NEW IMA MINERALS 2009

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Chenguodait, II/B.5-85 tellurid
Ag₉FeTe₂S₄ ortorombisk

Chenguodait har silvergrå färg, metallglans, hårdhet 2-3 och densitet 6,85 g/cm³.
Denna nya, järnhaltiga silver-sulfotellurid kommer från guldkvartsgångarna i Bunan (även: Funan), som ligger i östra delen av halvön Shandong i den kinesiska provinsen med samma namn. I rikmalmer med blyglans, kopparkis, hessit, silverrikt guld (elektrum) och två silvertellurider utan namn, är den extremt sällsynta chenguodaiten inväxt som mycket små, enbart malmmikroskopiskt synliga korn. Kornens ytor är klädda med rent silver och akantit, och av dessa delvis dolda. Med namnet hedras geologiprofessor Shen Guoda, pionjär beträffande Kinas stortektonik.

Cupropearceit, II/E.5-15 sulfosalt
Ag₉Cu₇(As,Sb)₂S₁₁ trigonal. Färgen är svart, cupropearceit har metallglans, hårdhet 4 samt svart streckfärg
och
Cupropolybasit, II/E.5-45 sulfosalt
Ag₉Cu₇(Sb,As)₂S₁₁ trigonal Färgen är svart, cupropolybasit har metallglans, hårdhet 2-3 samt svart streckfärg.

Dessa båda nyupptäckta, hittills extremt sällsynta silver-koppar-sulfosalter är Cu-rika företrädare för pearceit-polybasitgruppen. Typlokalitet är Sarbay Mine i regionen Turgai, provinsen Kostanai i Kazachstan. Här bildar de dels malmmikroskopiska sammanväxningar med pearceit, dels, mera sällan, även fria kristaller i form av rosetter <3mm.
Typlokalitet för cupropolybasit är silver-guldfyndplatsen Silbak (Premier Mine) vid Stewart, British Columbia i Kanada. Här förekommer den på en sorts förkvistad (kvistformad?) breccia som malmådror, finkornigt sammanväxt med polybasit, pyrargyrit, native (bytt ut eller ta bort ”native”) silver, blyglans, tetraedrit och pyrit. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med pearceit respektive polybasit.

Ferroskutterudit, II/D.29-05 arsenid
(FeC0)As₃ kubisk

Ferroskutterudit har silvergrå färg, metallglans, hårdhet 6-6½ och svart streckfärg.
Denna nya, kobolthaltiga järnarsenid tillhörande skutteruditräckan är hittills enbart känd från Komsomolskygruvan vid nickel-kopparfyndigheten Norilsk i Sibirien. Här sitter ferroskutterudit i centimeterstora antimonid-arsenidmalmlinser i hydrotermala karbonatgångar (med dolomit, kalcit, blåaktig anhydrid och apofyllit), som genomtränger metamorfa sulfidmalmer (bl.a. med kopparkis, magnetkis och cubanit). Ytterligare följeslagare är zinkblände, blyglans och magnetit. Den finkorniga, enbart malmmikroskopiskt synliga ferroskutteruditen (~10-13 viktprocent FeO) är sammanväxt med ferrumrik skutterudit (~6-8 viktprocent FeO) och med Co-fattig nickelskutterudit. Den förtränger (genomtränger?) såsom tunna ådror (<0,1 mm) Co/Ni-rikare skutterudit och rammelsbergit, som omsluter nickel-relikter. Den i slipprovet (påljusmikroskopering) tennvita ferroskutteruditen kan man inte optiskt skilja från skutterudit. Namnet syftar på den metallkemiska släktskapen med skutterudit.

Guimaraesit, VII/D.1-52 fosfat
Ca₂(Zn,Ng,Fe²⁺)₅Be₄[(OH)₄|(PO₄)₆] • 6 H₂ monoklin

Guimaraesit är ljusbrun, har glasglans, hårdhet 5, densitet 2,96 g/cm³, vit streckfärg.
Detta nya, vattenhaltiga kalcium-zink-berylliumfosfat är den zinkdominanta analogen till zanazziit (med Mg), med vilken den kan blandas fullständigt. Typlokalitet är en fosfatrik granitpegmatit vid Piauifloden, 5 kilometer SV Taquaral, Minas Gerais i Brasilien. Bredvid eosporit på fältspatmatrix sitter mm-stora, radialstråliga ”rocherit”-liknande halvklot av tavliga kristaller; enbart den florstunna, yttre zonen (<0,1 mm tjock) består av guimaraesit, medan kärnpartiet består antingen av brun zanazziit eller greifensteinit/ruifranconit. Guimaraesit är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den brasilianske mineralogen Djalma Guimarães (1895-1873) för sina pionärinsatser inom Brasiliens geologi och mineralogi.

Lakargiit, IV/C.10-20 oxid
Ca(Zr,Ti,Sn)O₃ ortorombisk/pseudokubisk

Lakargiit är blekgul till rödbrun, har glas- till diamantglans, även halvmetallisk, hårdheten är 7-7½, densiteten 4,58 g/cm³ och streckfärgen är krämvit till ljusbrun. Denna kalcium-zirkoniumoxid med tydliga halter av titan och tenn är den nya, extremt sällsynta Zr-analogen till perowskit. Lakargiit härstammar ur skarnrika jura-kalkklumpar (??) från den ungtärtiära calderan Verkhny Chegem i höglandet Kabardino-Balkaria, Nordkaukasus, Ryssland. Platsen för fynd av upp till 20 meter stora xenoliter ligger i smälttuffer mellan bergstopparna Lakargi och Vorlan.
Lakargiit – en högtemperaturbildning - bildades vid en temperatur mellan 800 och 1000 grader Celsius som mikroskopiskt små dendriter och sfäroliter (<0,2 mm) samt kub-oktaedrar <0,03 mm), tätt sammanväxta med riklig spurrit och kalcit, wardalit, hydrocalumit och ettringit-taumasit, samt cuspidin, larnit, kalcio-olivin, reinhardbraunsit, bagdalit, kimzeyit, ellestadit och rondorfit. Lakargiit är transparent, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Marianoit, VIII/C.11-11 silikat
Na₂Ca₄Nb(Nb,Zr)[(O,F)₄|(Si₂O₇)₂] monoklin

Marianoit är blekgul till orangebrun, har glas- till fettglans, hårdhet 5½-6, densitet 3,45 g/cm³ och vit streckfärg. Detta nya zirkoniumhaltiga kalk-alkali-niobgruppsilikat tillhörande cuspidin-wöhleritserien är Nb-analogen till wöhlerit. Den hittills ytterst sällsynta marianoiten hittades i silikatrik karbonatit från Prairie Lake, Thunder Bay, Ontario, som är typlokalitet. Mineralet har även hittats i Salmargorskymassivet på Kolahalvön. Marianoit bildar mycket små, rundade, flatprismatiska kristaller (<0,3 mm), som sitter tillsammans med uranhaltig pyroklor, titanit och en natrolit/muskovit.pseudomorfos (efter nefelin-insprängningar) i en flogopit-kalcitmatrix. Marianoit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Anthony Nicola Mariano (*1930), specialist på alkalibergarter och karbonatiter.

