ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2003

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

• Lapis nr 1, 2003
• Lapis nr 2, 2003
• Lapis nr 3, 2003
• Lapis nr 4, 2003
• Lapis nr 5, 2003
• Lapis nr 7-8, 2003
• Lapis nr 9, 2003
• Lapis nr 10, 2003
• Lapis nr 12, 2003
  

Lapis, årgång 28. Januari 2003

Hubeit, VIII/C.35-15 triklin
Ca₂Mn²⁺[OH|Si₄O₁₂] · 2 H₂O silikat

Hubeit har ljusbrun till mörkbrun färg, glasglans och hårdhet 51/2. Streckfärgen är blekt orangebrun. Detta nya kalcium-mangan-järnsilikat är strukturellt besläktat med Ca-Mn³⁺ -kedjesilikatet ruizit. Denna nyupptäckta hubeit uppkom dock i en järnrikare omgivning (skarn med pyrit/ilvait) under mindre starkt oxiderande betingelser (Mn²⁺ i ställe för Mn³⁺!).
Hubeit upptäcktes redan 1996 i Daye Mine nära Huangshi i provinsen Hubei i Kina. Hubeit bildar utsträckta - kilformiga kristaller upp till max 3 mm, som kan bygga ytliga eller klotformade, radialstråliga aggregat upp till 5 mm. Aggregaten sitter på rosafärgade inesitnålar eller mjölkvita kvartskristaller. Hubeit följs av kalcit, apofyllit (Na-apofyllit i kärnan, fluorapofyllit i kanten), pyrit och små svarta ilvait kristaller. Hubeit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en stark pleokroism med färgskalan från grönaktigt brungul till gulbrun. Namnet syftar på den kinesiska provinsen där Hubeit upptäcktes.

Burnsit, IV/K.5-70 selenit
KcdCu₇²⁺[O₂|Cl₉|(SeO₃)₂] hexagonal

Burnsit har röd färg, diamantglans (metallaktig glasglans), hårdhet 1-1 1/2 och röd streckfärg. Denna nya klorhaltiga oxyselenit med kalium, kadmium och koppar är kristallkemiskt släkt med ilinskit. Denna ytterst sällsynta burnsit bildas vid omkring 450ºC i en fumarol tillhörande kägla 2 i den nordliga delen av den stora eruptionssprickan från 1975-1976 vid vulkanen Tolbachik, Kamtjatkahalvön. Burnsit har formen av mikroskopiskt små korn (<0,1 mm Ø) tätt sammanväxta med cotunnit samt med sophiit, kloromenit, georgbokiit, ilinskit och en ännu okänd Cu/Pb selenit. Burnsit är spröd, genomlysande till opak, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogiprofessor Peter C. Burns från University of Notre Dame, Indiana, USA.

Karupmöllerit-(Ca), VIII/E.7-24 silikat
(NaCaK)₂Ca(NbTi)₄[(OOH)₂|Si₄O₁₂] · 7 H₂O monoklin

Karupmöllerit-(Ca) har gråvit till rödaktigt vit färg, har glasglans men kan även ha matt utseende, hårdhet 5 och streckfärg vit. Detta hittills mycket sällsynta alkali-niobsilikat är en ny företrädare i labuntsovitgruppen. Karupmöllerit-(Ca) härstammar från Mellemelvens floddal i området Kangerluarsuk i alkalimassivet Ilimaussaq, södra Grönland. I hydrotermalt omvandlade partier i en alkalipegmatit bildar karupmöllerit-(Ca) finbladiga delpseudometamorfoser efter tunna epistolittavlor upp till 2 x 1,5 x 0,1 cm, som i sin tur förtränger vuonnemit. Ytterligare följeslagare är albit, aegirin, kalifältspat, arfvedsonit, natrolit, sodalit, eudialyt, tuperssuatsiait, lueshit och karbonatfluorapatit. Karupmöllerit-(Ca) är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den danske mineralogen Svend Karup-Möller, som upptäckte detta mineral.

Matsubarait, VIII/C.17-05 silikat
Sr₄Ti₅[O₄|Si₂O₇]₂ monoklin

Detta nya strontium-titanitgruppsilikat är Sr-Ti-analog till perierit, respektive den zirkoniumfria analogen till rengeit. Liksom rengeit kommer även denna extremt sällsynta matsubarait från Itoigawa-Ohmidistriktet i centrala Japan. Ett grålila färgat jaderullstensblock ur floden Kotaki-gawa innehåller mycket små (<0,3 mm) matsubaraitprismer, inneslutna i jadeit och natrolit. Följeslagare är titanit, lamprofyllit, tausonit och rengeit. Rengeiten förekommer som typisk paragenes med rosa zirkon.
Matsubarait är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Dr Satoshi Matsubara från National Science Museum i Tokyo.

Lapis, årgång 28. Februari 2003

Londonit V/L.2-30 borat
(CsK)Al₄B₄[O₄|B₁₁BeO₂₄] kubisk

Londonit kan ha många färger. Den kan vara färglös till blekgul eller skiftande till grönaktig gul, men den kan även vara mjölkaktigt vit, eller honungsgul till svavelgul. Londonit har glasglans och hårdhet 8. Detta nya cesium-aluminium-berylliumborat är Cs-analog till rhodizit, med vilken den bildar en blandningsräcka. Härvid existerar i londonitens kärnparti ofta fläckiga eller lamellära, kalium- respektive cesiumdominerade områden bredvid varandra, medan cesium generellt förhärskar i kristallernas ytterzoner.
Denna sällsynta londonit hittades på Madagaskar i flera drusrika, kemiskt högt utvecklade kärnzoner av i huvudsak glimmerfria granitpegmatiter, som är särskilt rika på röd turmalin (rubellit) och pålagrad dolomitmarmor. Typlokalitet är pegmatitgången i Antandrokomby nära Mount Ibity i Manandonadalen (söder om Sahatany, regionen Antsirabé). Vidare hittades londonit i pegmatiterna i Ampanivana och Antsongombato, båda i regionen Betafo, söder om Mahaiz.
Londonit bildar granatliknande, dodekaedriska kristaller, mestadels med måtten 5-10 mm, i sällsynta fall 4-7 cm. Londonit ledsagas av turmalinräckan elbait-liddicoatit-schörl, vidare av manganrik, blå fluorapatit, Cs-rik beryll, danburit, hambergit, spodumen, manganocolumbit-manganotantalit, Hf-zirkon och behierit-schiavinatoit. Londonit är genomskinlig och spröd samt har mussligt brott. Optiskt är londonit isotrop och visar i kortvågigt UV-ljus svagt gulgrön fluorescens. Med namnet hedras den amerikanke petrologiprofessorn David London.

Lapis, årgång 28. Mars 2003

Ferriallanit-(Ce) VIII/C.23-85 silikat
Ca(Ce,La,Nd,Ca)Fe²(Fe³⁺,Al,Ti⁴⁺)₂[O|OH|SiO₄|Si₂O₇] monoklin

Ferriallanit-(Ce) är brunsvart till svart, har hartsglans och hårdhet 5,5-6. Streckfärgen är gråbrun. Detta kalcium-lantanid-järnsilikat är en ny företrädare i epidotgruppen. Som analog till allanit-(Ce) betydligt mindre förekommande, har ferriallanit-(Ce) dock en viss utbredning. En av fyndplatserna är Bastnäs i Västmanland. (En mera ingående beskrivning följer i separat artikel nedan). Typlokalitet för ferriallanit-(Ce) är berget Ulyn Khuren i granitmassivet Khaldzan Buragtag som tillhör Altaibergen, 55 km nordnordost om staden Kobdo i Mongoliska Folkrepubliken. Den är en alkalipegmatit på bergets nordsluttning för pseudomorfoser efter lantanidrika mineral ur eudialytgruppen. I dessa meta-somatiska kornaggregat finns ferriallanit-Ce) som 1-2 mm stora korn, sammanväxta med zirkon, kvarts och kainosit-(Y). Ytterligare följeslagare är aegirin, fergusonit-(Y), ilvait, hingganit-(Ce), Nd-rik allanit-(Ce), magnetit, fayalit och fluorit. Ferriallanit-(Ce) är spröd, har mussligt brott, är genomlysbar till opak, och saknar fluorescens i UV-ljus; i polariserat ljus ser man en stark pleokroism med färgskala från mörkbrunt till grönaktigt grått. Namnet syftar på släktskapen med allanit.

Ferriallanit-(Ce) hittad även i Bastnäsgruvan i Riddarhyttan.

