INTRODUKTION TILL MINERALLETNING

© 1998 Vidar Blom, Göteborg.
I samarbete med GeoNord

GeoNord vill framföra ett varmt tack till Vidar Blom för att han gett sitt tillstånd att återpublicera artikeln "Introduktion till Mineralletning". Den riktar sig till Dig som är ny och mineral intresserad och ger grunderna i vad Du bör känna till, iaktta när Du besöker mineralförekomster, beträder annans mark och allmän vett och etik.
I texten har lagts in länkar till andra webbsidor där Du kan få kompletterande information om vad som exempelvis kan anses vara lämpligt beteende på varphögen eller en mineralförekomst.

MINERALLETNING

Innehållsförteckning:


Om mineralletning.

Att geologiområdet inte har uppmärksammats mera i grundundervisning är lite förvånansvärt den är basen för växtlighet och djurliv. Många reparerar sin kunskapsbrist genom att bli amatörgeologer. Det alltmer ökande engagemanget för naturfrågor och naturens struktur har inneburit att geologin har blivit intressant för allt fler. Det har som en direkt följd att det under senare år bildats ett flertal geologiska föreningar i landet med en växande medlemsantal.
De aktiva amatörerna ägnar sig åt en eller flera geologiska sektorer; tektonik, bergartsformationer, geologisk historia, mineralogi och många flera. De mineralogiskt intresserade samlar ofta på mineral och inriktningen på samlandet kan vara varierad det kan gälla en mineralgrupp, som kopparhaltiga mineral eller små mikromineral, kristallformeringar. Andra entusiaster samlar kanske på fossiler eller kristaller av mineral. Hemortens olika mineral kan också utgöra ett samlarområde och det blir gärna ett mycket omfattande projekt. Det geologiska intresseområdet bjuder på många alternativ för den aktiva och verksamma människan med krav på kunskap och stimulans. En särskild grupp av mineralsamlare utgör de som söker guld genom olika former av vaskning. Dessa har en egen förening och det finns både böcker och fyndanvisningar för deras speciella hobby.

     
   Guld, Björkdal, Västerbotten, Sverige.
©2000 GeoNord
 

I Sverige är de olika mineralerna, liksom annorstädes, mycket ojämnt fördelade. En del mineralkoncentrationer är av osedvanligt stort intresse. Bland internationellt kända är Långbans gruva (många mineral upptäckta för första gången) och Ytterby pegmatitbrott (flera nya grundämnen funna). Andra berömda fyndställen är t ex Varuträsk och Högsbo pegmatitbrott, Norra Kärr, Los, Harstigen/Pajsberg och Salatrakten. Områden som Bergslagen, Dalarna eller Skelleftefältet är gynnade av en stor, varierad och välkänd mineralrikedom. Andra mineralrika områden är mindre kända, eller ur denna aspekt delvis bortglömda av gemene man; Askersundstrakten, delar av Sörmland, Västervik, Kalmarområdet. I dessa områden har funnits ett mycket stort antal aktiva gruvor men endast en bråkdel är i drift numera. Även i landsdelar med få malmfyndigheter finns det ändå intressanta platser att undersöka ofta kan gamla pegmatitbrott ge intressanta fynd. I vissa pegmatitfyndigheter har man funnit sällsynta mineral av många olika slag, ja, till och med nya grundämnen har upptäckts i mineral från sådana brott. Nya mineralfyndställen hittas dessutom kontinuerligt av amatörgeologer, och det är ofta platser utan anslutning till kända brott eller gruvor. På denna länk finns en förteckning över ett urval kvarts- och pegmatitbrott landskapsvis (obs att några av dessa även finns utförligare redovisade under mineralfyndställen).
I andra länder som exempelvis Tyskland, England och USA har amatörgeologerna varit organiserade betydligt längre tid än i Sverige. Det finns i dessa länder (även p g a språkområdenas storlek) flera tidskrifter och annan rikhaltig litteratur i ämnet. Många föreningar ger också ut egna medlemsblad. Även när det gäller utrustningar för mineralsamlare och hobbymaskiner för stenbearbetning är utbudet avsevärt mycket större än i Sverige. Men intresseområdet växer varför utbudet av kurser, material och litteratur ökar samtidigt.


Föreningar

Att lära av andra har under alla tider visat sig vara en pålitlig metod att snabbare nå bättre kunskaper. Som nämndes i inledningen finns det ett antal geologiska föreningar på olika orter. Här finns mycket kunskap samlad och det lönar sig att bli medlem i en sådan förening. Ofta har föreningarna litteratur samlad eller kan ge anvisningar på sådan. Föredrag, utflykter och resor är också inslag i deras verksamhet. Du kan se olika aktiviter publicerade på medlemssidorna. Ett sätt att skaffa svårfunna mineral är de bytesaftnar som somliga föreningar arrangerar. Där kan man byta till sig information om intressanta fyndplatser från andra medlemmar. Några av landets geologiska föreningar 2001 finns här Glöm inte att klicka tillbaka till denna sida om du går ut genom dörren.

