Harstigsgruvan, Pajsbergsfältet, Persbergs malmtrakt, Värmland, Sverige


                                                                                Alleghanyit©T. Lorin                         Brandtit©T. Lorin                             Fenakit©T. Lorin

Läge

Koordinater: 663040/141630
Pajsbergsfältet ligger mellan Filipstad och Hällefors på den västra sidan av sjön Yngens nordligaste strand i närheten av byn Lervik. Från Hällefors sett, tag av från R63 till vänster in på en mindre väg (gamla R63) några hundra meter efter att den norra delen av Yngen passerats. Efter ca 300 m och efter att husen på vänster sida passerats ligger en parkeringsficka. Ställ bilen här. Till vänster om vägen finns en traktorstig som för in i området. Den går i en båge mot S. Efter ca 250 m löper en smal stig in genom granskogen åt vänster, som efter ca 200 m leder direkt fram till Harstigsgruvan. Från parkeringen tar det 7-8 min till fots för att nå gruvan. Ca 150-250 m SO om Harstigen ligger Pajsbergsgruvorna - se separat beskrivning.

Historik

Gruvan bröts mellan åren 1847 och 1853, möjligtvis också 1877 samt under en period 1887-1889. Den lades därefter ned. Harstigen bröts till 33 m djup, blev 15 m lång och 1,6 m bred i botten. Totalt utvanns 356 ton järnmalm och 153 ton manganmalm.

Beskrivning av fyndplatsen

Pajsbergs malmfält består av två inmutningar: Pajsberg och Harstigen. Gruvorna som tillhör Pajsberg är Stora Pajsbergsgruvan, Jon Jonsgruvan, Flaksgruvan och Bäckegruvorna. Endast en gruva togs upp i Harstigen. De gruvor som mineralogiskt liknar varandra är Stora Pajsbergsgruvan och Harstigen.

Malmen i området uppträder i en dolomitlins som gränsar mot en massiv grönsten i öster och en "potassic" metaryolit. På kullen. väster om dolomitlinsen, finns en yngre grönsten (Hyttsjödiorit) som i närheten av gruvorna omvandlats till granit (Hyttsjögranit). Ådror av dessa bergarter är vanliga i metavulkaniten. De förekommer även i dolomitlinsen som i sin tur för halvmeterbreda skikt av metavulkanit. Dolomiten är brunfläckig p g a den intrusiva bergarten.

Harstigen är den mest intressanta gruvan både ur geologisk och mineralogisk synpunkt. Den bröts i två parallella gångar. Den östra bestod av manganmalm och den västra av järnmalm. Järnmalmen bestod främst av hematit i sällskap av jaspilit, eller som kompakta massor fattiga på kvarts. Hematiten har till en del omvandlats till magnetit. I samband med denna omvandling tappar jaspiliten sin färg och ökar i kornstorlek. Kvartsen är ofta ersatt av ett ljusgrönt skarn som uppträder tillsammans med både hematit och magnetit. I detta grönfärgade skarn, mest bestående av tremolit och diopsid, uppträder även linser och körtlar av mer eller mindre massiv granat.

Manganmalmen består av hausmannit och det verkar som om den bildats direkt i dolomiten nästan helt utan skarnmineral. Manganskarnet uppträder i ytterkanterna av järnmalmen mot manganmalmen, eller tillsammans med både hematit och magnetit. Gränsen mellan det gröna järnskarnet och det bruna manganskarnet är mycket oregelbunden men skarp. Manganskarnet betsår huvudsakligen av manganklinopyroxen, manganflogopit, richterit och granat. Dessutom består det av hedyfan, tefroit, rodonit och baryt. Baryten förekommer tillsammans med ett blekt gult okänt mineral (omvandlingsprodukt). Av dessa verkar pyroxen vara det mest vanliga mineralet. Det uppträder som mörkbruna, finkorniga massor, ofta magnetitförande och ibland med hematit. Brunröd manganphlogopit och gulbrun richterit hittas ofta tillsammans och i ungefärligt lika stora mängder. Gul granat förekommer som sprickfyllningar i brun klinopyroxen emedan rodonit förekommer både i mangan- och järnskarn.