Munakatait, VI/B.10-25 sulfat
Pb₂Cu[(OH)₄|Se⁴⁺O₃|SO₄] monoklin

Ljusblå, glas-till pärlemoglans, hårdhet 1½-2, densitet 5,52g/cm³, streckfärgen är blåaktigt vit. Detta hittills mycket sällsynta bly-kopparsulfat med selenitgrupper är den nyfunna sulfat-analogen till schmiederit, från vilken den skiljer sig optiskt lika lite som från liarit. Munakatait hittades på varpen av den 1958 nedlagda Kato-guldgruvan i staden Munakata, prefekturen Fukuoka, Japan. Munakatait bildar mycket små fibrer bredvid malakit på kvarts. Ur denna gruva är även riklig cerussit, anglesit, linarit, pyromorfit och brochantit kända. Primärmalmen består av silverhaltigt guld (elektrum), kopparkis, zinkblände och blyglans med hessit och sylvanit. Munakatait är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism i skalan från färglöst till blekblått. Namnet syftar på typlokaliteten.

Xocolatlit, IV/K. 15-35 tellurat
Ca₂Mn₂⁴⁺Te⁶⁺O₆]₂ • H₂O monoklin

Xocolatlit är chokladbrun, har glas- till pärlemoglans, hårdhet 2-3, densitet 4,97 g/cm³samt kopparbrun streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga kalcium-mangantellurat är kristallkemiskt nära besläktat med kuranakhit. Typlokalitet är Bambolla Minen (Mines?) nära Moctezuma,(ska det inte vara Montezuma?) Sonora i Mexiko, vars guldtillgång sedan kort tid återigen undersöks. Den extremt sällsynta xocolatliten har hittills hittats endast på ett varpfynd 2002.
Xocolatlit bildar mycket små, finbladiga till rosettformiga kristallskorpor (<0,2 mm tjocka) på förkislad ryolitmatrix. Följeslagare är emmonsit, jarosit och baryt, mera sällan även smitterit och etzlit. Xocolatlit är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den ”chokladbruna” färgen, och härleds från den av kakao, vatten, vanilj, peppar och chili framställda heliga drycken xocolatl (”beskt vatten” i aztekernas språk náhuatl), som den spanska conquistadoren Hernàn Cortez tog med till Europa från härskaren Montezuma II:s hov.

Xieit, IV/B.2-25 oxid
FeCr₂O₄ ortorombisk

Xieit är svart, har metallglans, hårdhet ~8, densitet 5,63 g/cm³. En nypptäckt, utomordentligt sällsynt järn-kromoxid hittades som ett högtrycksmineral i smältsprickor i stenmeteoriten (kondriten) från Siuzhou i den centralkinesiska provinsen Hubei. Xieit bildar, tätt sammanväxt med kromit och pyroxen, mikroskopiskt små, diamantliknande korn (<0,05 mm),. Vidare följeslagare är bl.a. ringwoodit, majorit, nickeljärn, troilit, tuit, förglasat plagioklas (maskelynit) och den nyfunna fältspaten lingunit. Namnet hedrar geokemiprofessor Xie Xiande från Guangzhou, förutvarande medlem i IMA-styrelsen och medlem i den ryska vetenskapsakademin.

Aluminocerit-(Ce)VIII/B.19-35 silikat
(Ce,Ca,La,Nd)₉(Al,Fe³⁺)[(OH)₃|{SiO₃(OH)}₄|(SiO₄)₃] trigonal.

Aluminocerit-(Ce) är blekt rosa till rosaröd, har glasglans, hårdhet 5, densitet 4,67 g/cm³ och vit streckfärg. Detta nya, kalciumhaltiga cer-aluminiumsilikat är analogen till cerit-(Ce). Typlokaliteten är stenbrotten vid Baveno i norra Italien. Här är aluminocerit-(Ce) extremt sällsynt, annars har det troligen rätt stor utbredning. Redan nu känner man till det i Afrikanda-komplexet på Kolahalvön i kalcitmatrix (med diopsid±mangnesiohastingsit och magnetit) som grovkorniga aggregat upp till 5 mm. Förmodligen existerar ytterligare förekomster i Ural (Kyschtym), i Sverige (Bastnäs) och i Mongoliet. I Baveno sitter den i upp till centimeterstora miaroler (små ihåligheter) i den rosafärgade graniten i form av ytterst små pyramidformade enkelkristaller(<0,1 mm). Följeslagare är ortoklas, albit, chamosit och Yb-haltig hingganit-(Y) som vitaktiga prismer av upp till 1 millimeters längd. Aluminocerit-(Ce) är genomlysbar, spröd, i polariserat ljus inte pleokroistisk, och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med cerit.

Burgessit, VII/C.15-05 arsenat
Co[AsO₃(OH)] •2½ H₂O monoklin

Burgessit har glas- till diamantglans, brunaktigt rosa färg, hårdhet 3, densitet 2,93 g/cm³, och streckfärgen är vit till blekrosa. Detta nya, hittills extremt sällsynta, vattenhaltiga koboltarsenat är kristallkemiskt nära släkt med brassit, rößlerit och erytrin (kedjestruktur). Burgessit kan uppvisa ringa halter av nickel (Co ̴ _0,9Ni ̴ _0,1). Hittills enda fyndplats är Keely Mine nära South Lorrain, Ontario i Kanada. I gruvan bröts 1908-1942 och 1963-1965 rika silver- och koboltmalmer i kalcitgångar i prekambrisk diabas. Burgessit hittades i en malmstuff som samlades in på 1920-talet. Malmstuffen bestod bl a av skutterudit, cobaltin, gedigen vismut samt sekundärt bildad arsenolit och bismutoferrit. Stuffen kom i mineralhandeln och kallades erytrin. Den innehåller burgessit i form av mycket små, genomlysbara, spröda prismer (<0,1 mm), som bygger upp starkt glänsande kristallgrupper <0,8 mm Ø. Dessa rosaröda, nålformade, diamantglänsande burgessitgrupper på grå koboltmalm kan lätt förväxlas med erytrin. Burgessit är inte pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras upptäckaren och mineralsamlaren David Burgess (*1950) från Newington/Conecticut.

