Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord
Lapis nr 1 , 2017
Lapis nr 2, 2017
Lapis nr 3, 2017
Lapis nr 4, 2017
Lapis nr 5, 2017
Lapis nr 6, 2017
Lapis nr 7-8, 2017
Lapis nr, 9, 2017
Lapis nr 10, 2017
Lapis nr 11, 2017
Lapis nr 12, 2017
Bettertonit, VII/D.23-35 arsenat
Al6[(OH)9|(AsO4)3] • 16 H2O monoklinBettertonit är kalkvit till krämvit, har glas- till pärlemorglans, även sidenglans, har vit streckfärg, densitet 2,02 g/cm3.
Penberthycroftit, VII/D.23-35 arsenat
Al6[OH)9|(AsO4)3] • 13 H2O monoklinPenberthycroftit är vit till gulaktigt vit, har glas- till pärlemorglans, även vaxglans, densitet 2,18 g/cm3, vit streckfärg.
Båda dessa med liskeardit nära besläktade aluminiumarsenat med skiktstruktur skiljer sig endast genom sitt kristallvatteninnehåll. Typfyndplatsen är koppargruvan Penberthy Crofts, som ligger nära St.Hilary, Cornwall i England. Båda mineralerna hittades på varpen i körtelrika kvartsblock i vilka bettertonit förekom rikligare än penberthycroftit. Båda uppvisar skorpbildande radiala till virrigt-stråliga knippor som består av genomlysbara, finnåliga små kristaller <0,1 mm. Bettertonit sitter mest med chamosit, stålgrå senopyrit, kopparkis och kassiterit i relativt färskt gångmaterial. Penberthycrofit sitter på limonitrikt, cellformigt gångmaterial, mest hopväxt med liskeardit, bulachit samt zonarbildad pharmakoalumit/pharmakosiderit. Att särskilja de i Penberthy ofta förekommande mineralerna liskeardit, bettertonit och penberthycroftit är näst intill omöjligt. Det lyckas enbart genom enkristall-analys eller raman-spektroskopi!
Med namnet bettertonit hedras John Betterton (*1959), intendent för geologi och mineralogi vid Haslemere Museum i Surrey, GB, som sedan 30 år utforskar mineral i Penberthy Crofts Mine.
Marklit, V/E.7-15 karbonat
Cu5[OH)6|(CO3)2] • 6 H2O monoklinMarklit är himmelsblått, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 2-3, vit streckfärg.
Marklit, kopparkarbonatet, är strukturellt släkt till hydrozinkit och aurichalcit, innehåller dock kristallvatten. Denna hittills extremt sällsynta marklit härstammar från som varpen som tillhör den gamla koppar och silvergruvan Friedrich-Christian i Wildschapbachtal, Schwarzwald, som är den östliga förlängningen av klyftan Diagonaltrums. Diagonaltrums är en av de tre klyftor som tillhör bildningsområdet av Grube Clara. I en körtelrik kvarts som innehåller kopparkis, malakit, blyglans, covellin, cerussit och anglesit bildar marklit ytterst små, genomlysbara, långbladiga kristaller <0,2 mm, som bygger upp radialstråliga grupper. Namnet hedrar professor Gregor Markl (*1971), petrologiprofessor vid universitet i Tübingen, han upptäckte mineralet.
Merelaniit, II/C.17-110 sulfid
Mo4Pb4V(Sb,Bi)S15 triklinMerelaniit är mörkt grå, har metallglans, mörkgrå till svart streckfärg, densitet 4,89 g/cm3. Denna vismuthaltiga molybden-bly-vanadiumsulfid är en ny företrädare i kylindritgruppen. Merelaniit hittades under åren 2011-2013 i en sulfidrik zon i brytningsblocket D i ädelstensfyndigheten Merelani i Tanzania. Liknande Pb/Mo-sulfider känner man till från Sätragruvan i Sverige och från Kayrakty i Kasakstan. Dock fattas här ännu en bekräftelse på merelaniit. Vid typfyndplatsen bildar merelaniit i spalter i grafitkörtlar, i jättestora alabandinkristaller (upp till 11 cm!) eller på brunröd wurtzit finaste nålar (nålar i form av cylindriska "whiskers" av upp till 1,2 centimeters längd). Kristallerna är opaka, böjliga och tänjbara. Typiska yngre följeslagare, som alla kan innesluta merelaniit, är bergkristall, blå zoisit (tansanit) och gulgrön diopsid, gulaktigt prehnit, kalcit, chabasit och stilbit.
Perböeit-(Ce), VIII/C.23-96
Ca(Ce,Nd,La)3Fe2+Al3[O|(OH)2|SiO4)3|Si2O7]Densitet 4,47 g/cm3
Alnaperböeit-(Ce) VIII/C.23-97 silikat
Na0,5Ca(Ce,Nd,La)2,5Al4[O|OH)2|(SiO4)3|Si2O7Densitet 4,31 g/cm3
Båda är monoklina, grågröna, har glasglans och vit streckfärg.
Dessa sällanjord-silikater tillhör allanitgruppen och är kristallkemiskt släkt med västmanlandit-(Ce), samt är långtgående blandningsbara med ferriallanit-(Ce).
Yttrofluoritprov från Tysfjordgraniten i Norge visar perböeit (typlokal Hundholmen) och Alnarperböeit (typlokal Stetind) som ytterst små kortprismatiska kristaller <0,4 mm, vid varje tillfälle intimt sammanväxta med bl.a. thalenit-(Y), lamellbildad törnebohmit-(Ce), natriumhaltigt allanit-(Ce) och bastnäsit-(Ce). Namnen hedrar den norske geologen Per Bøe (1939*), intendent vid Museum Tromsö, som initierade undersökningen av yttrofluorit. Namnet alnarperböeit tar hänsyn till den Al/Na-rika sammansättningen. I nyare tid har prov även hittats i Jamestown, Colorado.Strontiohurlbutit, VII/A.1-50 fosfat
SrBe2[PO4]2 monoklinStrontiohurlbutit är ljusblått, har glasglans, densitet 3,10 g/cm3, hårdhet 6, vit streckfärg. Strontium-berylliumfosfat är Sr-analogen till hurlbutit. Typlokalen är muskovit-spodumen-pegmatiten nr. 31 i Nanping, provinsen Fujian i Kina. Strontiohurlbutit sitter som små tavlor <1,5 mm i kvarts samt på sprickor i breccierad beryll. Därtill kommer fluorapatit, hurlbutit,hydroxylherderit och phenakit.
