 570 meter höga och 1,2 meter tjocka kvartsgångar med guldtellurider, som avsatt sig vid temperaturer mellan 270-220 grader Celsius. Denna extremt sällsynta kurilit tolkades ännu så sent som år 2007 som ”hessit eller petzit”. Kurilit bildar mycket finkorniga kornaggregat upp till 2 mm som ligger på kvarts, eller förekommer som ett överdrag av tetraedrit. Kurilit förekommer även intimt sammanväxt med gedigen tellur, petzit, hessit och sylvanit. Kurilit är opak, spröd och på polerad yta (påljusmikroskopering) vit. Namnet syftar på fyndregionen.
Mangano-eudialyt, VIII/E.25-12 silikat
Na14-15Ca6(Mn,Fe2+)3Zr3[(H2O,Cl,O,OH)6|(Si3O9)2|Si9O22 · SiO)2] trigonalMangano-eudialyt är rosa till violettröd, även gulaktigt brun, har glasglans, densitet 2,89 g/cm3, hårdhet ~5-6 och vit streckfärg. Detta nya alkali-mangan-zirkonium-cyklosilikat har, som Mn2+-analog, relativt stor utbredning. Typlokalitet är nordranden (”Anel Norte”) av alkalimassivet Poços da Caldas, Mina Gerais i Brasilien. Redan nu känner man till ytterligare fyndplatser på Kolahalvön, på berget Eveslogchorr, Yukspor och Niorkpakhk i Chibiny-Massivet. Mangano-eudialyt från Brasilien bildar centimeterstora, spröda, genomlysbara korn, även tillsammans med eudialyt ( från vilken den kan skiljas endast genom kemisk analys). Ytterligare följeslagare är kalifältspat, nefelin, aegirin, analcim, sodalit, rinkit, lamprofyllit, astrofyllit, titanit, cancrinit och fluorid. Mangano-eudialyt är inte pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med eudialyt.
Para-ershovit, VIII/H.4-40 silikat
K3Na3(e3+,Ti)2[(OH)2|Si4O10]2 · 4 H2O triklinPara-ershovit är orangegul, har glasglans, densitet 2,60 g/cm3, hårdhet 3 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta alkali-järn-phyllosilikat är den oxiderade Fe3+-analogen till ershovit (med Fe3+). Typlokalitet är berget Yukspor, Chibiny-massivet, Kolahalvön. I alkalipegmatitmatrix sitter para-ershovit i form av platta, utsträckta prismer upp till 1 mm långa (aggregat upp till 3 mm). Följeslagare är sodalit, aegerin, arfvedsonit, pektolit, shcherbakovit, lamprofyllit, lomonosovit, shafranovskit, villiaumit och natrofosfat. Para-ershovit är genomlysbar, spröd, inte pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses i koncentrerad saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen och likheten med ershovit (”para” betyder på grekiska ”nära intill”).
Rogermitchellit, VIII/E.1-60 silikat
Na6(Sr,Na)12Ba2Zr13[(BSi2O7{OH}2)6|(Si3O9)9 · 9 H2O trigonalRogermitchellichit är färglös till grå, har glasglans, densitet 3,34 cm3, hårdhet 5, vit streckfärg. Det nya, extremt sällsynta bariumhaltiga natrium-strontium-zirkonium-borosilikatet med ringstruktur hör till benitoiträckan, och är kristallkemiskt släkt med bobtraillit och katapleit. Typlokalitet är Mont Saint-Hillaire, Quebec. Rogermitchellichit bildar i körtlar, som ligger i en magmatisk nefelinsyenitbreccia, plattprismatiska kristaller upp till 0,1 x 0,25 mm. Följeslagare är aegirin, mikrolin, sodalit, annit, labuntsovit, manganoneptunit, zirkon, magnetkis och blyglans. Rogermitchellichit är genomlysbar, mycket spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den kanadensiske geologiprofessorn dr Roger Howard Mitchell (*1941), specialist på alkalibergarter.
