VAGS logo VAGS  Västerås Amatörgeologiska Sällskap

Till VAGS ingångssida Till VAGS aktivitetssida Till VAGS mässida Till sidor om LITOFILEN Till förtroendevalda i VAGS To info in English Till artiklar om Norra Kärr


retur Till avsnittsförteckningen

Startpunkt 2

NORRA KÄRR

Hans Thulin, Taberg

Avsnitt 2 (sidorna 27-39) ur Litofilen 1996/1 jan sid 17-51.

MINERALOGI

Rapporterade fynd och egna gjorda iakttagelser.

Vid genomgång av litteraturen och efter åtskilliga års genomsökning av området framgår det att Norra Kärr idag är ett mineralrikt ställe. Säkerligen finner man minst 80 olika mineral där. Men fyndigheten är "svår", d.v.s. man träffar på åtskilliga mineral, som är svårbestämbara, oklara eller går för närvarande inte att fastställa identiteten på. Detta beror framför allt på två förhållanden:

a. Förekomst av Th och U, som gör många mineral, framför allt sorosilikaterna metamikta, helt eller delvis och därmed fås ej en säker bestämning med röntgendiffraktion. Icke heller efter upphettning till 700 - 1000 °C och efterföljande rekristallisation lyckas man alltid att få ett acceptabelt röntgendiagram. Detta har jag erfarit i många fall - och därför finns numera i mina lådor ett antal stuffer med obestämda mineral från Norra Kärr. Jag har utnyttjat Gerhard och Uta Müller i Saarbrücken, Tyskland för analyserna. I flera fall har jag av dem blivit rekommenderad att sända dessa mineral till specialister för både kemisk och mikrosondanalys, då det kan röra sig om nya mineral.

b. Den rikliga förekomsten av klinoamfiboler i Norra Kärr gör att här kan föreligga ett antal mineral, som ej är identifierade rätt. Röntgen passar ju inte som enda diagnosmetod här. Detta gäller ju också klinopyroxener. Makarna Müller har undersökt ett antal av dessa amfiboler, som alla för ögat tycks vara olika. Det tycks emellertid som om de flesta amfiboler tillhör antingen hornblände- eller glaukofangruppen, (enligt H. Strunz). Enligt Berman's klassifikation skulle eckermanniten utgöra en egen serie, men Strunz räknar in detta mineral i glaukofangruppen. Detta betyder att eckermannit, arfvedsonit, riebeckit, hornblände och sannolikt också glaukofan påträffas i Norra Kärr. Müller anser att det finns både ferro- och magnesiodominanta mineralfaser av dessa nämnda.

Stuffbild 2 i svartvitt

Fig. 2 Eudialyt med albit och tät ägirin

Beträffande mina egna undersökningar och gjorda fynd i Norra Kärr har jag besökt området vid ett stort antal tillfällen sedan 1979. Till en början mera översiktligt, men under senare år mera systematiskt, område för område. Lakarpit- och kaxtorpitområdena liksom de pegmatitiska områdena har upptagit mitt största intresse hittills. Pulaskiten har jag inte ägnat så mycket tid åt ännu. Vid praktiskt taget varje besök hittar man intressanta fynd, som är värda att undersöka. Vissa mineral, som var relativt vanliga kring 1980 är idag svårfunna. Detta gäller särskilt inom de frekvent besökta lakarpitområdena. Mycket ofta ser man att nya mindre sprängningar görs för att framför allt komma åt bergarten med den vackra eudialyten - användes för prydnadsändamål och slipas. Omvänt kan också sägas att nya mineraltyper dyker upp inom detta område efter nya sprängningar. Dikessprängningarna i det södra området har gett en hel del intressanta fynd vad beträffar de pegmatitiska slirorna.

Nedan följer en genomgång av de olika mineralen , grupp för grupp, och då har jag använt Strunz klassifikation. Mineralens utseende, frekvens och paragenes diskuteras liksom litteraturuppgifter och gjorda egna fynd och undersökningar.

