• Lapis nr 1, 2000
• Lapis nr 3, 2000
• Lapis nr 4, 2000
• Lapis nr 5, 2000
• Lapis nr 6, 2000
• Lapis nr 7, 2000
• Lapis nr 8, 2000
• Lapis nr 9, 2000
• Lapis nr 11, 2000
• Lapis nr 12, 2000

Informationen är översatt från Mineralien Magazin Lapis och publiceras i Tunabygdens Geologiska Föreningens medlemsblad Stenbiten.

Coparsit, VII/B.7-05, arsenat
Cu₄[O₂|Cl|(AsV)O₄], ortorombisk

Coparsit har mörk grå till svart färg, metallglans och brun streckfärg. Detta nya, vanadiumhaltiga koppar-chloro-arsenat är ett fumarolmineral från Tolbachikvulkanen i Kamchatka, Ryssland. Denna ytterst sällsynta coparsit bildar små korn, inneslutna i smaragdgrön euchlorin. Kristaller är extremt sällsynt och blir inte större än 0,4 x 0,2 x 0,1 mm. Coparsit åtföljes av tolbachit, kamchatkit, ponomarevit, blandkristaller ur klyuchevskiträckan alumoklyuchevskit, hematit, tenorit och vanadiumrik lammerit. Coparsit är opak, mycket spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Coparsit är stabil i luften och praktiskt taget olöslig i vatten och alkohol (detta gäller dock inte euchlorin!). Namnet syftar till copper och arsen.Vergasovait, VI/G.2-25, molybdat
Cu₃[O|SO₄|(MoS)O₄], ortorombiskVergasovait är olivgrön, har glasglans och ljusgul streckfärg, samt hårdhet 4-5.
Detta nya, extrem sällsynta sulfathaltiga koppar-oximolybdat är vattenfritt och kemiskt liknar den szenicit. Fyndplatsen är Tolbachitvulkanen, närmast då den sprickformiga furmarolbildningen "Trechina". Vergasovait avsattes cirka 20 cm djupt i sulfatzonen vid en temperatur mellan 150-170 ºC. Vergasovait sitter som krustor på chalkocyanit och dolerophanit, yngre är tenorit. Vidare följes vergasovait av euchlorin, fedotovit, kopparhaltig anglesit och gediget guld. Vergasovait bildar ytrika, kortprismatiska, ofta platt förvridna kristaller upp till högst 0,3 mm längd. Kristallerna är transparenta och spröda. I polariserat ljus ser man tydligt en pleochroism från olivgrön till gulaktig och brunaktig grön. Färgen vid påljusmikroskopiering är grå med färglösa till ljusgröna innerreflexer. Vergasovait visar ingen fluorescens i UV-ljus, är stabil i luften och olöslig i vatten. Namnet hedrar Lidiya Pavlovna Vergasova som arbetade länge med mineralogin omkring Tolbachikvulkanområdet.

Informationen är översatt från Mineralien Magazin Lapis och publiceras i Tunabygdens Geologiska Föreningens medlemsblad Stenbiten.

Bariosincosit, VII/E.3-30. Fosfat
(BaSr)[V⁴⁺O|PO₄]₂ • 4H₂O, tetragonal

Bariosincosit har blek, blåaktigt grön färg, glasglans och hårdhet 3. Streckfärgen är grönaktigt vit. Bariosincosit är ett nytt, extremt sällsynt barium-vanadium-oxifosfat, som är bariumanalog till sincosit. Bariosincosit har hittats i enstaka mikromounts på varpen vid Spring Creek Mine, en nu nedlagd koppargruva som ligger i närheten av Wilmington, Flinders Ranges i södra Australien. Kopparmalmen bröts i två kvartsgångar, som även innehöll cuprit, gedigen koppar, baryt och en hel del fosfater, däribland vitaktiga fluorapatitkrustor, blekgrön whitlockit och brunaktigt grön mitridatit (båda i kulform), bariosincosit och ytterst små, svarta kristaller av det nya vanadiumfosfatet springcreeksit (se beskrivning nedan).

Bariosincosit sitter i kvarts/götitdruser på avmattade cupritkristaller i form av ytterst tunna blad, med en sidolängd upp till 0,25 mm. I polariserat ljus ser man en svag pleochroism från färglös till blekt grön. Namnet visar på den kristallkemiska släktskapen med sincosit.

Bismutopyrochlor, IV/C.17-85. Oxid.
(BiUCaPb)(NbTa)₂O₆(OH) • 4-4H₂O, kubisk

Bismutopyrochlor har grönaktigt brun till svart färg, harts- till beckglans, hårdhet 5 och brungul streckfärg.

Denna sällsynta wismut-nioboxid, en ny företrädare i pyrochlorgruppen, är bi-analog till uranopyrochlor, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Bismutopyrochlor kommer från pegmatitgången Mika i pegmatitfältet Kukurt i den östliga delen av Pamirbergen, Tadzjikistan. Den 900 meter långa och 2-2 meter mäktiga, linsformiga pegmatiten har en zonar uppbyggnad. Utifrån mot mitten följer zoner av aplitgranit, skriftgranit, albit-kvarts-lepidolit och en kvartskärna. I hela pegmatiten finns drusrum fyllda med fritt utvecklade fältspater, fluorit, svart turmalin, rubellit, hambergit, kassiterit och bismutocolumbit. I glimmerzonens lepidolitdrusrum bildas centimeterstora pyrochlorkristaller, som följs av mikrolin, turmalin, topas, cesiumhaltig beryll, apatit, baryt, kalcit, kaolinit och hisingerit. Denna pyrochlor är kemiskt zonarbyggd. Bi-rika, som mest mellan 0,2-0,5 mm breda partier, bismutopyrochlor, växlar med u-rika partier, uranpyrochlor. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med pyrochlor.

Kalium-ferri-sadanagait, VIII/F.10-220. Amfibol.
(KNa)Ca₂(Fe²⁺Mg)₃(Fe³⁺Al)₂[(OHF)|(AlSi)₂Si₂O₁₁]₂, monoklin.

Kalium-ferri-sadanagait har svart färg, glasglans, hårdhet 5-6, samt grönaktigt grå streckfärg. Denna nya, sällsynta alkalihornblände tillhör undergruppen Ca₂-amfiboler och är K/Fe³⁺ -analog till sadanagait. Typlokal är berget Ilmen i södra Ural i Ryssland. Kalium-ferri-sadanagait förekommer som bergartsbildande mineral i en hornbländesyenit. I sällskap med alkalifältspat, plagioklas, granat, titanit och apatit bildar kalium-ferri-sadangait kortprismatiska, med inneslutningar genomvävda kristaller, som mest 3-4 mm långa, dock upp till 20 mm. Kalium-ferri-sadanagait är spröd, bara i tunna splitter genomskinlig och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleochroism från blåaktigt grön till brunaktigt gul. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med sadanagait.

Khomyakovit, VIII/E..23-30 [K] Silikat
Na₁₂Sr₃Ca₆(Mn²⁺Fe²⁺)₃Zr₃(WNb)[(OHCl)|Si_0,5(OOH)₂|Si₃O₉|Si₉O₂₇]_2,

Manganokhomyakovit, VIII/E.23-35 [MK] Silikat
Na₁₂Sr₃Ca₆(Mn²⁺Fe²⁺)₃Zr₃(WNb)[(OHCl)|Si_0,5(OOH)₂|Si₃O₉|Si₉O₂₇]₂ trigonal

Manganokhomyakovit har orange till orangeröd färg, glasglans, hårdhet 5-6 och streckfärg vit. Dessa två nya, extremt sällsynta, komplexa kalkalkali/zirkon ringsilikater är strontium/wolfram analogen till eudialyt från vilket de makroskopiskt inte går att skilja. Typlokalitet är Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Québec, Kanada. Hittills finns khomyakovit enbart i två kristaller, även manganokhomyakovit är ytterst sällsynt. Båda hittades i 5-15 cm stora drusrum i nefelinsyeniten som skarpkantade, modoficierade pseudooktaedrar upp till 0,5 mm Ø i det ena fallet, och 8 mm Ø i det andra. Typiska följeslagare är annit, pyrit, titanit, natrolit och analcim, dock även cerrusit, blyglans, zinkblände, molybdenit, magnetkis, zirkon, aegirin, kupletskit, wöhlerit och sodalit. (vid mk). Khomyakovit och manganokhomyakovit är båda spröda, genomsiktliga till genomskinliga och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I poliserat ljus ser man en tydlig pleochroism från blekgul till gulorange [K], och gul till orangegul [MK]. Namnet hedrar dr A.P. Khomyakov från Mineralogiska institutet i Moskva.

Kuzmentoit, VIII/E.7-10. Silikat
K₄(MnFe)TiNb)₈[(OH)₂|Si₄O₁₂]₄ • 10 H₂O, monoklin.

Kuzmenkoit har brunaktigt gul färg, glasglans, hårdhet 5 samt vit streckfärg.