Två nya mineral som regelrätt fallit från himmelen:

Allendeit, IV/D.31-15
Sc₄Zr₃O₁₂ trigolin [färglös, hartsglans], densitet 4,84 g/cm³.

Hexamolybden, I/A.13-12
(Mo,Ru,Fe,Ir,Os) hexagonal, [grå, metallglans], densitet 11,90 gcm³

Dessa två mineral, en scandium-zirkoniumoxid och en ickemetallisk förbindelse av molybden, platinmetaller och järn, är synnerligen sällsynta och kan ses enbart med hjälp av elektronmikroskop. Båda mineralen härstammar ur den 1969 nära orten Pueblito de Allende, Chihuahua i Mexiko nedfallna stenmeteoriten. Undersökt blev en enbart 0,1 mm stor bit, delvis med en rand av nefelin och sodalit infattad högtemperaturinneslutning, bestående av talrika perowskitkorn och Os/Ir/Mo/W ? legeringar i klinopyroxenrik matrix. Biten innehåller även minimala korn allendeit (<25µm), hexamolybden (~1 µm) och scandiumhaltig tazheranit. Namnen syftar på typlokaliteten, respektive symmetrin och den kemiska sammansättningen.

Epidot-(Sr) VIII/C.23-22 silikat
CaSr(Al,Fe³⁺,Mn³⁺)₃[OH|SiO₄|SiO₇] monoklin

Färgen är blekt rödaktigt brun till brun, hårdheten 6½, densiteten 3,74 g/cm³, streckfärgen vit, och epidot-(Sr) har glasglans. Detta nya, hittills sällsynta strontium-järnsilikat tillhörande epidotgruppen härstammar från manganavlagringarna Nagakawara och Hohnomori i Ananaigruvan som ligger i prefekturen Kochi, Japan. Epidot-(Sr) bildar upp till 1 cm långa, genomlysbara prismer eller nålar i tinzenitådror och i piemontit-kalcitbreccier. Optiskt låter den sig inte skiljas från piemontit-(Sr), med vilken den kan vara tätt sammanväxt. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från grönaktigt gul över blekt rödaktigt brun till brunaktigt rosa. Epidot-(Sr) visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med epidot.

Qusongit, I/A.9-70
WC hexagonal, stålgrå, metallglans, hårdhet 7½, densitet 15,84 g/cm³ och svart streckfärg.

Yarlungit, I/A.9-32
(CrFe,Ni)₉C₄ hexagonal, stålgrå, metallglans, hårdhet 5½, densitet 7,19 g/cm³.

Dessa två nya elementmineral, en wolfram- och en kromkarbid, härstammar från Luobusagruvan i Qusong County i södra Tibet, där man cirka 200 km sydost om Lhasa i ultrabasiska grönstenslinser bearbetar en skiktbunden kromitfyndighet. Som följeslagare hittar vi inte mindre än 70-80 (!) exotiska högtrycksmineral ur den undre jordmanteln. Bl a diamant, coesit, moissanit, wüstit, periklas, osmium/iridium-legeringar med diamantinneslutningar, cohenit, olika järn-silicider och metall- karbider (med Fe,Cr,Ni,Ti,W).
Den något talrikare qusongiten uppträder som mycket små, massivt-tillplattade korn <0,3 mm, inlagrade i en matrix bestående av Ti,W,Cr-karbider, däribland khamrabaevit och tongbait; därtill kommer kromhaltig klorit.
Extremt sällsynt är yarlungit, som bildar mikroskopiskt små korn (<0,06 mm).
Båda karbiderna är opaka och spröda, med mussligt brott. Namnen syftar på fyndområdet Qusong respektive regionen vid floden Yarlung. Redan nu känner man till ytterligare två fyndplatser för wolframkarbid (qusongit), i provinsen Shangdong (Kina) och i Koryak-höglandet i Ryssland.

Zhangpeishanit, III/D.9-15 halogenid
BaFCl tetragonal

Zhangpeishanit är färglös, har glasglans, hårdhet 2½, densitet 4,54 g/cm³ och vit streckfärg. Denna nya, hittills mycket sällsynta barium-oxihalogenid är Ba-analogen till matlockit. Typlokaliteten är den kinesiska fyndplatsen Bayan Obo (kallas även Bayun Obo) i inre Mongoliet. Zhangpeishanit sitter i en mörkt violett, kornig-massiv fluoritfels vid den södra malmkroppens dolomit/skifferkontakt. (East Mine) som mikroskopiskt små korn (<0,1 mm). Följeslagare är finfördelad norsethit, baryt och hematit. Zhangpeishanit är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är vattenlöslig. Med namnet hedras professor Peishan Zhang (*1925) för sina bidrag till mineralogin i Bayan Obos.

Tre alldeles färska nya vulkanmineral från Island.

Eldfellit, VI/A.4-15 sulfat
NaFe³⁺[SO₄]₂ monoklin

Eldfellit är blekt gulaktigt grön (pastellgrön), är jordigt matt, har hårdhet 2½-3 och vit streckfärg. Detta hittills extremt sällsynta natrium-järnsulfat tillhörande yavapaiit-gruppen bildades vid över 240 °C som ett nytt fumarolmineral efter utbrottet av vulkanen Eldfell på Heimaey, Island. Eldfellit uppträder ytterst finkornig i zellrika, roströda järnoxidhaltiga sublimationsskorpor, som kan vara upp till 2,5 cm tjocka, intimt sammanväxta med tamarugit, anhydrit och ytterligare ett järnsulfat (mineral En), samt meniaylovit. Eldfellit är vattenlöslig och omvandlas i fuktig luft till ferrinatrit. Namnet syftar på typlokalen.

Heklait, III/B.2-15 halogenid
KNa[SiF₆] ortorombisk

Heklait är färglös och har glasglans. Denna hittills mycket sällsynta alkali-silikofluorid är en ny hallogenid tillhörande malladriträckan. Heklait bildades som nytt fumarolmineral vid minst 170-330°C efter utbrottet av vulkanen Hekla på Island. Den icke vattenlösliga heklaiten uppträder dels ytterst finkornigt i vita till gulbruna sublimationsskorpor upp till 5 mm tjocka, dels relativt ren eller intimt sammanväxt med diverse sulfater och halogenider, däribland malladrit, ralstonit och hieratit (eller demartinit?).
Namnet syftar på typlokalen.