Våren 2000 utbjöds för första gången ferriallanit-(Ce) på mineralmarknaden, både material från Mongoliet och Bastnäs. I maj 2000 fick Stefan Weiß prover från Bastnäs, vilka dessförinnan hade förundersökts i Ryssland medelst EDX-sond och IR-spektroskopi. I Bastnäsgruvan bröts materialet en gång i tiden som en rik ceriummalm, och beskrevs redan 1815 som cerin. (Hintzes Handbuch der Mineralogie, 1897, Band II A, under namnet orthit.
Undersökningsstuffen är 3,2 cm bred. Gråsvarta ådror upp till centimeterstorlek drar igenom en rödaktig matrix, som är fylld med små kopparkiskorn. På randen sitter något amfibol. Ett röntgendiffraktogram från de svarta ådrorna bekräftar att det föreligger en allanit. Nu tillverkades vid MHN i Paris tunnslip för att genomföra kvantitativa analyser medelst WDS-elektronstrål-mikrosond. Undersökningarna visade att en del av allaniten som små öar är innesluten i en finkornig grundmassa av rödaktigt grå cerit-(Ce) och bastnäsit-(Ce). Vidare innehåller grundmassan kopparkis och ytterst små blad av molybdenit (0,1-0,2 mm). Några av dessa små öar är äkta ferroallanit-(Ce) med tydligt innehåll av magnesium (~1 viktprocent MgO) och relativt liten mängd aluminium (~6,5 viktprocent Al₂O₃): Ca_0,98(Ce_0,56La_0,37Nd_0,12Pr_0,04)_1,09(Fe²⁺_0,76Mg_0,17)_3,15(Fe²⁺_1,20Al_0,80)₂[O|OH_0,93F_0,07)|SiO₄|Si₂O₇].

Andra öar består dock av en kalciumfattig, extremt lantanidrik "allanit" med tydliga halter av magnesium och fluor: Ca_0,95(Ce_1,54La_1,21Nd_0,31Pr_0,09)_3,15(Fe³⁺_1.25Mg_0,65)_1,9(Al_1,65Fe³⁺_0,35)₂(Si₅O_18-20)(OH_1,7F_0,3.

Denna sammansättning med lantanid-kalcium i förhållandet nära 3:1 liknar järn-analogen till ett nytt mineral, som strukturellt är besläktat med gatelit.

Beskrivningen av ferriallanit-(Ce) från Bastnäs har gjorts av förstförfattaren Dr. Stefan Weiß, Lapis redaktion, Orleanstr. 69, 81667 München, och Dr. Giancarlo Parodi, Laboratoire de Mineralogie, Museum National d´Histoire Naturelle, 61, rue Buffon, F-75005 Paris.

Gatelit-(Ce) VIII/C.23-87 silikat
Ca(Ce,Nd,La,Pr)₃(Mg,Fe²⁺,Al)(Al,Mg)₃[(O,F)|(OH,O)₂|(SiO₄)₃|Si₂O₇] monoklin

Gatelit-(Ce) förekommer färglös till rosa, har glasglans, hårdhet 6-7 och vit streckfärg. Detta nya lantanidsilikat med huvudsakligen kalcium, magnesium och aluminium innehåller strukturelement från epidot, respektive allanit och törnebohmit. Denna ytterst sällsynta gatelit-(Ce) härstammar ur talkförekomsten Trimouns intill Luzenac i franska Pyreneerna. Gatelit-(Ce) bildar genomlysbara, listformade, räfflade kristaller mellan 0,5-2 mm. Kristaller visar en epidotliknande habitus och är framför allt i randpartierna genomsatta av finaste lameller av törnebohmit-(Ce). Gatelit-(Ce) följs även av pyrit, aeschynit-(Y), dolomit, dissakisit-(Ce), talk och kvarts. Gatelit-(Ce) är spröd och olöslig i saltsyra. Namnet hedrar den franske mineralsamlaren Pierre Gatel från Paris, grundare av den världsberömda micromounterföreningen Association Francaise di Micromineralogie.

Gjerdingenit-Fe VIII/E.7-70 silikat
K₂(Fe²⁺,Mn²⁺)Nb,Ti)₄[(O,OH)₂|Si₄O₁₂]₂ · 7-8 H₂O. Monoklin - pseudoortorombisk

Gjerdingenit-Fe förekommer i färgskalan gulaktigt vit till vaxgul men även orangegul till rödbrun, och har glas- till vaxglans. Hårdheten är 5 och streckfärgen vit till gulaktigt vit. Detta vattenhaltiga kalium-järn-niobsilikat av typen [Si₄O₁₂]^8- är Nb-analog till kuzmenkoit och är en ny företrädare för labuntsovitgruppen. Typlokaliteten är alkaligraniten från Gjerdingen nära Lunner i Oppland, i Osloregionen. Samma fyndplats är även typlokal för janhaugit. Natrongraniten, även känd som ekerit, finns i stora lösblock vid Gjerdingselva. I små håligheter bildar Gjerdingenit-Fe listformiga, flackprismatiska kristaller upp av till en millimeters längd och parallellsammanväxta aggregat av upp till tre millimeters storlek. Gjerdingenit-Fe följs av kvarts, ortoklas, albit, aegirin, kupletskit, elpidit, lorenzenit, pyroklor, monazit-(Ce), gagarinit-(Y), ralstonit, gearksutit och molybdenit. Gjerdingenit-Fe är genomlysbar till halvgenomlysbar, mycket spröd, inte pleokroistisk och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten och den kemiska sammansättningen.

Keilit II/C.15-05 sulfid
(Fe,Mg)S kubisk

Keilit har grå färg och metallglans. Den magnesiumhaltiga järnsulfiden är den ytterst sällsynta Fe-analogen till niningerit, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Keilit visade 1-11 volymprocent i stenmeteoriterna från Abee, Alberta/Kanada (typmaterial), Adhi-Kot och Saint-Sauveur, och i ytterligare åtta hypersten-kondriter. Detta mineral kallades generellt niningerit, med vilken den ofta är sammanväxt, till och med som zonara korn. Niningeritrik är kondriten från Indarch, som är typmaterial, och från Kota-Kota och St. Marks. Den bara malmmikroskopiskt påvisade keiliten bildar mycket små, opaka korn, <0,1.0,5 mm Ø, tätt sammanväxta med kamacit, troilit och enstatit. Namnet hedrar Dr Klaus Keil, meteoritforskare vid universitet på Hawaii.

Monazit-(Sm) VII/A.15-35 fosfat
M,Gd,Ce,Th)[PO₄] monoklin

Monazit-(Sm) har gulaktigt vit färg, har glas- till fettglans och vit streckfärg. I denna nya lantanitfosfat, som tillhör monazitgruppen, överväger samarium. Visserligen är gadolinium här starkt anrikat (Sm_0,20Gd_0,18Ce_0,15^Th0,12Ca+Nd_0,2…), så att det här nästan handlar om monazit-(Gd). Monazit-(Sm) härstammar ur den lepidolitförande granitpegmatiten i Claim #3 vid Greer Lake, som ligger sydost om Manitoba i Kanada. I kärnpartiet av den zonarbyggda pegmatitkroppen (en klump på c:a 7 x 10 m) som hade trängt in i metabasiten, vilken är bergarten på platsen, hittades monazit-(Sm), ett sällsynt mineral, i form av mycket små, spröda, transparenta skivor (<0,4 mm), tätt sammanväxta med manganocolumbit, bladig albit, kvarts och litiumhaltig muskovit. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och tillhörigheten till monazitgruppen.

Lapis, årgång 28. April 2003

Ett nytt svenskt mineral upptäckt i Sverige.
Stuffen kommer från den ceriumrika Bastnäsfyndigheten nära Riddarhyttan i Bergslagen.

Koboltkieserit, VI/C.1-35 sulfat
Co[SO₄] · H₂O monoklin (2/m)

Koboltkieserit har rosa färg, har glasglans men blir jordaktigt matt, och hårdheten är 2-3. Streckfärgen är vit, och klyvbarhet otydligt. Detta vattenhaltiga koboltsulfat är en ny företrädare i kieseriträckan. Koboltkieserit kommer som ett mycket sällsynt sekundärmineral ur den gamla Bastnäsgruvan nära Skinnskatteberg. Koboltkieserit bildar tillsammans med skorodit och erytrin en finkornigt skorpa på en koboltförande, kvartsrik bergart (skarnmalm). Koboltkieserit visar ingen fluorescens i UV-ljus, löses sakta i vatten och hydratiseras i fuktigt luft. Kieserit har upptäckts och beskrivits av Dan Holstam på Naturhistoriska Riksmuseet. Namnet syftar till sammansättningen och släktskapen till kieserit.

