© 2004 Föreningen Loosgrufvan.

Los Koboltgruvor


© Text: Bo Nilsson. Beskrivning tillgänglig för besökare.


Los ligger inom ett geologiskt mycket intressant område och flera doktorsavhandlingar har gjorts om berggrunden i och omkring Los.

Flera gånger under 17- och 1800 talen har gruvdrift förekommit i Lostrakten. Den mest omfattande gruvdriften förekom under en nästan 40-arig period i mitten av 1700 talet vid Los koboltgruvor.

Gruvorna finns omnämnda i dokument redan i slutet av 1600 talet då man gjorde ett försök att bryta koppar. Flera gånger under 1700-talets början inmutas området, men ingen riktig brytning kommer igång, då tydligen kopparhalten var alltför låg. Även wismut upptäcks i gruvan.

När assessor Henrik Kalmeter från Falun, återkommer efter nästan tio års vistelse i utlandet får han höra talas om wismutfyndigheten i Los och köper upptäckanderätten till gruvan år 1733.

Eftersom Kalmeter är en mycket engagerad person dröjer det ända till 1736 innan han har möjlighet att besöka Los.

Svedjefinnar skeptiska

Los är vid den här tiden bebott av svedjefinnar och Kalmeter berättar i ett resebrev om det första besöket i Los att finnarna inte är särskilt förtjusta över en kommande gruvdrift, eftersom de inser att det går åt mycket skog vid malrnbrytning, och är rädd att det kommer att inkräkta på svedjebruket.

Kalmeter stannar i Los cirka tre veckor och Iyckas trots motstånd få finnarna att hjälpa till att tömma den då 3-4 meter djupa koppargruvan på vatten. Man upptäcker wismutfyndigheten efter en del eldande och sprängande. Malmen visar sig även innehålla kobolt, något som Kalmeter troligen hade anat, sedan han i Falun sett wismutproverna från Los.

Kalmeter hade samma år som första besöket i Los giordes, gift sig med en rik köpmansdotter från Stockholm, Anna Sophia Wallberg, som nyligen hade ärvt en ansenlig summa pengar. Pengarna satsas så småningom i Loos Koboltverk, som blir en betydande anläggning med ända upp till 160-170 anställda.

Sommaren 1737 anställer Kalmeter en del arbetare från Falun, som reser till Los för att påbörja gruvdriften. Arbetet fortsätter fram till jultiden då man måste upphöra på grund av brist på materiel, verktyg och livsmedel. Los var då mycket glest befolkat.

Sommaren 1738 utökas manskapet och arbetet forsätter sedan kontinuerligt och mycket intensivt.

Kalmeter har bra kontakt med myndighetcrna och lyckas få finntorpen under s.k. bergfrälserätt år 1742. Detta innebär att finnarna blir så gott som livegna under Koboltverket.

Kalmeter bygger ungefär samtidigt cn väl inredd herrgård omkring två kilometer. från gruvorna, där nuvarande hembygdsgården ligger.

Koboltmalmen säljs till en början oförädlad till utlandet och används till blåfärgstillverkning. Men då detta av myndighetema ansågs vara en nationalförlust, får Kalmeter order om att anlägga ett blåfärgsverk. 1744 börjar det byggas i Karlsberg, drygt en halvmil från gruvorna. Det blir en omfattande anläggning med bl.a. kanaler, dammar, kvarnar, ugnar och ett stort antal byggnader. Det står färdigt 1745 och döps till Sophiendal efter Kalmeters fru Sophia.

Kalmeter blir en väl ansedd person och blir 1747 utsedd till Commerceråd och inväljs 1748 i Kungliga Vetenskapsakademien.

Då produkdonen vid gruvorna och blåfärgsverket är som störst, och åtta gruvor bearbetas samtidigt, dor Kalmeter hastigt julafton 1750 och änkan Anna Sophia överlåter driften av anläggningarna till makens systerson Johan Zenius.

1751 upptäcks ett helt nytt och ej tidigare känt grundämne i koboltgruvorna och det var metallen nickel.