Detta ytterst sällsynta alkali/titan-fyraringsilikat är en ny företrädare i den omarbetade labuntsoviträckan (se under nya data!) och är nära släkt med korobitsynit och lemmleinit. Typlokal är berget Flora i Lovozeromassivet, Kola- halvön, Ryssland. Här hittades kuzmenkoit i en ultraalkalisk bergart tillsammans med labuntsovit, natrolit, kalciohilairit och karbonat-fluorapatit, samt aegirin, eudialyt, lorenzenit och fältspat. Kuzmenkoit bildar ytrika, blockiga kristaller upp till 1,5 mm längd. Kuzmenkoit är spröd, transparent, och i polariserat ljus svagt pleochroistisk från färglös till gul. Kuzmenkoit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineralogen Mariya Vasilevna Kuzmenko.

Lemmleinit, VIII/E.7-70. Silikat
Na₄K₈(TiNb)₈[(OH)₂|Si₄O₁₂]₄ • 9-10 H₂O, monoklin/ortorombisk

Lemmleinit har färglös till beigevit färg, glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg.

Detta ytterst sällsynta alkali-titansilikat tillhör labuntsovitgruppen och är nära släkt med kuzmenkoit. Lemmleinit hittades i en alkalipegmatit vid berget Koashva i Chibiny-Massivet, Kolahalvön, Ryssland. Lemmleinit följs av aegirin, natrolit, pektolit, lomonosovit, sitinakit och belovit-(Ce), samt sazykianit-(Y), rhabdophan-(Ce), deloneit-(Ce), fluorcaphit och crawfordit. Lemmleinit bildar dipyramidala tvillingskristaller som är genomskinliga till genomsiktliga, spröda med mussligt brott, och kan uppnå 1 mm storlek. Lemmleinit visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i saltsyra och svavelsyra. Namnet hedrar en känd rysk mineralog Georgy G. Lemmlein.

Oneillit, VIII/E.23-20. Silikat
Na₁₅(CaCeLa)₃Mn₃²⁺Zr₃Nb[(OHCl)|Si_0,5(OOHH₂O)₂|Si₃O₉|Si₉O₂₇]₂, trigonal

Oneallit har gulaktigt brun till orangebrun färg, glasglans, hårdhet 5-6 och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta kalkalkali-zirkonringsilikat är en kalciumfattig analog till eudialyt, från vilken den makroskopiskt inte kan särskiljas. Typlokalitet är Poudrette Quarry vid Mont Saint-Hilaire, Québec, Kanada. Oneallit hittades i en finkornig albitåder i nefelisyeniten som rundade korn upp till 2 mm. Följeslagare är något pyrit och aegirin. Oneallit är spröd, genomsiktig till genomskinlig, är icke-pleochroitisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den kanadensiska geologiprofessorn John Johnston O´Neill.

Pushcharovskit, VII/C.6-32. Arsenat
Cu²⁺[AsO₃(OH)] • 1_ H₂O, triklin

Pushcharovskit har vit till ljus blåaktigt grön färg, glas- till pärlglans, streckfärg vit. Detta nya, sällsynta koppararsenat med skiktstruktur är nära släkt med geminit och yvonit. Typlokalitet är den gamla koppargruvan vid Cap Garonne, Dépt. Var i södra Frankrike. Följeslagare är tennantit, covellin och mahnertit. Därtill kommer, likasom vid andra fyndplatsen, guldgruvan Salsigne im Dépt. Aude, koppararsenat, lindackerit, geminit och yvonit. Pushcharovskit bildar dels genomsiktliga, utsträckta, flacknåliga kristaller med kvadratiskt tvärsnitt, dels radiala, fibriga kvastar (<1 mm Ø). Enkelkristallerna bildar upp till 0,5 mm långa, spröda lameller, sammanväxta som tvillingar. Pushcharovskit är inte pleochroitiskt, visar ingen fluorescens i UV-ljus, men är löslig i utspädd saltsyra. Namnet hedrar professor Dimitry Y. Pushcharovsky, specialist beträffande kopparmineral vid Universitet i Moskva.

Scainiit, II/E.26-20. Sulfosalt
Pb₁₄Sb₃₀S₅₄O₅, monoklin

Scainiit har blåaktigt svart färg, metallglans, hårdhet 4. Ett nytt, ytterst sällsynt bly-antimon-oxisulfosalt som är släkt med zinckenit. Scainiit kommer ur Buca della Vena Mine i Pietrasanta, Apuaniska alperna, Toskana, Italien. Här bröts massiv baryt och järnmalm i en dolomitisk kalksten. Malmerna är genomdragna av sent bildade, kalcitfyllda brottssprickor med nåliga, alla makroskopiskt liknande antimon-sulfosalter såsom boulangerit, robinsonit, zinckenit, tintinait och sorbyit, och ett nytt chloro-sulfosalt. Scainiit följs av bl.a. zinkblände, blyglans, zinnober, chalkostibit, bournonit och andorit. Scainiit bildar nålar, upp till 2 millimeters längd och 0,2 mm tjocklek, som liknar antimonit. (förekommer i samma sprickor!). Scainiit är opak och spröd. Namnet hedrar dr. Guiseppe Scaini från Milano, engagerad systematiksamlare och kännare av den regionala mineralogin i Italien.

Springcreekit, VII/B.36-155. Fosfat
Ba(V³⁺Fe³⁺)₂[(OHH₂O)₆|(PO₄)₂], trigonal

Springcreekit har becksvart färg, diamantglans till halvmetallisk glans, hårdhet 4-5, streckfärg brunaktigt svart. Ett nytt, extremt sällsynt barium-vanadiumfosfat som är en ny företrädare i crandalliträckan, samt vanadiumfosfatanalogen till dussertit. Kommer tillsammans med bariosincosit ur fosfatparaganesen från Spring Creek Mine i Wilmington, södra Australien. Springcreekit bildar ytterst små, pseudokubiska romboedrar, som är lätt böjda och bildar tvillingar. Springcreekit är opak, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Informationen är översatt från Mineralien Magazin Lapis och publiceras i Tunabygdens Geologiska Föreningens medlemsblad Stenbiten.

Hydroxylklinohumit, VIII/B.4-42, silikat
Mg₉[(OH,F)₂|(SiO₄)₄], monoklin (2/m)

Hydroxylklinohumit är ljusgul, orangegul eller färglös, har glasglans och hårdhet 6. Streckfärgen är vit. Detta nya magnesium-silikat ur humitgruppen är analogen till klinohumit. Typlokal är berget Zelentsovskaya i Zlatoustregionen, södra Ural, Ryssland. Även i Kuvashskijebergen i södra Ural har hydroxylklinohumit hittats, och antagligen finns ytterligare fyndplatser. Hydroxylklinohumit förekommer i kalksilikatbergarter i randområdet av magnesiumrikt skarn. I sällskap med järnspinell bildas runda/ovala korn (0,1-3 mm) och kornaggregat mellan 1 och 2 centimeter. Dessa korn är genomskinliga, spröda, har mussligt brott och har i polariserat ljus svag pleochroism (från färglös till gul). Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med humit.

Itoigawait, VIII/C.10-12, silikat
SrAl₂[(OH)₂|Si₂O₇] • H₂O, ortorombisk (mmm)

Itoigawait har blå färg, glasglans, hårdhet 5-5 och vit streckfärg. Detta nya, ytterst sällsynta strontiumaluminiumsilikat är strontiumanalogen till lawsonit. Itoigawait hittades vid Oyashirazukusten i Itoigawa-Ohmi distriktet, prefekturen Niigata, centrala Japan. Från rullblock med lilafärgat, titanhaltigt jadeitberg, ur kontaktområdet av en serpentinitbreccia vid Himekawaflodens mynning, kom tre prov med millimetertunna ådror av natrolit och inväxta, mikroskopiskt små itoigawait-tavlor <0,05 mm). Dessa är transparenta, spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typfyndplatsen.

Magnesiofoitit, VIII/E.19-15
Na_<0,5(MgFe²⁺Al)₃Al₆[(OH)₄|(BO₃)₃|Si₆O₁₈], trigonal/pseud.hexagonal, (3m)

Magnesiofoitit har blekt blåaktig till brunaktigt grå, även grågrön färg, glasglans, hårdhet 7 samt vit streckfärg. Denna nya företrädare i turmalingruppen är natriumfattig analog till dravit, dvs magnesiumanalogen till foitit (® VIII/E.19-40; schörl ® VIII/E.19-50, ny !). Typlokalitet är Kyonosawa vid Mitomi-mura, Higashi-Yamanashiområdet, prefekturen Yamanashi/Honshu, omkring 100 km väster om Tokio. Magnesiofoitit kommer från en genom heta källor hydrotermalt överpräglad zon i andesitiska vulkaniter. Deras kvartsporfyr genomskärs av ett fåtal några centimeter breda zoner med vit kaolinit, blekt lilafärgad dumortierit och magnesiofoitit, som i hålrum bildar finfibriga aggregat och nålar upp till 1 centimeters längd. Ytterligare förekommer pyritknölar och ytterst små rutil-kristaller. Magnesiofoitit är spröd, halvgenomskinlig och visar ingen fluorescens. I polariserat ljus ser man en liten pleokroism från gråblå till blek lavendelfärg. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med foitit.