Lapis, årgång 43. Nr. 2 februari 2017
Castellaroit, VII/C.10-40 arsenat
Mn32+[AsO4]2 • 4½ H2O monoklinCastellaroit är färglös till sidenvit, har glas- till sidenglans, densitet 3,14, hårdhet 2½ och vit streckfärg. Detta vattenhaltiga manganarsenat är As-analogen till fosfatet metaswitzerit. Vid typfyndplatsen Monte Nero Mine i närheten av Rocchetta Vara, La Spezia i Ligurien har hittats castellaroit och även på varpen vid Valetta Mine nära Canosio, Piemonte. I båda mangangruvorna bröts skiktbundna oxiderade manganmalmer i kiselskiffern. På smala klyftspalter bildar castellaroit platt-radialstråliga kristallgrupper upp till 5 millimeters storlek. Dessa upp till 2 millimeter långa kristaller är tunnbladia, genomlysbara, böjliga och löses lätt i utspädd saltsyra. Typiska följeslagare är coralloit, manganohörnesit, sarkinit, sterlinghillit, strashimirit, wallkilldellit, rodokrosit, manganberzeliit, braccoit, hematit, tiragalloit och ortoklas. Namnet hedrar mineralsamlaren Fabrizio Castellaro (*1970) från Mezzanego, specialist på liguriska mineraler och upptäckare av fyra mineral, däribland castellaroit.
Crimsonit, VII/B.28-38 fosfat
PbFe23+[OH|(PO4,AsO4]2 ortorombiskCrimsonit är violettröd, har diamantglans, densitet 5,18, hårdhet 3½, violett-orange streckfärg. Detta bly-järnfosfat är P-analogen till arsenatet karminit, med vilket det bildar en blandkristallserie. Crimsonit kommer från Silver Coin Mine nära Valmy, Humboldt Co. i Nevada. Här genomsätter hydrotermalt påverkade kvartsgångar med silverhaltig blyglans, zinkblände och pyrit fosforhaltiga lerskiffer. Crimsonit bildar parallellsammanväxta grupper med små, tunna tavlor <0,1 millimeter långa. Typiska följeslagare är fluorwavellit, variscit, plumbogummit, hentschelit, hematit och goethit. Crimsonit är genomlysbar, spröd, pleokroistisk (i färgerna gulorange till rödbrunt) och olöslig i syra. Namnet syftar på crimsonits karmosinröda färg (purpurröd) i motsats till karminits scharlakansröda.
Fogoit-(Y), VIII/C.12-70 gruppsilikat
Na3Ca2Y4Ti[O|F3|(Si2O7)2] triklinFogoit-(Y) är färglös till krämvit även brunaktigt vit, har glasglans, densitet 3,52, hårdhet ~5, vit streckfärg. Ett alkali-yttrium-titan-gruppsilikat som kristallkemiskt är släkt med götzenit. Fogoit-(Y) härstammar från ett miraolitiskt syenitblock (utslungat av en vulkan) bärgat ur Ribeira Grande floden nära Lombadas, vid kratersjön Lagoa do Fogo på ön São Miguel, Azorerna. Fogoit-(Y) bildar genomlysbara, parallelsammanväxta prismer och nålknippor upp till 2 millimeter lång. Typiska följeslagare är sanidin, kvarts, fluornatropyroklor, astrofyllit, ferrokentbrooksit och ferrokatophorit.
Kyawthuit, IV/D. 25-15 oxid
Bi3+Sb5+O4 monoklinKyawthuit är rödaktigt orange, har diamantglans, densitet 8,25, hårdheten 5½, vit streckfärg. Denna vismut-antimonoxid är Bi-analogen till klinocervantin, med vilken den med svårighet kan blandas. Hittills känner man till endast en facettslipad ädelsten från "den stora flodens dal" Chaung-gyi, cirka 5 kilometer NNO om staden Mogok, Mandalay Division, Burma. Här finns stora "seifen"-avlagringar med beryll, topas, turmalin, spinell, kornerrupin och magnesiotaaffeit. Kyawthuit bärgades för sju år sedan som ensamkisel, knappt cm-stor, ur en ädelstensseife. Kyawthuit innehåller spår av tantal som visar på pegmatitiskt ursprung. Sidobergarter i regionen är leukogranit, syenit och marmor. Denna som ädelsten facetterade, vattenklara kyawthuit mäter 5,8 x 5 x 3 mm och väger 0,32 gram. Stenen finns i dag i ett naturhistoriskt museum i Los Angeles. Namnet hedrar den burmesiska mineralogen och gemmologen doktor Kyaw Thu (*1973) som upptäckte mineralet.
Wiklundit, VIII/B.11-27 ösilikat
Pb2(Mn2+,Zn)(Fe3+,Mn2+)2(Mn2+,Mg)19[Cl6|(OH)18|(As3+O3)2|(SiO4,AsO4)6] trigonalWiklundit är rödaktigt brun till mörkt bronsbrun. har hartsglans och streckfärgen är blekt gulaktigt brun. Densitet är 4,07. Ett bly-mangan-järn-ösilikat med arsenikgrupper, släkt med mcgovernit och carlfrancisit. Ett mineral från Långban, Filipstad. På en ursprungligen 10 cm stor bit av "smutsig dolomit" bildar wiklundit i sina kanter genomlysbara korn och böjda-radialbladiga kristallgrupper <1mm. Den gråvita skarnmatrixen av dolomit och manganokalcit visar tunna band av hausmannit och jakobsit. Ytterligare följeslagare är finkornig tefroit, mimetesit, turneaurit, johnbaumit, baryt och gediget bly. Namnet hedrar två kända svenska samlare, Markus och Stefan Wiklund (*1969 och 1972), vilka upptäckte det nya mineralet gemensamt i maj 2000 på varpen i Långbans gruvområde.