Skarn och malm har genombrutits av en mängd sprickor som vid sidan av kalcit och baryt för ett stort antal sällsynta mineral. Enligt Hamberg (1890) hittades dessa under en kort period i öppna druser, lokalt delvis fyllda med kalcit och andra mineral. På väggarna i hålrummen är karyopilit vanlig och följs av arsenater och karbonater som välutvecklade kristaller.

Hamberg delade upp mineraliseringen i tre perioder.

1. Först kristalliserade schefferit (mangandiopsid), manganägirinaugit, granat, rodonit, tefroit, richterit, manganvesuvian, harstigit och monimolit.

2. Under den andra perioden tillkom kalcit, baryt, neotokit, karyopilit, inesit, hedyfan, ekdemit, nadorit, bly, barysilit, hornblände, blyglans och hematit.

3. Under den tredje perioden kristalliserade brandtit, sarkinit, flinkit, cerussit och blyglans.

Man kan gott lägga till en fjärde fas då vita aggregat av kutnahorit hittats på brandtitkristaller.

Även om varpen vänts upp och ned ett antal gånger under de senaste 100 åren, både av amatörer och profesionella, kan man fortfarande hitta en hel del av de klassiska mineralen, men även ännu inte upptäckta. Varpen är delvis bevuxen med buskar och träd. Under träden är det möjligt att hitta intressant material och då det under varje höststorm faller ett antal p g a underminering, friläggs detta. Vid ett första påseende tycks varpen inte innehålla annat än av mangan svärtade, tråkiga stenar. Efter ett metodiskt, hårt knackande kommer de dock att avslöja ett betydligt intressantare innehåll. Håll ögonen öppna efter kalcitsprickor och kalcitkörtlar i skarnet. Dessa kan innehålla välutvecklade skarnmineral i gränsen mot kalciten. Öppna hålrum är mindre vanliga och finns de, är innehållet ofta helt oxiderat. Ett mindre eller större block av brun klinopyroxen med granatådror, kan dock visa sig innehålla friska, arsenatförande hålrum. Även mindre bitar kan innehålla utsökta mikrokristaller av brandtit, svabit, karyopilit mm.

Litteraturkälla

The Harstigen mine, a compilation by Per Nysten.
Sammanfattat av Lennart Porsemo

Mineral

Adelit Alamosit Albit Algodonit Allaktit Alleghanyit Allmänt Almandin Andradit Antigorit Antofyllit Aragonit Arsenik Arsenikkis Augit Azurit

Barylit Barysilit Baryt Bementit Berzeliit Bindheimit Biotit Birnessit Bly Blyglans Bornit Brandtit Braunit Bromellit Brucit Bustamit

Calderit Celsian Cerussit Covellin Cummingtonit Cymrit

Digenit Diopsid Dolomit Domeykit

Ekdemit Epidot Fenakit Finnemanit

Flinkit Flogopit Fluorapatit Fluorapofyllit Flusspat Friedelit

Gageit Ganofyllit Gips Gonyerit Grafit Grossular Götit

Harstigit Hausmannit Hedenbergit Hedyfan Heliofyllit Helvit Hematit Hematolit Hibschit Hyalofan Hydrocerussit

Ilmenit Ilvait Inesit Iwakiit

Jagoit Jakobsit Joesmithit Johannsenit Julgoldit-(Fe2+)

Kalcit Karyopilit Klinoklor Koppar Kopparglans Kopparkis Koutekit Krysokolla Kuprit Kutnahorit Kvarts

Leukofoenicit Lithargit Lizardit Löllingit

Magnetit Magnetoplumbit Malakit Manganhörnesit Manganosit Manganpyrosmalit Margarosanit Melanotekit Mikroklin Mimetit Molybdenglans Molybdofyllit Monimolit Montmorillionit Muskovit

Nadorit Neotokit

Palygorskit Pektolit Pennantit Piemontit Prehnit Pyrit Pyroaurit Pyrofanit Pyrokroit Pyrolusit

Richterit Rodokrosit Rodonit Romeit

Sahlinit Sarkinit Schallerit Scheelit Silver Sonolit Spessartin Svabit

Talk Tefroit Tetrahedrit Thomsonit Tilasit Titanit Todorokit Tremolit Trimerit

Vermikulit Vesuvian

Xonotlit

Zinkblände Zirkon

Ägirin