Allabogdanit, I/A.11-15 järnfosfit
(Fe,Ni)₂P, ortorombisk

Allabogdanit är ljusgul, har metallglans och hårdhet 5-6. Streckfärgen är silvergrå. Detta nickelhaltiga järnfosfid är ett nytt, extremt sällsynt grundämnesmineral, en polymorf till ballingerit och är hexagonalt. Upptäckt blev allabogdanit i ett malmmikroskopiskt slipprov av meteoriten från Onello (i Aldan i Sibirien). Allabogdanit sitter som ytterst små sexkantiga blad i "plessit", som är en nickeljärnmatris av kamacit och taenit. Ytterligare följeslagare är nickelfosfid, schreibersit, awaruit och grafit. Allabogdanit är opak, mycket spröd och allabogdanitlamellerna mäter högst 0,4 x 0,1 x 0,1 mm. Allabogdanit är på ett slipprov ( påljus) tydligt pleokroistiskt med en färgskala från krämvit till silvervit. Med namnet hedras Alla N. Bogdanova, kristallograf vid ryska vetenskapsakademin i Apatity, Kolahalvön.

Cavoit, IV/G.9-20 oxid
Ca[V₃⁴⁺O₇] ortorombisk

Cavoit är färglös till grönaktig brun, har glasglans och streckfärgen är vit. Detta nya kalcium-vanadiumoxid med skiktstruktur liknar polyvanadaten ("vanadiumbronsen") shcherbinait och melanovanadit. Den högst sällsynta cavaoiten kommer ur den gamla mangangruvan Gambatesa nära Reppia i Val Graveglia, Italien. På små druser som ligger i kraftiga ådror av karyopilit, rodokrosit och kvarts, som i sin tur förtränger tefroit- och rodonitgångbildningar in i braunitmalmlager, bildas cavoitradiala aggregat av mycket små prismer till nålar (max 0,3 mm lång). Cavoit är genomlysbar, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till den kemiska sammansättningen av denna kalcium-vanadiumoxid.

Santabarbarait, VIII/D.48-15 fosfat
Fe₂³⁺[(OH)₃|(PO₄)₂O] · 5 H₂O amorf

Färgen är ljust gulbrun till rödbrun. Santabarbarait har glas- till fettglans, finns även jordigt matt. Detta nya vattenhaltiga järnfosfat är den amorfa motsvarigheten till det kristallina arsenatet ferrisymplesit (VII/D.48-20). Santabarbarait bildas vid in-situ-oxidation från vivianit (över metavivianit som mellansteg) ock är därför inte alltför sällsynt. Typlokalitet är den nedlagda kolgruvan Santa Barbara nära Castelnuovo i övre Arnodalen 30 km sydöst Florens, Toskana. Här uppträder Santabarbarait som pseudomorfoser efter radialstråliga vivianitknölar i lerskikt i ett tertiär kolbäcken. Från samma ställe kom de nya järnfosfaterna grattarolait och rodolicoit. Fem till sex centimeterstora fosfatknölar ur en tegelliknade lerstensmatris har förmodligen, genom självantändning av några kolflötser, påverkats termiskt. I druser finns santabarbaraitpseudokristaller upp till 3 mm, en del med en kärna av metavivianit. Även vid den andra fyndplatsen, i Wannon Falls, Victoria i Australien, har ett vivianitförande lerskikt termiskt påverkats. Denna gång av en överlagrad tertiärbasalt. Härifrån kommer santabarbaraitpseudomorfoser efter vivianit- och metavivianitkristallgrupper upp till 9 cm, tidigare beskrivna som "limonitpseudomorfoser". Santabarbarait är spröd, ej pleokroistiskt och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar till originalfyndplatsen och hedrar samtidigt den heliga Barbara, skyddspatron för gruvarbetarna.
Santabarbarait förekommer även i de sedimentära järnavlagringarna i Kertsch, Ukraina, där som porslinaktiga massor.

Tillmannsit, VII/A.11-05 vanadat
(Ag₃Hg)³⁺[(VO₄,AsO₄)] tetragonal

Färgen är brunaktig röd till röd, tillmannsit har diamantglans och brunaktigt röd streckfärg. Ett arsenathaltigt kvicksilver-silvervanadat som hittills äger den enastående atomgruppen av typ (Ag₃Hg)³⁺. Tillmannsit är ett högst sällsynt sekundärmineral ur den gamla koppargruvan i Roua nära Guillaumes i södra Frankrike, typlokalitet för rouait, teoparacelsit, rollandit, wallkilldellit-Fe och gilmarit. Paragenesen omfattar koppar, silver, cuprit, domeykit, djurleit, ankerit och kalcit, arseniderna algodonit och koutekit, samt klorargyrit, vesignieit, olivenit, pecorait, kolfanit och janggunit. Tillmannsit bildar i små druser mycket små aggregat (<o,2 mm Ø) av geomlysbar, pseudooktaedriska kristaller (<0,05 mm). I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism med färgskalan från rödorange till orangebrun. Tillmannsit är mycket spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Den är oupplöslig i saltsyra. Namnet hedrar mineralogiprofessorn Ekkehart Tillmanns från Universitet Wien.

Walkerit, V/K.9-25 borat
Ca₁₆(Mg,Li)_<2[Cl_1,5|B₁₃O₁₇(OH)₁₄]₄ · 28 H₂O ortorombisk

Walkerit är färglös till vit, har glasglans och hårdhet 3. Streckfärgen är vit. Detta nya litiumhaltiga kalcium-magnesiumborat med skiktstruktur är släkt med brianroulstonit, pringleit, ruitenbergit och penobsquisit. Typlokalitet för alla dessa kloroborater är kaligruvan Potash Corporation of Saskatchewan nära Penobsquis, King County, New Brunswick i Kanada. Den mycket sällsynta walkeriten är innesluten i stensalt. Följeslagare är hydroboracit, hilgardit, volkovskit, boracit, szaibelyt, ett glimmermineral och anhydrit. Walkerit bildar fiberliknande till nåliga kristaller, som bygger upp knippliknande aggregat upp till sju millimeters längd. Walkerit är genomlysligt, sprött och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras mineralogiprofessorn Thomas Walker (1867-1942) medgrundare av Geological Society of Amerika.

Lapis, årgång 28. Maj 2003

Cejkait, V/F.2-05 karbonat
Na₄[(UO)₂|(CO₃)₃] triklin

Färgen är beigevit till blekt grönaktigt gul; cejkait förekommer jordigt matt till glasglänsande och har ljusgul streckfärg. Densiteten är 3,6 - 3,7. Detta nya, ytterst sällsynta natrium-uranylkarbonat är strukturellt besläktat med grimselit. Cejkait härstammar från det berömda gruvreviret Jáchymov, Sankt Joachimsthal i Böhmen, Tjeckien. I den s k Geschiebergången i Svornost Mine bildar cejkait vid porfyrkontakten med en kalcitgång med vittrad uraninit, andersonit och schröckeringit tunna, jordiga överdrag och mycket finkorniga, druvaktigt knöliga skorpor. Gips fattas i denna paragenes. Cejkait visar svagt gul till gulgrön fluorescens i kort- och långvågigt UV-ljus. Kolsyrahaltigt vatten angriper cejkaiten, som snabbt upplöses i svaga syror. Namnet hedrar Jirí Cejka, som under 10 år varit direktör för den naturhistoriska avdelningen vid Nationalmuseum i Prag. Han gav betydande bidrag till kunskapen om uranminerals kristallkemi.

Magnesiostaurolit, VIII/B.3-03 ösilikat
(Mg,Li,Fe²⁺)_1,5-2Al₉[O₆|(OH)₂|(SiO₄)₄] monoklin

Zincostaurolit, VIII/B.3-05 ösilikat
(Zn,Li,Fe,Mg)_<2Al₉[O₆|(OH)₂|(SiO₄)₄] monoklin