Lapis, årgång 43. Nr. 3 mars 2017
Gauthierit IV/H.7-35 hydroxid
KPb[(UO2)7|O5|(OH)7] ٠8 H2O monoklinGauthierit är gul till gulorange, har glas- till fettglans, densitet 5,43, hårdhet 3-4, blekorange streckfärg. En vattenhaltig kalium-bly-uranylhydroxid som är släkt med vandendriesscheit. På några få prov från Shinkolobwe Mine i Katanga, bildar gauthierit på en vittrad uraninit-kvartsmatrix tjocktavlade, längsrevade, genomskinliga kristaller upp till 1 millimeter långa. Som följeslagare förekommer mycket små, gula soddyitkristaller samt sklodowskit och metazeunerit-metatorbernit. Med namnet hedras bergsingenjör Gilbert Gauthier (1924-2006), samlare av uranmineral och väl förtrogen med Katangas mineralogi.
Yangit VIII/F.18-110 kedjesilikat
PbMn2+[Si3O8] ٠ H2O triklinYangit är färglös till blekbrun, har glasglans, densitet 4,14, hårdhet ~5, vit streckfärg.
Detta bly-mangan-kedjesilikat från Kombat-Mine, Otavi Valley i Namibia är strukturellt släkt med wollastonit. Ett prov från före detta John Innes Collection visar yangit som långtavlade, kraftigt utsträckta kristaller upp till 1,2 centimeter långa, inväxta i en matrix av brun rodokrosit och melanotekit. Detta prov kommer förmodligen från smala rodokrosit-barytgångar med bly och helvin. Yangit är genomlysbar, kan skäras och är olöslig i saltsyra. Namnet hedrar doktor Hexiong Yang, mineralog vid University of Arizona och förvaltare av RRUFF-projektet vid Arizona Mineral Museum. I den tillhörande databanken på internet skall alla kända mineral stegvis registreras, kemiskt, strukturellt och spektrografiskt.
Lapis, årgång 43. Nr. 4 april 2017
Bohseit, VIII/G.7-15 silikat
Ca4Be3-4Al<1[Si3O10|Si6O14-15(OH)3-4] ortorombiskBohseit är färglös till pärlvit, har sidenglans till glasglans, densitet 2,72, hårdhet 5-6, vit streckfärg. Detta aluminiumhaltiga kalcium-berylliumsilikat motsvarar en aluminiumfattig bavenit, med vilken den bildar en blandkristallgrupp. Typmineralet härstammar från en zonarutbildad mikrolinpegmatit med lepidolit, penakit, helvin, bertrandit och cesiumrik beryll från stenbrottet Pilawa Górna, Polen. Från Kujalleq, som ligger nära Narsak, Ilímaussaq, på Grönland känner man Al-rikare bohseit-blandkrialler, inväxta i ilvait. Ytterligare två fyndplatser ligger i Ryssland. I Izumrudnye Kopi, Malyshewo, Ural, och Ermakovskoe, Irkutsk.
Bohseit bildar parallellt sammanväxta till solfjäderformade kristallgrupper upp till en centimeters storlek, som spröda, genomskinliga tavlor 2 till 8 millimeter långa. Namnet hedrar den danske geologen Henning Bohse (*1942), som i mer än 40 år utforskat mineralogin vid Alkali-omplexet Ilímaussaq.
Fluorwavellit, VIII/D.13-05 fosfat
Al3[(F,OH)3|(PO4)2 • 5 H2O ortorombiskFluorwavellit är färglös till vit, även gul, grön eller blå, har glasglans, hårdhet 3½, densitet 2,34, vit streckfärg. Denna vatten- och fluorrika aluminiumfosfat är analog till hydroxylrik wavellit. Båda är långtgående blandbara med varann, och har oftast en zonar uppbyggnad. OH-rik wavellit är betydligt sällsyntare. Båda mineralerna kan förekomma bredvid varan på samma fyndplats. Till exempel vid Slate Mountain i Kalifornien hiitas fluorwavellit med wavellitrränder. För att uppnå en tillförlitlig åtskillnad lyckas man bäst med WDS - mikrosonden (EPMA). Typlokaliteter för fluorwavellit är Silver Coin Mine nära Valmy i Nevada och Wood Mine nära Del Rio i Tennessee. Ytterligare fyndplatser är till exempel Llallagua i Bolivia och Ronneburg i Thüringen. Vid sidan av apatit gäller wavellit som den viktigaste fluorbärare som ligger nära jordytan. Knappt 400 förekomster är kända.
Camaronesit, VII/C.21-03 fosfat
Fe23+[SO4|(PO3OH)2] • 5-6 H2O trigonalCamaronesit är blå-lila till violett, har glasglans, hårdhet 2½, vit streckfärg, täthet 2,43. Detta vattenrika järnfosfat med sulfatgrupper är strukturellt släkt med taranakit. Typlokalen är Cuya i Camarones-Dalen, provinsen Arica i Chile. I en med pyritmalm genomsatt breccierad kalkskiffer med sulfater, däribland anhydrid, botryogen, chalkanthit, copiapit, hexahydrit, szomolnokit och gajardoit, bildar camaronesit bladigt täta anrikningar. I körtlar uppträder genomlysbara tunntavliga kristaller <0,5 mm Ø. Camaronesit är spröd och löses långsamt i koncentrerad saltsyra.
Chongit, VII/C.4-28
Ca3Mg2[AsO3(OH)|AsO4]2 • 4 H2O monoklinFärglös, har glasglans, hårdhet 3½, vit streckfärg, täthet 3,09.
Currierit, VII/C.11-90
Na4Ca3MgAl4[AsO3(OH)]12 • 9 H2O hexagonalFärglös till sidenvit, har glas- till sidenglans, hårdhet 2, vit streckfärg, täthet 3,08.
