VAGS logo VAGS  Västerås Amatörgeologiska Sällskap

Till VAGS ingångssida Till VAGS aktivitetssida Till VAGS mässida Till sidor om LITOFILEN Till förtroendevalda i VAGS To info in English Till artiklar om Norra Kärr


returTill avsnittsförteckningen

Startpunkt 2

NORRA KÄRR

Hans Thulin, Taberg

Avsnitt 3 (sidorna 39-51) ur Litofilen 1996/1 jan sid 17-51.

 

INOSILIKATER

KLINOPYROXENER

Ägirin (Acmit) NaFe3+Si2O6
Mineralet förekommer rikligt över hela området. A. Törnebohm noterade mineralet 1906. Den ses frekvent i grännaiten och är där det enda mörka mineralet. Oftast är det ljusgrönt i grännait till skillnad från i pegmatiterna där det är mörkgrönt, nästan svartgrönt. Ägirin-kristallerna är bara 0,1 - 0,2 mm långa i grännait, men de bildar täta aggregat.

I pegmatiterna ser man oftast mycket vackra kristallaggregat, oftast i solfjäderform, med stänglar, prismor och stjärnformiga bildningar. De vackraste och kraftigaste aggregaten har jag hittat i den östra av de båda pegmatiterna strax söder om landskapsgränsen. Lakarpit innehåller ägirin perifert i sin kontakt med grännaiten. Pulaskiten har 3 mm långa gröna ägirinstavar. Kaxtorpiten innehåller ägirin frekvent ofta blandat med eckermannit. Det är mycket lätt att ta fel på ägirin och amfibolen eckermannit - och det ser man ofta på mässor och i samlingar att ägirin rätt ofta felaktigt tolkas som eckermannit. Eckermanniten har ett mera flammigt blågrönt utseende med en alldeles speciell lyster i de små eckermannitstavarna. Dessutom är bergarten mörkare än ägirinstufferna - ibland genom överdrag av manganoxider och - hydroxider.

Eckermanniten är också oroligare i sin struktur än den mera jämna uniforma ägirinen. Då mineralen ses tillsammans ligger de orienterade i samma riktning.

Ägirin-Augit (Na,Ca)(Fe3+,Fe2+,Mg,Al)Si2O6
Ägirin-augit är rapporterat av O. Adamson 1944 som ett mineral i den perifera fenitzonen mot graniten i väster. Jag har också fått det sannolika mineralet vid en röntgen av Uta Müller från en pegmatit i söder.

Stuffbild 5 i svartvitt

Fig. 5 Ägirin med albit och eckermannit.

AMFIBOLER
KLINOAMFIBOLER

Att fastställa vilka amfiboler, som förekommer i Norra Kärr med bara röntgen är omöjligt. Det rör sig dock uppenbarligen bara om klinoamfiboler från två av Strunz grupper:

a. Hornbländeserien
b. Glaukofanserien

Gerhard Müller har sett på en hel rad klinoamfiboler och kommit fram till detta med viss uteslutningsmetodik. De övriga grupperna: Cummingtonit- och aktinolit-tremolitserierna ses ej här. Gerhard Müller har också iakttagit att det finns både ferro- och magnesiodominanta faser av förmodligen varje mineraltyp.

Hornbländeserien
(Ca/Na-klinoamfiboler)
Jag har när det gäller amfibolerna primärt använt mig av H. Struntz's klassificering beroende på att makarna Müller rapporterat efter denna. Vi har dock en nyare gruppering: Enligt 1978 års amfibolnomenklatur utarbetad under ledning av Glasgow-professorn Bernhard E. Leake indelas klino-amfibolerna i fyra grupper:

1. Mg-FeMn-amfiboler
2. Ca2/Na-amfiboler
3. Na-Ca2-amfiboler
4. Alkali-amfiboler

I Norra Kärr förekommer bara klinoamfiboler ur grupperna 2 och 4.

Grupp 2: Hornbländen och pargasiter
Grupp 4: Arfvedsoniter, glaukofaner, riebeckiter och eckermanniter

Jämför med nefelinsyeniten i Almunge där vi ser hastingsit ur grupp 2. Bengt Loberg påpekar i Nationalencyklopedien (1989) på sökordet amfibolgruppen att magnesiumrika amfiboler vanligen är nållika eller fiberlika. Med ökande Fe- och Al-halt blir kristallerna alltmer kortprismatiska. Det är en iakttagelse jag gjort i Norra Kärr. Det finns alla varianter på amfiboler - från breda, korta plattor (jfr. barkevikit - frerrohornblände) och de långa fina nålarna av magnesio-arfvedsonit eller de fina kortare nålarna hos magnesioriebeckit.