Natrium-ferripedrizit, VIII/F.8-83, amfibol
Na₂(LiNa)₂Mg₂Fe₂^3+[ (OHF)| Si₄O_{11] 2}, monoklin, (2/m)

Natrium-ferripedrizit har mörkgrön färg, glasglans och hårdhet 6. Streckfärgen är gråvit. Denna litium- och järnrika, med klinoholmqvistit fullständigt blandbara, nya alkali-amfibol är en sällsynt beståndsdel (3 vol.%) av episyeniten i Arroyo de la Yedraflodens dalgång, ostliga Petriza-massivet, Sierra de Guadarrama, Spanien. Natrium-ferripedrizit har hittats som kantiga kornaggregat upp till 1 mm längd inväxta i episyenit. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism från gulgrönt till grönaktigt blå. Natrium-ferripedrizit är spröd, genomskinlig i kanterna och utan fluorescens. Namnet syftar på fyndplatsen och den kemiska sammansättningen.

Obertiit, VIII/F.8-89, amfibol
(NaK)Na₂Mg₃(Ti⁴⁺FeMn³)_2[ (OFOH)| Si₄O_{11] 2}, monoklin, (2/m).

Obertiit är blekrosa, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Denna nya, med magnesio-arfvedsonit besläktade alkaliamfibol är (F/OH)-fattig, analogen är ungarettiit (® VIII/F.8-88, ny!). Vid systematiska undersökningar av amfiboler i basaltdruser från Bellerberg, Laacher-sjön, Eifel, Tyskland, har obertiit hittats. Ledsagare är färglösa tridymittavlor, glänsande hematitblad, rutil i form av röda nålar och orange kristallkrustor, aegirin-augit som färglösa till gröna nålar, bruna, glimmeraktiga kinoshitalitaggregat och blockiga fluorapatitkristaller (vaxliknande, köttrosa). Bredvid honungsgula fluororichteritnålar bildar obertiit, betydligt sällsyntare, ytterst små bukettaktiga aggregat, sammansatta av långtavliga kristaller med högsta mått 0,04 mm x 0,2 mm. I polariserat ljus ser man en svag pleokroism från rosa till röd-orange. Obertiit är spröd, genomsiktlig och utan fluorescens. Namnet hedrar mineralogen Roberta Oberti från Pavia, Italien, för hennes värdefulla bidrag till kristallkemin i amfibolgruppen.

Orlandiit, IV/K.1-30, selenit
Pb_3[ Cl_4| SeO_3] · H₂O, triklin,

Orlandiit är färglös till vit, har glas till sidenglans, och streckfärgen är vit. Denna nya, vattenhaltiga bly-kloroselenit med skiktstrukturer är extremt sällsynt. Den kommer ur den selenrika oxidationszonen i den gamla bly-arsengruvan Baccu Locci nära Villaputzu, Cagliari, Sardinien. Typiska ledsagare är kalkomenit, blå pseudo-boléittärningar, grön atacamit, anglesit och kvarts, mera sällan blekrosa (!) klorargyrit och små, citrongula tavlor av ytterligare en ny Pb-Cu-selenit som liknar vanadinit. Orlandiit bildar ytterst små, listformiga kristaller (< 0,1 mm). Dessa kristaller har lamellära tvillingränder, är genomskinliga, spröda och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineral. prof. dr. Paola Orlandi från Pisa, som är specialist på beskrivningar av nya mineral och mineralfyndplatser i Italien.

Sidpietersit, VI/B.8-05, sulfat
Pb_4[ O_2| (OH)_2| S₂O_3] , triklin

Sidpietersit är färglös till beigevit, har glasglans till pärlemorglans, även jordig, hårdhet 1-2, och vit streckfärg. Detta nya, extremt sällsynta bly-oxisulfat är det första naturliga tiosulfatet. Härvid har en syreatom från [SO₄]-gruppen laddningsneutral ersatts med S^2-: [(S⁶⁺O₃)S^2-]. Sidpietersit hittades i en smithsonit-stuff som bärgades 1990/91 i Tsumeb mine, Namibia. Färglösa till blekrosa, delvis av täta, brunaktiga zinkitkrustor övertäckta smithsonitkristaller, 7-8 mm stora, sitter på en finkornig blyglans/zinkbländematrix, med spår av greenockit och kvarts. Den täta kombinationen mellan sulfider och smithsonit ger i Tsumeb en fingervisning om sällsynta eller ovanliga mineralarter, så även i detta fall: Sidpietersit bildar som yngsta mineral genomskinliga, knöligt-vårtiga aggregat (max 3 mm Ø) och icke genomsiktliga, jordiga massor, mera sällan även genomsiktliga , tavliga, långsträckta kristaller (<0,2-0,3 mm). Sidpietersit visar ingen fluorescens i UV-ljus och skummar kort upp i förtunnad saltsyra. Namnet hedrar samlaren och handlaren Sidney (Sid) Pieters från Windhoek för hans bidrag till Namibias mineralogi.

Walfordit, IV/K.14-05, tellurit
(Fe³⁺Te⁶⁺)[Te₃⁴⁺O₈], kubisk, (3m)

Walfordit har orange färg, diamantglans, och streckfärgen är gulorange. Det är en ny, tellurhaltig järntellurit, som är Fe³⁺-analogen till winstanleyit. Walfordit kommer från Wendy-dagbrytningen, guldfyndigheter i El Indio-Tambo, provinsen Coquimbo. Reviret ligger cirka 160 km öster om La Serena, eller 640 km norr om Santiago i chilenska Anderna. Dessa Au-Ag-Cu-lagerplatser är bundna vid kvartsiga hydrotermalbreccior i rhyodazitiska vulkaniter från tertiärtiden. Ledsagare av det extremt sällsynta wolfordit är gediget guld, jarosit, alunit, baryt, pyrit och skorodit, olika Te-mineral såsom rodalquilarit, emmonsit, tellurit, mackayit och poughit, och även fyra ytterligare, nya järn-telluriter. Wolfordit bildar ytterst små, opaka, tärning- till kuboktaedriska kristaller upp till 0,2 mm Ø. Walfordit är spröd, visar ingen fluorescens och ingen pleokroism. Namnet hedrar geologen Phillip Walford från Toronto.

Zálesíit, VII/D.53-30 arsenat
(CaY)Cu₆[(OH)₆|AsO₃(OHO)|(AsO₄)₂] • 3 H₂O, hexagonal, (6/m).

Zálesíit har blekgrön färg, glasglans, även jordigt matt, och vit streckfärg . Detta nya kalcium-koppararsenat tillhör mixitgruppen, är samma som en Ca-rik agardit. Yttrium ersätter dock ofta, under blandkristallbildning med agardit-(Y), en del av kalcium (laddningsutjämningen Ca²⁺/Y³⁺ sker över (OH)^-/O^2- substitution inom AsO₄ gruppen). Bra att veta för samlaren: Företrädare för gruppen mixit-agardit (äldre beteckning =chlorotil) kan optiskt och röntgenografiskt inte skiljas från varandra! En noggrann inordning lyckas enbart med exakta, kemiska analyser, t ex EDZ/WDX-mikrosond.
Typlokalitet för zálesíit är urangruvan Zálesíi (tidigare Valdek), cirka 25 km NV om Jeseník i Rychlebskébergen, Nord-Mähren, Tjeckien. Sidobergarten består av kvartsit med kopparkisförande ådror och U-Co-As-malmer. I drusrika partier bildar zálesíit finfibriga, av ytterst små nålar (<0,1 mm långa) bestående aggregat upp till max. 5 millimeters storlek. Förekommer mera sällsynt som pulvrigt-jordiga krustor. I elektronmikroskop ser man genomskinliga, sexkantiga kristaller. Följeslagare är kopparkis, krysokoll, malakit, konikalcit, klinoklas, erytrin, tirolit och uranglimmer, däribland torbernit, novácekit, zeunerit och uranophan. I polariserat ljus visar zálesíit svag pleokroism, blekt gulgrön till blekgrön, dock ingen fluorescens. Upplöses i förtunnad saltsyra. Namnet syftar på typlokaliteten.
Tillägg: Zálesíit, dvs kalciumrik agardit, tidigare ofta betecknad som agardit-(Ca) har rätt stor utbredning. Fyndplatser är t ex gruvorna Clara, Neubulach, Alt-Herzogsegen, Silberbrünnle och Michael i Weiler/Lahr, samtliga i Tyskland. Vidare förekommer Ca-rik agardit (=zálesíit) i finfibriga aggregat upp till 1 cm ø i Lavrionområdet i Grekland.