Slavkovit, VII/C.6-70 arsenat
Cu13[(AsO3{OH})4|(AsO4)6] · 23 H2O triklinSlavkovit är färglös till blekt grön, har glasglans, densitet 3,05 g/cm3, hårdhet 31⁄2-4 och vit streckfärg. Denna vattenrika koppararsenat är en ny, hittills mycket sällsynt företrädare i chudobait-geigeritgruppen. Typlokalitet är den så kallade Danielsulan i Svornostgruvan i Yáchymov (St. Joachimsthal) i Tjeckien. Här bildar slavkovit spjutformiga-radialstråliga kristallgrupper upp till 1 mm Ø, och halvklot upp till 5 mm Ø, som tillsammans med himmelsblå lavendulansitter på en vittrad tennantit-kopparkismatrix.
En annan fyndplats är dagbrottet Huber i Krásno nära Horni Slavkov i Tjeckien. Här hittas slavkovit i en vittrad tennantit-cupritgång i form av tunna, finbladiga kristallskorpor upp till 2 x 2 cm. Följeslagare är gröna, glasigt amorfa Cu-Fe-arsenater.
Slavkovit är genomlysbar, mycket spröd, är svagt pleokroistisk i skalan färglös till grönaktigt grå, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på första fyndplatsen i gruvområdet Horní Slavkov (typlokalitet är dock Yáchymov.Nya företrädare tillhörande amfibolgruppen:
Ett nytt mineral från Sverige!
Fluoro-aluminoleakeit, VIII/F.8-17
(Na,K)Na2LiMg2Al2[(F,OH)|Si4O11]2, monoklinLjust grönaktigt blå, glasglans, hårdhet 6, streck vitt, densitet 3,14 g/cm3. Typlokalitet för denna litiumhaltiga alkaliamfibol är Norra Kärr. Fluoro-aluminoleakeit uppträder bergartsbildande i en finskiffrig nefelinsyenit i form av nålar, <2mm långa. Nålarna är genomlysbara och starkt pleokroistiska (blekgrönt till mörkgrönt).
Kalium-ferropargasit, VIII/F.10-122
(K,Na)Ca2(Fe2+,Mg2+)4(Al,Ti3+)[(OH)|AlSi3O11]2, monoklin,Grönaktigt svart till svart, har glasglans, hårdhet 5-6, streck vitt. Typlokalitet för denna kalciumamfibol är Kabutoichiba nära Kameyama i centrala Japan. Kalium-ferropargasit sitter i form av nålar, <1 mm långa, i en skiffrig kalksilikat-hornfels. Följeslagare är bl.a. kalcit, titanit, skapolit och biotit.
Nya tellurmineral från USA:
Eurekadumpid, IV/K.16-30
(Cu,Zn)16[Cl|(OH)18|(AsO4)3|(Te4+O3)2] ? 7 H2O, ortorombisk/pseudohexagonalDjupt blågrön till turkosblå, siden- till pärlemorglans, hårdhet 2½-3, streckfärg ljust turkosblå, densitet 3,82 g/cm3. Sällsynt vattenhaltig koppar-zink-tellurat med arsenatgrupper. Typlokalitet: Centennial Eureka Mine, Tintic District, Juab Co, Utah. Ytterligare fyndort: Gold Chain Mine, Tintic District. Radialbladiga halvklot och rosetter <1 mm, på ytor upp till 1,5 cm2 .
Paragenes: Mcalpineit, malakit och zinkhaltig olivenit. Starkt pleokroistisk (djupt blågrön-turkosblå), ingen fluorescens.Housleyit, IV/K.20-10
Pb6Cu[(OH)2|Te4+O18], monoklin.Grönaktigt blå, även gulgrön, diamantglans, hårdhet 3, streckfärg blekblå, densitet 7,84 g/cm3. Extremt sällsynt bly-koppartellurat med skiktstruktur. Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Ytterligare fyndort: Emerald Mine, Tombstone District, Arizona. Långtavliga till prismatiska kristaller <0,15 mm, även V-tvillingar, kärvliknande grupper och kulor.
Parageneser: gediget guld, akantit, jodargyrit, cerrusit, khinit, markcooperit, ottoit, thorneit och wulfenit. Svagt pleokroistisk, ingen fluorescens.Markcooperit, IV/K.15-60
Pb[UO2|Te6+O6], monoklin/pseudotetragonal.Orange, diamantglans, hårdhet 3, streckfärg ljust orange, densitet 8,48 g/cm3. Mycket sällsynt bly-uranyltellurat. Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Stråligt-druvaktiga halvklot < 0,3 mm. bestående av ytterst små, fyrsidiga prismer < 0,2 mm.