Meniaylovit, III/C.1-80 fluorid
Ca₄[F|AlF₆|SiF₆|SO₄] • 12 H₂O kubisk

Meniaylovit är färglös till gulaktigt vit, har hårdhet 3-4, glasglans samt vit streckfärg. Denna nya, hittills mycket sällsynta, sulfathaltiga kalcium-siliko-aluminofluorid är en ny hallogenid i chukhroviträckan. Meniaylovit bildades som nytt fumarolmineral efter vulkanutbrottet av Tolbachik på Kamchatkahalvön i Ryssland vid första och andra askkäglan från stora sprickeruptionen. Meniaylovit bildades även vid vulkanen Eldfell på Heimaey. Meniaylovit förekommer som ytterst finkornig i sublimationsskorpor, intimt sammanväxta med malladrit, tamarugit, jarosit, anhydrit och ralstonit, och på Island med eldfellit och ytterligare ett järnsulfat. Namnet hedrar vulkanologen I A Meniaylov, som speciellt arbetade med Tolbachik.

Flörkeit, VIII/J.25-65 silikat
K₃NaCa₂[Al₈Si₈O₃₂] · 12 H₂O triklin/pseudomonoklin

Flörkeit är färglös, har glasglans, densitet 2,26 g/cm³ och vit streckfärg.
Detta hittills mycket sällsynta alkali-alumosilikat är en ny, kaliumrik zeolit i phillipsiträckan. Det hittades i en stor stenklump, utkastad från vulkanen Bellersberget nära Ettringen, som ligger i östra Eifel i Tyskland. Samlaren Bernd Ternes från Mayen bearbetade klumpen, en s.k. kalksten-xenolit ( med inväxt blå hauyn och wollastonit) och fann små hålrum fyllda med druvliknande, vita tobermoritskorpor, delvis överlagrade av taumasit. Ovanpå detta sitter ellestadit, gismondin, färglösa willhendersonitblad och det nya mineralet flörkeit. Flörkeit bildar kortprismatiska, tjocktavliga kristaller <0,6 mm. Flörkeit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den tyske mineralogen och kristallografen Otto Wilhelm Flörke.

Friedrichbeckeit, VIII/E.22-20 silikat
(K,Na)_1,5-2(Mg,Mn,Fe)₂(Be,Mg)₃[Si₁₂O₃₀] hexagonal

Friedrichbeckeit är ljust gul till färglös, har glasglans, hårdhet 6, densitet 2,68 g/cm³ och krämfärgad till vit streckfärg. Detta alkali-magnesium-berylliumringsilikat är ett extremt sällsynt ringsilikat tillhörande milariträckan, Mg-analogen till almarudit. Typlokaliteten är dagbrottet Caspar vid Bellersberg nära Ettringen i östra Eifel. I körtlar i ett gulaktigt vitt vulkanutkast fann man friedrichbeckeit som tunntavliga kristaller <0,6 mm Ø. Friedrichbeckeit åtföljs av kornig kvarts, sanidin, tridymit, augit, enstatit, magnesiohornblände, granat ur almandin-spessartinräckan, nålig fluorapatit, hematitromboeder, dipyramidal braunit och manganhaltig roedderit (i form av platt- till kortpelarformiga kristaller). Friedrichbeckeit är genomlysbar, spröd, och i polariserat ljus tydligt pleokroistisk (i färgskalan från gult till ljusblått). Den kan skiljas från almarudit eller gulaktig roedderit enbart med hjälp av kvantitativ mikrosondanalys. Namnet hedrar österrikaren Friedrich Johann Karl Becke (1855-1931), mineralog och petrograf vid universitet i Wien. Han publicerade 1892 en enkel och effektiv metod att bestämma ljusbrytningen av mineraler i polarisationsmikroskop (”Beckesche-Linie”).

Coirait, II/C.17-65 sulfid
(Pb,Sn²⁺)_12,5Fe²⁺Sn₅⁴⁺As₃S₂₈ monoklin

Coirait är mörkgrå, jordaktigt matt (metallglans enbart när materialet är syntetiskt), har hårdhet 1½-2, densitet 5,92 g/cm³ samt gråsvart streckfärg. Denna nya järnhaltiga bly-tenn-arseniksulfid är As-analogen till franckeit. Den relativt sällsynta coiraiten är hittills enbart känd från silver-tenn-zinkfyndigheten Pirquitas i nordvästra Argentina, vilken på grund av sin rikliga malmtillgång byggs ut som dagbrott sedan augusti 2008. I april 2009 producerades det första malmkoncentratet. Pirquitas är även typlokalitet och enda fyndplatsen för suredait. Suredait upptäcktes även i 20 centimeterstora, sideritförande körtlar med utmärkt välutbildade coiraitkristaller, upp till 2-3 mm långa. Ur gångsystemet av Veta Oploca Norte, som ligger vid södra randen av det projekterade dagbrottet, härstammar symmetriskt bandade, 10-40 cm breda malmprover, som övervägande består av massiv, gulaktig zinkblände ± wurtzit, bladig suredait, finkornig franckeit och gelaktig, tät till porös coirait, som kan innesluta centimeterlånga suredaitnålar. I slipprovet under malmmikroskopet visar coirait typiska mossliknande strukturer; i påljus visar den blågrå färg. Namnet hedrar petrologiprofessorn Beatriz Lydia Coira (*1941) från universitet Jujuy. Hon är specialist på sammanhangen mellan regionalgeologi-vulkanism-malmlagerbildning.

Kolitschit, VII/B.36-167 arsenat
PbZn_<o,5Fe₃³⁺[(OH,H₂O)₆|(AsO₄)₂] monoklin/pseudotrigonal

Färgen är gulaktigt grön, kolitschit har diamantglans, hårdhet 4, densitet 4,67 g/cm³ samt ljusgul streckfärg. Detta nya, hittills mycket sällsynta zinkhaltiga bly-järnarsenat tillhörande crandallitgruppen är polymorf till segnitit (trigonal). Typlokalitet är Kintoredagbrottet (Kintore-Opencut) i Broken Hill, New South Wales, Australien. Den genomlysbara kolitschiten bildar mycket små, spröda, romboedriska kristaller <0,2 mm. Följeslagare är karminit, mimetesit, bayldonit, zinkhaltig segnitit och kryptomelan (originalmaterialet från 1991). I polariserat ljus ser man en svag pleokroism, i färgskalan från gulaktigt grönt till olivgrönt. Kolitschit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den tyske mineralogen Dr Uwe Kolitsch (*1966), sedan 2007 föreståndare (Kustos) för mineralogi vid Naturhistoriska museet i Wien. Kolitsch är känd för att hålla täta kontakter med samlare och har del i beskrivningen av ett 30-tal nya mineral, övervägande ur oxidationszoner.