Belloit, III/D.1-25 halogenid
Cu(OH)Cl, monoklin (2/m)

Belloid har gulaktigt grön till olivgrön färg, glasglans och gulaktigt grönt streck. Denna nya, sällsynta koppar-oxihalogenid med skiktstruktur liknar kemiskt atacamit och botallackit. Typlokal är en nedlagd gruva 3 km VSV om staden Sierra Gorda, Antofagasta, Chile, där Georg Gebhard upptäckte det nya mineralet. Belloit sitter som ytterst små, genomskinliga till genomsiktliga, blockiga kristaller (<0,1 mm) med mörkgrön paraatacamit, beigevit montmorillonit och färglös nitratin på en matrix bestående av kvarts, fältspat och turmalin. Ytterligare följeslagare är atacamit, gunningit, alunit och natrojarosit. Belloit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I fuktig luft är belloit instabil och omvandlas till sockerkornig paraatacamit. Med vatten hydrolyserar belloit inom minuter till botallackit och atacamit. Namnet hedrar Andrés Bello (1780-1865), grundare av universitetet i Santiago de Chile. Belloit har även hittats tillsammans med tolbachit vid vulkanen Tolbachit, Kamtjatka/Ryssland.

Bleasdaleit, VII/D.54-05 fosfat
(CaFe³⁺)₂Cu₅(Bi³⁺Cu²⁺)[Cl|(OH)₆|(PO₄)₄] • 6 H₂O, monoklin/pseudotetraeder (2/m).

Bleasdaleit har honungsbrun färg, hartsglans, hårdhet 2 och ljusbrunt streck. Ett nytt, extremt sällsynt koppar-vismutfosfat som är Bi/P-analog till richelsdorfit. Bleasdaleit kommer från granitbrottet Lake Boga, 10 km SSV om staden Lake Boga, som ligger i norra Viktoria, Australien. I stenbrottets pegmatitrika takparti, över en annars ljus granit, finns kalifältspat-insprängningar och meterstora druser, fyllda med rökkvarts, ortoklas, albit, muskovit och vackra fluorapatitkristaller. Miarolitiska zoner innehåller sällsynta fosfater, däribland libethenit, pseudomalakit, turkos-chalkosiderit, torbernit och Cu-U-fosfatet ulrichit. I dessa zoner inlagrade kopparkissliror har omvandlats till chalkosin och covellin, härtill finns spår av iodargyrit.
Bleasdaleit bildar i hålrum av vittrad chalkosin krustor av ytterst, ytterst små, genomskinliga tavlor (<0,02 mm) och kulformade aggregat (<0,1 mm). Namnet hedrar reverend John Ignatius Bleasdale (1822-1884), som specialiserade sig på Viktorias mineral.

Arakiit, VII/B.19-05 arsenat
(ZnMn²⁺)(Mn²⁺Mg)₁₂(Fe³⁺Al)₂[OH₂₃|AsO₃|AsO₄)₂] monoklin (m).

Arakiit, ett nytt mineral från Långban!
Arakiit har rödaktigt brun till orangebrun färg, harts- till metallglans, hårdhet 3-4 och blekbrun streckfärg. Ett nytt zink-mangan-järnarsenat som med arsenitgruppen är strukturellt nära släkt med hematolit. Arakiit upptäcktes på en äldre museistuff från Långban i Värmland med namnet dixenit. Arakit bildar glimmerliknande små blad på en finkornig malmmatrix bestående av hematit (järnglans). Dessa små blad är upp till 1-2 mm, spröda, opaka till genomskinliga i kanterna, saknar pleokroism och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Arakiit åtföljs av färglösa kalcitkorn och ytterst små, blågröna korn av magnussonit.
Bra att veta för samlare: optiskt skiljer sig arakiit inte från dixenit eller hematolit, som förekommer i Långban på hematitmalm. För identifiering behövs minst en Routine-Röntgenanalys.
Med namnet hedras mineralog dr. Takuhuru Araki som tillsammans med prof. Paul Moore har bestämt kristallstrukturer av talrika komplexa fosfater och arsenater.

Carmichaelit, IV/D.15-25 hydroxid
(TiCrFe)(OH)_2, monoklin (2/m)

Carmichaelit har kanelbrun till svart färg, hårdhet 5-6 och metallglans. Denna nya krom- och järnhaltiga titanhydroxid äger en skiktstruktur med titanat-oktaederkedjor (besläktade strukturelement finns i rutil, olivin och humit). Typlokalitet är Garnet Ridge på Coloradoplatån i Arizona, USA. Här genomslog fyra ultrabasiska vulkanrörsbreccier jurasiska sandstenar, varvid vulkaniterna, som idag är serpentiniserade, förde upp xenoliter ur jordmanteln till ytan. Dessa innehåller förutom olivin och pyroxen även pyroprik granat. Den högst sällsynta carmichaeliten hittades som ett fåtal mikroskopiskt små, skiviga inneslutningar (<0,02 x 0,03 mm) i tre purpurröda pyropkristaller ur tungmetallkoncentrat. Carmichaelit står mest i kontakt med rutil, dock ibland även med srilankit. Andra följeslagare är ilmenit, företrädare för crichtonitgruppen, spinell och olivin. Carmichaelit bildades vid temperaturer mellan 650-750 ºC och tryck mellan 20-25 kilobar, dvs i djupen mellan 70-80 kilometer. Carmichaelit är spröd, genomskinlig i kanterna och visar svag pleokroism. Namnet hedrar geologiprofessorn Ian S.E. Carmichael från Berkeleyuniversitetet i Kalifornien. Han har speciellt arbetat med järn-titanoxider i vulkaniska bergarter.

Kromseladonit, VIII/H.10-35 silikat
KMgCr[(OH)₂|Si₄O₁₀], monoklin (2)

Kromseladonit har djupgrön färg, hårdhet 1-2, och glas- till sidenglans. Streckfärgen är grönaktigt vit. Kromseladonit är ett sällsynt alkali-kromskiktsilikat, en ny glimmer i seladonit-muskoviträckan, varvid Cr³⁺ ersätts med bara lite vanadium. (1,8 vikt % V₂O₃). Typlokaliteten är uran-vanadiumavlagringarna Srednyaya Padma i södra Karelien. Kromseladonit sitter bergartsbildande på ådror och spalter av en mörkgrå, glimmerrik dolomit-kvarts metasomatiskt. Kromseladonit bildar tunna, för det mesta 1-3 mm stora blad (max. 1 cm Ø), och små, radialbladiga aggregat, som upp till 80-90 vol.% kan bygga upp 5 cm tjocka, kompakta massor. Vidare följs kromseladonit av roscoelit, kromfyllit, kalcit, hematit, uraninit, zincokromit, vanadiumoxider och seladonit. Första gången beskrevs kromseladonit 1984 som kromphengit (egentligen ett samlingsnamn för kromglimmer, inneslutande även kromfyllit!). Kromfyllit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus observerar man en stark pleo-kroism av blek, gulaktigt grön till djupgrön färg. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med seladonit.

Coskrenit-(Ce), IX/A.1-110 lantanid-oxalat
(CeNdLa)₂[(SO₄)₂|C₂O₄] • 8 H₂O. triklin (T)

Coskrenit-(Ce) är färglös till krämfärgad i solljus, blekt rosa i konstljus, samt har glasglans och vit streckfärg. Detta nya, organiska mineral är det första lantanid-oxalatet med sulfatgrupper. Coskrenit- (Ce) bildades som en mycket sällsynt förvittringsprodukt i pyrithaltiga fylliter på golvet och i taket av Alum Cave Bluff, en mäktig, överhängande bergnisch i de regnrika Great Smoky Mountains, Tennessee, USA. Coskrenit-(Ce) bildar ytterst små, fyrsidiga, kilformigt utsträckta tavlor till 1 millimeters längd, inbäddade i "hårsalter" - framförallt lätt vattenlösliga sulfater som apjohnit och epsomit. Därtill kommer slavikit, ammoniojarosit, tschermigit och de två nya, aluminiumhaltiga lantanid-sulfat-oxalaterna levinsonit-(Y) och zughshunstit-(Ce), vilkas officiella beskrivning ännu inte gjorts.
Coskrenit-(Ce) är tavlig, genomsiktlig, spröd, visar ingen pleokroism, har en blekt gråblå färg i UV-ljus samt har god vattenlöslighet. Med namnet hedras T. Dennis Coskren, geokemist, mineralog och upptäckare av detta mineral.

Edgarit, II/D.7-20 sulfid
FeNb₃S₆, hexagonal (622)

Edgarit har mörkgrå till svart färg, hårdhet 3-4, metallglans. Edgarit är den första niobsulfiden. Edgarit hittades vid berget Kaskasnyunchorr i centrum av Chibinymassivet på Kolahalvön i Ryssland och är extremt sällsynt. Moderbergart är en 200 meter stor, i nefelinsyenit liggande främmande bergart (en fenitiserad xenolit). Den enbart malmmikroskopiskt upptäckbara edgariten liknar i slipytan molybdenit, sitter som ytterst små, tunntavliga, till listformiga kristaller (<0,15 mm långa) och som tillplattade kornaggregat (<0,5 mm) vid kontakten mellan titanrika magnetkisens silikater och järnhaltig alabandin. Följeslagare är även titanrik markasit, Mn-Fe-rik wurtzit och ett grafitliknande mineral, rikligt alkalifältspat (70-80 vol.%) med flogopit och korund, spår av fluorit, monazit- (Ce), apatit, rutil och zirkon. Edgarit är opak och i påljusmikroskopering starkt anisotrop (vit till mörkbrun), samt har tydlig pleokroism (blåaktigt grå). Namnet hedrar prof. Alan D. Edgar, specialist på alkalibergarter vid Western University i Ontario, Kanada.