Magnesiostaurolit är färglös till blekgul och har glasglans till hartsglans. Hårdheten är 7 till 7,5, streckfärgen vit, densiteten 3,54.
Zincostaurolit är färglös eller brungul till brun och har glasglans. Hårdheten är 7, streckfärgen vit. Densiteten är 3,78.
Dessa båda nya magnesium- respektive zinkaluminiumösilikater tillhör stauroliträckan och har relativt stor utbredning i högtrycksbergarter, högtryckmetamorfa bauxiter och i metabasiter. För det mesta bildar de dock endast ytterst små, inväxta korn (max 1-2 mm Ø).
Magnesiostaurolit har som typlokalitet Dora Mairamassivet i italienska Västalperna. På fyndplatsen där, Vallone di Gilba i Val Varaita, bildar zincostaurolit " tätt sammanväxt med talk, klinoklor, kyanit och korund " i stora pyrop-kristaller, som i sin tur sitter i coesithaltiga högtrycksbergarter, mycket små inneslutningar (<0,25 mm). Följeslagare är bl a rutil, magnesiodumortierit, magnesiokloritoid och ellenbergerit.
Vidare förekommer zincostaurolit i kyanitförande ultrabasiter i Cabo Ortegal i nordvästra Spanien, i sapphirin-korundförande amfiboliter och anortositer från Vohibory på Madagaskar och i en granat-korundfels i en eklogitzon nära Donghai, provinsen Jiangsu i Kina.
Zincostaurolit har som typlokal Barrhorn vid Zermatt i västra Schweiz. Den exakta fyndpunkten ligger vid Bruneggjoch i Turtmanntal i Wallis, på Turtmannglaciärens östra sida på en höjd av 3270 meter. Här finns zincostaurolit som prismatiska kristaller av upp till 3 millimeters längd (för det mesta sandwichaktigt parallellt sammanväxta med kyanit) i en alpin bauxitförekomst i en regionalmetamorft påverkad och av regnvatten urholkad grå triasdolomitmarmorbank som är cirka 50 m lång och upp till 2 m tjock. Bergartsbildande mineral finns rikligt i form av muskovit och även kromhaltig fuchsit, staurolit, kyanit och margarit. Lokalt begränsade är zincostaurolit, kloritoid och gahnit, samt violettfärgade diasporlinser och cookeit.
Zincostaurolit förekommer även i kvartsiter i Hohe Tauern i Österike, i metabasiter i zonen Nevado-Filabride och i karpolitskiffern nära Alpujarride, vidare i kustbergskedjan Betic Cordillera i sydöstra Spanien och i de diasporförande bauxitavlagringarna på Öst-Samos i Grekland.
Magnesio- och zincostaurolit är genomlysbara. Båda kan vara pleokroistiska och visar då färgerna i en skala från gult till rosa men har ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen och släktskapen med staurolit.

Marecottit, VI/D.20-80 sulfat
Mg₃[(UO₂)₄|O₃|OH|(SO₄)₂ · 28 H₂O triklin

Färgen är orangegul till rödaktigt orange. Marecottit har glasglans, hårdhet 3 och vit streckfärg. Densiteten är 3,83. Ett nytt, vattenrikt och sällsynt magnesium-uranylsulfat med skiktstruktur, tillhörande zippeitgruppen. Marecottit är kemiskt besläktad med magnesiumzippeit, som i sin tur har omdefinierats och erhållit formeln Mg[(UO₂)₂|O₂|SO₄] · 3,5 H₂O samt systemnumret VI/D.20-75.
Typlokalitet för den sällsynta marecottiten är uranförsöksgruvan La Creusaz nära Les Marécottes i Wallis i schweiziska Västalperna. Hydrotermala gångbreccior (permokarbon) vid kontakten mellan gnejsen från Aiguil-le-Rouge-massivet och graniten från Vallorcine för primärt uraninit, pyrit och chalkopyrit, vidare siderit, chalkopyrit, zinkblände, Se-haltig blyglans, laitakarit, wittit och weibullit, samt arsenkis, bursait, coffinit och klinoklor.
Absoluta ²³⁰ Th/ ²³⁴ U-åldersdateringar från uranofan har gett resultatet att en komplex, sekundär uranmineralisation bildades, först under Riss/Würm-mellanistiden för 140 000 år sedan under hastig avsmältning av istäcket, tryckavlastning, bergartskrossning och intensiv cirkulation av sulfatrikt vatten. Härvid bildades på pechblände-kopparkismalmen förutom gips, ktenasit och jarosit även marecottit, rabejacit, johannit, zippeit, magnesiumzippeit, coconinoit (?), jáchymovit, zeunerit och ytterligare fyra nya gula till gulgröna uranylsulfater.
Ytterligare marecottitfyndplatser är Lucky Strike N^o2 Mine i Emery County Utah (USA) och gruvreviret Jáchymov (Tjeckien). Även där är magnesiumzippeit en karakteristisk följeslagare, delvis tät, finkornig och sammanväxt med marecottit. I typlokalen bildar marecottit spetstavliga kristaller av upp till 0,5 millimeters längd, och bildar kamformiga till rosettformiga grupper. De genomskinliga, mycket spröda kristallerna uppträder mest i längsriktning förtvillingat. Tvillingplanet står lodrätt gentemot ytan {011}, som i polariserat ljus visar en tydlig pleokroism med en färgskala från blekgult till orangegult. Marecottit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Nikischerit, VI/D.14-22 sulfat
NaFe₆²⁺Al₃[(OH)₁₈|(SO₄)₂] · 12 H₂O trigonal

Färgen är gulaktigt grön, nikischerit har fettglans, hårdhet 2, samt blek, gulaktigt grön streckfärg. Densiteten är 2,33. Detta vattenhaltiga natrium-järn-aluminiumsulfat är en ny företrädare för hydrotalkitgruppen, Fe²⁺-analogen till shigait, (som i sin tur få nya formeln NaMn₆²⁺Al₃[(OH)₁₈|(SO₄)₂] · 12 H₂O och systemnumret VI/D.14-23.) Nikischerit är sedan 90-talets slut mycket sällsynt i tenn-gruvreviret Huanuni i departementet Oruro i Bolivien. Nikischerit bildar glimmerliknande tavlor av upp till 4 millimeters storlek, vilka sitter som tunna, brunaktiga lerådror såsom radialbladiga aggregat på upp till 1 cm Ø. Följeslagare är dels pyrit, magnetkis, siderit och cronstedtit, dels även vivianitkristaller. Nikischerit är inte pleokroistisk och visar inte heller fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar Anthony Nikischer, geolog och mineralhandlare som upptäckte nikischerit.

Sphaerobertrandit, VIII/B.1-25 ösilikat
Be₃[(OH)₂|SiO₄] monoklin

Sphaerobertrandit är färglös till beigevit, men förekommer även blekgul eller blekbrun, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 5 och vit streckfärg.. Densiteten är 2,26-2,54. Detta nya berylliumösilikat är strukturellt släkt med beryllit ( dock inte med gruppsilikatet bertrandit, vilket det liknar kemiskt). Den lokalt väl utbredda sphaerobertranditen upptäcktes redan 1950 och beskrevs 1957 av Semenov. Hittills har den dock gällt som en osäker, otillräckligt definierad mineralart, respektive som en bertranditvarietet.
Typlokalitet är berget Sengis(t)-tchorr i Lovozeromassivet på Kolahalvön.
Sphaerobertrandit har även hittats på bergen Manepachk, Kaftnyun och Lepche-Nelm (med epidydimit i chkalovit-hålspseudomorfoser). Alla prov från Lovozeromassivet som hittills har betecknats som bertrandit är i verkligheten sphaerobertrandit. Ytterligare en fyndplats är berget Yukspor i Chibinymassivet.
Även utanför Kolahalvön förekommer sphaerobertrandit. I stenbrottet Tuften nära Tvedalen i Norge finns den som druvformiga, finfibriga sphaerobertrandit-skorpor på hambergit, med chiavennit i drusig analcim. I Ilimaussaq-komplexet på södra Grönland har den hittats som sphaerobertrandit-kulor med epidydimit i chkalovit-hålpseudomorfoser och också i Hsinghualing i provinsen Hunan i Kina har sphaerobertrandit hittats som undanträngning av bromellit i en hsinghualitåder i magnesiumrika bergarter.Vid den år 2000-2001 upptäckta typfyndplatsen från Sengistchorr förekommer den som metertjocka, linsformiga, 20-30 m långa alkalipegmatiter, vid floden Tavaiok i jättelika, färglösa, grovkristallina, tavliga epididymitaggregat (upp till 30 cm stora och 13 kg tunga!). I drusiga partier i sådana aggregat överväxer sphaerobertrandit epididymiten i form av tunntavliga kristaller (upp till 0,5 mm) och som radialbladiga, delvis girlandaktigt anordnade sphäroliter (upp till 2 mm Ø). Typisk är sphäroliternas färgzonara uppbyggnad, t ex färglös-gulaktig på fyndplatsen Lovozero eller vit-blekbrun i Tvedalen. Sphärobertranditkristallen är genomlysbar, spröd, icke pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på den morfologiska bildningen och på att detta mineral kemiskt liknar bertrandit.

Alsakharovit-Zn, VIII/E.7-210 silikat
(K,Ba)(Na,Ca)StZn(Ti,Nb)₄[(O,OH)₂|Si₄O₁₂]₂ · 7 H₂O monoklin

Alsakharovit är färglös till vit, även blekbrun. Den har glasglans, vit streckfärg och hårdhet 5. Densiteten är 2,90 g/cm³. Ett ytterst sällsynt, zinkhaltigt alkali-titansilikat som tillhör labuntsoviträckan och är släkt med gutkovait. Alsakharovit-Zn hittades i druser i en alkalipegmatit med eudialyt och aegirin vid berget Lepkhe-Nelm på Kolahalvön. Typiska följeslagare är mikrolin, lamprofyllit, natrolit, halloysit och rancieit samt kuzmenkoit-Zn, tsepinit-Na och viogradovit. Alsakharovit-Zn bildar enkla, flackprismatiska kristaller upp till 8 x 2 x 0,5 mm. Kristallerna är genomskinliga, spröda, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses i saltsyra. Namnet hedrar geologen Aleksey Sakharov (1910-1996).