ELEMENT

Koppar Cu
Påvisad av Kramm och Koark redan 1970 i ett borrhål på ca. 80 m djup nära fenitzonen som små korn ihop med gediget silver, gedigen vismut, kopparglans, zinkblände. blyglans, greenockit, thalcusit och en icke närmare fastställd fas med Pb-Cu-Ag-Bi-Zn-Cd-Tl

Silver Ag
Samma som ovan gäller här

Vismut Bi
Samma som för koppar

SULFIDER

Pyrit FeS2
Jag har påvisat pyrit i den norra lakarpitens ytterområde tillsammans med kopparkis, titanit, arfvedsonit albit och grönaktig muskovit Ses som mycket små korn och kristaller, fina perfekta kuber - ej synliga för obeväpnat öga.

Kopparkis CuFeS2
Detsamma som för pyrit gäller här.

Det är mycket små korn det rör sig om - ej synliga för blotta ögat.

Blyglans PbS
Detta mineral rapporteras sannolikt första gången från Norra Kärr i litteraturen i Kramm-Koarks artikel 1988. I amatörgeologiska hänvisningar finns blyglans nämnt långt tidigare. Mineralet påträffas lättast i det grävda diket i södra delen av området, strax innanför grinden. Här föreligger vacker pegmatit i de uppkastade blocken. Blyglans ses mest som små korn eller kristallansamlingar med utbildade kuber. Man ser detta på båda sidor om N-S vägen. Kramm-Koark rapporterar blyglans från det redan tidigare nämnda borrhålet i mellersta delen av området nära den östra kontaktzonen. Jag har påträffat blyglans även på andra ställen i form av små kristaller. Det är uppenbarligen blyglans, som bär med sig de intressanta ovan nämnda mineraliseringarna i sin periferi.

Zinkblände (Zn,Fe)S
Finns som små mikroskopiska korn i det ovan nämnda borrhålsprovet på 82 m djup.

Greenockit CdS
Samma som för zinkblände

Kopparglans Cu2S
Samma som för zinkblände

Thalcusit Tl2(Cu,Fe)4S4
Ett mycket intressant fynd, som gjordes redan 1970. Thalcusiten har sin typlokal i Norilsk, Talnakh-fyndigheten i norra Sibirien och ryssarna beskrev det 1976. Så vitt jag vet är Norra Kärr fyndplats nr 2. Kramm-Koark beskrev det 1988 i GFF. Det rör sig om µm-storlek på mineralet både i Talnakh och Norra Kärr.

HALIDER

Fluorit CaF2
Fluorit finns med bland de mineral, som A. Törnebohm redan 1906 beskrev i sin katapleitsyenit. Mineralet finns beskrivet i O. Adamsons skrift 1944 både i grännaiten och i de pegmatitiska områdena som små blåvioletta korn. I lakarpiten finns fluorit som inklusioner i albit och apatit. Den ses också i pulaskit och i kaxtorpit, framför allt i de pektolitfattigare delarna. Jag har träffat på fluorit frekvent inom hela området, mest som blåvioletta korn, men även som större fläckar interstitiellt. I pulaskiten ses violett färgning av hela albitkristaller. Band av fluorit kan ses i den fenitiserade zonen i kontakt med graniten.

OXIDER - HYDROXIDER

Magnetit Fe2+Fe3+2O4
Beskrevs först av O. Adamson 1944. Han fann korn av mineralet i den fenitiserade zonen nära granitkontakten i väster tillsammans med titanitkristaller, Detta har jag också funnit. Man hittar det i block, som ligger uppkastade i små högar väster om pulaskitområdet i ett kärr.

Kvarts SiO2
Har enligt O. Adamson 1944 påvisats i den västra kontaktzonen mot graniten. Här tillsammans med magnetit, titanit, mikroklin och biotit - men även inslag av ägirin och fluorit. Tillhör också fenitzonen. Annars skall det ju inte finnas någon kvarts alls i nefelinsyeniter. Jag har fått kvarts på en röntgenanalys ihop med albit, rosa mikroklin och muskovit i ett pegmatitområde i söder.

Thorianit ThO2
Detta mineral träffade jag på 1987 i det södra stora kaxtorpitområdet i ett block med eckermannit. 2 - 3 cm stora starkt radioaktiva fläckar drog uppmärksamheten till sig. Thorianiten är brunsvart, matt och sitter ihop med thorit och uranhaltig thorit (var. uranothorit) - därav radioaktiviteten. Allt är röntgat av Müllers. Mineralen sitter som fläckar, klumpar eller sprickfyllnader i eckermannit och ägirin. Man ser på brottytor hög glans och vidare finner man mikroskopiskt små gröna korn i periferin. Dessa vet man inte vad det är. Både thorianiten, thoriten och den uranhaltiga thoriten är metamikta och upphettning fick vidtas för identifieringen. Man hittar mineralen även idag.