Ferrokinoshitalit, VIII/H.12-35 silikat
Ba(Fe²⁺Mg)₃[(OHF)₂|Al₂Si₂O₁₀], monoklin (2/m)

Ferrokinoshitalit har mörkgrön färg, hårdhet 3, glasglans och grön streckfärg. Detta barium-järn-skiktsilikat är en ny sprödglimmer (polytyp 1 M). Tillkommande halter av K⁺ (för Ba²⁺) utjämnas genom inbyggnad av Fe³⁺/Ti⁴⁺ för Fe²⁺Mg. Ferrokinoshitalit härstammar ur randade sulfidmalmskroppar från Broken Hill Mine intill Aggeneys, Norra Kapprovinsen, Sydafrika. Bildningen skedde metamorft vid 670 ºC och 4,5 kilobars tryck, i en matrix av kvarts, magnetit, spessartin, apatit, sillimanit, Fe-rik gahnit och sulfider. Amfibolrika ränder innehåller grunerit, fayalit och pyroxferroit (alla tre är Mn-rika). Ferrokinoshitalit bildar ytterst små, spröda, kantgenomskinliga till genomskinliga tavlor (<0,2 mm Ø). I polariserat ljus ser man en stark pleokroism från gräsgrön till gråbrun färg. Ferrokinoshitalit visar ingen fluorescens i UV-ljus, är olöslig i svavelsyra, dock inte i saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med kinoshitalit.

Litvinskit, VIII/E.16-25 silikat
Na₂(NaMn²⁺)_<|Zr[Si₆(OOH)₁₈], monoklin (m)

Litvinskit har mörkt körsbärröd till rödaktigt brun färg, hårdhet 5, glasglans och vit streckfärg. Detta sällsynta alkali-zirkonsilikat med ringsilikat (6) av typen [Si₆O₁₈] är en ny företrädare i lovozeriträckan. Litvinskit är natrium-analog till lovozerit. Typlokal är berget Alluaiv i Lovozero-massivet på Kolahalvön, Ryssland. Denna sällsynta litvinskit bildar rundade, delvis genom terskit och gaidonnayit ersatta kornaggregat upp till 7 cm Ø i aegirinzon i en stor ultra-alkalipegmatit. Följeslagare är mikrolin, nefelin, sodalit, eudialyt, lomonosovit, ussingit och manganneptunit. Litvinskit är transparent, har mussligt brott och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar kristallografen Galina Petrovna Litvinskaya från universitetet i Moskva.

Remondit-(La), V/B.7-05 karbonat
Na₃(LaCeCa)₃[CO₃]₅, monoklin/pseudohexagonal (2)

Remondit- (La) har ljust orangegul färg, hårdhet 3, glasglans och vit streckfärg. Detta natrium-lantankarbonat är en ny, ytterst sällsynt företrädare i burbankiträckan. Remondit-(La) fanns i aegirinkärnan i en liten alkalipegmatit vid berget Koashova i Chibinymassivet på Kolahalvön, Ryssland.
Remondit- (La) följs av mikrolin, sodalit, cancrisilit, villiaumit, termonatrit, soda, natrolit, pektolit, lomonosovit, lamprofyllit, katapleit, Nb-rik rinkit, vitusit- (Ce), sazykinait- (Y) och fluorcaphit. Remondit-(La) bildar spröda, genomskinliga, kortprismatiska, sexkantiga kornaggregat upp till 2 x 0,8 mm med mussligt brott, utan fluorescens i UV-ljus, ingen pleokroism. Är dock lättlöslig i förtunnad, kall saltsyra med stark skumbildning och CO₂-utveckling. Namnet visar på släktskapen med remondit- (Ce).

Stoppaniit, VIII/E.12-25 ringsilikat
Na_0,5Be₃(Fe³⁺MgAl)₂[Si₆O₁₈] • H₂O, hexagonal (6/mmm)

Stoppaniit har ljusblå färg, hårdhet 7, glasglans och vit streckfärg. Ett nytt natriumhaltigt beryllium-järn-ringsilikat som är Fe-analog till beryll. Stoppaniit har hittats högst sällsynt i en enda vulkanisk bomb vid Capranica (Viterbo) inom vulkankomplexet Vico, provinsen Latium i Italien. I miaroler i mörkgrå, grovspatig, syenitisk sanidinit bildar stoppaniit ytterst små, genomsiktliga, hexagonal-kortprismatiska kristaller (<0,5 mm). Kristallerna är kemiskt zonarbyggda, där endast kärnan är järnrik (Æ stoppaniit med Fe>Al), randpatiet består av järnrik beryll (med Al>Fe!). Följeslagare är bl a biotit, hematit, danburit, helvin, hellandit, allanit-(Ce) och ett gadolonit-liknande mineral. Stoppaniit är i polariserat ljus svagt pleokroistiskt (från färglöst till svagt ljusblå) och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr. Francesco Saverio Stoppani, engagerad samlare av Latiums vulkanmineral.

Tatyanait, I/A.17-40
(PtPdCu)₂CuSn, ortorombisk (mmm?)

Tatyanait har bronsgrå färg, hårdhet 3-4, metallglans och gråmetallisk streckfärg. Denna nya, intermetalliska, palladiumhaltiga förening av platina, koppar och tenn är Pt-analogen till cabriit – Pd₂CuSn och till taimyrit – (PdPtCu)₃Sn (formeln är ny!), med vilka tatyanait bildar blandkristallräcka. Typlokalitet är platinametallfyndplatsen Oktyabr`sky i Noril`sk i Nordsibirien. Den extremt sällsynta, bara malmmikroskopiskt synliga tatyanaiten bildar, blandad med platinarik taimyrit, den centrala delen upp till 1 millimeter långa malmlinser i massiv sulfidmatrix (kopparkis med kubanitlameller). Vidare följs tatyanait av guldrikt silver, atokit/rustenburgit, paolovit, froodit, sperylit, maslovit och blyglans. Tatyanait är opak, i påljus lilarosa och anisotrop (från ljusbrun till mörkblå). Namnet hedrar mineralogen dr. Tatyana L. Evstigneeva från IGEM-institutet i Moskva.

Wallkilldellit-Fe VII/D.52-05 arsenat
(CaCu)₄(Fe²⁺Fe³⁺)₆[OH)₂|(AsSi)O₄]₄ • 18 H₂O, hexagonal (6/mmm?)

Wallkilldellit-Fe har brungul färg, hårdhet 2-3, glas- till hartsglans och ljusbrun streckfärg. Detta nya kalcium-järnarsenat är Fe²⁺-analogen till wallkilldellit. Originalfyndområdet är de gamla koppargruvorna i Roua i Guillaumes i Dépt. Alpes-Maritimes, södra Frankrike. Denna ytterst sällsynta wallkilldellit-Fe hittades i den östliga delen i den gamla koppargruvan Hubac de Jourdan, bara 2,4 kilometer fågelvägen från Roua. Typiska följeslagare i Roua är domeykit, cubrit, ankerit och kalcit; därtill kommer arseniderna algodonit och koutèkit, samt pecorait, kolfanit och janggunit. Vid kontakten mellan permiska skiffrar och karbonater från trias tillkommer sekundära kopparmineral, bl a adamin, olivenit, parnauit, klinotirolit, mixit, broschantit och posnjakit. I domeykitmalmen bildar wallkilldellit-Fe ytterst små, finbladiga aggregat (~0,1mm Ø), av spröda, tunnbladiga, genomskinande kristaller. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism från ljus brungul till brun färg.
Wallkilldellit-Fe visar ingen fluorescens i UV-ljus, upplöses i saltsyra. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med wallkilldelit.

Florenskyit, I/A.11-05
Fe(TiNi)P, ortorombisk (mmm)

En ny, nickelhaltig järn-titanfosfid, som kommer från meteoriten Kaidun, vilken 1980 föll ned i södra Jemen. Denna 842 gram tunga stenmeteorit bärgades omedelbart efter nedfallet och är på så sätt opåverkad av jordisk oxidation eller vittring. Denna enastående meteoritiska breccia av minst sex olika kondrittyper (bl a kol- och enstatitrika) har visat sig vara en riktig mineralogisk guldgruva. Florenskyit är ett av de mest sällsynta mineralen. Bara ett av tjugo små slipprov som gjordes av meteoriten innehöll florenskyit, i form av fyra små, listformiga kristaller (12x4 µm) i en liten, 0,3 mm mätande, järnrik serpentinlins. Själva slipprovet hade måtten 4x3mm. Följeslagare är talrika magnetkisinlagringar, samtliga inom storleksordningen µ, samt lister av en ännu okänd Fe/Cr-fosfid (<1 x 5 µm).
Florenskyit har gråvit färg och metallglans, är i slipprovet krämvit och opak. Namnet hedrar den ryska geokemikern Cyrill P. Florensky (1915-1982).