Ferrohornblände (Barkevikit) Ca2(Fe2+,Mg)4Al(Si7Al)O22(OH,F)2
Magnesiohornblände Ca2(Mg,Fe2+)4Al(Si7Al)O22(OH,F)2
Ferrohornblände eller tidigare barkevikit förekommer. Magnesiohornblände ses sannolikt också. Ferrohornblände (barkevikit) ca. 50 m norr om norra lakarpiten hittade jag och Bo Hedberg 1980 i fast klyft som mycket vackra 0,5 - 3 cm långa svarta rektangulära prismor i en helt vit omvandlad grännait i kontakten med grännaiten. Natrolit är den omvandlade grundsubstansen - ursprungligen nefelin. Det finns gott om material fortfarande, men klippan blir mindre år från år.

Pargasit NaCa2(Mg,Fe2+)4Al(Si6A12)O22)OH)2
Ferropargasit NaCa2(Fe2+,Mg,)4Al(Si6Al12)O22)OH)2
I hornbländeserien ingår också pargasit och ferropargasit. I en röntgad stuff ingick ett stort antal mörkbruna klyvningar och bitar av stänglar. Müller fann att pargasit var det mest sannolika mineralet. Det sitter ihop med en vit kristallin massa, som visade sig vara skapolit, sannolikt marialit. Stuffen kom från diket med de utvecklade pegmatitmineralen.

Glaukofanserien
(Alkali-amfiboler)

Glaukofan Na2(Mg,Fe2+)3Al2Si8O22(OH)2
Ferroglaukofan Na2(Fe2+2+,Mg)3Al2Si8O22(OH)2

Här förekommer troligen både glaukofan och ferroglaukofan. Det är väl den mest osäkra amfibolen här.

Riebeckit Na2(Fe2+,Mg)3Fe23+Si8O22(OH)2
Magnesioriebeckit Na2(Mg,Fe2+)3Fe23+Si8O22(OH)2
O. Adamson rapporterar 1944 riebeckit i ett block 20 m norr om det egentliga nefelinsyenitområdet vid Lakarp. Det ses tillsammans med en vit sockerkornig fältspat, albit och fluorit. Jag har inte lyckats hitta dessa block. Den finnåliga täta svarta amfibol man ser i den södra lakarpitens perifera del tillsammans med eudialyt och ibland mosandrit, låvenit och hiortdahlit är enligt amerikanska källor magnesioriebeckit. Vem som gjorde analysen vet jag ej, men redan på 1970-talet fanns den på flera handlares listor. I den nyligen utkomna Handbook of Minerology, vol. II, Silicates av Anthony et al., 1995, anges just Norra Kärr som fyndort för detta mineral.

Arfvedsonit Na3(Fe2+,Mg)4Fe3+Si8O22(OH)2
Magnesio-arfvedsonit Na3(Mg,Fe2+)4Fe3+Si8O22(OH)2
Arfvedsonit noterades av A. Törnebohm redan 1906. Vid de företagna röntgen-analyserna har jag mycket ofta fått arfvedsonit eller magnesio-arfvedsonit som sannolik amfibol. Förmodligen är det den förhärskande klinoamfibolen. Arfvedsoniten är kraftig och tät i de båda lakarpitområdena. Kristallerna är ofta långa kraftiga helt svarta stänglar. Där rosenbuschit finnes sitter den alltid på helt svart tät arfvedsonit.

Magnesio-arfvedsonit är nämnt i A.M. Clark: Hey's Mineral Index, 3 Ed., 1993: finns på PDF-23-495 som referensmineral. Norra Kärr är fyndplats. I den nämnda Handbook of Minerology 1995 finns också detta mineral angivet. Norra Kärr är referensmineral för pulverröntgen på magnesio-arfvedsonit.

Eckermannit Na3(Mg,Fe2+)4AlSi8O22(OH)2
Detta är hittills det enda typmineralet från Norra Kärr. O. Adamson beskrev det 1942 och uppkallades efter Harry von Eckermann. Adamson fann mineralet som 2 mm långa grönsvarta nålar i aggregat, fläckar eller stråk runt mikroklinkristaller. Förekommer enbart i de tre kaxtorpitområdena och ser likadant ut i alla tre. Bergarten ser flammig, orolig ut i texturen, blågrön med en speciell lyster beroende på eckermannitens speciella optiska egenskaper. Som tidigare nämnts förekommer ägirin ibland tillsammans och det är lätt att missta sig på identiteten. Berman hade i sin klassifikation 4 amfibolgrupper. Eckermanniten skulle bilda en egen grupp, men i Strunz's klassifikation ingår den i samma grupp som arfvedsoniten. I den senaste amfibolklassificeringen enligt Bernhard F. Leake 1978 ingår eckermanniterna i alkali-amfibolgruppen. Müller meddelade mig angående en röntgning att han sannolikt hade en övergångsform mellan arfvedsonit och eckermannit. Huruvida det också finns ferro-eckermannit i Norra Kärr låter jag vara osagt - men högst troligt är väl det i analogi med de övriga amfibolerna. Detta mineral har ju varit hypotetiskt länge, men nu skall det ha hittats i Burma. Encyclopedia of Minerals nämner att mineralet har samma förekomst som eckermannit.