Gajardoit, IV/J.9-08
KCa0,5[Cl2|As43+O6] • 5 H2O hexagonal, även trigonalFärglös, har glasglans, hårdhet 2½, vit streckfärg, täthet 2,64.
Juansilvait, VII/C.21-04
Na5(Al,Mn3+)3[SO4|AsO2OH2|(AsO3OH)2]2 • 4 H2O monoklinLjusrosa till rosaröd,har glasglans, hårdhet 2½, vit färgstreck, täthet 3,01.
Det vattenhaltiga kalcium-magnesiumarsenatet chongit är kristallkemiskt släkt med sainfeldit.Kalkalkali-aluminium-arsenatet currierit har en kedjestruktur av kaatialaitens typ.
Alkaliarseniten gajardoit (med As3+) är kristallkemiskt släkt till torrecillait (och lucabindiit, som får nytt systemnummret: IV/J.9-07).
Natrium-aluminiumarsenatet juansilvait innehåller sulfatgrupper och är släkt med camaronesit och taranakit. Dess färg kommer från en ringa halt trevärt mangan, (Mn0,23+ för Al).
Typlokal för dessa fyra sekundärmineral är arsenikgruvan Torrecillas i norra delen av Atacamaöknen i provinsen Iquique, Chile. Trigonalen gajardoit hittades nära Cuya i Camarones Valley, provinsen Arica.
Chongit sitter som genomlysbara prismer och radiala grupper <2 mm tillsammans med klara, sexkantiga gajardoit-tavlor (0,1 mm) på gedigen arsenik, arsenolit, talmessit, och finfinnålig torrecillasit.
Currierit bildar radialstråliga nålknippor <2 mm på skorodit, med lavendulan, anhydrid och halit. Tillkommer torrecillasit, canutit, magnesiokoritnigit och chudobait.
Juansilvait bildar på anhydrid genomlysbara, listformiga kristaller, mindre än <0,5 mm långa. Följeslagare är canutit, ett mahnertit-liknande Cu-arsenat, gediget svavel och halit. Samtliga fyra mineral löses långsamt i utspädd saltsyra. Gajardoit är dessutom något vattenlöslig.
Med namnen hedras:
Professor Guillermo Chong Diaz (*1936), betydelsefull geolog i Chile och grundare av flera museer i regionen Antofagasta.
Rock Henry Currier (1940-2015) från Kalifornien, mineralsamlare, handlare, författare, docent och mecenat vid databanken mindat.org.
Doktor Anibal Gajardo Cubillos (* 1945), chilensk geolog, specialist på Atacamaöknen.
Juan Silva Aguirre (1939-2012), chilensk bergsingenjör, framstående arbetsgivare i Atacamaregionen.Wayneburnhamit, VIII/C.27-05 silikat
Pb9Ca6[SiO4|Si2O7]3 hexagonalWayneburnhamit är färglös till himmelsblå, har glas- till hartsglans, hårdhet 3½, vit streckfärg, D 5,27. Detta bly-kalcium-gruppsilikat är den manganfria analogen till ganomalit, varvid ringa kopparhalter (Cu0,2-0,32+ i stället för Ca) orsaka den blå färgen. Wayneburnhamit kommer från det 1986 nedlagda kalkstenbrottet Commercial Quarry i Riverside County, Kalifornien. I sprickor i en grossularförande kalksilikat- skarn bildar den hittills som "ganomalit" betecknade wayneburnhamit färgzonerade, hexagonala som tunnorformade kristaller <0,5 mm på en vesuvian-wollastonit grundmassa. Ytterligare följeslagare är ehelanit, cerussit, kalcit, nasonit och ett Ca-Pb-Sb-silikat. Wayneburnhamit är stabilt med koncentrerad natronlut, löses dock snabbt i utspädd saltsyra. Med namnet hedras den amerikanske geokemisten och petrologiprofessorn C.Wayne Burnham.
Chrysothallit III/D.2-30
K6Cu6Ti3+Cl17(OH)4 • H2O tetragonalChrysothallit är guldgul till gulorange, har glasglans, täthet 2,95. Denna thallium-haltiga kalium-koppar-oxiklorid är en ny halogenid ur fumarolen Pyatno och Glavnaya Tenoritovaya vid Tolbachik-vulkanen, Kamtchatka i Ryssland. Chrysohallit bildades vid temperaturen <150 °C som millimeterstora kristallgrupper, bestående av små, fyrsidiga skivor <0,05 mm. Typiska följeslagare är belloit, avdoninit, chlorothionit och eriochalit, samt diverse alkali-sulfater. Namnet syftar på den guldgula färgen och mineralets thalliuminnehåll.
Flinteit III/D.2-03 klorid
(K,Tl)2ZnCl4 ortorombiskFlinteit är ljusgrön till grönaktigt gul, även färglös, har glasglans, hårdhet 2, vit streckfärg, täthet 2,49. Denna thalliumhaltiga kalium-zink-klorid har större utbredning och finns i flera fumaroler, däribland Arsenatnaya och Tenoritovaya vid Tolbachik-vulkanen i Kamtchatka, Ryssland. Chloriten bildar upp till 5 x 5 millimeter stora anrikningar av genomlysbara, kortprismatiska kristaller <1,2 mm, tillsammans med halit, langbeinit, hematit, euchlorin och vid någon lokal även med chrysothallit och mellizinkalit. Namnet hedrar den ryske kristallografen Evgeniy E. Flint.
Kononovit, VI/D.18-15 sulfat
NaMg[F|SO4] ortorombiskKononovit är vit, har glasglans, hårdhet 3, vit streckfärg, täthet 2,92. Detta natrium-magnesium-fluoro-sulfat härstammar från fumarolen Arsenatnaya vid Tolbachik-vulkanen i Kamchatka. Kononovit bildar flera cm3 stora skorpor av små, prismatiska till tjocktavliga kristaller <0,1 mm på vulkanslagg, tillsammans med langbeinit, hematit, anglesit och euchlorin. Kononovit är hygroskopisk och omvandlar sig till uklonskovit. Namnet hedrar den ryske mineralogen Oleg V. Kononov.