Juanitait, VII/D.53-95 arsenat
Bi(CuCaFe²⁺)₁₀[(OH)₁₁|(AsO₄)₄] • 2H₂O, tetragonal (4/mmm)

Juanitait har gulgrön till brunaktigt grön färg, kådglans, ibland även jordigt matt, hårdhet 1 samt blekt, grönaktigt gul streckfärg. Ett nytt, sällsynt vismut-koppararsenat, som kemiskt har nära släktskap med mixit. Juanitait kommer från den kända tennantitparagnesen i Gold Hill Mine i Tooele County, Utah, USA. Redan 1979 hittade några mineralsamlare, bl a Juanita & Bob Curtis, de första proven i en limonitspricka i 10 meters stoll. Juanitait följs av mixit, konikalcit, azurit, krysokoll och kvarts. Först nyligen har man lyckats att ur originalmassan isolera juanitaitkristaller av sådan kvalitet som möjliggjort en strukturbestämning. Nu var det möjligt för IMA att godkänna juanitait som ett nytt mineral. Juanitait bildar ytterst små, fyrsidiga, tunnbladiga kristaller (<0,25 mm), som oftast bildar glimmerliknande aggregat av packar eller rosetter. Bladen är ogenomskinliga, oelastiskt böjbara och har rundade kanter men är utan tvillingbildning. I polariserat ljus ser man en pleokroism från olivbrun till olivgrön. Juanitait visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses upp redan i svagt sura lösningar. Namnet hedrar upptäckerskan Juanita Curtis.

Kozoit-(Nd), V/C.7-61 karbonat
(NdLa)[OH|CO₃], ortorombisk (mmm)

Kozoit-(Nd) har bleklila till pärlvit färg, är jordigt till glasglänsande och har vit streckfärg. Detta nya, neodymhaltiga lantankarbonat är en polymorf till hydroxilbastnäsit-(Nd); strukturella likheter visar den kristallvattenhaltiga ankylit-(Ce). Den sällsynta kozoit-(Nd) kommer från Niikoba, samhället Hizen (-cho), distriktet Higashi-Matsuura (-gun), prefekturen Saga, Japan. Kozoit-(Nd) hittas som sena, hydrotermala bildningar i druser och spalter i en alkali-olovinbasalt. Här bildar kozoit-(Nd) finkristallina överdrag av ytterst små, dipyramidala kristaller (<0,01 mm) på tavliga, 2-3 mm stora kristaller från blandkristallräckan lantanit-(Nd…La). Följeslagare är hyalit, ibland även kimmurait-(Y). Kozoit-(Nd) visar ingen fluorescens i UV-ljus, och upplöses i utspädd saltsyra. Namnet hedrar kemiprofessor Kozo Nagashima (1925-1982) från universitetet i Tsukuba, Japan.

Lulzacit, VII/B.29-65 fosfat
Sr₂Fe²⁺(F²⁺Mg)₂Al₄[OH)₁₀|(PO₄)₄], triklin (l¯)

Lulzacit har mörkt grågrön färg, glasglans, hårdhet 5-6 och vit streckfärg. Detta nya, sällsynta strontium-järn-aluminiumfosfat liknar kristallkemiskt bjarebyitgruppens mineral. Typlokalitet är stenbrottet Saint-Aubin-des-Châteaux i Dépt. Loire-Atlantique, Frankrike. Här sitter lulzacit som genomskinliga kornaggregat upp till centimeterstorlek i ordovicisk kvartsit. Ledsagare är siderit, pyrit, apatit, goyazit, blyglans och zinkblände. I polariserat ljus ser man tydligt pleokroism från blekblå till gulgrön färg. Lulzacit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar mineralog Yves Lulzac, mineralets upptäckare.

Serrabrancait, VII/C.7-05 fosfat
Mn³⁺[PO₄] • H₂O, monoklin (2/m)

Serrabrancait har mörkbrun till grönaktig svart färg, diamantglans, hårdhet 3, och streckfärg olivgrön. Detta nya, vattenhaltiga manganfosfat kommer från Alto Serra Branca-pegmatiten nära Pedra Lavrada, Paraíba, Brasilien. I centrum av den cirka 25 meter tjocka, på tantalit bearbetade mikrolin-amblygonitpegmatiten, finns nära tonvis med ren, ferrorik triphylin och manganrik triplit. Serrabrancait sitter som omvandlingsprodukt i vittringshålrum från manganrik triplit, ledsagad av fosfosiderit och vernadit. Serrabrancait bildar små, kantgenomskinliga, isometriska till kortprismatiska kristaller (0,3 mm). Kristallerna är spröda och mörkbruna till olivgrönaktigt bruna pleokroitiskt. Namnet syftar på fyndplatsen.

Mozgovait, II/E.34-08 sulfosalt
PbBi₄(SSe)₇ ortorombisk (mmm)

Mozgovait har silvergrå färg, metallglans och hårdhet 3-3. Detta nya bly-vismut-sulfosalt är släkt med cosalit, cannizzarit, wittit och speciellt med galenobismutit (denna med nytt systemnummer II/E.34-05). Mozgovait härstammar från två fumaroler vid Fossakratern på Vulcano, Lipariska öarna, Italien. Här steg fumaroltemperaturen under 90-talet återigen från 200-330º till 600-695ºC, varvid det istället för gediget svavel, salmiak och sassolin avsattes en artrik bly-vismutmalmparagenes med blyglans, cannizzarit, wittit, galenobismutit, vismutglans, lillianit, heyrovskyit och kirkiit. Den extremt sällsynta mozgovaiten bildar ytterst små, opaka nålar upp till max 2 mm längd vid en bredd av 0,02 mm. Dessa mozgovaitnålar förekommer i första hand i sällskap med bismutinit- och galenobismutinitnålar, från vilka den i påljus vita och icke pleokroistiska mozgovaiten bara med svårighet och med malmmikroskopets hjälp kan skiljas. Namnet hedrar mineralog dr Mozgova, Moskva.

Suredait, II/C.17-45 sulfid
PbSnS₃, ortorombisk (mmm)

Suredait har gråsvart färg, metallglans, hårdhet 2-3 och svart streckfärg. Denna nya, relativt sällsynta bly-tennsulfid ur teallitgruppen kommer ur silver-tennavlagringarna Pirquitas, 135 km väster om Abra Pampa i provinsen Jujuy ytterst i nordvästra Argentina. Mellan 1936 och 1990 bröts fyndigheten på guld, silver och tenn. Pirquitas ligger vid södra änden av det berömda bolivianska guld-silverbältet i ordovicisk lerskiffer och sandsten. Nya borrningar 1997 visade ett malmförråd med över 3300 ton silver och 40 000 ton tennmetall. Den i Pirquitas tidigare kallade tealliten visade sig vara suredait, som bildar en av tenn-rikmalmer upp till centimetertjocka, solfjäderformiga, radialbladiga aggregatlager med långtavliga kristaller. Suredait förekommer även som 2 till 3 cm långa nålar i zinkblände. Suredait är i påljus vit och är icke pleokroistisk. Namnet hedrar professor R.Sureda Leston från universitet i Salta.

Biehlit, VI/G.2-05 antimonmolybdat
(Sb³⁺As³⁺)₂[MoO₆] monoklin (2/m)

Biehlit har vit färg, sidenglans och hårdhet 1-2. Streckfärgen är vit. Ett extremt sällsynt, nytt, arsenhaltigt antimonmolybdat med kedjestruktur. Stuffen innehållande biehlit bärgades 1989 ur Tsumeb Mine i Namibia. Detta nya mineral upptäcktes av dr Georg Gebhard. Biehlit bildar upp till 1 centimeter långa, böjliga nålar, bara några tusendels millimeter tjocka. Vid mekanisk belastning spricker biehlit liksom asbest längs c-axeln. Dessa nålar bygger genomskinliga, kaotiskt fibriga aggregat, samt filtaktiga massor, vilka sitter tillsammans med stora, färglösa anglesitkristaller och små, bruna wulfenitkristaller på finkornig, mörk kopparmalm. Biehlit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Biehlit är olöslig i förtunnad saltsyra, upplöses dock inom några sekunder i koncentrerad (då ca 38% ). Den förångade lösningen ger ett blått nedslag. Namnet hedrar mineralogen Friedrich Biehl från Münster i Tyskland, vilken redan 1919 som förste forskare bearbetade Tsumeb i sin avhandling.