Wollastonitserien

Pektolit NaCa2Si3O8(OH)
Var. Schizolit (Ca,Mn)2NaHSi3O9
Pektolit nämns redan av A. Törnebohm 1906. Dock misstog han sig härpå eftersom det egentligen var natrolit han hade funnit. Detta mineral finns endast i kaxtorpit och pektolithalten varierar i de tre olika typerna av bergarten. Den stora, södra kaxtorpiten är pektolitrikast - med eckermannit. Uppe vid landskapsgränsen i NÖ finns pektolitfattig men nefelinrik kaxtorpit. Det tredje kaxtorpitområdet nere i SV, som är minst av de tre innehåller något pektolit men är nefelinfritt. Mineralet förekommer vanligen som 1 mm stora brunröda korn. De är lätta att missa i mörk kaxtorpit, men ses lätt om pektoliten är ansamlat i aggregat. O. Adamson säger att denna Norra Kärr-pektolit är manganhaltig. Manganhaltig pektolit kallas schizolit. Det är dock ej erkänt som ett eget mineral. Jämför övriga fyndigheter: Nefelinsyeniter vid Magnet Cove, Arkansas, USA - Chibiny, Kola, Ryssland - Wijdhoek, Transvaal, Sydafrika.

Jag har dessutom erhållit ytterligare svar på en röntgenanalys av ett prov innehållande pektolit från det pegmatitiska området i söder angränsande till kaxtorpiten. Denna pektolit var däremot vit och sannolikt vanlig pektolit.

Bavenit-prehnitgruppen

Prehnit Ca2Al2Si3O10(OH)2
O. Adamson redovisar prehnit 1944 från ett sydöstligt pegmatitområde. Den är färglös till svagt brunaktig med typiska solfjäderformade lameller. Prehnit har sannolikt uppkommit genom omvandling av nefelin. Prehnit omvandlas sedan troligen till natrolit. Jag har ej hittat denna lokal trots idogt letande. Däremot har jag funnit en mera typisk prehnit i form av relativt stora ljusgröna kristallaggregat i det stora diket i den södra delen av området tillsammans med stora eudialyt- , katapleit- och albitkristaller. Mineralet är röntgat av Uta Müller. Törnebohm nämnde också prehnit 1906. Prehnit ses också i kaxtorpit enligt O. Adamson.

FYLLOSILIKATER
GLIMRAR

Muskovitgruppen

Muskovit KAl2(Si3Al)O10(OH,F)2
Variant Sericit
Variant Gieseckit
Muskovit är rapporterat i kontaktzonen mot graniten i väster. Ses här som varianten sericit. Annars har jag ej sett rapporter om muskovit inne i själva området. Jag har röntgat fram muskovit framför allt i ytterområdena och då främst perifert i den norra lakarpiten tillsammans med titanit, albit, kopparkis och pyrit. Mineralet ses då som grönvita fläckar av glimmer.

I det stora diket i söder med pegmatitmaterial har jag fått svar på muskovit ihop med analcim och ägirinkvastar. Muskovitomvandlad nefelin (Gieseckit) är rapporterat av O. Adamson från två pegmatitiska lokaler ( den med prehnit och den med den tegelröda katapleiten). Gieseckit är en variant av muskovit med täta glimmerpackar.

Biotitgruppen

Biotit K(Mg,Fe2+)3(Al,Fe3+)Si3O10(OH,F)2
Var, Lepidomelan (=ferri-biotit)
Mineralet är rapporterat av O. Adamson 1944 från granitkontakten i väster, där biotiten ses som halmgula till gräsgröna glimmerkristaller. Ibland sker omvandling till klorit. Biotit ses också i kontakt-zonerna för den vita grännaiten. Pulaskit innehåller också biotit som små 2 mm stora mörka flagor. Man finner vidare biotit i den fenitiserade gränszonen i väster. Jag har vid röntgenanalys fått svar på biotit vid flera tillfällen. Bland annat från den s.k. britholiten ute på Lakarps-åkern. Biotiten uppträder då tillsammans med massiv zirkon och sanidin. Gerhard Müller meddelar mig att denna kolsvarta skiktade biotit är synnerligen järnrik. Det kan vara en biotitvarianten lepidomelan. Jämför Langesundsfjorden. Jag har också påträffat biotit ihop med analcim och ägirin i en pegmatit i söder vid det stora diket.

Kloritgruppen

Klorit är en blandning vanligen bestående av sudoit, klinoklor och chamosit. Ej närmare specificerat mineral, som sågs av O. Adamson i den västra granitkontakten. Mineralet är halmgult, omgivet av gräsgröna biotitkristaller. Sannolikt ett omvandlingsmineral.