Mavlyanovit, I/A.12-38 mangan-silizid
(Mn,Fe)₅Si₃ hexagonal

Färgen är stålgrå till mattsvart; mavlyanovit har metallglans, hårdhet 6½-7, densitet 6,06 g/cm³, mörkgrå streckfärg samt god spaltbarhet. Denna hittills utomordentligt sällsynta mangan-silizid är den nya mangan-analogen till xifengit. Typlokaliteten är en diamantförande ”lamproitkamin” vid övre avsnittet av floden Koshmansay, på nordsidan av Chatkalbergskedjan i mellersta Tienshan, Uzbekistan.
En andra fyndplats är en vulkanisk breccia vid floden Volnovakha, i östra zonen i regionen Azov, Ukraina.
Anrikad förekommer mavlyanovit som ovala, rundade, delvis med grafit, psilomelan och finkornig kalcit överdragna, upp till 10 cm stora stenar. Det finkorniga inre i dessa xenolitiska stenar, som är utslungade ur ett vulkanrör, innehåller förutom mavlyanovit och alabandin ytterligare elentmineraler, däribland det vanadinhaltiga titan-karbid- khamrabaevit, ett nytt Mn-silicokarbid samt en Mn-silicofosfid. Det med vulkaniskt glas rikligt beklädda genomslagsröret (diatrem) för förutom diamant, moissanit, suessit, gedigen krom och kromit, även rundade sidostensbreccior med diverse manganmineraler (bixbyit, braunit, hausmannit, hollandit), samt fluorid, tilasit och svabit. Mavlyanovit bildar spröda, genomlysbara 1-2 mm stora sexkantiga prismer med mussligt brott. På polerad yta (påljus) verkar dessa grå-beige med kanelbrun färgton. Med namnet hedras den uzbekiske geofysikern och geologen Gani Arifkhanovich Mavlyanov (1910-1988), grundare av det seismologiska institutet i Tashkent, vilket arbetar med att tidigt upptäcka jordbävningar.

Stetindit, VII/A.9-25 silikat
Ce⁴⁺[SiO₄] tetragonal

Stetindit är färglös till blekgul, har diamantglans, hårdhet 4½-5, densitet 5,03 g/cm³ samt vit streckfärg. Detta nya Cer-silikat är den extremt sällsynta Ce(IV)-analogen till zirkon och hafnon. Stetindit är tills nu det andra mineral, som innehåller Cer uteslutande i “oxiderad”, fyrvärdig form, varvid även den annars vid mineral med (trevärdiga) lantanider(Ce³⁺…) vanliga ”utvidgningen ” –(Ce)” av mineralnamnet bortfaller. Stetindit kan innehålla tydliga mängder yttrium för Cer(IV), (Ce_~0,85Y_~0,15), som delvis kompenseras genom att ersätta syre med hydroxylgrupper: (Ce⁴⁺,Y³⁺)[Si(O,OH)₄]. Stetindit härstammar från pegmatitbrottet Stetind vid Tysfjorden, 135 km norr om Bodö, vilket nedlades för 40 år sedan. Centralpartiet visar en 10 m lång zon med i plan liggande, 10-40 cm tjocka linser bestående av medelkornig, vit yttriumhaltig fluorid (variant yttrofluorit), runtom omgiven av en rand med brunaktigt svart allanit-Ce och fluortalenit-(Y). Lokalt innehåller den massiva yttrofluoriten talrika körtlar upp till centimeterstorlek. Här hittades stetindit som kortprismatiska till nålformiga kristaller upp till max 1,5 mm. Följeslagare är, förutom kvarts och hematit, bl.a. hundholmenit-(Y), törnebohmit-(Ce), rosaviolett vyuntspakhit-(Y), calcioankylit-Nd), kozoit-(Nd), Nd-rik bastnäsit-(Ce), keiviit-(Y), keiviit-(Yb) och ett nytt Ca-Y-Al –fluorosilikat. Stetindit är genomlysbar, spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig till och med i koncentrerad saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.

Steverustit, VI/B.10-45 sulfat
Pb₅²⁺Cu¹⁺[(OH)₅|S⁶⁺O₃S^2-)₃] · 2 H₂O monoklin

Steverustit är färglös till vit, har glasglans, densitet 5,15 g/cm³ samt vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga bly-koppar-tiosulfat är ganska oansenligt, förekommer möjligen inte alltför sällsynt i en hel del sekundära bly-kopparmineralisationer. Typlokalitet är den gamla varpen från Frongochgruvan nära Ceredigion, Wales. Här öppnades under 1900-talet en cirka 5 km lång malmgång i paleozoisk lerskiffer. Gången är en del i det stora wallisiska blyreviret med talrika blygruvor, de flesta nedlagda för över 100 år sedan. En del av dessa gäller nu som fyndplatser för steverustit. Dit hör i Ceredigionområdet Willow Bank Mine, Penny Bank Mine och Hendre Felen Mine, samt gruvan Bwlch Glas nära Talybont, och Nant-y-Car nära Powys. Ytterligare fyndplatser i det världsberömda blyreviret Leadhills i Skottland är Susanna Mine, Lady Anne Shaft och Horners Vein. Steverustit bildar små kvartskörtlar, utsträckta nålar och fibrer upp till max 1 millimeters längd, dels även virrstråliga-dentritiska till solfjäderformiga kristallgrupper. Typiska följeslagare är blå caledonit och krämfärgad, ofta något avrundad susannit. Steverustit är genomlysbar, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus, är dock lättlöslig i syra. Namnet hedrar den brittiske mineralsamlaren Stephen (Steve) Andrew Rust, som upptäckte mineralet.

Lapis, årgång 34. Oktober 2009

Bussyit-(Ce) VIII/G.3-05 silikat
(Ce,Ca,Nd,Y,La)₃(Na,Ca)_3,5-7(Mn,Na)[(F,OH)₄Be₅Si₉O₃₀] · O-21⁄2 H₂O monoklin

Bussyit-(Ce) är blekt rosa till orange, har glasglans, densitet 3,00-3,11 g/cm³, hårdhet 4 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta cer-mangan-beryllosilikat med skiktstruktur är nära släkt med semenovit. Bussyit-(Ce) visar starkt växlande halter av natrium och kristallvatten. Typfyndplatsen är Mt Saint-Hillaire, Quebec i Kanada. Bussyit-(Ce) härstammar ur en 15 x 30 cm pegmatitkörtel med serandit, och bildar platt-stängliga kristaller av upp till 1 centimeters längd. Typiska följeslagare är bl.a. tunntavlig katapleiit, ankylit-(Ce), kupletskit, nenadkevichit, albit och mikrolin. Bussyit-(Ce) är spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den franske apotekaren Antoine Alexandre Brutus Bussy (1794-1882), som under sina forskningar kring rent magnesium isolerade elementet beryllium i augusti 1828, samtidigt med den tyske kemiprofessorn Friedrich Wöhler.