Cerchiarait, VIII/E.8-15 silikat
Ba₄(Mn³⁺Fe³⁺Al)₄[Cl|O₃|(OH)₃|Si₂O₃(OH)₄|Si₄O₁₂] tetragonal (4/mmm)

Cerchiarait har djupgrön färg, glasglans och hårdhet 4. Streckfärgen är blekgrön. Den är ett nytt bariummangansilikat med hydroxylhaltiga [Si₂O₇]-grupper och [Si₄O₁₂]-fyraringar, och är strukturellt släkt med taramellit. Den ytterst sällsynta cerchiaraiten kommer från Cerchiara Mine i Val di Vara, norra Appenninerna, Ligurien, Italien. Denna gamla mangangruva är känd som typlokal för många sällsynta mineral, bland annat mozartit och caoxit. Cerchiarit sitter med kvarts, pektolit och kalcit på millimetertunna tvärspalter i bandad manganmalm, som huvudsakligen innehåller lager med hematitkvartsskiffer, kalifältspat och braunit. Cerchiarit bildar transparenta, tunna nålar (upp till 2 mm Ø) laminärt sammanväxt med orientit, eller bildar radialfibriga till tunnstängliga aggregat ( upp till 3 mm Ø) på braunitmatrix. Cerchiarait är spröd, svagt pleokroistisk och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Johntomait, VII/B.29-35 fosfat
Ba(Fe²⁺CaMn²⁺)₂Fe₂³⁺[OH|PO₄]₃, monoklin (2/m)

Johntomait har grönaktig svart färg, harts- till diamantglans och hårdhet 4. Streckfärgen är mörkt grågrön. Det nya, i högsta grad sällsynta bariumjärnfosfatet från bjarebyiträckan är Fe²⁺-analog till perloffit och möjligt att särskilja från dessa endast med hjälp av noggranna kemiska analyser. Stuffen med johntomait kommer från varpen i Spring Creek Mine i Wilmington, Flinders Ranges, södra Australien. Härifrån beskrevs för en kort tid sedan de sällsynta bariumfosfaten bariosincosit och springcreekit. På bara två prov hittades johntomait som ytterst små, ogenomsiktliga, kilformigt utlöpande prismor från 0,3-1 mm längd på små kvartskristaller, delvis överkrustade med libethenit, pseudomalakit och mitridatit. I matrixen sitter spår av götit, kuprit och gedigen koppar. I polariserat ljus ser man en tydligt blåaktigt till brunaktigt grön pleokroism. Johntomait visar ingen fluorescens i UV-ljus och är olöslig i 10%-ig saltsyra (upplöses endast sakta i upphettad HCl). Namnet hedrar den australiske amatörmineralogen John Toma.

Niobokupletskit, VIII/G.12-65 silikat
K₂Na(Mn²⁺ZnFe²⁺)₇(NbZrTi)₂[(OHO)₇|Si₈O₂₄], triklin

Niobokupletskit har ljust beigevit till gul färg (typ 1), ljust gulbrun färg (typ 2) och silveraktigt brun till bronsbrun färg (typ 3). Den har glasglans, och hårdheten är 3-4. Streckfärgen är vit. Detta niobhaltiga alkalimangansilikat är nytt i astrofyllitgruppen. Denna extremt sällsynta Nb-analog till kupletskit kommer från Mont Saint-Hilaire, Québec, Kanada. Här sitter detta sent bildade mineral som kristaller i ägirin-albit-mikrolin-pegmatitdruser i nefelinsyeniten fritt på mörkbrun kupletskit. Niobokupletskit förekommer i plattig till tavlig form (typ 1, Zn-rik), som fibriga överdrag (typ 2), eller som små borstar, som kan bli 2 mm långa (typ3, Zn-fri). Inhemska samlare använde redan på 70-talet beteckningen "Witch´s broom"= Häxkvast.

Typiska följeslagare är pyroklor, kalcio-ankylit-(Ce), katapleit och rodokrosit, samt epididymit, genthelvin och wurtzit. Niobokupletskit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en orangegul till rödbrun pleokroism. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med kupletskit.

Tegengrenit, IV/B.5-65 oxid
(MgMn²⁺)₂(Sb⁵⁺Mn³⁺)O₄, trigonal/pseudokubisk (3?)

Tegengrenit har mörkröd (rubinröd) färg, diamantglans, och hårdhet 6-7, men spaltbarhet fattas.

De tre starkaste d-värdena är 3,05 (35), 2,61 (100), 1,66 (30); a₀=16,19, c₀=14,95 Å; D=4,58 g/cm³.

Denna nya, manganhaltiga magnesiumantimonoxid är Mg-analog till filipstadit. Typlokalitet är mangangruvan Jakobsberg, Filipstad. Varpfynd av den ytterst sällsynta, spinell-liknande tegengreniten visar enstaka rundade oktaedrar (<0,15 mm), som sitter tillsammans med brunaktig brucit och svarta hausmannitkorn i karbonatmatrix (en Mn-haltig, i kortvågigt UV-ljus röd-orange fluorescerande kalcitmarmor). Ytterligare följeslagare är dolomit, klinohumit, klinoshitalit, barytokalcit, gedigen koppar, cerrusit och bindheimit. Tegengrenit är genomskinlig till genomsiktlig och spröd med mussligt brott. Tegengrenit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den skandinaviske geologen och fyndplatskunnige Felix Tegengren (1884-1980), som verkade i Sverige och Kina.

Bakhchisaraitsevit, VII/C.20-05 fosfat
Na₂Mg₅[PO₄]₄ • 7 H₂O, monoklin (2/m)

Ett nytt vattenhaltigt natrium-magnesiumfosfat som är analog till rimkorolgit. Detta sällsynta mineral är färglöst till ljusgult, även grönaktigt, har glasglans, vit streckfärg och hårdhet 2-2. Bakhchisaraitsevit kommer från Kovdor på Kolahalvön i Ryssland. I ett nu 250-300 meter djupt dagbrott bryts baddeleyit, apatit och magnetit ur i nefelin-pyroxenit liggande kalcit-karbonater.
Bakhchisaraitsevit hittades i en räcka lodrätt stående, metertjocka, drusrika dolomitkarbonatgångar med forsterit, klinohumit, fluorapatit, magnetit, flogopit och kalcit. Bakhchisaraitsevit bildar genomskinliga, radialbladiga till rosettformiga aggregat av tavliga kristaller upp till 2 mm längd. Kristallerna kan visa fibriga former. Optiskt liknande är rimkorolgit, magnesiumrik vivianit och baricit. Följeslagare är pyrit, klorit, bobierrit, collinsit, nastropit och juonniit. Bakhchisaraitsevit är spröd, icke pleokroistisk, visar ingen fluorescens i UV-ljus, och löses i 10-procentig saltsyra. Med namnet hedras den ryske kristallografen Alexander Yu. Bakhchisaraitsev (1947-1998) från Kola Science Centre.

Cabalzarit, VII/C.31-06 arsenat
Ca(MgAlFe³⁺)₂ • (H₂O OH). monoklin (2/m)

Cabalzarit har ljus brunaktigt gul, nästan laxrosa till orangebrun färg, har glasglans, vit streckfärg och hårdhet 5. Detta aluminiumhaltiga kalcium-magnesiumarsenat är en ny, sällsynt företrädare från tsumkoritgruppen och magnesium-aluminiumanalog till ferrilotharmeyerit. Härvid ligger förhållandet mellan magnesium och aluminium ofta nära 1:1, dock kan såväl magnesium som aluminium ha lätt övervikt Övervägar aluminium — Ca(AlMgFe³⁺)₂[AsO₄]₂ •2 (OHH₂O) — är det lika med en ny, icke namngiven företrädare i tsumkoritgruppen.) Typlokalitet för cabalzarit är den gamla mangangruvan i Falotta, Graubünden, Schweiz. Cabalzarit förekommer i en bara kvadratmeterstor fyndplats, där talrika kvarts- och karbonatådror samt smala sprickor genomtränger den starkt omvandlade manganmalmen.

Cabalzarit förekommer i olika habitus:

• genomsiktliga, kilformiga enkelkristaller upp till 1 millimeters storlek, som liknar axinit eller tinzenit, och ofta är tavlig med krökta ytor.
• komplexa, buntformiga kristallaggregat <2 mm i druser.
• långtavliga till fibriga kristaller upp till 3 millimeters längd och flacka, radialstråliga aggregat upp till 5 mm Ø på smala brottspalter.
• parallellfibriga aggregat, spaltfyllnader upp till 2 millimeters tjocklek, hopväxta med massiv kvarts, karbonat och fibrig sursassit.

I druser åtföljs cabalzarit av kristaller med kvarts, adular, kutnahorit, tilasit, grichunit och arseniosiderit, finnålig tripuhyit, svarta kruster av rancieit-takanelit samt vit arsenogoyazit ( som korn i cabalzarit eller som millimetertjocka ådror eller pseudo-romboedriska kristaller i druser). Cabalzarit har ingen pleokroism och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den 80-årige läraren och mineralletaren Walter Cabalzar från Chur.

Chabasit-Sr, VIII/J 26-35 silikat
(SrCa)[Al₂Si₄O₁₂] • 6 H₂O, trigonal./pseudohexagonal.