TEKTOSILIKATER

Nefelingruppen
Nefelin (Na,K)AlSiO4
Namngivande för bergarten nefelinsyenit, som A. Törnebohm redovisade 1906. Nefelin ingår mikroskopiskt i grännaiten. Nefelin, som är en fältspatoid är lätt att förväxla med fältspater. Man kan emellertid färga nefelinen med fluorväesyra (GIFTIGT !!!) och anilin och får då en vacker rosa färg på mineralet i tunnslip. Annars känns nefelin igen på att ytan är något fet, vitgulaktig. Som vittrad kan den bli brun. Nefelin från grännait innehåller 18,25 % Na2O, vilket är ca. 2 % mera än i de övriga bergarterna i Norra Kärr och från andra fyndorter. O. Adamson påpekar 1944 att det är Na-nefelin som ses i Norra Kärr. I det stora diket i söder har man funnit nefelinkristaller på 5 cm. Här finner man de bästa pegmatitiska mineralen. I kontakten med graniten ersätts nefelin med omvandlingsprodukten natrolit, vilket kan studeras framför allt i sprickor. I pegmatitområdena ses rikligt med nefelin. Några fullt utbildade kristaller rör det sig inte om. En vanlig storlek är 4-5 mm. Nefelin kan också vara blekröd eller klart rosa. Särskilt vacker är därför nefelinen i den centrala västra pegmatiten utmed den N-S-gående vägen strax söder om landskapsgränsen. Här står den rosa nefelinen vacker mot den blå katapleiten. Nefelin kan dominera bergarten, vilket är fallet i pegmatiten 250 m SV om Norra Kärrgården.

Gieseckit, som är en muskovitpseudomorf efter nefelin ses som nämnts i två andra pegmatiter och är vitgrå till färgen. Lakarpit har vanligen 1-3 mm stora nefelinkorn. Pulaskit har glest med små nefelinkorn, som ofta är ljusbruna. Kaxtorpiten uppvisar variation av nefelininnehållet på så sätt att nefelin saknas helt i det mindre av de södra områdena. O. Adamson påpekar att denna bergart faktiskt är sur. Den stora kaxtorpiten är nefelinrik med 1-2 mm stora korn. Nefelinkorn förekommer även i den norra kaxtorpiten.

Fältspatfamiljen
Kalifältspater
Anortoklas (Na,K)AlSi3O8
Detta mineral finns endast som små korn porfyriskt i grännaiten. A. Törnebohm fann det 1906. R. Mauzelius analyserade mineralet, som förelåg i 2 mm stora korn. Anortoklasen är den viktigaste fältspaten i grännaiten.

Mikroklin KAlSi3O8
Var. Na-mikroklin
Denna fältspat föreligger också i grännaiten som små korn. Man ser det tydligare i kontaktzonen mot graniten i väster. Vidare finner man mikroklin i alla de fyra av Adamson nämnda pegmatiterna. Här är kornstorleken och kristallerna 4-5 mm. Ofta ses albit i inklusioner. Mikroklin är rikligt företrädd här men överses lätt då den ofta är färglös. Stora mikroklinkristaller upp till 5-7 cm ses i det pegmatitiska området vid diket i söder. Mikroklin är pegmatiternas viktigaste fältspat. Det rör sig om en ren kalifältspat enligt analys av N. Zenzen och N. Sahlbohm. I lakarpiten ses mikroklin som 1-2 mm stora korn. Det rör sig om pertit och antipertit enligt Adamson. Samma besked har jag erhållit vid röntgenundersökningar hos Uta Müller. I pulaskit är mikroklin det vanligaste mineralet. I kaxtorpit uppträder ofta mikroklin som 0,5-2 cm stora glasiga kristaller - omgivande eckermannit i en mycket skiffrig bergart. Detta kan bäst iakttagas i den stora södra kaxtorpiten. I den norra kaxtorpiten finns mineralet som små mm-stora korn. I den sydligaste kaxtorpiten ses åter glasiga mikroklinkristaller, som har visat sig vara Na-rika. I den fenitiserade zonen särskilt i väster ser man mikroklin-pertit. Jag har också erhållit det svaret vid röntgen - men inom området i söder i pegmatit.

Sanidin K,Na-fältspat
Denna fältspat är ej rapporterad i litteraturen från Norra Kärr. Jag erhöll svaret att det sannolikt är en sanidin, som finns i den bergart man hittar ute på Lakarpsåkern strax norr om det egentliga nefelinsyenitområdet. Här förekommer mineralet tillsammans med massiv strimmig fluorescerande zirkon, biotit/lepidomelan och s.k. britholitkristaller. Allt i en grågrön grännait.