Zenius driver blåfärgsverket och gruvorna mycket intensivt och produktionen av blåfärg är under hela 1750-talet 12-17 ton årligen. I början av 1760-talet avtar malmen i gruvoma hastigt och 1764 är produktionen endast en bråkdel jämfört med några år tidigare. Kalmeters änka An na Sophia behöver ej uppleva nedgången; hon avlider 1761. För att försöka rädda driften vid verket anlägger Zenius 1762 ett glasbruk vid de övriga anläggningarna i Sophiendal. Året efter anländer de första glasblåsarna till bruket. Flera av dem kommer från Sandö glasbruk i Ångermanland. Efter mycket problem, bl.a. sabotage, kommer man igång med produktionen och tillverkar fönsterglas, flaskor och andra grövre bruksföremal. Det visar sig så småningom att det inte är någon lyckad satsning. På grund av bl.a. kostsamma och besvärliga transporter till och från bruket, blir lönsarnheten mycket dålig, och glasverksamheten upphör 1771 efter bara åtta års verksamhet.

Samma år börjar Zenius bygga en kopparprovhytta vid Norrbybäcken för att försöka ta tillvara de små mängder kopparmalm som finns i gruvoma. Men inte heller det lyckas och Zenius är 1773 tvungen att överlåta alla tillgångar till sina fordringsägare och allt arbete vid koboltverket upphör och gruvorna vattenfylls. Med det är en nästan 40-årig gruvepok i Los över.

Inte förrän 1820, nästan 50 år efter dAftens upphörande, händer något med gruvorna igen, då brukspatron Sellander mutar in gruvorna. Han länspumpar gruvorna med en ångmaskin på 4 hästkrafter och lägger ned mycket pengar och arbete för att återuppta driften, men ingen riktig brytring kommer igang, då ingen brytvärd malm påträffas. Man t.o.m. vänder på alla varphögar men hittar inte heller där något värdefullt och arbetet upphör 1824.

1923 pumpas gruvorna ur av några Edsbybor, men det är oklart om man kom ända till botten. I vilket fall som helst blev det ingen gruvdrift och inga försök att återuppta driften har sen dess förekommit.

Monument över nickelns upptäckare

1971 restes ett monument över nickelns upptäckare, Axel Predrik Cronstedt, några hundra meter från koboltgruvorna. Det är ju mycket ovanligt att man kan ortsbestämma upptäckten av ett grundämne, så när Vetenskapsakademien, där Cronstedt var invald, kunde förverkliga planerna på att hedra upptäckaren, var placeringsort självklar. Monumentet skapades av konstnären Olof Hellström och bekostades genom insamlingar och bidrag. Bland annat skänkte ett stort kanadensiskt nickelföretag en stor summa pengar. Monumentet har varit det som mest påminner om gruvdriftstiden i Los och väcker uppmärksarnhet hos förbipasserande. Nu kommer förhoppningsvis gruvorna att överta denna plats. Monumentet uppmärksammades i ett TV-program sommaren 1990 där det valdes till Sveriges vackraste offentliga konstverk.

Nickelmonumentet av Olof Hellström
© 1998 Foto Lars - Arne Laby

Dokumentation

Ganska litet finns dokumenterat om koboltgruvorna De utförligaste beskrivningarna finns i ett häfte skrivet av Daniel Tilas 1752. Det är en sammanfattning av hans besök vid gruvorna 1740, 1741 och 1751. I häftet finns även en karta över området, där djupet på gruvorna finns angivna. De flesta gruvorna är också namngivna. Kartan visar även att det fanns ett vattenhjul i bäcken ett par hundra meter från gruvorna. Därifrån ledde en stånggång upp till Lovisagruvan och Jonasgruvan, som de djupaste gruvorna kallas. Stånggången drev gruvpumparna som hindrade gruvorna från att vattenfyllas.

Många Losbor, och även andra intresserade, har ofta funderat och fantiserat över vad som döljer sig under vattenytan i de gamla koboltgruvorna som ligger centralt i Los sarnhälle.

Hur djup är gruvhålen?

Eftersom uppgifterna om djupet på gruvorna är från 1751, alltså ungefär 20 år innan driften upphörde, och produktionen var som störst under 1750-talet, känns det väldigt lockande att ta reda på var man bröt malmen under den senare delen av gruvdriftstiden, då antalet gruvhål ej har ökat. Endera är gruvorna betydligt djupare eller också finns det omfattande gångsystem under markytan. Det fnns ju en del sägner och berättelser om långa gångar och stora salar.

För att ta reda på om det finns ett intresse att pnmpa ur gruvorna sammankallas till ett möte i slutet av september 1989. Det kommer ett tiotal personer och alla är lika entusiastiska att försöka utforska koboltgruvorna, som varit en omtyckt och farlig lekplats för flera generationer Losbor. Gruvorna har varit inhägnade bara de senaste tio åren.