Eveslogit, VIII/F.35-60 silikat
(K,Na)₁₁(Ca,Sr,Ba)₁₃(Mn,Fe)(Ti,Nb)₅[O₁₂|(F,OH,Cl)₇|(OH)₆|(Si₁₂O₃₀)₂] monoklin.

Eveslogit har ljusbrun till brunaktigt gul färg, glas- till sidenglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,85. Detta nya alkali- titansilikat har kristallkemiskt nära släktskap med yuksporit. Typlokalitet är berget Eveslogchorr i Chibinymassivet på Kolahalvön. Här skär den sällsynta eveslogiten, i form av en nästan ren, flera centimeter tjock åder nefelinsyeniten. Eveslogit bildar träaktigt förvridna, bladigt fibriga massor. Massorna är spröda, genomskinliga i kanterna och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Ferrokentbrooksit, VIII/E.23-14 ringsilikat
Na₁₅Ca₆(Fe³⁺,Mn)₃Nb[O|Cl,F,OH|Si₃O₉|Si₉O₂₇]₂ · (OH,H₂O) trigonal

Ferrokentbrooksit har rödaktigt brun till röd färg, glasglans, hårdhet 5-6 och vit streckfärg. Densiteten är 3,06. Detta nya, relativt utbredda alkali-zirkon-ringsilikat ur eudialytgruppen är ferroanalogen till kentbrooksit. Detta mineral innehåller ~ 5 viktprocent jordartsmetaller (Ce, La ...) för Na + Ca. Typlokalitet är Mt. Saint-Hilaire (MSH) Québec i Kanada, där ferrokentbrooksit förekommer lika ofta som eudialyt. Ferrokentbrooksit har hittats i alkaliska pegmatitgångar, på druser i nefelinsyeniten samt inväxt i den magmatiska breccian. Vidare har ferrokentbrooksit påträffats i pegmatiter i Narssârssuk, Grönland, på flera platser i Langesundfjord i Norge (Brønnebukta/Siktesøya, Barkevik, i stenbrottet Bjørndalen intill Tvedalen och Kariåsen vid Sandfjord). Ferrokentbrooksit har även hittats i alkalikomplexet i Burpala, Bajkalområdet i Ryssland.
Ferrokentbrooksit vid MSH bildar pseudooktaedriska kristaller, större än 1,5 cm. Följeslagare är mikrolin, nefelin (delvis omvandlad till natrolit), aegirin, albit, katapleiit, serandit, ankylit-(Ce), rodokrosit, kalcit, fluorit och gonnardit. Ferrokentbrooksit är genomlyslig, spröd med mussligt brott, är inte pleokroistisk och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapet med kentbrooksit.

Ferrosaponit, VIII/H.20-27 skiktsilikat
Ca_0,3(Fe²⁺,Mg,Fe³⁺)₃[(OH)₂|(Si;aL)Si₃O₁₀] · 4 H₂O monoklin

Ferrosaponit är mörkgrön till brunaktigt grön, har glasglans, hårdhet 2 och grön streckfärg. Densiteten är 2,49. Detta vattenhaltiga kalcium-järn-skiktsilikat, som är F²⁺-analog till saponit, har som ny företrädare i smectit-montmorillonitgruppen troligen stor utbredning men hittas dock mera sällan i friskt tillstånd, dvs i icke- oxiderat tillstånd. Typlokalitet är den ryska dubbelspatfyndigheten Levoberezhye vid floden Nizhnyaya Tunguska i Sibirien. Ferrosaponit bildades hydrotermalt med kalcit, pyrit, kalcedon, mordenit, heulandit-Ca och stilbit-Ca i hålrum i basalt som en gång i tiden låg under havsytan (Pillowlava). Den uppträder i form av upp till 2 mm Ø stora, kulformade, radialbladiga aggregat innesluten i glasklar kalcit (islandspat).Ferrosaponit kan skäras, är pleokroitisk i färgskalan brunt till grönt men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Lackeras ferrosaponit inte omedelbart efter att den frilagts ur kalciten, oxiderar den efter några månader i kontakten med luften. Det som sker är att förhållandet mellan Fe²⁺ och Fe³⁺ förskjuts från ~70:30 till till ~50:50. Namnet syftar på Fe²⁺-dominansen och släktskapet med saponit.
Järnrik saponit, dvs ferrosaponit, beskrevs redan för årtionden sedan, bl a från Sendai i Japan, Vyshkova i Karpaterna och Tholey som ligger i Saarland i Tyskland, på den sistnämnda platsen som ferrorik montmorillonit.

Manganlotharmeyerit, VII/C.31-30 arsenat
Ca(Mn³⁺,Mg)_<2[AsO₄]₂ · 2(OH,H₂O) monoklin

Manganlotharmeyerit är brunröd till orangebrun, har diamantglans och hårdhet 3. Streckfärgen förekommer i en skala från ljusbrunt till blekorange. Densiteten är 3,77. Ett nytt kalcium-manganarsenat som tillhör tsumkorit-gruppen och är Mn³⁺-analog till lotharmeyerit. Den zinkdominerade lotharmeyeriten har omdefinierats och fått den kemiska beteckningen Ca(Zn,Mn³⁺)₂[AsO₄]₂ · 2 (OH,H₂O). Typlokalitet är Qjuela Mine, Mapimi i Mexiko.
Typlokalitet för den mycket sällsynta manganlotharmeyeriten är den gamla mangangruvan Starlera i Val Ferrera, Graubünden, Schweiz. På små, delvis med kalcit fyllda sprickor i den massiva braunitmalmen bildar manganlotharmeyerit mycket små, långtavliga kristaller och bladiga aggregat (<1 mm Ø). Mineralet följs av tilasit och tunntavliga, bruna rosetter (<1mm Ø) av det nya Ca-Mn-arsenatet sailaufit. Manganlotharmeyerit är spröd, genomskinlig, visar ingen fluorescens i UV-ljus och är svår att lösa i saltsyra. Namnet syftar på den kemiska sammansättningen samt släktskapet med lotharmeyerit.

Sailaufit, VII/D.30-45 arsenat
NaCaMn₃³⁺[O₂|CO₃|(AsO₄)₂] · 3 H₂O monoklin

Sailaufit är mörkbrun till svart, har glasglans, hårdhet 3 och streckfärg brun. Densiteten är 3,35. Detta nya, sällsynta, karbonathaltiga alkali-manganarsenat med skiktstruktur tillhör mitridatitgruppen och är kristallkemiskt nära släkt pararobertsit och arseniosiderit, vilken den liknar till utseendet. Typlokalitet är stenbrottet vid Hartkoppe nära Sailauf i Spessart, Tyskland. Sailaufit har nu även hittats på flera platser, bl a i den schweiziska manganfyndigheten Starlera i Val Ferrera i Graubünden tillsammans med manganlotharmeyerit.
Vid typfyndplatsen hittades sailaufit som sent bildat mineral framförallt i braunitfattiga, karbonatrika partier i manganmalmgångarna i ryoliten. Sailaufit bildar tätt med varandra sammanväxta, tavliga kristaller (<0,5mm), som ofta sitter som druvaktiga belägg på kalcit och arseniosiderit. Sailaufit åtföljs av hausmannit, kutnahorit, dolomit, kvarts och manganrik kalcit. Nyare fynd innehåller även rodokrosit, brandit, tilasit och dolomit. Sailaufit är spröd, visar ingen fluorescens i UV-ljus och löses långsamt i saltsyra. Namnet syftar på fyndplatsen.

 Lapis, årgång 28. September 2003

Artsmitit, VII/B.31–20 fosfat
Hg₄Al[(OH)_1-1.5|(PO₄)_1.7-2]monoklin

Artsmitit är färglös till vit och har glas- till sidenglans. Streckfärgen är vit. Densiteten är 6.40 g/cm3. Detta nya, extremt sällsynta kvicksilver- aluminiumfosfat liknar kuznetsovit. Fyndplats är den gamla, 1932 igångsatta försöksbrytningen av kvicksilver vid Funderburk (34.177ºN/93.659ºV) nära Cowhide Cove vid Lake Greeson, ~13 km N Murfreesboro i Pike County, Arkansas. Zinnobermalmmineraliseringen på sydsidan av Skeleton Mountain är bunden vid NNÖ-SSV strykande brottsprickor i kvartsit. Följeslagare är millimeterstora, färglösa kvartskristaller, orange göthit, blekgul, fjällaktig dickit och kornig cinnabarit. På några få hittills kända mikromounts bildar artsmitit små, fågelboliknande anrikningar av genomskinliga virrvarr av fibriga nålar upp till 0,5 millimeters längd. Artsmitit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar den på mineral från Texas och Arkansas specialiserade mikromountern Arthur Smith från Houston i Texas, som hittade originalprovet 1995.