Korund Al2O3
Ses enligt O. Adamson 1944 i den fenitiserade gränszonen ut mot graniten med sericit, anortit och ägirin-augit.

Manganoxider och -hydroxider
Ses i kaxtorpiten på block med eckermannit. Dessa block är överdragna med en svart hinna. Förekommer relativt vanligt.

Polymignit (Ca, Fe, Y,Th)(Nb,Ti,Ta,Zr)O4
Omkring 1990 fann jag efter att ha konstaterat en ny sprängning i det södra lakarpitområdet vid tidigare gården Norra Kärr ett långstängligt brunt till chokladbrunt mineral med klar violett anstrykning. Ett par block hade flugit iväg ut på ängen mot ett badkar, som legat där i många år. De var färska i klyvytorna. Mineralet liknade ingenting jag tidigare sett i Norra Kärr. Det tillhörde lakarpitens perifera område med eudialyt i. Uta Müller fann mineralet metamikt och gjorde flera försök att identifiera det. Sannolikt är det ett mineral i zirkonolit (=zirkelit)-gruppen och det ser delvis ut som polymignit. Men identiteten är osäker. Ytterligare undersökningar bör göras har jag rekommenderats. Idag hittar jag inga liknande mineral på den platsen. Stänglarna var de längsta jag sett i Norra Kärr - 15-20 cm långa och 4 - 6 mm breda maximalt.

FOSFATER

Fluorapatit Ca5(PO4)3F
Beskrevs redan av A. Törnebohm 1906. Förekommer som små 1 mm stora korn, ofta färglösa i lakarpiten. Ibland med fluoritinklusioner. Pulaskiten har också apatit av samma storlek. I kaxtorpiten är apatitkornen bara 0,1 mm. Jag har själv ej direkt kunnat iaktta eller isolera fluorapatit och ej heller fått fram det vid röntgenanalys. Men mineralet är uppenbarligen vanligt men missas nog lätt.

SILIKATER

NESOSILIKATER

Zirkongruppen
Zirkon ZrSiO4
I den gängse vetenskapliga moneralogiska litteraturen har jag ej funnit något nämnt om zirkon i Norra Kärr. I ett så Zr-rikt område tycker man att zirkon borde kunna påträffas. Urban Strand har visat mig en stuff med en zirkonkristall från Norra Kärr. Mineralet är säkerställt genom röntgendiffraktion. Västerås Amatörgeologer har zirkon upptaget som ett Norra Kärr-mineral i sin fyndortsbeskrivning från 1981. Anders Zetterqvist rapporterar i Stockholms Amatörgeologiska Sällskaps tidning Stuffen - Varpen i januari 1991 fynd av zirkonkristaller. De hittades hösten 1990 i ett lösblock beläget ca 200 m N den f.d. Norra Kärrrgården med sin lada. Moderklyften har ej påträffats, men Zetterqvist tror att den bör vara norr om fyndplatsen. Zirkon uppträdde här som perfekta enkelkristaller med glänsande ytor. Storleken var 4 mm, färgen ljust chokladbrun. Kristallerna var ogenomskinliga. De satt utspridda i en finkornig bergart huvudsakligen bestående av en ljusröd fältspat. Vidare förekom i mindre mängd magnetit , sliror av ett silkesglänsande gulgrönt mineral, mikroskopiska korn av ett rödbrunt mineral och enstaka större fältspatsindivider. Zetterqvist anser att fyndet av zirkon är säkert då kristallformen var typisk.

Jag lät analysera en stuff, som uppvisade kraftig gul kortvågsfluorescens sommaren 1986 och det visade sig att det rörde sig om strimmor av massiv zirkon. Det var från den bergart ute på åkern i norr vid Lakarp där vi finner den s.k. britholiten. Här ses zirkon tillsammans med lepidomelan (=ferri-biotit d.v.s. en variant av biotit enligt M. Hey, Min. Index 1994), sanidin i gröngrå grännait. Röntgenanalys av Uta Müller. Zirkonkristallerna kan hittas i pegmatitsliror. De är bruna - rödbruna till färgen, storleken ca. 5 - 6 mm.