Joelbruggerit IV/K.16-05 bly-zink-antimonat
Pb₃Zn₃[(A_sO₄)₂|(Sb⁵⁺,Te⁶⁺)(O,OH)₆] trigonal

Joelbruggerit är blåviolett till violettgrå, har diamantglans, densitet 6,73 g/cm³, hårdhet ~3 och vit streckfärg. Detta tellurathaltiga bly-zinkantimonat med arsenatgrupper är den nya Sb-analogen till arsenat-telluratet dugganit, med vilket den kan blandas (Sb-haltig dugganit har blekblå färg). Denna extremt sällsynta joelbruggerit härstammar från den för sina veszelyit- och phillipsburgit-fynd berömda Black-Pine Mine nära Philipsburg i Montana. Körtelrika mjölkkvartsgångar med primärt silverhaltig tetraedrit innehåller kopparglans, azurit, malakit, duftit, beudantit-corkit, pseudomalakit, dugganit (blekvioletta kristaller), kuksit (färglösa, blekgröna eller blåvioletta kristaller) och mimetesitnålar (blekgula, flera millimeter långa). På mimetesiten sitter joelbruggerit som mycket små, sexkantiga kristaller (0,05 mm Ø). Joelbruggerit är genomlysbar, spröd, är svag pleokroistisk med färgskalan från grått till violett, och visar ingen fluorescens. Med namnet hedras den i Australien verksamme schweiziske mineralogen Joël Brugger (*1967), som dels specialiserat sig på strukturernaoch geokemin hos sekundära mangan-uran- och Te-Sb-förbindelser, dels beskrivit många nya mineral.

Kamarizait VII/D.11-55 arsenat
Fe₃³⁺[(OH)₃|(AsO₄)₂] · 3 H₂O ortorombisk

Kamarizait är beigegul till grönaktigt gul, även brun, har matt glans, densitet 3,16 g/cm³, hårdhet 3 och ljusgul streckfärg. Detta hittills mycket sällsynta vattenhaltiga järnarsenat är As-analog till tinticit. Provet hittades på varpen tillhörande Kamriza-Mine, Lavrion-området i Grekland. Kamarizait bildar finkorniga, icke genomlysbara, massiva massor upp till 3 cm stora och ligger i en brun matrix bestående av jarosit, skorodit och goethit (limonit). Kamarizait visar ingen fluorescens i UV-ljus och upplöses lätt i saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.

Omongwait VI/C.21-35 sulfat
(Na,K)₂Ca₅[SO₄]₆ · 3 H₂O monoklin/pseudohexagonal

Omongwait är färglös till mjölkvit, har glasglans, densitet 2,72 g/cm³ och vit streckfärg. Ett nytt, vattenhaltigt alkali-kalciumsulfat som är strukturellt släkt med bassanit. Omongwait bildas recent (i nutid) i Omongwa-saltsjön nära Aminuis, Kalahari i Namibia. Omongwait förekommer som mikroskopiskt små prismer upp till <0,02 x 0,2 mm med sexkantigt tvärsnitt och kilformiga ändar, inväxta i gipskristaller. (observans enbart i tunnslip). Omongwait visar ingen fluorescens i UV-ljus och upplöses lätt i vatten. Omongwait förekommer förmodligen även i andra saltsjöar. Förväxlas lätt med bassanit. Namnet syftar på typlokalen.

Plumbofyllit VIII/H.32-05 silikat
Pb₂[Si₄O₁₀] · H₂O ortorombisk

Plumbofyllit är färglös till blekt grönaktigt blå, har glasglans, densitet 3,96 g/cm³, hårdhet 5 och vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga blysilikat med skiktstruktur är hittills mycket sällsynt. Plumbofyllit kommer från Blue Bell Claims nära Baker, San Bernardino County, Kalifornien. Plumbofyllit bildar, på smala sprickor och cerrusit-krysokoll-ådror i förkislad hornfels, plattliggande, ofta solfjäderformigt grupperade prismer med kilformiga ändar. Typiska följeslagare är plumbotsumit, opal, sepiolit, mimetesit, wulfenit, fluorit och gips. Plumbofyllit är genomlysbart, delvis elastiskt och böjbart, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och är lättlösligt redan i utspädda syror. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen: (plumbum = bly, och mineralets skiktstruktur (grekiska phyllon = blad).

Yegorovit VIII/F.3-48 silikat
Na₄[Si₂O₄(OH)₂]₂ · H₂O monoklin

Yegorovit är färglös, har glasglans, densitet 1,90 g/cm³, hårdhet~2, streckfärg vit. Detta nya, extremt sällsynta vattenhaltiga natriumsilikat med kedjestruktur utgörs, liknande som hos lorenzenit, av enkelkedjor av typ [Si₂O₆]. Typlokalitet är den 2002 upptäckta alkalipegmatiten Palitra vid berget Kedykverpakhk i Lovozero-Massivet, Kolahalvön. Yegorovit sitter i form av skrovliga, plattprismatiska till lamellformiga kristaller <1 mm långa, eller som radialbladiga grupper <2 mmØ på mikrolin, mest tillsammans med revdit och megacyclit. Ytterligare följeslagare är natrosilit och villiaumit. Yegorvit uppträder ofta som parallellsammanväxta tvillingar. Yegorovit är halvt genomlysbar och spröd med nåligt brott. Namnet syftar på den ryske kristallkemisten Yuri Klavdievich Yegorov-Tismenko (1938-2007).