Borocookeit, VIII/H.23-95 silikat
Li_1-1.5Al_4-3.5[(OH,F)₈|(B,Al)Si₃O₁₀] monoklin

Borocookeit har ljusrosa till gulaktigt grå färg, har fettglans och hårdhet 3. Streckfärgen är vit. Densiteten är 2.69. Detta nya litium-aluminium-borosilikat är boranalogen till cookeit, med vilken den bildar en blandkristallräcka. Den sällsynta borocookeiten är tills nu bara känd från två turmalinpegmatiter i Malchansk i området Krasny Chikoy i Sibirien. I gångarna Sosedka och Mokhovaya kittar detta mineral, som sent bildade drusfyllningar, ihop hydrotermala breccior med kvartskristaller, albit, mörkbruna till rosaröda elbaitstänglar (<5 cm), blekviolett lepidolit, millimeterlånga danburitprismer och laumontit. Borocookeit bildar snöliknande skorpor eller finkornigt fjällartade, ogenomskinliga massor, tätt sammanväxta med borrik muskovit eller boromuskovit. Inget av dessa kan urskiljas med blotta ögat. Den vid 265-240ºC bildade borocookeiten visar varken pleokroism eller fluorescens. Namnet syftar på släktskapen med cookeit.

Klorbartonit, II/F.7-30 sulfid
K₆F₂₄S₂₆(Cl,S) tetragonal

Klorbartonit är brunsvart, har metallglans, hårdhet 4 och svart streckfärg. Densiteten är 3,70. Denna nya, extremt sällsynta alkalisulfid är Cl-analogen till bartonit, K₆F₂₄S₂₆(Cl,S), med vilken den kan blandas fullständigt. Till laddningsutjämningen S2- <--> Cl- finns en del järnatomer (Fe2+) i metallisk bindning (Fe0). Klorbartonit hittades i apatit-nefelinavlagringarna vid berget Koashva i Chibinymassivet, Kolahalvön. Den 3 km långa malmzonen i dagbrottet består av en serie upp till 200 m långa och 20 m tjocka linser av en apatit-titanitbergart. I hängendepartiet mot basiska alkalibergarter (urtiter) sitter ultraalkaliska, zonara pegmatitkroppar med storkornig mikrolin, aegirin, sodalit, pektolitstänglar och mörkröda villiaumitmassor (upp till 3 x 0,3 m!). I mellersta delen av en sådan, 6,5x 2,5 m stor, pegmatit hittades klorbartonit som rundade korn upp till 2 cm Ø mellan ljusrosa sodalit- och natrolitkristaller. Typiska följeslagare är djerfisherit, rasvumit och mörkbrun zinkblände. Därtill kommer bl a mörkgrå lomonosovitsolar, gulgröna fluorcapitprismer (upp till 3 cm), vitusit-(Ce), färglös chkalovit (xx upp till 7 cm), blyglans, kobaltit, mosandrit, burbankit och natrit. Klorbartonit är spröd med mussligt brott, svagt magnetisk och svårlöslig till och med i het, koncentrerad saltsyra. Namnet syftar på släktskapen med bartonit.

Glagolevit, VIII/H.15-20 silikat
NaMg₆[(OH,O)₈|AlSi₃O₁₀] · H₂O triklin

Glagolevit är färglös till silveraktigt vit, har glas- till pärlemorglans, hårdhet 5,5-6 och vit streckfärg. Densiteten är 2.66. Ett nytt natrium-magnesium-aluminiumsilikat med skiktstruktur som strukturellt liknar klinoklor. Glagolevit innehåller dock kristallvatten och är väsentligt hårdare. Glagolevit kommer från dagbrottet Kovdor på Kolahalvön. Här bildar den i tunna, med ljusgrön vesuvianit fyllda sprickor i blågrå hornfels silvriga, glimmeraktiga blad, upp till 2-3 cm. Bladen visar ingen fluorescens i UV-ljus och kan delvis lösas upp i saltsyra. Namnet hedrar den kvinnliga mineralogen A. Glagoleva, specialist på ultrabasiska bergarter och karbonatiter på Kolahalvön.

Goldquarryit, VII/D.25-33 fosfat
Cd₂CuAl₃[F₂|(PO₄)₂] · 12 H₂O triklin

Goldquarryit har blekt vattenblå till gråblå färg, glasglans, hårdhet 3-4 och vit streckfärg.. Densiteten är 2,78. Detta nya, vattenhaltiga kadmium-koppar-aluminium-fluorfosfat är extremt sällsynt. Enda exemplaret tills nu bärgades 1992 på 5.425-fotsavvägningen (1 fot är ca 30 cm) i dagbrottet i Gold Quarry Mine som ligger i närheten av Carlin/Eureka County i Nevada. Goldquarryit sitter på en förkislad jaspisbreccia som genomskinliga massor, som radialstråliga kärvar (max 3 mm Ø) och som knippformiga aggregat med genomskinliga kristaller. Följeslagare är färglös, druvaktig hyalit, blekgula skorpor av karbonat-fluorapatit och brunröda, radialfibriga hewettitaggregat (upp till 1 cm Ø). Goldquarryit är spröd. Den är pleokroistisk (färgskalan från blekblått till djupblått) men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokaliteten.

Graulichit-(Ce), VII/B.36-140 arsenat
(Ce,Ba)(Fe³⁺,Al)₃[(OH,H₂O)₆|(AsO₄)₂] trigonal

Graulichit-(Ce) är ljusgrön till blekbrun, har hartsglans, hårdhet 4 och vit streckfärg.. Densiteten är 4.42. Detta sällsynta cerium-järnarsenat ur grandallitgruppen är den nya Fe-analogen till arsenoflorencit-(Ce). Typlokalitet är stenbrottet Hourt, som ligger två kilometer norr om Vielsalm vid sydöstra randen av Stavelotmassivet i Belgiska Ardennerna. Här genomskärs den kambriska kvartsiten av tallösa kvartsgångar med sällsynta, manganhaltiga aluminiumhaltiga silikater och omvandlade sulfider. I hydrotermalt starkt omvandlade partier bildar graulichit-(Ce) finkristallina skorpor med ytterst små transparenta romboedrar (>0,1 mm) och klotformiga aggregat (>0,15 mm Ø). Följeslagare är guldhaltig arsenikkis, skorodit, mimetesit, pharmakosiderit, barium-pharmakosiderit och göthit. Graulichit-(Ce) är i polariserat ljus svagt pleokroistisk (i färgskalan från ljusgrönt till gulaktigt) men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet hedrar bergsingenjören Jean-Marie Graulich (1920-2001), som ägnade sig åt Stavelotmassivets geologi

Kaliumleakeit, VIII/F.8-112 amfibol
(K,Na)Na₂Li(Mg,Fe³⁺,Mn,V)₄[(OH)₂|(Si₄O₁₁)₂] monoklin

Kaliumleakeit är rödaktigt brun, har glasglans, hårdhet 5,5-6 och blekt brunaktigt gul streckfärg. Densiteten är 3.18. Denna nya, ännu mycket sällsynta alkali-litiumamfibol innehåller förutom Mg/Fe även avsevärda mängder mangan och vanadin (Mn0,9,V0,6). Typlokalitet är mangangruvan Tanohata, prefekturen Iwate, Japan. I pegmatitiska ådror i manganmalmskroppen bildar kaliumleakeit genomskinliga, spröda prismer upp till 2 mm långa. Följeslagare är kvarts, kalifeldspat, vanadinrik manganneptunit, suzukiit, roscoelit och serandit. Kaliumleakeit visar ingen fluorescens i UV-ljus. I polariserat ljus ser man en tydlig pleokroism i färgskalan från gulaktigt brunt till rödaktigt brunt. Namnet syftar på släktskapen med leakeit.

Klinobarylit, VIII/C.2-85 silikat
BaBe₂[Si₂O₇] monoklin

Klinobarylit är färglös, har glasglans, hårdhet 6,5 och vit streckfärg. Densiteten är 3,98. Detta nya barium-berylliumgruppsilikat är dimorf (tvåformig) till barylit. Den sällsynta klinobaryliten hittades i fyra alkalipegmatiter vid berget Yukspor, Chibinymassivet på Kolahalvön. I druser bildar den radialbladiga aggregat av flackprismatiska kristaller upp till 20 x 4 x 1 mm. Följeslagare är natrolit, aegirin och mikrolin samt katapleiit, fluorapatit, titanit, fluorit, blyglans, zinkblände, strontianit, annit, astrofyllit, lorenzenit, labuntsovit-Mn, kuzmenkoit-Mn, cerit-(Ce), edingtonit, ilmenit och kalcit. Klinobarylit är genomskinlig, spröd och saknar fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på släktskapen med barylit.