Thorit (Th,U)SiO4
Var. Urano- thorit (U, Th)SiO4
Dessa båda mineral hittades av mig i kaxtorpiten i söder tillsammans med thorianit, eckermannit och ägirin. Kraftig radioaktivitet noterades. Uta Müller har gjort röntgenanalys och funnit metamikt material. Rekristallisation har gjorts. Man finner mineralen ännu idag, men de är sällsyntare.

Titanitgruppen
Titanit CaTiSiO5
Beskrevs först av O. Adamson 1944. Påträffas i lakarpiten framför allt på den norra sidan av landskapsgränsen som 1-2 mm stora blek- eller chokladbruna korn ihop med arfvedsonit, albit, fluorit och natrolit. Jag har låtit röntga hos Uta Müller, som bekräftar fynden. Pulaskit uppvisar också titanit - men här är den grå till gråbrun, små korn. Kaxtorpit har också titanit som små kilformiga kuvertformade kristaller om 0,2 - 0,4 mm ihop med albit och nefelin. Ibland ses titanit rödbrunt mineral och enstaka större här som små lätt bruna fläckar 1 - 2 mm stora.

De största och vackraste titanitkristallerna hittar man dock i fenitkontaktzonen mot graniten i väster, strax väster om pulaskitområdet i kärret med stenrösen. Ses ihop med magnetit och sericit. Kristaller upp till 10 - 12 mm har jag sett och de är vackra och välutbildade klart mörkt bruna. Röntgen gjord hos Uta Müller. Första fynden gjordes omkring 1985.

Britholitgruppen
(här ingår britholit, britholit-(Y) och lessingit)

Lessingit (Ca,Ce,La,Nd)5(O,OH,F)(SiO4)3
Detta mineral, som idag räknas som en variant av britholit finns upptaget i flera amatörgeologiska sammanställningar redan i slutet av 1970-talet. Vem, som tagit upp mineralet som Norra Kärr-mineral vet jag ej. Jag har ej funnit det beskrivet vare sig av von Eckermann eller någon annan. I amatörkretsar i slutet av 1970-talet avsåg man i alla fall det mineral, som vi idag kallar britholit. Funnet i form av små glänsande rektangulära eller kvadratiska bruna - rödbruna kristaller i den lilla fyndigheten norr om själva Norra Kärr-området, ute på åkern i Lakarp, där man finner en liten holme med grännait, sprängd och full med småsten. Nedan kommer britholiten att beskrivas liksom tritomiten. Redan Harry von Eckermann hade problem med att reda ut begreppen och fick icke analyserna att stämma med något av mineralen. Enligt hans artiklar och manuskript skulle det funna mineralet vara kraftigt radioaktivt. Detta gäller ej det mineral vi nu finner på platsen. Jag misstänker att von Eckermann funnit ytterligare ett mineral, som vi idag inte hittar. Man frågar sig då också - kanske det var lessingit vi har ute på åkern? Den röntgenbestämning Uta Müller utfört motsäger i varje fall inte detta. Lessingit är ju inte radioaktivt.