Zigrasit VII/C.9-100 fosfat
MgZr[PO₄]₂ · H₂O triklin

Zigrasit är gulaktigt vit till beigegul, har glasglans, densitet 2,76 g/cm³, hårdhet 3 och vit streckfärg. Detta nya, vattenhaltiga magnesium-zirkoniumfosfat är den triklina Mg-analogen till mahlmoodit (nytt systemnummer VII/C.9-110). Den hittills extremt sällsynta zigrasiten kommer ur en 1972 i Dunton Quarry nära Newry, Maine (USA) upptäckt jättekörtel med färgturmalin. Följeslagare är elbait, mikrolin, kvarts, albit, beryll, amblygonit-montebrasit, childrenit-eosphorit och apatit. Zigrasit sitter, intimt sammanväxt med ytterligare två nära besläktade nya Zr-fosfater, som mycket små, millimeterstora, klumpaktiga korn på turmalin. Zigrasit är genomlysbar och spröd. Namnet syftar på mineralets upptäckare, den amerikanske samlaren James Zigras (*1981) från Paramus i New Jersey.

Lapis, årgång 34. November 2009

Braithwaiteit, VII/D.25-28, arsenat
NaCu₅Ti⁴⁺Sb⁵⁺[O|AsO₃(OH)|(AsO₄)₃]₂ · 8 H₂O triklin

Braithwaiteit är himmelsblå, har glasglans, hårdhet 2~, densitet 3.75 g/cm² och blåaktigt vit streckfärg. Detta nya, natrium-koppar-titan-antimonarsenat med rikligt kristallvatten besitter kedjestruktur och har en synnerligen exotisk kemisk sammansättning. Braithwaiteit härstammar ur Veta Negra Mine, som ligger nära Laurani, Sica Sica i Bolivia. (Samma gruva är typlokalitet för lammerit, som upptäcktes här 1981). På ett förkislat dacitprov, tillhörande Franz Lammerts mineralsamling, hittades i små kvartskörtlar två långtavliga braithwaititkristaller upp till 1,2 millimeter stora. Följeslagare är små, mörkgröna lammeritkulor, lavendulan-lemanskiit, pyrit, covellin och kaolinit. Braithwaiteit är genomlysbar, spröd och visar i polariserat ljus svag pleokroism i färgerna från blekblått till grönaktigt blått. Med namnet hedras den engelske kemikern och mineralogen dr Richard Braithwaite (*1930) från Manchester, en känd specialist på sekundära Cu-Pb-mineral och deras infraröd-spektra.

Fluorcanasit, VIII/F.35-05, silikat
K₃Na₃(Ca,Mn³⁺)₅[F₄|Si₁₂O₃₀] · H₂O monoklin

Fluorcanasit är violett, har glasglans, hårdhet 5, densitet 2.68 g/cm² och vit streckfärg. Detta nya, hittills mycket sällsynta kalkalkali-fluorosilikat är F-analogen till canasit. Dess färg beror förmodligen på ett tydligt innehåll av trevärt mangan. Typlokalen är berget Kukiswumchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. I körtlar i en ultra-alkalisk pegmatit bildar fluorcanasit genomlysbara, långsträckta prismer av upp till 2 millimeters längd. Följeslagare är mikrolin, nefelin, aegirin, shcherbakovit, lamprofyllit, pektolit, mosandrit, villiaumit, rasvumit och molybdenit. Fluorcanasit är i polariserat ljus starkt pleokroistisk, visar färgerna från violett till honungsgult, men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Löses långsamt i saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med canasit.

Amfibolgruppen får följande två nya företrädare:

Fluoro-natrium-ferropedrizit, VIII/F.8-87
NaLi₃MgFe³⁺Al₂[(F,OH)|Si₄O₁₁]_2,monoklin

Floro-natrium-ferropedrizit är blekt blåaktigt grå, har glasglans, densitet 3,11 g/cm², hårdhet 6 och gråvit streckfärg. Typlokalitet för denna fluor- och litiumrika amfibol är floden Sutlug, republiken Tuva, Ryssland. Vid kontakten mellan Li-pegmatit och diabas bildar fluoro-natrium-ferropedrizit i en kalcit-plagioklasmatrix tunna, spröda, svagt pleokroistiska nålar, upp till 3 millimeter långa. (pleokroismen visar färgerna från färglöst till blekt gråviolett). Namnet (på engelska fluoro-sodic-ferropedrizite) syftar på den kristallkemiska släktskapen med pedrizit.

Fluoro-kaliumhastingsit, VIII/F.10-144
KCa₂(Fe³⁺,Mg)₄Fe³⁺[(F,OH)|AlSi₃O₁₁]₂ monoklin

Fluoro-kaliumhastingsit är grönaktigt svart, har hårdhet 6, densitet 3.29 g/cm², glasglans och grönaktigt grå streckfärg. Typlokalitet för denna fluor- och järnrika kalciumamfibol är varpen tillhörande Greenwood Iron Mine som ligger nära Tuxedo, Orange County, New York. I en med malm genomträngd amfibolit bildar fluoro-kalium-ferropedrizit centimeterstora, grova kristaller, bl.a. sammanväxta med kornig magnetit, diopsid, enstatit, magnetkis och kopparkis. Dessa visar en pleokroism i färgerna från blåaktigt grönt till ljusblått. Namnet (på engelska fluoro potassichastingsite) syftar på den kristallkemiska släktskapen med hastingsit.

Ivanyukit-Cu, VIII/B.13-20
(Cu²⁺,K)Ti₄[(OH,O)₄|(SiO₄)₃] ·7 H₂O kubisk

Ljusgrön, glasglans även matt, hårdhet ~4, densitet 2.46 g/cm², streckfärg vit.

Dessa tre nya ösilikater har strukturen av pharmakosiderittypen, varvid sammanvävda kanaler upptar alkalier (Na⁺/K⁺), koppar (Cu²⁺) och kristallvatten, lika som hos zeoliterna. Härvid är ivanyukit-K och ivanyukit-Cu genom jonutbyte särskilt lätt kemiskt blandbara med varann. Typfyndplatsen för dessa sällsynta (Na) till extremt sällsynta (K/Cu) ivanyukiter är det jättelika apatit-nefelindagbrottet vid berget Koashva i Chibinymassivet på Kolahalvön. I ortoklashaltiga ultrabasiter (urtiter) i sidobergarten visar en mikrolin-aegirin-sodalitåder flera pegmatitiska utvidgningar upp till 2,5 meters tjocklek, med körtelrika kärnzoner av upp till en meters tjocklek. Här sitter ivanyukit som skarpkantade tärningar (0,2-2 mm) företrädesvis på mikrolin, en även på nålig vinogradovit (<3mm), romboedriskt sazykinait-(Y) (2 mm) samt i och på natrolitstänglar (3-15cm). Ytterligare följeslagare är orange labuntsovitprismer (<0,5 mm), aegirinnålar (<3 mm), pektolitprismer (<4 mm), kortprismatiskt sitinakit (<1,5 mm), kulformad lucasit-(Ce) och centimeterstora malmkorn av zinkblände, blyglans, djerfisherit, kopparkis, chalkosin och pyrit. Såsom yngre bildning syns svarta kulor med organisk substans (asfaltit-liknande). Ivanyukit-Na kan lägga sig som en mantel kring sitinakit, medan ivanyukit-K och ivanyukit-Cu bildades vid hydratiseringen av ivanyukit-Na (kopparn härstammar från vittrad kopparkis och djerfisherit).