Plagioklaser
Albit NaAlSi3O8
Albit noterades som Norra Kärrmineral redan av A. Törnebohm 1906 och analyserades av R. Mauzelius samma år. 41 % av grännaiten utgörs av albit. Man har albit också ut mot kontakterna mot graniten.

Albit förekommer dessutom som inklusioner i mikroklin framför allt i pegmatiterna. Den är helt vit till färgen. Stora albitkristaller ses i dikespegmatiten i söder. Ett mycket vanligt mineral. Man får det som bakgrundsmineral vid de flesta röntgenundersökningar inom området. Lakarpit innehåller albit i den porfyriska varianten. Den färgas på vissa ställen särskilt i norr violett av ingående fluorit. Albit är vanligaste fältspat i lakarpit. Pulaskit har också albit med fluoritpigment. Kaxtorpit uppvisar albit i form av små korn och finns i alla tre kaxtorpitområdena. Andesin rapporteras av H. Koark i GFF vol 91, 1969 från kontaktzonen. Jag har ej sett den.

Anortit CaAl2Si2O8
Anortit är rapporterat av O. Adamson från den fenitiserade zonen perifert i området. Mineralet kan också ses i pulaskit enligt samma författare. Jag har ej sett mineralet.

Sodalit-noseangruppen
Sodalit Na8Al6Si6O24Cl2
A. Törnebohm skall ha sett mineralet och redovisade det 1906. Sannolikt är det dock natrolit han såg. O. Adamson rapporterar mineralet 1944 från kaxtorpit-området i norr vid landskapsgränsen. Sodalit får dock betraktas som mycket sällsynt i Norra Kärr. Jag har aldrig sett det eller fått fram det på röntgen. Av litteraturen att döma skall mineralet dessutom vara färglöst och överses säkert mycket lätt. Även H. Koark rapporterar mineralet från den perifera kontaktzonen och det är nog en omvandlingsprodukt från nefelin. Jämför förekomsten av haüyn, som ingår i samma grupp som sodalit i nefelinsyeniten i Almunge.

Skapolitgruppen

Marialit 3NaAlSi3O8•NaCl
Detta mineral har aldrig redovisats i litteraturen från Norra Kärr. Jag lät röntga en mycket intressant stuff från pegmatiten i söder och fick av Uta Müller besked att det var skapolit (sannolikt marialit) i en vit kristallin massa tillsammans med en mörkbrun amfibol, troligtvis en pargasit. Vidare förekom kristaller av en blågrå plagioklas.

Zeolitfamiljen
Fiberzeoliter

Natrolit-skolecitgruppen
Natrolit Na2Al2Si3O10•2H2O
Detta är den enda fiberzeoliten, som rapporterats från Norra Kärr. Natrolit finns rikligt företrädd över hela området. Ofta är det ett mineral, som uppträder mellan kornen och det anses vara en omvandlingsprodukt av nefelin. Natroliten tar kvartsens plats i bergarten. Man får svar på nästan alla röntgenundersökningar att natrolit bildar bakgrund. Den är alltid vit och ses i alla de tre bergarterna lakarpit, pulaskit och kaxtorpit. Natrolit finns också i grännait i form av fläckar, sömmar och sprickfyllnader. I grännaiten kan den ibland vara färglös, men oftast mattvit. A. Törnebohm noterade aldrig natrolit. Sannolikt misstog han sig och kallade den pektolit och ibland sodalit. Natrolit är också vanlig i kontaktzonen mot granit och i fenitzonen. Här har den ersatt nefelinen. Natrolit finns också i alla pegmatitiska områdena.

Kristalliserad natrolit i form av grupper av pelarlika färglösa, mattvita 4-15 mm långa kristaller finns i en lodrät berghäll ca. 150 m NÖ om Norra Kärrgården. Här har sprängningar utförts på 1970-talet. Kristaller börjar numera bli rätt sällsynta men finns dels på bergväggen, dels i skärvor på marken. Kristallerna sitter direkt i den grågröna grännaiten. I kaxtorpit ser man ibland vittrad vit natrolit efter nefelin.

Kubzeoliter

Analcim NaAlSi2O6•H2O
Detta mineral rapporterades av H. Koark i GFF vol 91, 1969. Sågs som vita fläckar och klumpar. Det har helt missats i amatörgeologiska sammanställningar. Därför var det nytt för mig då jag 1985 erhöll röntgensvar på mineralet från pegmatitområdet i diket i söder. Ytterligare analcim hittas i andra pegmatiter. Den är som Koark nämnde vit, tät kristallin i ganska stora klumpar om flera cm. Ses ihop med vacker ägirin, albit och eudialyt.

ÖVRIGA MINERAL, SOM HITTATS I NORRA KÄRR

Här tar jag upp i litteraturen oklara fynd, som man ej lyckats identifiera. Vidare mina egna oklarheter - åtminstone de intressanta.