Tanken med mötet är att man under vintern skall ta fram dokument och uppgifter och börja med urpumpningen nästa vår. Även den ekonomiska delen måste ordnas. Men när en av deltagarna på mötet lovar att skänka pengar till urpumpningen, beslutas att arbetet skall börja så fort som möligt. Målsättningen är att under hösten pumpa ner till 15-meters nivån, där man vet att det finns gångar.

Man skaffar fram virke, pump, slangar, sladdar och diverse materiel, ordnar byggström och kontaktar även hälsovårdsnämnden, Arbetet påbörjas lördagen den 30 september, litet drygt en vecka efter mötet. Flera nya intresserade ansluter sig och inslaget av ungdomar är stort, eftersom det ligger lite av äventyr över det hela.

De närmaste dagarna blir mycket arbetsamma men intressanta. Eftersom pumpen visar sig ha en otrolig kapacitet dröjer det inte länge förrän målsättningen 15-nivån är nådd, men nu är det alldeles för intressant att avbryta det hela och arbetet fortsätter hela hösten.

Alla engagerade i det här projektet, som för övngt blir fler och fler, börjar nu inse vilket enorrnt arbete som krävs för att göra en eventuell turistattraktion av gruvorna. Därför beslutas att en förening ska bildas för att lättare kunna söka hjälp och bidrag. Aven kontakter med myndigheter underlättas därigenom. Föreningen döps till Loosgrufvan och har till målsättning: urpurnpning, kartläggning och dokumentering av gruvorna. Föreningen arbetar helt ideellt.

Efter några veckors hart men intressant arbete kan man konstatera att gruvorna är betydligt mer ornfattande än någon kunnat ana. Volymen är minst tre gånger. så stor som Tilas dokument anger. Cirka 3 miljoner liter vatten har pumpats ur, och gångar med en sammanlagd längd av cirka 150 m. har påträffats. För att förhindra sönderfrysning av bergväggarna täcks gruvorna över inför vintern. Även de rnånga träkonstruktionerna måste skyddas mot sönderfrysning. Trappor byggs i en del av gruvorna och belysning monteras i de flesta schakt och gångar. Allt materiel skänks av olika företag.

Allt arbete ligger sen i stort sett nere under hela vintern och återupptas våren 1990, men måste ske i begränsad omfattning p.g.a. ekonorniska problem. Gruvorna besöks under somrnaren av ett stort antal intresserade.

Efter jul 1990 börjar det egentliga rensningsarbetet, någonting som visar sig vara mer omfattande än man föreställt sig. Gruvorna har ju varit soptipp för närliggande gårdar i många år, och de flesta gruvorna är fyllda med hundratals kubikmeter sopor. Aven tonvis med sten är nedslängt. Bland soporna kan man göra en hel del "fynd" bl.a. gamla flaskor, koppar- och mässingföremål. Även en del föremå1 från gruvtiden har hittats. Drygt 30 personer har under vintem arbetat med att rensa gruvoma. Arbetet har skett inom ramen för en studiecirkel i ABF:s regi. Betydligt mer än 100 kubikmeter sopor och sten har lyfts upp ur Gustafsgruvan och Adolfsgruvan. Mer än 4000 timmar ideellt arbete har hittills gjorts vid gruvorna. Dessutom beräknas materielkostnaden till över 100 000 kr. och projektet har finansierats genom sponsring, medlemsavgifter, gåvor och lotterier. Medlemsantalet för 1991 var närmare 400.

Hösten 1991 börjar förberedelser för rensning av nästa gruva, Nya Försöket. Då inser man att bergförstärkningsarbete måste göras för att det skall vara möjligt att fortsätta. Kontakt tas med länsmyndigheterna om hjälp, och allt går mycket snabbt och tack vare arbetsförmedlingen i Ljusdal och AMU i Hedemora kan en kurs i bergteknik förläggas till gnuvorna. Kursen är 6 veckor lång och startade 11 november. I och med den är den första, viktigaste och besvärligaste upprustningsetappen inledd.

Kursen förlängs sedan med ytterligare sex veckor, då ingår även byggande av trappor för att möjliggöra organiserad visning av gruvorna. Eftersom arbetet är mycket besvärligt hinner arbetet inte bli klart under dessa veckor. Därför krävs ett beredskapsarbete på fyra veckor för att slutföra den första etappen, som blir klar 13 rnars 1992.




©2001- GeoNord