Datolit- gadolinitgruppen

Tritomit-Ce (Ce,La,Y,Th)5(Si,B)3(O,OH,F)13
Detta mineral har sin typlokal i Langesundsfjorden, Låven, Norge. Von Eckermann tar upp det 1968 i ett opublicerat manuskript. Han uppger att han hittat det i en särskild gångförekomst strax norr om det egentliga grännaitområdet vid Lakarp. Uppträder som små sparsamt förekommande mörkbruna metamikta kristaller. Eckermann lät prof. H. Neumann i Oslo analysera det. Ing. Bruun och Bergstöl ansåg att det var tritomit. H. von Eckermann ansåg emellertid att analysen måste vara felaktig. Ett annat mineral måste föreligga då Zr och Al saknades i Norra Kärr-mineralet och vidare Th-halten var klart lägre och B-halten var obetydlig. Tidigare ansåg man att tritomit skulle innehålla Zr - så ej nu. Intendent Gabrielson gjorde en ny analys med röntgen och upphettning till både 700 °C och 1000 °C för att rekristallisera det metamikta mineralet och kom till samma slutsats som Neumann. Eckermann lät då Sandrea i Paris se på mineralet med mikrosond, och kom fram till att man hade missat fosforförekomsten. Detta tydde således på att man hade en REE-apatit - närmast britholit. Mineralet visade sig sedan innehålla nästan 65 % (senare 62,2 %) sällsynta jordartsmetaller. Bergstöl och Bruun gjorda om analysen och höll med Sandrea. Von Eckermann var dock fortfarande osäker på om det verkligen var tritomit eller britholit eller helst ett annat mineral. Britholit var dock närmast tyckte han. Han har gjort kemiska analyser, som är redovisade i Lithos vol 1, addendum, 1968. Von Eckermann har för litet P, saknar britholitens alkalier och har för hög F-halt. Dessutom är REE-halten för hög liksom Si-halten. Von Eckermann ansåg att Norra Kärr-mineralets formel skulle vara: (REE,F,B,Th,U)6,5(Ca,Sr,Mg)2,5Si4(F,OH,P)2. Norra Kärr-mineralet är sannolikt hexagonalt liksom britholit. Tritomiten är trigonal. Von Eckermann påpekar i samband härmed Norra Kärr-fyndighetens stora koncentration av sällsynta jordartsmetaller som påvisas i flera mineral bl.a. i en Ce-innehållande pyroxen och i ett rosenbuschitliknande mineral med mycket REE. Detta klart radioaktiva mineral tror jag inte man hittat idag. Jag har letat på Lakarpsåkern efter denna gång, men inte funnit något misstänkt.

Britholit-Ce (Ce,Ca)5(SiO4,PO4)3(OH,F)
Jag tar upp detta mineral här - men det är ju ett fosfat. Detsamma gäller det nedan diskuterade Britholit.Y (Abukumalit). Men jag tycker mineralet kan redovisas ihop med de två senast behandlade mineralen. Som nämnts tar von Eckermann upp diskussionen om Britholit i ett opublicerat manuskript 1968 och redovisar sedan kemisk analys i ett addendum i Lithos vol 1, 1968. Von Eckermann trodde mineralet, som hittats utanför egentliga Norra Kärr-området var närmare britholit-Ce än tritomit - men egentligen trodde han att det var ett tredje mineral.

Det mineral man nu finner ute på en holme i Lakarpsåkern har jag låtit Uta Müller röntga. Efter upphettning, då mineralet är metamikt, ser det ut som britholit-Ce. Idag är detta mineral mycket sällsynt och man får leta rejält för att hitta några kristaller. Det är sprängt på kullen och en mängd småskärvor finns.

Britholit-Y, (Y,Ca)5(SiO4,PO4)3(OH,F)
(Abukumalit)
I O. Adamsons skrift i GFF 1944 redogör han för ett radioaktivt mineral i apatitgruppen, som han påträffat i pulaskiten. Mineralet består av radialställda, klart radioaktiva kristaller ca. 1 cm i diameter ofta med gula korn i periferin - nedbrytningsprodukter. Biotit är associerat. Han lät röntga det - det var metamikt. Efter upphettning och rekristallisation fick han misstankarna på en Y, Th-apatit - närmast abukumalit eller som vi kallar det idag: britholit-Y. Jämför fyndigheterna Iisaka, Fukushima Pref., Japan (typ) och Naujakasik, Grönland. Jag har själv ej sett detta mineral.

SOROSILIKATER

Detta är kanske den intressantaste mineralgruppen i Norra Kärr. Den tycks vara väl företrädd. Dock har det visat sig att röntgenanalys av dessa mineral ofta är svårtolkad om det över huvud taget går att få fram ett röntgenspektrum på grund av att de ofta är metamikta. Jag har skickat för röntgen till Uta Müller ett stort antal av denna grupps mineral och i de flesta fall har de varit helt eller delvis metamikta. Även efter upphettning till 900 °C och 1000 °C har man ej lyckats få en vettig analys i många fall. Inom båda lakarpitområdena hittar man en mängd olika stängliga, stjärnformigt strålande mineral eller så uppträder de som plattor, nålar, korn och små klumpar i en mängd olika färger. Smutsvita, gulvita, gula, orangegula, brungula, bruna i många nyanser, mörkbruna, violettbruna, senapsgula mm. Särskilt det södra lakarpitområdet kring den förra gården Norra Kärr uppvisar denna mångfald. Flera sprängningar har gjorts under de senaste 20 åren och nya former dyker upp då och då.