Alla tre ivanyukiter är spröda, genomlysbara, icke pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnen, kristallkemiskt utvidgade, hedrar dr Gregory Yurevich Ivanyuk (1966*), mineralog och petrolog vid Kola Science Centre, specialist på alkalibergarter och deras pegmatiter.

Ivanyukit-K, VIII/B.13-40
(K,Cu²⁺)_1,5Ti₄[(OH,O)₄|(SiO₄)₃] · 9 H₂O kubisk

Blekt blå, glasglans, hårdhet ~4, densitet 2.69 g/cm², streckfärg vit.

Dessa tre nya ösilikater har strukturen av pharmakosiderittypen, varvid sammanvävda kanaler upptar alkalier (Na⁺/K⁺), koppar (Cu²⁺) och kristallvatten, lika som hos zeoliterna. Härvid är ivanyukit-K och ivanyukit-Cu genom jonutbyte särskilt lätt kemiskt blandbara med varann. Typfyndplatsen för dessa sällsynta (Na) till extremt sällsynta (K/Cu) ivanyukiter är det jättelika apatit-nefelindagbrottet vid berget Koashva i Chibinymassivet på Kolahalvön. I ortoklashaltiga ultrabasiter (urtiter) i sidobergarten visar en mikrolin-aegirin-sodalitåder flera pegmatitiska utvidgningar upp till 2,5 meters tjocklek, med körtelrika kärnzoner av upp till en meters tjocklek. Här sitter ivanyukit som skarpkantade tärningar (0,2-2 mm) företrädesvis på mikrolin, en även på nålig vinogradovit (<3mm), romboedriskt sazykinait-(Y) (2 mm) samt i och på natrolitstänglar (3-15cm). Ytterligare följeslagare är orange labuntsovitprismer (<0,5 mm), aegirinnålar (<3 mm), pektolitprismer (<4 mm), kortprismatiskt sitinakit (<1,5 mm), kulformad lucasit-(Ce) och centimeterstora malmkorn av zinkblände, blyglans, djerfisherit, kopparkis, chalkosin och pyrit. Såsom yngre bildning syns svarta kulor med organisk substans (asfaltit-liknande). Ivanyukit-Na kan lägga sig som en mantel kring sitinakit, medan ivanyukit-K och ivanyukit-Cu bildades vid hydratiseringen av ivanyukit-Na (kopparn härstammar från vittrad kopparkis och djerfisherit).

Alla tre ivanyukiter är spröda, genomlysbara, icke pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnen, kristallkemiskt utvidgade, hedrar dr Gregory Yurevich Ivanyuk (1966*), mineralog och petrolog vid Kola Science Centre, specialist på alkalibergarter och deras pegmatiter.

Ivanyukit-Na, VIII/B.13-30
(Na,K)_2-3Ti₄[(O,OH)₄|SiO₄)₃] · 6-7 H₂O kubisk/trigonal

Blekt rosa, färglös till blekt brun, glasglans, hårdhet ~4, densitet 2.39-2,38 g/cm², streckfärg vit.

Dessa tre nya ösilikater har strukturen av pharmakosiderittypen, varvid sammanvävda kanaler upptar alkalier (Na⁺/K⁺), koppar (Cu²⁺) och kristallvatten, lika som hos zeoliterna. Härvid är ivanyukit-K och ivanyukit-Cu genom jonutbyte särskilt lätt kemiskt blandbara med varann. Typfyndplatsen för dessa sällsynta (Na) till extremt sällsynta (K/Cu) ivanyukiter är det jättelika apatit-nefelindagbrottet vid berget Koashva i Chibinymassivet på Kolahalvön. I ortoklashaltiga ultrabasiter (urtiter) i sidobergarten visar en mikrolin-aegirin-sodalitåder flera pegmatitiska utvidgningar upp till 2,5 meters tjocklek, med körtelrika kärnzoner av upp till en meters tjocklek. Här sitter ivanyukit som skarpkantade tärningar (0,2-2 mm) företrädesvis på mikrolin, en även på nålig vinogradovit (<3mm), romboedriskt sazykinait-(Y) (2 mm) samt i och på natrolitstänglar (3-15cm). Ytterligare följeslagare är orange labuntsovitprismer (<0,5 mm), aegirinnålar (<3 mm), pektolitprismer (<4 mm), kortprismatiskt sitinakit (<1,5 mm), kulformad lucasit-(Ce) och centimeterstora malmkorn av zinkblände, blyglans, djerfisherit, kopparkis, chalkosin och pyrit. Såsom yngre bildning syns svarta kulor med organisk substans (asfaltit-liknande). Ivanyukit-Na kan lägga sig som en mantel kring sitinakit, medan ivanyukit-K och ivanyukit-Cu bildades vid hydratiseringen av ivanyukit-Na (kopparn härstammar från vittrad kopparkis och djerfisherit).

Alla tre ivanyukiter är spröda, genomlysbara, icke pleokroistiska och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnen, kristallkemiskt utvidgade, hedrar dr Gregory Yurevich Ivanyuk (1966*), mineralog och petrolog vid Kola Science Centre, specialist på alkalibergarter och deras pegmatiter.

Kumtyubeit, VIII/B.4-68 silikat
Ca₅[(F,OH)|SiO₄]₂ monoklin

Kumtyubeit är färglös till ljust rosa, har densitet 2.86 g/cm², glasglans, streckfärg vit, hårdhet 5-6. Detta nya kalcium-fluoro-ösilikat är den sällsynta F-analogen till reinhardbraunsit. Kumtyubeit härstammar ur karbonat-xenoliten från berget Lakargi i den jurrasiska Chegem-Calderan, Kabardino-Balkaria, Nordkaukasus. I förskarnade marmorblock visar sig kumtyubeit bergartsbildande som finkorniga, ovala massor upp till 1 cm i ren, rödaktigt grå spurrit-kalcitmatrix, tätt sammanväxta med ellestadit, rosafärgad rondorfit, gul rondorfit, srebrodolskit, wadalit, larnit och bultfonteinit, samt magnesioferrit och lakargiit. Namnet syftar på bergsplatån Kam-Tyube, på vilket originalfyndplatsen är belägen.