REE-pyroxen.
H. von Eckermann beskrev 1968 i ett opublicerat manuskript fynd av denna pyroxen från håligheter i den västra kontaktzonen. Den sågs i druser ihop med nefelin och natrolit. Zr, Cs, Li och Rb ingick i analysen. Vidare hade den en relativt låg alkalihalt men en hög F- och Cl-halt. Ej analyserad vidare.

Titanitliknande mineral i kaxtorpit rapporterades av O. Adamson 1944. Beskrevs vid fyndet av eckermannit. Det har andra optiska egenskaper än titanit.

Ett grågrönt mineral i form av små 3 mm stora korn sågs av O. Adamson 1944 i den fenitiserade zonen i väster. Sitter ihop med ägirin.

Amorft mineral. Jag har erhållit röntgensvar på detta mineral från en pegmatit i söder med ägirin-augit och albit. Sannolikt en omvandlingsprodukt. Mineralet förelåg i form av små gulvita matta korn.

Oklara sorosilikatmineral inom wöhlerit/låvenit, götzenit/mosandrit och seidozerit/lamprofyllitgrupperna. Analys av dessa mineral har visat sig vara mycket vansklig eller t.o.m. helt omöjlig på grund av att de ofta är metamikta. H. von Eckermann beskrev i ett opublicerat manuskript 1968 en hittills okänd medlem sannolikt i rosenbuschitgruppen. Mineralet hade en mycket kraftig höggul fluorescens i kortvåg -lika stark som scheelitens. Norsk rosenbuschit fluorescerar mycket svagt eller inte alls. Alla mina rosenbuschiter har ingen fluorescens i kortvåg. Gabrielson såg på mineralet och fann att diagrammet från röntgendiffraktionen avvek från den norska rosenbuschitens. Eckermann lät då Savolainen analysera mineralet kemiskt och han fann då förekomst av sällsynta jordartsmetaller på 2,11 %, varav Ce 0,21 %, Y och Yb på tillsammans 1,90 %. Detta stämmer ej alls med vanlig rosenbuschit. Dessutom har Norra Kärr-mineralet mera Si, mindre Zr och en högre F-halt än det norska. REE förekommer obetydligt i norsk rosenbuschit från Langesundsfjorden. Norra Kärrmineralet har dessutom 5 % Al, vilket saknas i det norska. Von Eckermann presenterade detta fynd i ett föredrag vid 8:e Nordiska Geologmötet 1968. Han hade dessutom presenterat det redan i december 1966 i ett föredrag på Svenska Mineralogiska Sällskapet.

För min del har jag en hel låda full med oklarheter när det gäller dessa mineralgrupper. Det rör sig då om framför allt mineral från den södra lakarpiten i dess periferi just omkring den vackra eudialyten. Man ser släktskapet mellan mineralen, som alla förekommer som stänglar, nålar eller prismor liggande parallellt eller i stjärnformiga aggregat. Ibland kan små stavar samlas till fläckar och korn. Färgerna varierar från blekgula, smutsvita till klart gula,orangegula, brungula, rödgula, chokladbruna, mörkbruna eller violettbruna. För det mesta får man svar att de är helt eller delvist metamikta. Om det går att få ett någorlunda spektrogram efter rekristallisation (900 - 1000 °C) blir ofta svaret att mineralet sannolikt tillhör någon av dessa tre grupper, men att topparna ej svarar mot något nu känt mineral. Det kan alltså vara som von Eckermann fann 1966 att kemin är mycket komplicerad för en hel rad av dessa mineral. Ytterligare undersökningar med kemisk analys, mikrosond mm. behöver göras. På ett litet antal prover av ej metamikta mineral har jag fått besked om att det rör sig om rosenbuschit eller mosandrit.

Några exempel på fynd av oklara mineral:

1987 fann jag på våren att någon ånyo hade sprängt i den södra lakarpiten. Nytt material av framför allt eudialyt fanns. Ute på ängen ca. 50 m väster om f.d. Norra Kärrgården, där det vid den tiden fanns ett badkar låg ett rejält block med färska brottytor. I det blocket hittade jag ett dittills helt okänt mineral bestående av långa, 5-7 cm men ibland upp till 10-25 cm chokladbruna stänglar med klar violett anstrykning. Mineralet förekom rikligt i delar av blocket. De bredaste kristallerna var 4-6 mm breda. Mineralet visade sig vara metamikt, men efter upphettning fås ett röntgendiagram, som ej överensstämmer med något nu känt mineral. Jag har rekommenderats att sända det vidare för annan analys.

På våren 1994 hittade jag ånyo på samma ställe efter ny sprängning ett ljusare, brunt smalnåligt mineral i samma område - Stjärnformiga aggregat och tätare aggregat ses. Inget napp på röntgen.