Det vanligaste svaret man får vid röntgen är dock mosandrit. Men en hel rad analyser säger att det förmodligen är ett mineral i denna grupp - men vilket är omöjligt att säga. Jag har rekommenderats av Uta och Gerhard Müller vid flera tillfällen att låta specialister gå vidare med undersökning av mineralen, då det kan röra sig om nya mineral. - Så har ej skett ännu.

Wöhlerit-Låvenit-gruppen

Låvenit (Na,Ca)2(Mn2+,Fe2+)(Zr,Ti)Si2O7(O,OH,F) Detta mineral påträffades och beskrevs av O. Adamson 1944. Det fanns i den södra lakarpitens perifera skiffriga del. Det ansågs sällsynt, bildade små mörkbruna fläckar om några mm, Fläckarna bestod av en mängd i aggregat samlade 1 mm långa stavar, som i mikroskop var blekgula. Jämför här typlokalen Låven i Langesundsfjorden, Norge. Mineralet har där exakt samma utseende och uppträdande. I friskt utseende är mineralet gult men bleknar och blir färglöst vid vittring. Jag har ej med säkerhet sett detta mineral och ej fått fram det vid röntgen. Men jag antar att det är metamikt och svåranalyserat.

Hjortdahlit (Ca, Na)3(Zr,Ti)Si2O7(O,F)2
(Guarinit enl. Strunz)
Detta mineral, som också har sin typlokal i Langesundsfjorden - Mellan-Aröya, beskrevs som ett möjligt mineral i lakarpit i Norra Kärr, 1944. Men det hittades i den norra lakarpiten vid landskapsgränsen Småland-Östergötland. Förekom som små gulbruna stavar och plattor. Optiskt stämde de med hjortdahlit. De förekom i lakarpiten dess perifera del i kontakt med grännaiten. Ofta ihop med rosenbuschit. Stavarna var 1-4 mm långa, ibland i stjärnforiga aggregat. Ibland rätt lika rosenbuschit om de var avblekta. Närmare kom ej O. Adamson, men han var övertygad om att detta mineral tillhörde denna nämnda grupp. Jag har genomsökt periferin på denna kulle många gånger och letat efter sten och block i skogen men kammat noll. Har ej funnit något likt detta mineral i denna lakarpit. Däremot stämmer beskrivningen mycket bra på ett annat mineral, som man idag finner i den södra lakarpiten i form av senapsgula plattor eller stänglar och ibland stjärnforiga aggregat. Dessa har jag låtit röntga. De är metamikta och det går ej att få en säker identitet på dem. Uta Müller säger att mineralet tillhör rosenbuschit-mosandritgruppen. I början av 1980-talet cirkulerade bland amerikanska handlare ett mineral med mamnet hjortdahlit från Norra Kärr. Det var ett exakt sådant mineral, som beskrivits av Adamson. Jag har röntgat det och fått samma svar, som med de andra mineralen - metamikt - och går ej säkert att fastställa. Vem, som har gjort analysen i USA vet jag ej. Hjortdahlitplattorna är annars de vackraste och tydligaste utvecklade kristallerna i Norra Kärr av denna grupp. Man hittar mineralet alltmera sällan idag. Jag har sett plattor på 12 mm längd och 4-5 mm breda, 1-2 mm tjocka.

Götzenit-Mosandrit-gruppen

Rinkit (Ca,Ce)4Na(Na,Ca)2Ti(Si2O7)2F2(O,F)2
Numera räknas rinkit som ett eget mineral enligt senaste Fleischer-Mandarino, 1995.

Mosandrit anses nu vara en nedbrytningsprodukt av rinkit och har tappat sin status som eget mineral. Jag fortsätter emellertid kalla de mineral av denna typ man finner i Norra Kärr för mosandrit. Jag har vid litteraturgenomgång ej funnit att vare sig von Eckermann eller Adamson nämner något om detta mineral. Det är ju möjligt att de senaste 30 årens upprepade sprängningar i den södra lakarpitens periferi i jakt på vacker eudialyt lett till att man blottlagt detta och denna grupps olika mineral.