Mangan, gedigen I/A.7-05 element
Mn kubiskt

Mangan är stålgrå, har metallglans, hårdhet 6,5 och mörkgrå streckfärg. Densiteten är 7.01. Detta extremt sällsynta elementmineral kommer från ett ultrabasiskt alkalikomplex i centrala Aldan-Skjöld i östra Sibirien. Mangan bildar ytterst små, kantiga korn (>0,8 mm) i den platinaförande guldseifen och i serpentiniserade ultrabasiter (olivin/ortoklaspikrite). Matrixen i vilken mangankornen sitter består av tefroit, spessartin, kromhaltig hausmannit och mikroskopiskt små lameller av ett mangankarbit (MnC). Gedigen mangan är opak, spröd och anlöps raskt i luften och blir brunaktig. Det tills nu från IMA ännu inte officiellt erkända namnet syftar på den kemiska sammansättningen.

Magnesiotantalit, IV/D.18-35 oxid
(Mg, Fe²⁺)(Ta, Nb)₂O₆ ortorombisk

Magnesiotantalit har svart färg, metallglans, hårdhet 5,5 samt brunröd streckfärg. Densiteten är 6,73. Denna nya, hittills ytterst sällsynta magnesium-tantaloxid ur columbit-tantaliträckan är Mg-analogen till ferrotantalit respektive
Ta-analogen till ferrocolumbit, med vilken den långtgående är blandbar. Magnesiotantalit kommer från pegmatitfältet Lipovka i Rezhdistriktet i centrala Ural och har enbart hittats malmmikroskopiskt som en Mg-rik omvandlingskant kring rundade, upp till 5 mm stora tvillingkristaller av manganotantalit. Dessa sitter i andesit-kalcitlinser på randen av en zonerad, metasomatiskt överpräglad pegmatitgång i serpentinit, nära kontakten med marmor. Följeslagare är turmaliner ur dravit-uviträckan, krysoberyll, penakit, korderit, amfiboler ur edenit-magnesiohornbländeräckan, flogopit och klinoklor. Det bara ~0,5 mm breda randpartiet med magnesiotantalit består av mycket finkornig, spröd och opak magnesiotantalit, ferrotantalit, ferrocolumbit och uranmikrolit. Namnet syftar på släktskapen med ferrotantalit och ferrocolumbit. Magnesiotantalit placerades i columbiträckan efter det att I.M.A. år 2002 beslutat att ombenämna magnocolumbit till magnesiocolumbit.

Ett nytt svenskt mineral från Bastnäs!

Percleveit-(Ce), VIII/C.1-45 gruppsilikat
(Ce, La, Nd)₂[Si₂O₇] tetragonal

Färgen är gulaktigt grå till vit; percleveit har fett- till hartsglans, hårdhet 6 och vit streckfärg. Densiteten är 5,21. Detta nya, hittills ytterst sällsynta cerium-gruppsilikat ur tortveitit-keiviiträckan härstammar från Bastnäs, den berömda järn-koppar-lantanidförekomsten. På ett ceritrikt museiprov bildar percleveit-(Ce) kornaggregat av upp till flera millimeters storlek, tätt sammanväxta med cerit-(Ce), bastnäsit-(Ce), kvarts och ett okänd wolfram-Se-Mg-silikat. Vidare tillkommer magnetit, kopparkis och centimeterlånga, gröna amfiboler tillhöran-de tremolit-aktinoliträckan.
Percleveit-(Ce) är transparent, spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras Per Theodor Cleve (1840-1905), kemiprofessor vid Uppsala Universitet och upptäckare av grundämnena holmium och tulium ( den från Nordenskiöld år 1878 likaså efter Cleve namngivna ”cleveit” är en lantanidrik varietet till uraninit). Litteratur: Dan Holstam 2003, Eur. J. Mineral. 15, sid 725-731.

Shirokshinit, VIII/H.11-35 glimmer
KNaMg₂[F₂|Si₄O₁₀] monoklin

Shirokshinit är färglös till silvergrå, även grönaktig, har pärlemor- till glasglans, hårdhet 2,5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,92. Denna nya alkalimagnesiumglimmer är Na-analogen till tainiolit. Den extremt sällsynta shirokshiniten kommer ur apatitgruvan Kirov vid berget Kukisvumchorr, Chibi-nymassivet på Kolahalvön. Den kristalliserar i små druser i en alkalipegmatit som kamformiga, bladiga aggregat upp till 2,5 mm stora på mikrolin- och kupletskitkristaller. Vidare följs den av aegirin, natrolit, lorenzenit, galenit, kalcit, remondit-Ce), donnayit-(Y) och mckelvyit-(Y). Shirokshinit bildar hexagonala, prismatiska, genomskinliga skelettkristaller som liknar grovkristallina ”snöflingor”. De ligger på gränsen till att vara elastiska, visar ingen pleokroism och ingen fluorescens i UV-ljus. Med namnet hedras den ryske geologen Nikolay Vasilievich Shirokshin, som redan 1834 besökte Chininybergen som forskare, och som 1935 publicerade de första geologiska uppgifterna om dessa bergs geologi och petrografi.

Surkhobit, VIII/C.14-35 gruppsilikat
(K,Ba,Na)₄(Ti,Nb)₄[(OH,O)₂|Si₄O₁₂]₂ · 6 H₂O monoklin
Nya IMA undersökningar visade 2006 att detta alkali-titansilikat är identiskt med Jinshajiangit.
Färgen är brunaktigt röd, den har glasglans, hårdhet 4,5-5 och vit streckfärg. Densiteten är ???? Surkhobit är ett nytt, ytterst sällsynt barium-järn-titangruppsilikat som strukturellt är släkt med perraultit. Detta silikat kommer från syenitpegmatiten i Dara-i-Pioz, Tadshikistan. Surkhobit bildar genomskinliga, tavliga kristaller upp till 2 x 1 x 0,4 cm, som optiskt liknar hejtmanit, men hittills är mycket sällsyntare.
Surkhobit följs av mikrolin, albit, kvarts, aegirin, biotit (annit), bafertisit, astrofyllit. Surkhobit är spröd, visar i polariserat ljus tydlig pleokroism (i färgskalan från ljusgult till orange) men visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på floden Surkhob (Surchob), vilkens nordvästliga sidoarm rinner upp i glaciärområdet från Dara-i-Poioz.

Tsepinit-K, VIII/E.7-32
(K,Ba,Na)₄(Ti,Nb)₄[(OH,O)₂|Si₄O₁₂]₂ · 6 H₂O monoklin

Tsepinit-K är färglös, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,88. Denna sällsynta tsepinit-K hittades vid berget Karnasurt i Lovozero-massivet som ytterst små, kortprismatiska kristaller (<0,4 mm) i ihåliga pseudomorfoser av murmanit. Följeslagare är bl a manganneptunit och chabasit-Ca. Ytterligare fyndplatser är bergen Eveslogchorr och Kukisvumchorr i Chibinymassivet.
Dessa nya mineral Tsepinit-K, Tsepinit-Ca och Paratsepinit-Ba, är spröda, genomskinliga och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Mineralerna angrips, som alla mineral i labuntsvitgruppen, av syror (tex HCI). Namnen syftar på den kristallkemiska släktskapen med tsepinit-Na.

Tsepinit-K, VIII/E.7-32
(K,Ba,Na)₄(Ti,Nb)₄[(OH,O)₂|Si₄O₁₂]₂ · 6 H₂O monoklinTsepinit-K är färglös, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,88. Denna sällsynta tsepinit-K hittades vid berget Karnasurt i Lovozero-massivet som ytterst små, kortprismatiska kristaller (<0,4 mm) i ihåliga pseudomorfoser av murmanit. Följeslagare är bl a manganneptunit och chabasit-Ca. Ytterligare fyndplatser är bergen Eveslogchorr och Kukisvumchorr i Chibinymassivet.
Dessa nya mineral Tsepinit-K, Tsepinit-Ca och Paratsepinit-Ba, är spröda, genomskinliga och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Mineralerna angrips, som alla mineral i labuntsvitgruppen, av syror (tex HCI). Namnen syftar på den kristallkemiska släktskapen med tsepinit-Na.