Leguernit, VI/B.15-30
Bi12-13[O14|(SO4)5] monoklinLeguernit är färglös till vit, har diamantglans, vit streckfärg, täthet 7,37. Detta vismut-oxi-sulfat bildar i en högtemperatur-fumarol vid La Fossa-kratern, som ligger på Vulkanoön i Italien, mycket små genomlysbara nålar <0,1 mm, tillsammans med anglesit och ytterligare två nya vismut-mineraler. Namnet hedrar vulkanologen François "Fanfan" Le Guern (1942-2011).
Mellinzinkalit, III/D.2-05 klorid
K3Zn2Cl7 triklinMellinzinkalit är gulbrun till rödaktigt brun, har glasglans, hårdhet 2, brungul streckfärg, täthet 2,46. Denna kalium-zink-klorid härstammar ur fumarolen Glavnaya Tenoritovaya vid Tolbachik-vulkanen, Kamtchatka. Den hygroskopiska och något plastiskt reagerande mellinzinkalit bildar små korn och otydligt avlånga kristaller <1,3 mm, tillsammans med belloit, avdoninit, eriochalsit, clorothionit och chalkocyanit. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och den honungsartade färgent .
Oskarssonit, III/A.9-05
AIF3 trigonalOskarssonit är vit, jordigt matt, har vit streckfärg.täthet 3,06. Denna med molysit besläktade, vattenlösliga aluminium-fluorid bildar vid vulkanen Eldfell på Heimaey, Island, finpulvriga skorpor, tätt sammanväxta med bassanit, anhydrid, gips, jarosit, goethit, ralstonit, jakobssonit och meniaylovit. Namnet hedrar den betydande isländske vulkanologen Niels Örn Óskarsson (*1944).
Therasiait, VI/B.4-50 sulfat
(NH4,K)3KNa2Fe2+Fe3+[Cl5|(SO4)3] monoklinTherasiait är mörkt brun, har glasglans, täthet 2,41. Detta ammoniumhaltiga alkali-järn-chloro-sulfat med kedjestruktur bildar i en medeltemperatur-fumarol (~250 °C) vid La Fossa-kratern på ön Vulcano i Italien ytterst små, kortprismatiska kristaller <0,1 mm, tillsammans med salmiak, kremersit och adranosit. Namnet syftar på den antika beteckningen Therasia – "den heta jorden" för ön Vulcano.
Lapis, årgång 43. Nr. 6 juni 2017
Argentobaumhauerit, II/E.24-15 sulfosalt
(Pb,Ag)3As4S9 triklinArgentobaumhauerit är stålgrå till stålblå, även violett, har metallglans, hårdhet 3-3½, rödaktigt brun streckfärg, densitet 5,31.
Detta silverhaltiga bly-arsenik-sulfosalt är den triklina Ag-analogen till baumhauerit. Typfyndplatsen är mineralgruvan Lengenbach i Binntal, Schweiz. Här bildar den år 1990 som "baumhauerit-2a" betecknade argentobaumhauerit enkelkristaller upp till 4 millimeter, som lätt kan förväxlas med sartorit. Vanligare förekommande är mikroskopiskt lamellaktiga avskiljningar i baumhauerit, vars yta kan överväxas av dufrenoysit. Fler fyndplatser är kända, t.ex. från Quiruilea i Peru samt Cerro de Pasco i Peru.
Falottait, IX/A.1-56 oxalat
Mn2+[C2O4] ٠ 3 H2O ortorombiskFalottait är färglös till vit, har hartsglans, hårdhet 2-2½, streckfärg vit, densitet 1,92. Detta vattenhaltiga mangan-oxalat härstammar från den gamla mangangruvan Falotta i Oberhalbstein, Graubünden, Schweiz. Här bildades detta organiska mineral genom reaktion från humussyror med hydrotermalt överpräglade manganmalmer. Detta redan år 1977 av den Bündner Strahler Walter Cabalzar (1919-2007) bärgade material visar klart genomlysbara, dubbeländiga och spetstavliga falottait-kristaller <1 mm vid sidan av gul tinzenit, som är Mn-OH-analogen med axinit-(Mn). Vid temperaturer över 28-30°C blir falottait genom förlust av kristallvatten mjölkvit-grumlig och bildar nu lindbergit.
Richardsollyit, II/E.13-14 sulfosalt
TIPbAsS3 monoklinRichardsollyit är rödaktigt-svart, även mörkt kopparröd, har metallglans, hårdhet 2, mörkröd streckfärg. Detta tallium-bly-arsenik-sulfosalt härstammar från den tallium rika zonen i södra delen av mineralgruvan Lengenbach i Binntal. Bredvid hutchinsonit, dufrenoysit, realgar och baryt hittades richardsoolyit som fårade rundade kristaller (0,7 mm). Ett ytterligare prov med sartorit, hutchinsonit, lengenbachit och realgar visar stapelformiga aggregat av glimmerliknande richardsollyit-skivor <0,2 mm, som liknar imhofit. Med namnet hedras den brittiske mineralogen Richard Harrison Solly (1851-1925). Mellan 1901 och 1912 beskrev han åtta Lengenbach-mineral. Det av honom 1948 beskrivna mineralet "sollyit" har visad sig vara en finnålig varietet av dufrenoysit.
Carlsonit, VI/D.15-40
(NH4)5Fe33+[O|(SO4)6] • 7 H2O, triklinCarlsonit har gul till orangebrun färg, glasglans, hårdhet 2, gulaktigt vit streckfärg, densitet 2,16.
Huizingit-(Al), VI/D.15-35
(NH4)9Al3[(OH)2|(SO4)8] ٠ 4 H2O, triklinHuizingit-(Al) är ljust grönaktigt gul, har glasglans, hårdhet 2½, vit streckfärg, densitet 2.02.