Stuffbild 3 i svartvitt

Fig. 3 Mosandrit med eudialyt och magnesioriebeckit

I amatörgeologiska sammanställningar från slutet av 1970-talet dyker namnet mosandrit upp - som bruna, gulbruna och rödbruna kristaller. Röntgenanalysen utförd av Frej Sandström. Som jag ovan nämnt har jag låtit göra en stor mängd analyser - och flera av dem pekar på mosandrit. Dock långtifrån de flesta. De flesta mineralen är metamikta. Ett och annat mineral är ej metamikt. Där har jag ibland fått svaret mosandrit och ibland att det rör sig om ett oidentifierat mineral tillhörande denna grupp eller till och med ett sannolikt nytt mineral, då det ej stämmer med något känt mineral. Den norra lakarpiten har idag inget liknande mineral. Ofta kan man se i amatörgeologiska samlingar att man kallat detta mineral rosenbuschit. Detta senare mineral har dock ett helt annat utseende och dessutom en annan paragenes. Jag brukar säga att rosenbuschit ser ut som om man lagt blekgula eller smutsvita tunna halmstrån på en mörk bakgrund (Arfvedsonit, mycket tät). Mosandriten hittar man i lakarpitens periferi och där ses därför eudialyt. Mosandriten har mycket korta stänglar eller nålar, som oftast sitter i små aggregat på ca. 0,5 - 1 cm, ibland stjärnformigt stråliga. Färgen är också mycket klarare gul eller brungul. Mosandrit förekommer också som små gulbruna korn i små fläckar.

Rosenbuschit (Ca,Na)3(Zr,Ti)Si2O8F
Redan A. Törnebohm beskrev förekomst av detta mineral i Norra Kärr 1906. Det var den andra förekomsten efter typlokalen Langesundsfjorden. Namnet har mineralet fått efter en tysk geolog. Utseendet är beskrivet ovan vid mosandrit - mycket typiskt. Rosenbuschit förekommer i båda lakarpitområdena fast vanligast i det södra. Man finner mineralet också i pulaskit dock i mindre omfattning. Det är relativt lätt att hitta rosenbuschit idag.

Stuffbild 4 i svartvitt

Fig. 4 Rosenbuschit i arfvedsonit Seidozerit - Lamprofyllitgruppen

Förekomsten i södra lakarpiten ligger ca. 10 - 15 m från eudialytförekomsten. Mineralet ses i centrala lakarpitpartier. I kaxtorpit finns ingen rosenbuschit. Här hittar man istället pektolit. När man ser på formlerna på dessa båda till och med ett sannolikt nytt mineral, då det ej stämmer med något känt mineral finner man överensstämmelser. Pektolit har formeln NaCa2Si3O8(OH). O. Adamson påpekade detta 1944. Pektoliten tar rosenbuschitens plats i kaxtorpiten, som är den enda Zr-fria bergarten i Norra Kärr.

Epidotgruppen
Epidot Ca2(Fe3+Al)3(SiO4)3(OH)
Detta mineral har av Adamson rapporterats från granitkontakten i väster. Mineralet ses ihop med biotit, som ofta omvandlats till klorit. Inne i Norra Kärr-området ses ingen epidot. Jag har ej sett mineralet.

CYKLOSILIKATER

Katapleitgruppen
Katapleit Na2ZrSi3O9•2H2O
Detta är det Zr-rikaste mineralet i Norra Kärr med dubbelt så mycket zirkon jämfört med eudialyt. Låven i Langesundsfjorden är typlokal. Redan A. Törnebohm noterade dess förekomst i Norra Kärr och kallade därför denna nyupptäkta nefelinsyenitvariant för katapleitsyenit. Mineralet förekommer som små porfyriska korn i den grågröna grännaiten. De ses bäst i vittrade ytor och i ultraviolett ljus (kortvågigt). I färska ytor ser man nästan ingen katapleit alls. Vittrad sådan är vit till smutsgrå. Vidare tål katapleiten vittring bättre är grännaiten - därför framstår katapleiten i relief på vittrad grännait. Några riktiga kristaller ses egentligen inte i Norra Kärr av vare sig katapleit eller eudialyt. Man kan ibland se antydan till kristallbildning i form av fenokrister med delar av sexkantiga kristaller. Fenokristerna är från rektangulära plattor till långa nållika stänglar. Vanligaste storleken är 5 - 10 mm. Kan dock bli från 2 mm till 30 mm. Ingen tvillingbildning ses i Norra Kärr, vilket ses både i Norge och på Grönland.