Chabasit-Sr är färglös till blekgul, har glasglans, vit streckfärg och hårdhet 2-2. Detta kalciumhaltiga strontium-aluminiumsilikat är Sr-analog till chabasit. Denna mycket sällsynta zeolit hittades vid berget Suolaiv, Lovozero-massivet, Kolahalvön i Ryssland. Tunna kalifältspat-aegirin-pegmatitådror i nefelin-noseansyenit innehåller bland annat vinogradovit, låvenit, seidozerit, zirkon, apatit, pillipsit, gonnardit och analcim. I små håligheter i analcim sitter chabasit-Sr som ytterst små, diskformiga, skårade "pakolit"-tvillingaggregat (<0,3 mm). Chabasit-Sr är genomsiktlig, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med chabasit.

Gottlobit, VII/B.26-15 vanadat
CaMg[OH|(VO₄AsO₄)] • H₂O, ortorombisk (222)

Gottlobit har orange till orangebrun färg, har glasglans till diamantglans, streckfärgen är brunaktigt vitoch hårdheten 4. Detta nya arsenhaltiga calcium-magnesiumvanadat i descloiziträckan är vanadatanalog med adelit, med vilken gottlobit bildar en blandkristallräcka utan luckor. Den i högsta grad sällsynta gottlobiten upptäckte geologen och mineralsamlaren Jürgen Graf från Sonneberg i augusti 1996 på varpen vid den redan 1855 nedlagda mangangruvan Glückstern, Friedrichroda i Thüringen. Gottliebit bildar ytterst små, genomsiktliga till genomskinliga, platta till blockiga kristaller (<0,5 mm). Denna spröda gottlobit med mussligt brott, sitter på svartglänsande hausmannit eller i färglös baryt. Till detta kommer ytterligare baryt och spår av vanadiumhaltig adelit, som i sin tur mikroskopiskt inte kan urskiljas från gottlobit. Gottlobit visar i polariserat ljus tydlig pleokroism från orangebrun till blek, gulaktigt brun färg. Namnet syftar på typlokalen, Gottlobkullarna i Thüringen.

Henrymeyerit, IV/D.8-33, oxid
BaFe²⁺Ti₇O₁₆, tetragonal, (4/m)

Henrymeyerit har svart färg, diamantglans, hårdhet 5-6 och rödaktigt brun streckfärg. Denna högst sällsynta barium-järn-titanoxid med hollanditstruktur är kristallkemiskt släkt med priderit och kryptomelan. Henrymeyerit kommer från dagbrottet Kovdor, Kolahalvön, Ryssland. Henrymeyerit hittades i en enda drus i en 20-30 centimeter tjock karbonatitgång med kalcit, dolomit och tetra-ferriflogopit, som sneddar denmetasomatiska "phoscorit"-bergarten (se även förekomsten av bakhchisaraitsevit). Henrymeyerit bildar ytterst små, slanka prismor (<0,2 mm långa) med åttkantiga tvärsnitt. Följeslagare är bland annat dolomit, fluorapatit, rimkorolgit, katapleiit, collinsit och pyrit. Henrymeyerit är opak, ytterst spröd, och slipprovet visar i påljus gråbrun färg. Namnet hedrar professor O.A.Meyer (1937-1995) för hans forskning i petrologi och mineralogi i jordmantelns kimberliter och xenoliter.

Symesit, III/D.10-140, halogenid
Pb₁₀(SO₄)O₇Cl₄ • H₂O, triklin/pseudotetragonal

Symesit har rosa färg, glasglans, hårdhet 4, samt vit streckfärg. Denna nya vattenhaltiga bly-oxihalogenid ur nadoriträckan (ny klassificering, se nedan) äger sulfatgrupper och PbO-skiktstruktur. Symesit är strukturellt nära släkt med salinit — Pb₁₄(VO₄)₂O₉Cl₄, kombatit — Pb₁₄(VO₄)₂O₉Cl₄ och asisit — Pb₉(SiO₄)O₆Cl₂ (denna formel är ny!), samt med sundiusit; även den står symesit kemiskt mycket nära (med lägre klorhalt och vattenfri). Typlokalitet av den sällsynta symesiten är Merehead Quarry vid Crannmore i Somerset i England. I detta kalkbrotts mangan-bly-kopparmalmgångar hittades även så sent som 1998 den nya oxiklorid mereheadit. Symesit är i form av genomskinliga, blockiga, rundade kristaller (<2 mm) och som kornaggregat (<1 cm Ø) sammanväxt med mendipit, paralaurionit, blixit, kloroxipit, parkinsonit, mereheadit, cerrusit, hydrocerrusit, pyrolusit, coronadit och hematit. Symesit är icke-pleokroitiskt och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar dr. Robert Symes, kustos (intendent) för mineralogi vid naturhistoriska museet i London, för hans bidrag angående malmernas mineralogi, då särskilt vid Merehead Quarry.
Ett tillägg: Förmodligen hittades symesit 1990 i två prov som kom från Grube Kunibert vid Brilon, som ligger i Sauerland, Tyskland. Då beskrevs fynden som oxiklorid.

Tumchait, VIII/F.34-40, silikat
Na₂(ZrSn)[Si₄O₁₁] • 2 H₂O, monoklin, (2/m)

Tumchait är färglös till vit, har glasglans, hårdhet 4 och vit streckfärg. Det nya tennhaltiga natrium-zirkoniumsilikatet med en ur en fyra-spiralkedja uppbyggd skiktstruktur är zirkonanalogen till penkvilksit-1M, Na₂(TiZr)[Si₄O₁₁] • 2 H₂O. Denna extremt sällsynta tumchait kommer från en borrning i centrum av det 20 km² stora alkali-ultrabasitmasivet från Vuoriyarvi i Nordkarelien, region Murmansk, vid gränsen till Kolahalvön. Tumchait hittades bara som cm³-stora, linsliknande anrikningar av tavliga kristaller i dolomit-kalcitkarbonatit, tillsammans med ett serpentinmineral och pyrit. Tumchait bildar efter (100) flatprismatiska och efter (001) utsträckta, från två smala pinakoidytor takformigt avgränsade kristaller, <2,5 mm lång. Tumchait är genomsiktligt till genomskinligt, mycket sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Tumchait löses inte i förtunnad saltsyra. Namnet syftar till floden Tumcha i närheten av Vuoriyarvi massivet.

Urusovit, VII/B.7-30, arsenat
CuAl|[O|AsO₄], monoklin, (2/m)

Urusovit har ljusgrön färg, glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Den är ett nytt koppar-aluminium-oxiarsenat med skiktstruktur och utgör en sublimationsbildning i "Novaya"-fumarolerna vid den andra nordliga kägeln i den vulkaniska spalteruptionen av den stora Tolbachik, Kamchatka i Ryssland. Den ytterst sällsynta urusoviten kristalliserar vid en temperatur av 410-420ºC, och bildar <0,4 mm långa tavlor som huvudform. Följeslagare är mörkröd ponomarevit, smaragdgrön piypit och sylvin, vidare euchlorin, doleropanit och två okända arsenmineral, tenorit och hematit. Urusovit är spröd, genomsiktlig till genomskinlig och visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en lätt pleokroism från färglös till ljusgrön. Urusovit är stabil i luften, och i vatten eller alkohol nästan olöslig. Namnet hedrar kristallkemisten Vadim Sergeevich Urusov från universiteten i Moskva.

Zincowoodwardit, VI/D.8-45, sulfat
(ZnCu)_5,5-4Al_2,5-4[(OH)₁₆|(SO₄)_1,5-2] • 5-8 H₂O, trigonal/pseudohexagonal

Polytypen 3R och 1T har blekblå till blåaktigt vit färg, vaxglans, hårdhet 1, och streckfärgen är vit till blåaktigt vit. Detta kopparhaltiga zink-aluminium-hydroxysulfat med skiktstruktur är zinkanalogen till woodwardit, med vilken den kan ingå en kemisk blandning. Glaukokerinit är en vattenfattigare analog. Typlokal för detta sällsynta mineral zincowoodwardit är Hilarion-Mine nära Kamriza i Lavrion, Grekland. Här förekommer zincowoodwardit-3R och —1T som druvliknande skorpor mikroskopiskt tätt sammanväxt med grönaktigt blå glaukokerinit ± natroglaukokerinit. Bara med hjälp av röntgenanalys kan man fastställa skillnaden mellan dessa två mineral. I Christiana Mine vid Lavrion är det serpierit och hemimorfit som är följeslagare till zincowoodwardit. Som omvandlingsprodukt efter glaukokerinit hittades zincowoodwardit även på slaggvarpen Helbra i Mansfelds gruvområde. Zinkwoodwardit bildar sexkantiga tavlor med bara <0,01 mm Ø. Kristallerna är genomskinliga, visar ingen pleokroism, samt fluorescerar inte i UV-ljus. Namnet syftar på den kristallkemiska släktskapen med woodwardit.