Dessa båda järn- respektive aluminiumrika ammoniumsulfater bildades genom en naturlig brand (2009-2011) i ett pyritrikt oljeskifferskikt från devontiden vid strandkanten av Huron River nära Milan, Ohio. Följeslagare är anhydrit och salammoniak samt boussingaultit, lonecreekit, adranosit-(Al), mascagnin och gips.
Carlsonit bildar grumliga, sexkantiga, tjocktavliga små kristaller <0,5 mm.
Huizingit-(Al) bildar klara, fyrsidiga små kristaller <0,3 mm.
Med namnen hedras mineralprofessor Ernest Carlson (1933-2010) från Kent i Ohio, en av de bästa kännarna av Ohios mineral, samt Terry Huizing (*1938) med hustrun Marie (*1939) från Cincinnati i Ohio, båda entusiastiska mineralsamlare och mångåriga utgivare av tidskriften Rocks & Minerals.
Kayrobertsonit, VII/D.11-35
Mn2+Al2[=H|PO4]2 ٠6 H2O triklinKayrobertsonit är snövit till gulaktigt vit, har sidenglans, hårdhet ~2, vit streckfärg, densitet 2,3 till 2,4. Detta vattenhaltiga mangan-aluminiumfosfat är analogen till strunzit. Typlokaler är pegmatiten Hagendorf och Foote Licium Mine i Kings Mountain District, North Carolina. I Hagendorf bildar den tidigare som "fibrig nordgauit" betecknade kayrobertsonit finfibrig-filtartade anrikningar till över 5 mm Ø i kavernös, upplöst, rosabrun zwieselit-triplit-matris. Följeslagare är nordgauit, whiteit-(CaMnMn), jahnsit, morinit och fluellit, i Foote Mine bl a mangangordonit, variscit, eosforit, kastningit och paravauxit. Kayrobertsonit bildar ytterst små, genomlysbara, böjliga nålar <0,1 mm lång. I solljus och i fuktig luft kan dessa färgas gulaktig.
Med namnet hedras tysk-amerikanska samlaren Gabriella K "Kay" Robertson (*1920) från Los Angeles.
Kummerit, VII/D.10-60
Mn2+Fe3+Al[OH|PO4]2 ٠ 8 H2O triklinKummerit är brunaktigt gul ("bärnstensgul") till orange, har glasglans, vit streckfärg, densitet 2,34. Detta vattenhaltiga mangan-järn-aluminiumfosfat är Al-analogen till laueit och bildades när den omvandlades. I kavernös, sönderdelad zwieselit, bärgad vid 70-talets slut på 57 meters nivå av pegmatiten i Hagendorf, bildar kummerit kärvformiga grupper <0,5 mm bestående av tunna , oftast böjda lameller, i tätt sällskap med gröna braunitnålar (Zn-Al-haltig), jahnsit-(CaMnMn) och Al-haltig frondelit. Den extremt sällsynta kummerit är spröd och genomlysbar. Med namnet hedras den före detta verkschefen vid Corneliasckaktet, Rudi Kummer (1924-1982). Han kände väl till mineralerna i Hagendorf och understödde alltid välvilligt geologernas arbete, både mineraloger och samlare.
Schmidit, VII/D.3-24
Zn2(Fe3+,Mn2+)2Fe3+[OH|PO4]3 ٠ 8 H2O ortorombiskSchmidit är gulbrun till rosaröd, har glasglans, gulaktigt vit streckfärg. Detta vattenhaltiga zink-järnfosfat är den Fe3+ - rika analogen till schoonerit (det gäller även den tidigare "oxy-schooneriten"). På prover från 67- metersnivån i pegmatiten i Hagendorf bildar schmidit långsträckta, tunntavliga kristaller <0,5 mm med rektangulärt tvärsnitt, som sitter på eller bredvid upplöst fosforfyllit, ofta tillsammans med kul-liknande grupper av whitmoreit och earlshannonit. Namnet hedrar geologen doktor Hans Schmid (1925-2013), som forskade speciellt på fosfatpegmatiter i Bayern, Tyskland.
Steinmetzit, VII/D.23-22
Zn2+Fe3+[OH|(PO4)2] ٠ 3 H2O triklinSteinmetzit är mjölkvit till gulaktigt vit, har porslinsglans, vit streckfärg, densitet 2,96. Detta vattenhaltiga zink-järn(III)- fosfat bildades i en starkt oxiderad zon i Hagendorf- pegmatiten på 67- metersnivån. Provet hittades redan 1977. Steinmetzit och ett amorft järnfosfat bildar ogenomskinliga, finlamellartade pseudomorfoser efter fosforfyllitkristaller, av upp till 1 centimeters storlek. Steinmetzit är mycket sällsynt. Typiska följeslagare är bl. a. mitridatit, jahnsit och wilhelmgümbelit, samt limonit och kryptomelan. Namnet hedrar doktor Hermann Steinmetz, konservator vid Mineralogischen Staatssammlung, senare professor i mineralogi.
Tvrdyit, VII/D.11-85
(Fe2+,Zn)Fe23+Al2[(OH)5|(PO4)4] ٠ 6 H2O monoklinTvrdyit är grågrön till olivgrön, har pärlemoglans,hårdhet 3-4, ljust olivgrön streckfärg, densitet 2,83.
Detta vattenhaltiga järn-aluminiumfosfat är analogen till beraunit. Typlokalen är nedlagda Huber-Tagebau i Krásno nära Horni Slavkov, Schlaggenwald, Tjeckien, dock har nu hittats tvrdyit även i Hagendorf. I kvartskörtlar i sällskap med Al-rik beraunit, fluorapatit och pharmakosiderit bildar tvrdyit kristallgrupper upp till 3 millimeter, som består av genomlysbara, något böjliga fiber, vilka liknar grön beraunit eller gormanit. Tvrdyit bildades ur omvandlingen av triplit, isokit och fluorapatit genom surt vatten. Med namnet hedras den tjeckiska mineralogen och geologen doktor Jaromir Tvrdý (*1959), som under tiden 2008 - 2015 offentliggjorde talrika arbeten över Krásno-Horni Slakov-området.