Parageneser: bromrik klorargyrit, jodargyrit, kinit, housleyit, ottoit, torneit, timroseit och wulfenit. Svag pleokroism (orange färger), ingen fluorescens, tydligt radioaktiv. I utspädd saltsyra inträder omedelbart en vitblekning och sönderfall, därefter långsam upplösning.Ottoit, IV/K.15-11
Pb2[Te2+O5]Gul, diamantglans, hårdhet 3, streckfärg blekgul, densitet 8,72 cm3. Mycket sällsynt blytellurat med kedjestruktur.
Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Ytterligare fyndplatser: Joe Mine i Tombstone District i Arizona. Mejselformade kristaller <0,5 mm, ofta avrundade.
Paragenes: gediget guld, akantit, bromrik klorargyrit, jodargyrit, kinit, housleyit, markcooperit, torneit, timroseit, wulfenit och kromrik schieffelinit. Inte pleokroistisk, ingen fluorescens. I utspädd saltsyra omedelbar vitblekning och sönderfall. Kvar blir en olöslig rest av blyklorid.Paratimroseit, IV/K.15-50
Pb2Cu42+[Te2+O6]2 ? 2 H2O, ortorombisk.Gulgrön till pastellgrön, diamantglans, även matt, hårdhet 3, streckfärg blekt grön, densitet 6,55 g/cm3. Mycket sällsynt vattenhaltigt bly-koppartellurat. Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Druvaktiga grupper <0,2 mm.
Paragenes: kalcit, cerrusit, housleyit, kinit, markcooperit och timroseit. Tydlig pleokroism (ljust grön till grön), ingen fluorescens. I utspädd saltsyra omedelbar vitblekning och sönderfall, därefter långsam upplösning.Telluroperit, III/D.10-08
Pb3(Te4+O4)Cl2, ortorombisk.Blåaktigt grön, diamantglans, hårdhet 2-3, streckfärg blekt blåaktigt grön, densitet 7,32 g/cm3. Mycket sällsynt bly-oxyhalogenid med telluritgrupper, Te-analog till perit och nadorit.
Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Avrundade, fyrkantiga blad <0,3 mm.
Paragenes: blyglans, akantit, bromrik klorargyrit, cerrusit, caledoni och linarit. Tydlig pleokroism (blåaktigt grön), ingen fluorescens. I utspädd saltsyra omedelbar vitblekning och sönderfall, därefter långsam upplösning.Torneit, IV/K.21-10
Pb6[Cl2|CO3|Te26+O10] ? H2O) ? H2O, monoklin.Gul, diamantglans, hårdhet 2, streckfärg blekt gul, densitet 6,83 cm3. Mycket sällsynt, vattenhaltigt blytellurat med karbonat- och arsenatgrupper. Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Utsträckta, längsräfflade kristalltavlor <0,5 mm.
Paragenes: gediget guld, hessit, akantit, jodargyrit, cerrusit, kinit, housleyit, markcooperit, ottoit och wulfenit. Inte pleokroistisk, ingen fluorescens. Blir grumlig i saltsyra och upplöses långsamt.Timroseit,IV/K.15-45
Pb2Cu52+[OH|Te6+O6]2, ortorombisk.Olivgrön till pastellgrön, diamantglans även matt, hårdhet 2½, streckfärg blekt gulaktigt grön, densitet 6,98 g/cm3. Sällsynt bly-koppartellurat. Typlokalitet: Otto Mountain, Baker i Kalifornien. Ytterligare fyndlokal: Vesley Mine nära Granite Gap, Hidalgo Co. I New Mexico, USA. Avrundade massor och rombiska tavlor <0,5 mm, dels fjällig växtform. (Ska det vara delvis?)
Paragenes: gediget guld, akantit, bromrik klorargyrit, jodargyrit, cerrusit, kinit, markcooperit, ottoit, paratimroseit, torneit, vauquelinit, wulfenit och chrysokoll. Tydlig pleokroism (grönaktigt gul till mörkt grön), ingen fluorescens. I utspädd saltsyra omedelbar vitblekning och sönderfall, därefter långsam upplösning.
IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023
©2001- GeoNord