Paratsepinit-Ba, VIII/E.7-34 silikat
(Ba,Na,K)3-4(Ti,Nb)4[OH,O)2|Si4O12]2

Paratsepinit-Ba är ljusbrun, har glasglans, hårdhet 5 och vit streckfärg. Densiteten är 2,88. Dessa nya kalium-barium-titansilikat tillhör labuntsovitgruppen och kommer tillsammans med andra företrädare ur samma grupp från den aegirin-och natrolitförande alkalipegmatiten på Kolahalvön.
Den ytterst sällsynta Paratsepinit-Ba har hittats på berget Lepche-Nelm i Lovozero-massivet som dåligt utbildade långprismatiska kristaller av en längd på 5mm tillsammans med titanit, eudialyt, lamprophyllit, lorenzenit, vinogradovit och tundrit-(Ce).
Dessa nya mineral Tsepinit-K, Tsepinit-Ca och Paratsepinit-Ba, är spröda, genomskinliga och visar ingen fluorescens i UV-ljus. Mineralerna angrips, som alla mineral i labuntsvitgruppen, av syror (tex HCI). Namnen syftar på den kristallkemiska släktskapen med tsepinit-Na.

Anorthominasragrit, VI/D.5-15 sulfat
V⁴⁺[O|SO₄] · 5 H₂O triklin

Anorthominasragrit har blågrön färg, glasglans och hårdhet 1. Streckfärgen är blekblå. Densiteten är 2,12.

Bobjonesit, VI/D.5-02 sulfat
V⁴⁺[O|SO₄] · 3 H₂O monoklin

Bobjonesit har blekblå till blågrön färg, har glasglans och hårdhet 1. Streckfärgen är blekblå. Densiteten är 2,28.
Dessa två extremt sällsynta, vattenhaltiga vanadinsulfat tillhör minasragriträckan. Båda hittades i uran-vanadin-gruvan North Mesa 5 i gruvområdet Temple Mountain, Emery Country i Utah. Gruvan drevs 1948-1956. Anorthominasragrit och bobjonesit bildar ytterst fint kristallina skorpor och utblomstringar på sprickor som sitter på förkislade och pyritiserade, av kol överdragna trädstammar. De är, tillsammans med asfaltit, zinkblände och blyglans, inbäddade vid basen av triaskonglomeratet från Shinarump. Följeslagare är, lika blågrönt färgade!, vanadinsulfaten minasragrit och ortominasragrit. Därtill kommer olika färglösa till gulaktiga järnsulfat (ferricopiapit, kornelit, rozenit, szomolnokit), gediget svavel och en klibbig, svavelsur, extremt korrosiv lösning.
Anorthominasragrit och bobjonesit visar varken pleokroism eller fluorescens. Båda är stabila endast i extremt torr luft; vid högre luftfuktighet hydratiserar båda snabbt och smälter.
Namnet anorthominasragrit syftar på släktskapen med den polymorfa minasragriten. Namnet bobjonesit hedrar Robert (Bob) Jones, engagerad hobbymineralog från Arizona.

Tsumgallit, IV/F.6-25 hydroxid
GaO(OH) ortorombisk

Tsumgallit har blek, grönaktigt gul till beige färg, harpärlemorglans och hårdhet 1-2. Streckfärgen är vit. Denna extremt sällsynta galliumhydroxid är isostrukturell med diaspor och goetit. Typlokalen är Tsumeb Mine i Namibia. I druser från germanit-tennantitmalmen (ur andra oxidationszonen) bildar tsumgallit små, fjällartade, genomskinliga och glimmeraktiga aggregat, mindre än 1 mm stora, bestående av mikroskopiskt små, tunnbladiga kristaller (0,04 mm Ø).
Följeslagare är färglösa till vita söngeitkristaller (<5 mm) och rödaktigt bruna romboedrar av zinkhaltig siderit (<0,5 mm), samt kvarts och kopparglans. Tsumgallit visar ingen fluorescens i UV-ljus. Namnet syftar på typlokalen och den kemiska sammansättningen. 

Hillit, VII/C.17-15 fosfat

Ca₂(Zn,Mg)[(PO₄)₂ · 2 H₂O triklin

Hillit är färglös till grönaktigt grå, har glas- till sidenglans och hårdhet 3,5. Streckfärgen är vit. Densiteten är 3,16. Den är ett nytt, hittills extremt sällsynt kalcium-zinkfosfat ur fairfielditgruppen och är Zn-analogen till collinsit, med vilken den kan blandas utan luckor. Hillit kommer från Reaphook Hill i Flinders Ranges, södra Australien. Här drar en limonitisk oxidationszon med zinkfosfater genom icke-metamorf lerskiffer från senare kambrium. Hillit sitter som ytterst små, plattliknande, dubbeländade kristaller (<0,2 mm) på scholzitstänglar. Delvis är hillit även sammanväxt med njurformiga, druvaktiga skorpor av zinkhaltig collinsit. Ytterligare föjeslagare är tarbuttit, parahopeit, switzerit och fosforfyllit. Hillit är genomskinlig. Hillit visar svag, grönaktigt gul fluorescens i UV-ljus och upplöses långsamt i saltsyra. Med namnet hedras mineralogen Dr Roderick Hill från Melbourne.

Kukharenkoit-(La), V/C.7-154 karbonat
Ba₂(La,Ce, Th)[F|(CO₃)₃] monoklin

Kukharenkoit-(La) är färglös till vit, ibland blekgrön, har glasglans och hårdhet 4. Streckfärgen är vit. Densiteten är 4,63-4,65. Denna nya, ytterst sällsynta barium-lantanid-florokarbonat är nära släkt med kukharenkoit-(Ce), Cebait-(Ce) och huanghoit-(Ce). Typlokalen är apatitgruvan Kirowsky vid berget Kukisvumchorr, Kolahalvön. I hilairitovoye-pegmatiten förekommer kukharenkoit tillsammans med mikrolin, albit, kalcit, nenadkevichit, hilairit, katapleiit, strontianit, donnayit-(Y), synchisit-(Ce) och pyrit. I en annan pektolit-aegirin-mikrolingång förekommer kukharenkoit-(La) tillsammans med natrolit, kalcit och neodymförande ewaldit.
I sen-hydrotermala druser bildar kukharenkoit-(La) plattprismatiska eller nåliga kristaller upp till 0,5 mm, och snökristallsliknande genomträngningstrillingar men förekommer även i form av ett enda virrvarr av kristallnålar och nålar ordnade i knippor. Kukharenkoit är genomskinlig och spröd samt saknar fluorescens i UV-ljus men är löslig redan i utspädd saltsyra. Namnet syftar på den lantanrika sammansättningen och släktskapen med kukharenkoit.

Neskevaarait-Fe, VIII/E.7-205 silikat
K₃Na₂Fe²⁺(Ti,Nb)₄[(O,OH)₂|Si₄O₁₂]₂ · 5-6 H₂O monoklin 

Neskevaarait-Fe har blekbrun till gulaktigt brun färg, har glasglans och hårdhet 5. Streckfärgen är vit. Densiteten är 2,88.
Detta nya, vattenhaltiga alkali-järn-titansilikat (fyraringsilikat [Si₄O₁₂]^8-) tillhör labuntsovitgruppen, strukturellt nära besläktat med gutkovait. Neskevaarait-Fe är mycket sällsynt. Typmaterialet kommer från en borrning i den hydrotermalt dolomitiserade karbonatiten i Neskevaara, i centrum av det ultrabasiska alkalimassivet Vuoriyarvi i Nordkarelen, vid gränsen till Kolahalvön. Följeslagare är dolomit, kalcit, flogopit, fluorapatit, pyrit, magnetkis, kopparkis och nenadkevichit.
Ett annat prov kommer ur fälspat-kalcitgången i i apatitgruvan Kirovskii vid berget Kukisvumchorr i Chibinymassivet. Här bildar neskevaarait-Fe i druser genomskinliga, matta, plattprismatiska, tunntavliga kristaller upp till 1,8 cm, delvis sammanväxta med glänsande, blodröda kristaller av labuntsovit-Fe. Till detta kommer små kristaller från donnayit-(Y)-kristaller och tunna, brunaktigt svarta asfaltitbeläggningar (bitumen). Neskevaarait-Fe är spröd och visar ingen fluorescens i UV-ljus, men angrips som alla företrädare ur labuntsovitgruppen av syror. Namnet syftar på typlokalen och neskevaaraitens kemiska sammansättning.

 

IMA 1996 IMA 1997 IMA 1998 IMA 1999 IMA 2000 IMA 2001 IMA 2002 IMA 2003 IMA 2004 IMA 2005 IMA 2006 IMA 2007 IMA 2008 IMA 2009
IMA 2010 IMA 2011 IMA 2011 IMA 2012 IMA 2013 IMA 2014 IMA 2015 IMA 2016 IMA 2017 IMA 2018 IMA 2019 IMA 2020 IMA 2021 IMA 2022
IMA 2023

©2001- GeoNord