Wilhelmgümbelit, VII/D.3-23
Zn(Fe2+,Mn2+)Fe33+[(OH)4|(PO4)3] • 7 H2O ortorombiskWilhelmgümbelit är brunaktigt gul till brunorange, jordig till matt, har blekt gulbrun streckfärg, densitet 2,82. Detta vattenhaltiga zink-järnfosfat är Mn-analogen till schoonerit, med vilken den lätt kan förväxlas. Entydigt fastställd är wilhelmgümbelit
hittills enbart på typstuffen från Hagendorf, på vilken den förekommer tillsammans med steinmetzit. Alla övriga undersökta prov visade sig vara manganrika företrädare för schooneritgruppen. Wilhelmgümbelit bildar spröda kärvar, bestående av tunna rektangulära lister <0,2 mm och radialstråliga aggregat <0,5 mm. Namnet hedrar doktor Carl Wilhelm von Gümbel (1823-1898), kunglig bayersk geolog. Han grundade bl. a. den geologiska karteringen i Bayern och var författare av geologiska standardverk.
Zincoberaunit, VII/D.11-68
ZnFe53+[(OH)5|(PO4)4] • 6 H2O monoklinZincoberaunit är sidenvit till tillrödaktigt gul, även blåaktigt till grönaktigt grå, har sidenglans, vit streckfärg, densitet 2,94. Detta vattenhaltiga zink-järnfosfat är Zn-analogen till beraunit (därför namnet!). Zincoberaunit bildar i Hagendorf radialfibriga kristallgrupper till 1.5 mm Ø på mitridatit och upplöst fosforfyllit. I nära sällskap finns ljusgröna beraunitnålar eller brunröd eleonorit samt plimerit, schoonerit, parascholzit och robertsit. En andra paragenes för filtartad, finnålig zincoberaunit i sällskap med jungit, mitridatit och färsk, oupplöst fosforfyllit.
zincostrunzit , VII/D.11-08
ZnFe23+[OH|PO4]2 • 6 H2O triklinZinkostrunzit är silveraktigt vit till ljust brunaktigt gul, har glas- till sidenglans, hårdhet 2½, vit streckfärg, densitet 2,66. Detta vattenhaltiga zink-järnfosfat är Zn-analogen till strunzit (därav namnet). Typfyndplatser är pegmatiten i Hagendorf och den wolframförande kvartslinsen från Sitio de Castelo som ligger nära Folgosinho i Portugal och som är känt för sina ovanliga fosfater.
I gruvan Sitio de Castelo utvanns i början wolframit (1917-1945), senare kvarts (1976-1986). I kavernösa fosfatknölar av triplit-zwieselit och fluorapatit bildar zincostrunzit genomlysbara, tunna, stängliga, knippformiga kristallgrupper av upp till 2 millimeter längd och som uppvisar väl utbildade ändytor. Några av dessa kristaller visar kärnpartier av zinkhaltigt strunzit. Typiska följeslagare är kakoxen, strengit, plimerit och kryptomelan.
I Hagendorf är zincostrunzit hittills endast som ytzoner av genomlysbara strunzit-ferristrunzitnålar upp till 5 mm långa är observerat. Dessa zonalt uppbyggda kristaller sitter vid whitmoreit på upplöst fosforfyllit. Följeslagare är jahnsit, laueit, schoonerit, scholzit, fluorapatit, mitridatit och vivianit i kavernösa, upplösta triphylinknölar upp till halvmeterstorlek (fynd 1977 på 67 metersnivå). Zincostrunzit löses lätt i förtunnad saltsyra.
Lapis, årgång 43. Nr. 10 oktober 2017
Ferraioloit, VII/D.29-85 fosfat
MgZn4Mn42+Fe0,52+Al0,5[(OH)4|(PO4)8] • 20 H2O monoklinFerraioloit är grönaktigt grå till citrongul, har glasglans, hårdhet 2, vit streckfärg, densitet 2,59. Detta vattenrika zink-manganfosfat innehåller även magnesium, järn och aluminium. Ferraioloit är nära släkt med falsterit. Typfyndplatsen är den östra varpen tillhörande Foote Lithium Mine vid Kings Mountain, North Carolina. Ytterligare fyndort är pegmatitbrottet Estes nära Baldwin, Maine/USA. Vid båda fyndorterna bildar ferraioloit tillsammans med schoonerit i en sockerkornig pegmatit bladiga rosetter >0,4 mm och tunna, långstreckta små tavlor <0,2 mm. Ferraioloit uppträder i sällskap med vivianit, fairfieldit, messelit, fosforfyllit, scholzit, parascholzit, rittmanit, mangangordonit, kingsmountit, kastningit och metaswitzerit. Med namnet hedras James (Jim) Anthony Ferraiolo (1947-2014), vetenskaplig medarbetare vid American Museum of Natural History och vid Smithsonian Institute manager hos Mindat.org samt IMA-specialist när det gäller mineralklassificering.
Lapis, årgång 43. Nr. 11 november, 2017
Pauladamsit, I/D.3-35 sulfat
Cu4[(OH)4|SeO3|SO4] • 2 H2O triklinPauladamsit är grön, har glas- till sidenglans, hårdhet 2, blekgrön streckfärg, densitet 3,53. Detta vattenhaltiga kopparsulfat med selenitgrupper härstammar från gamla blygruvan Santa Rosa i Darwin-District, Inyo County, Kalifornien. I den oxiderade kontaktzonen mellan en sulfidisk "buntmetall-malmkropp" och grovkornigt marmor- och granatskarn upptäcktes partier med selenrik blyglans, som har omvandlats i cerussit och gediget selen. Här bildar pauladamsit på en matris av limonit, hemimorfit och hetaerolit radialstråliga rosetter, som består av genomlysbara, listformiga kristaller <0,5 mm. Ytterligare följeslagare är ktenasit, schulenbergit, kobyashevit, brochantit, chalkantit, gips, mimetesit, smitsonit och ett okänt Cu-selenitsulfat. Pauladamsit löses lätt i utspädd saltsyra. Namnet hedrar hobbymineralog Paul Adams (*1954), som medverkat vid beskrivningen av sju nya mineral, samt upptäckt pauladamsit.