1985 gjorde jag ett mycket oväntat fynd utanför de vanliga sökområdena. Det var i öster vid landskapsgränsen på ett nyupptaget kalhygge där några små hällar visade sig. På några av dem inom ett 10x10 m stort område fann jag i grågrön grännait ett blekgult om rosenbuschit påminnande mineral. Det var solfjäderstråligt med mycket breda (3-5 mm) 'halmblad'. Enstaka katapleit- och eudialytfenokrister sågs i intilliggande häll. Mineralet var inte metamikt, men diagrammet överensstämde icke med något nu känt mineral. Återigen fick jag rekommendationen att sända det vidare för ytterligare undersökningar. Släktskapet med rosenbuschit fanns dock enligt G. Müller. Detta var ju synnerligen intressanta fynd, då det i detta område inte finns någon lakarpit. Endast kaxtorpit en bit ifrån.

Pb-Cu-Ag-Bi-Zn-Cd-Tl-mineralisation Denna hittades av Kramm och Koark 1988 i en borrkärna uttagen 1970 nära östra kontakten i höjd med Norra Kärr-gården. På ca. 80 m djup nära fenitzonen fann man blyglans i kuber och i anslutning härtill en rad mineral som gedigen koppar, vismut och silver. Vidare zinkblände, greenockit och kopparglans. Även det sällsynta Tl-mineralet thalcusit hittades. Här fanns också den nämnda mineralisationen, som var för liten (mm-storlek) för att någon ytterligare identifiering skulle kunna göras.

Små gröna korn perifert om thorianit-urano-thorit. Dessa har ej kunnat undersökas då mängden är för liten för röntgen. Jag fann dessa vid undersökning av kaxtorpit.

Na-hornblände har rapporterats av O. Adamson från Norra Kärr.

LITTERATURSAMMANSTÄLL NING

1. A. Törnebohm: Referat av föredrag hållet vid Geol. Fören. sammanträde dec. 1905 angånde nyupptäkt nefelinsyenitförekomst i Sverige. GFF vol 27, 416-417, 1906.

2. A. Törnebohm: Katapleitsyenit, en nyupptäkt varietet af nefelinsyenit i Sverige SGU publ. ser C n:o 199, 1-54, 1906.

3. A. Törnebohm: Ovanstående skrift refererad i GFF vol. 28, 1906, 415-417.

4. A Gavelin: Ett nytt postarkaiskt eruptivområde i Norra Småland. SGU publ. ser C 241, 1912.

5. A Gavelin: Beskrifning till kartbladet Tranås. SGU publ. ser Aa 135, 1912.

6. Per Geijer: Problems suggested by the Igneous Rocks of Jotnian and Subjotnian Age. GFF vol 44, 411-443, 1922.

7. O.J. Adamson: The Petrology of the Norra Kärr District. An occurrence of alkaline Rocks in Southern Sweden GFF vol 66, 112-255, 1944.

8. O.J. Adamson: Eckermannite, a new alkali amphibole. GFF vol 64, 329-334, 1942.

9. P. Geijer, B. Collini, H. Munthe, R. Sundgren: Geologiska kartbladet Gränna. SGU publ. ser Aa 193, 1951.

10. C. E. Tilley: The Grennaite of Norra Kärr. GFF vol 75, 321-326, 1953.

11. E. Dahlström: Norra Kärrs nefelinsyenitområde. Prosp. Årsrapport, Boliden AB, 1948.

12. 7:e Nordiska geologmötet i Sverige 1958. Exkursionsredovisning - till bl. a. Norra Kärr. GFF vol 82, 150-164, 1960.

13. Hans Koark: Zum Gefügeverhalten des Nephelins in zwei Vorkommen alkaliner kristalliner Schiefer. Bull. Geol. Inst. of Uppsala, vol 39, 1-31, 1960.

14. H. von Eckermann et. al: Alkaline Rocks and Mineral Deposits of Southern, Central and Northern Sweden. Int. Geol. Congress. 21 Session Norden, Guide to excursion. SGU No C27, 1960.

15. H. von Eckermann: New Contributions to the Interpretation of the Genesis of Norra Kärr Alkaline Body in Southern Sweden. Lithos vol 1, 76-88, 1968.

16. H. von Eckermann: A Mineral from Norra Kärr. Addendum Lithos vol 1, 398, 1968.

17. H. von Eckermann: Opublicerad artikel i manuskript angånnde tritomit, en REE-rosenbuschit och en REE-pyroxen. 1968.

18. Hans Koark: Zu Hülle, Inhalt, Gefüge und Alter des Alkaligesteinvorkommen von Norra Kärr im sülichen Mittelschweden. GFF vol 91, 159-184, 1969.

19. H. von Eckermann: Förekomsten av sällsynta jordarter i nyupptäkta och i tidigare kända mineral i nefelisyeniten vid Norra Kärr. Föredrag vid 8:e Nordiska Geologiska Vintermötet i Lund, Jan. 1968. Referat i GFF vol 90, 457, 1968.