Katapleiten är dock bäst utvecklad i de pegmatitiska områdena. De ligger för det mesta i ytterkanten av området, men fina fynd kan göras även i de centrala pegmatiterna framför allt strax söder om landskapsgränsen och i det grävda diket i södra delarna av området. Jag har sett katapleitfenokrister på 20 - 30 mm där. Katapleiten varierar mycket i färg: vackert ljusblå i pegmatiterna utmed centrala N-S vägen, vidare tegelröd i den västra pegmatiten. Jag har hittat chokladbruna och mörkbruna katapleiter ytterligare mot norr utmed vägen (Bo Hedberg 1983). Dessa är röntgade av Uta Müller. Vidare finner man brunröd och rödbrun katapleit särskilt i söder i diket. Här har jag också fått fram vid röntgen vackert rosaröd katapleit med en violettblå kärna av fluorit - allt i ett stort block numera nerknackat och försvunnet.Den vanligaste katapleiten är en Na-katapleit. den ger en klar grön UV-fluorescens till skillnad från Ca-katapleit. Pulaskit och kaxtorpit saknar katapleit.

Kalcium-katapleit CaZrSi3O9•2H2O
Denna katapleit, som är ett eget mineral har sin typlokal i Burpala i Bajkalregionen, Sibirien, Ryssland. Den skall också föreligga i Langesundsfjorden. Norra Kärr är alltså tredje fyndort. Jag har dock ej funnit någon skriftlig dokumentation om mineralet i Norra Kärr. Både inom Sverige och utomlands är det känt att i Norra Kärrs allra sydligaste utpost på västsidan av en kulle hittar man detta mineral som blekröda ovala 1 - 2 cm stora fläckar i grännaiten. Fluorescerar ej i kortvågigt UV-ljus. Kullen ligger precis vid vägen på höger hand när den passerat Kaxtorpsgården. Det är sprängt i området. På andra sidan mot öster hittar man blekröda vackra eudialytfenokrister i den gröngrå grännaiten. Det återstår att verifiera detta mineral med röntgen.

Eudialytgruppen
Eudialyt Na4(Ca,Ce)2(Fe2+,Mn2+,Y)ZrSi8O22(OH,Cl)2
Tillhör samma grupp som katapleiterna. Typlokal är Kangerdluarssuk på södra Grönland. Det är det mest framträdande och nog det vackraste mineralet i Norra Kärr. Det är eftersökt som prydnadsmineral, slipas mm. Man finner det framför allt i den södra lakarpitens perifera delar, A. Törnebohm beskriver det 1906. Eudialyt förekommer också som små porfyriska stökorn i grännaiten och ger bergarten en del av dess Zr-innehåll. Katapleiten har dubbelt så mycket Zr som eudialyt. Man ser för det mesta inga riktigt fullt utbildade kristaller utan mest kristallytor - fenokrister. Jag har dock i äldre samlingar sett riktiga eudialytkristaller.

Eudialyt ses särskilt i randområdena som röda fenokrister i den gröngrå grännaiten. Strax SÖ om före detta gården Norra Kärr finns några stenrösen ute på ängarna. Här hittar man dylika rosenröda fläckar. Storlek 0,5 - 2 cm vanligen. När eudialyten vittrar efterlämnar den bara ett tomt hål i grännaiten. Ibland kan eudialyt och katapleit ses tillsammans - då med katapleitkärna med omgivande eudialyt.

Eudialyt förekommer i alla de pegmatitiska områdena - oftast som relativt stora rosenröda klumpar eller kristallantydningar. Kan växla i färg också. Jag har röntgat många olika färger: bruna, rosenröda, gulgröna, whiskeyfärgade och blekröda - alla är eudialyt. Ingen eukolit har påträffats enligt O. Adamson, vilket man däremot gjort i Norge. Eudialyt finns också perifert i det norra lakarpitområdet i mindre omfattning. Pulaskit och kaxtorpit har ej mineralet. Den centrala lakarpiten innehåller dock varken eudialyt eller katapleit.

Föregående Länkpil till föregående Länkpil till nästa avsnitt Nästa

pilikon länkar till början
Till början av detta avsnitt

2001-dec-16


Till VAGS ingångssida Till VAGS aktivitetssida Till VAGS mässida Till sidor om LITOFILEN Till förtroendevalda i VAGS To info in English Till artiklar om Norra Kärr


© 2001-2017 Text och form Allan Ekberg ; Anders Högrelius (e-post: ahs at hogrelius punkt nu)