Lapis, årgång 43. Nr. 12 december 2017
Alumovesuvian, VIII/C.26-40 silikat
Ca19Al(Al,Mg,Mn3+)12[(OH)9|(SiO4)10|(Si2O7)4]tetragonalAlumovesuvian är färglöst till violett rosa, har glasglans, hårdhet 6½, vit streckfärg, densitet 3,31. Ett aluminiumrikt kalcium-gruppsilikat som är Alu-analogen till vesuvian, därav namnet, varvid halter av trevärt mangan (Mn3+) orsakar den röd-violetta färgen. Typlokalen är Jeffrey Mine som ligger nära Asbestos i Quebek, Kanada. När asbest-dagbrottet nedlades 2001 blottlades vid kontakten mellan gabbro och serpentinit en drusrik rodingit-zon. Där hittades utmärkta kristaller av diopsid, grossular och prenit. Dessutom, särskilt under åren 1980 och 1990, bärgades alumovesuviankristaller som genomlysbara, längsrevade, ytrika prismer upp till 4 X 6 mm stora.
Cyprin, VIII/C.26-15 silikat
Ca19Cu2+(Al,Mg,Mn3+)12[O|(OH)9|(SiO4)10|(Si2O7)4] tetragonalCyprin är mörkt röd till violett röd, har glasglans, hårdhet 6½, rödaktigt vit streckfärg, densitet 3,40. Ett kopparhaltigt kalcium-aluminium gruppsilikat som är Cu-analogen till vesuvian. Tydliga Mn-halter visar på en långtgående förmåga att kemiskt blandas med manganvesuvian, och är orsaken till den intensiva röda färgtonen. Typlokalen är Wessels Mine nära Hotazel, Kalahari-manganfälten i södra Afrika. Fritt i körtlar eller inneslutet i kalcit bildar Mg/Mn-rikt cyprin upp till 5 centimeter stora aggregat, bestående av 1 cm långa och 3 mm tjocka prismer. Följeslagare är kalcit, rodokrosit, apatit, andradit och henritermierit. Namnet cyprin präglades 1821 av Jakob Berzelius för en blå, kopparhaltig vesuvian-varietet, som kom från Sauland i Norge. Samma namn, som härledes ur det latinska namnet cuprum, används nu även för den djupröda, tydligt Cu- och Mn-rikare vesuvian från Kalahari.
Magnesiovesuvian, VIII/C.26-03 silikat
Ca19Mg(Al,Mg)12[(OH)9|(SiO4)10|(Si2O7)4] tetragonalEtt magnesiumrikt -kalcium-gruppsilikat som är Mg-analogen till vesuvian, därav namnet, varvid spår av trevärt mangan (Mn3+) orsakar den rödaktiga färgen. Typlokalen är den gamla, 1923 - 1953 aktiva gruvdriften vid kromitgruvan Tuydo nära Lojane, som ligger norr om Kumkanovo i Lipkovo, Macedonien. Magnesiovesuvian bildades hydrotermalt på sprickor och spalter i en ljus, granatförande rodingit i serpentinit. Från denna "aplit" beskrev reda 1949 professor Meixner intressanta mineralfynd med vesuvian och apofyllit. I sällskap med kalcit, äppelgrön grossular-andradit och klinoklor bildar magnesiovesuvian radialstråliga kristallgrupper upp till 2 cm Ø. Dessa visar genomlysbara, längsrevade nålar upp till 7 mm långa med karakteristisk "glasfibereffekt".
Redan nu känner man till fynd av magnesiumvesuvian från Georgetown i Kalifornien och Chichibu, prefekturen Saitama i Japan.
Mariinskit, IV/B.7-15 oxid
Be(Cr3+,Al)2O4 ortorombiskMariinskit är mörkt smaragdgrön, har glasglans, hårdhet 8½, blekgrön streckfärg, densitet 4,25. Denna aluminiumhaltiga beryllium-krom-oxid är den extremt sällsynta Cr-analogen till chrysoberyll, med vilken den är kemiskt blandbar. I Mariinsky-bergwerk i den ryska smaragdförekomsten Malyshevo, som ligger i Ural, hittades mineralet i en krommalmavlagring som mikroskopiskt små korn (<0,3 mm), tätt sammanväxta med kromit, eskolait, fluorflogopit, kromhaltig muskovit och turmalin. Mariinskit är olöslig i syra. Namnet syftar på typfyndplatsen.
Vanadium, 1/A.7-02 elementmineral kubisk
Vanadium har stålgrå färg, metallglans, hårdhet 7, densitet 6,03.
Detta elementmineral bildades som mikroskopiskt små, opaka blad (0,02 mm) vid en temperatur mellan 550 och 680 grader Celsius tillsammans med vanadiummineralerna colimait och shcherbinait i en högtemperatur-fumarol vid vulkanen Colima, nära Jalisco, Mexiko.Wilancookit, VII/C.1-20 fosfat
Ba4(Ba,Li)2-2,5B12[PO4]12 • 16 H2O. kubiskWilancookit är färglös, har glasglans, hårdhet 4-5, vit streckfärg, densitet 3,05. Ett vattenrikt litiumhaltigt barium-berylliumfosfat, som är släkt med pahasapait. Kvartskärnan av den elbaitförande granitpegmatiten från Lavra Ponte do Piaui, som ligger nära Itinga, i Jequitinhon, Mina Gerais, Brasilien, innehåller hydrotermal överpräglade fosfatknölar av montebrasit. I miaroler bildar wilancookit ytterst små, klara dodekaedrar (0,1 mm) på fiberformiga moraesitkristaller. (Miarole = från italienska miarolo, små blåsformiga hålrum i magmatiska bergarter). Ytterligare följeslagare är fluorapatit, childrenit-eosphorit, zanazziit, greifensteinit, ushkovit, guimaraesit och saleeit. Namnet hedrar den amerikanske mineralogen doktor William Cook (1927-2006).
IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023
©2001- GeoNord