20. H. Vartiainen, A.R. Woolley: The age of the Sokli carbonatite, Finland and some relationships of the North Atlantic Igneous Province. Bull. Geol. Soc. Finl. vol 46, 81-91, 1974.

21. K. Skoog, J. Elfversson: Geologisk och mineralogisk undersökning av Norra Kärrs nefelinsyenitområde. Opublicerad.

22. A.R. Blaxland: Agpaitic magmatism at Norra Kärr? Rb-Sr isotopic studies. Lithos vol 10, 1-8, 1977

23. P. Krestens et. al.: New ages of carbonatitic and alkaline ultramafic rocks from Sweden and Finland. GFF, vol 99, 62-65, 1977.

24. G. Åberg: Precambrian geochronology of southeastern Sweden. GFF vol 100, 125-154, 1978.

25. H-J. Wilke: Mineralfundstellen Skandinavien. Ein Führer zum Selbstsammeln. Christian Weise Verlag, München, 1976.

26. M.R. Wilson, N.O. Sundin: Isotopic age determinations on Rocks and Minerals from Sweden 1960-79. SGU publ. 16, 1979.

27. Eric Welin: Tabulation of recalculated radiometric ages published 1960-1979 for Rocks and Minerals in Sweden, GFF vol 101, 309-320, 1979.

28. E.V. Bibikova, L.N. Kogarko, V.N. Kononova: Time of emplement of the Norra Kärr alkaline pluton, Sweden. (In russian) Doklady Akad. Nauk. SSSR vol 25, 174-177, 1980.

29. L. Persson, H. Wikman: Beskrivning till den provisoriska översiktliga berggrundskartan Jönköping. SGU 1986.

30. U. Kramm, H. Koark: Isotopic composition of Galena lead from the Norra Kärr peralkaline complex, Sweden. GFF, vol 110, 311-316, 1988.

31. T. Stenberg: Beskrivning av de alkalina bergarterna vid Norra Kärr. En geologisk guide. I samarbete med Länsstyrelserna i Jönköpings och Östergötlands Län. 1995.

32. Helge Backlund: On the mode of intrusion of deap seated alkaline bodies. Bull. Geol. Inst. Uppsalas, vol 24, 1-24, 1932.

33. G. Åberg: An Rb/Sr age of the Småland Porphyries. GFF vol 94, 311-319, 1972.

34. A.B. Blaxland and L.W. Curtis: Chronology of the Red Wine alkaline province, Central Labrador.

35. A.B. Blaxland, O. van Breemen, A. Steenfelt: Age and origin of agpaitic magmatism at Illimaussaq, South Greenland. Rb-Sr study. Lithos vol 9. 31-38, 1976.

36. K.L. Currie, L.W. Curtis, J. Gittins: Petrology of the Red Wine complex, Central Labrador and a comparison with the Illimaussaq complex, Southwest Greenland. Geol. Surv. Can. Pap., vol 75-1 Pt.A., 271-280, 1975.

37. R. Doig: An alkaline rock province linking Europe and North America. Can. J. Earth Sci., vol 7, 22-28, 1970.

38. Harry von Eckermann: Ett preliminärt meddelande om nya forskningsrön inom Alnö alkalina område. GFF vol 64, 399-455, 1942.

39. R. Gorbatschev: On the alkali rocks of Almunge. Bull. Geol. Inst. Uppsala, vol 40, 69 sid, 1960.

40. R. Gorbatschev: K-Ar age of biotite from the Almunge alkaline intrusion.

41. N.H. Magnusson: The Pre Cambrian history of Sweden. Q.J. Geol. Soc. London, vol 121, 1-30, 1965.

42. H. Vartiainen - A.R. Woolley: The petrology, mineralogy and chemistry of the fenites of the Sokli carbonatite intrusion, Finland. Geol. Surv. of Finland, Bull. 280, 1976.

43. K. Puustinen: Geology of the Siilinjärvi carbonatite complex, Eastern Finland. Bull. Comm. Geol. Finl. vol 249, 1971.

44. Bernard E. Leake: Nomenclature of Amphiboles. Amer. Min. vol 63, 1023-1052, 1978.

45. B. Loberg: Amfibolgruppen. Nationalencyklopedien, 1989.

 

Föregående Länkpil till föregående avsnitt Länkpil till nästa avsnitt Nästa

pilikon länkar till början
Till början av detta avsnitt

2001-dec-16


Till VAGS ingångssida Till VAGS aktivitetssida Till VAGS mässida Till sidor om LITOFILEN Till förtroendevalda i VAGS To info in English Till artiklar om Norra Kärr


© 2001-2017 Text och form Allan Ekberg ; Anders Högrelius (e-post: ahs at hogrelius punkt nu)