Detta är långtifrån någon komplett lista över geologiska föreningar i landet. Nya etableras där intresset växt nog för att ett antal personer skall vara motiverade av att gå samman om sitt intresse. Att vara medlem i en förening innebär att man snabbare kan tillägna sig viktig information om både mineral och fyndplatser.
Alla geologiska föreningar har inte någon fast lokal utan man får vända sig till sekreteraren. Eftersom val av sådan sker varje år har det inte gått att få fullständig adressförteckning på föreningarna. Ofta vet man på kommuners fritidskontor vart man skall vända sig för information.

Information om geologiska föreningar i Danmark, Finland och Norge, samt utomlands hitta du under:
AMATÖRGEOLOGISKA FÖRENING I NORDEN (Rock & Mineral Associations of Scandinavia)


Mässor.

Av mineralmässor och -utställningar anordnas ett flertal av varje år, vanligtvis i regi av geologiska föreningar. På dessa mässor finns utställare som har det mesta för mineraljägarens hobbybehov till salu. Förutom stora mängder av mineralprover brukar det finnas utrustning för mineralinsamling, trumling, facettslipning och exponering av mineral, litteratur och en mängd andra produkter av intresse. Det har förekommit inslag av mindre seriös handel på mässorna, men seriösa arrangörer försöker att renodla utbudet.

Information om aktuella mässor 1998 i Norden hittar du under : MINERALMÄSSOR - EVENEMANG - KURSER - MUSEER / GRUVBESÖK


   
   Azurit och devillin, Viskariagruvan, Norrbotten
©1998 Dennis Holmberg
 Kopparkis och bornit, Mexico
©2000 GeoNord

Att söka mineral.

Mineral står att finna praktiskt taget överallt. De mer eftertraktade mineralen kan man bara finna på vissa bestämda ställen. En typ av plats som ofta brukar bevakas av geologiskt intresserade är där sprängning för vägbyggen, tunnlar eller annan liknande verksamhet pågår. Vid sprängning kommer mängder av material i dagen som annars inte skulle kunna nås. Man bör dock vara försiktig vid besök på sådana platser med tanke på rasrisker och andra farligheter. Pågår verksamhet så bör man fråga om tillstånd att vistas på platsen. Gäller det större arbetsplatser vill man ofta inte ha besök av obehöriga när arbete pågår och definitivt inte på icke arbetstid. Detta bör respekteras.
I 'fria naturen' kan man med lite kunskap ofta finna intressanta mineral. Generellt gäller att söka där marken inte är täckt av jord eller morän alltså där det finns berg i dagen. Det låter enkelt, men stora delar av vårt land är täckta av sjö, skog, åker, äng eller myr och kärr. Endast delar av landet är således till ytan så beskaffade att de är tillgängliga för mineralletaren. På de platser där det finns berg i dagen gäller det ofta att söka i gränsområden mellan olika bergartsformationer. Likaså är ofta sprickbildningar och liknande former av större intresse än det homogena berget. Det är av mycket stort värde att kunna få råd om sökmetodiken av geologiskt erfarna personer återigen gäller det att söka sig till en geologisk förening.
Mest givande ur mineralsynpunkt är oftast områden där malm eller sten (pegmatit, kvarts, glimmer, kalksten) har brutits eller där man har gjort provbrytningar. Det finns ingen säker uppgift på hur många gruvor som brutits i landet, men det rör sig om flera tusen det finns enskilda malmfält där antalet gruvhål och mindre brytningsförsök är tresiffrigt. I exempelvis Örebro län finns ca 400 gruvor redovisade och i norra Kalmar län, där endast ett par gruvor kan sägas vara 'allmänt kända', finns närmare hundratalet gruvor.
En enstaka gruva kan från början ha upptagits såsom två eller flera gruvor. Med tiden har en underjordisk sammanslagning skett, gruvintressenterna gått ihop, och resultatet blir en enda större gruva. Gränsen mellan försöksbrytning, mindre dagbrott och gruva är flytande. Generellt talar man gärna om brott när det gäller stenbrott och gruva när det gäller malm.
Numera dokumenteras alla gruvor noga med gruvkartor i tre dimensioner (bergmästarämbetena i Falun och Luleå står för arkiveringen), men så har inte alltid varit fallet. Gruvverksamhet från 1500-talet och tidigare är oftast inte till fullo dokumenterade. Gäller det mindre gruvor och dagbrott kan alla spår av verksamheten numera vara försvunna. Även stenbrott där man brutit pegmatit och liknande har registrerats och viss statistik finns hos Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.
Till och med ganska omfattande gruvbrytningar kan dock vara svåra att finna när naturen fått hundra eller kanske femhundra år på sig att återta ett av människor bearbetat område. Dessutom är inte varje mineralogiskt intressant fyndplats brytvärd för kommersiella ändamål det blir ingen brytning utan marknadsförutsättningar. Och sten med metallinnehåll blir inte malm förrän ekonomiska förutsättningar motiverar en brytning.
Områden som inte är brytvärda (av marknadsekonomiska skäl) kan dock mycket väl innehålla intressanta mineral för amatörgeologer. Ju mer kunskap om olika områden och om mineral amatörgeologer skaffar sig desto fler ekonomiskt intressanta fynd kan göras. Och visst upptäcker amatörer givande fyndigheter och har framför allt glädje av sitt mineralintresse samtidigt.


Byggplatser

Vad som sägs nedan om gruvor gäller till viss del även byggnadsarbetsplatser; speciellt ur säkerhetssynpunkt! En mängd mycket intressanta mineral har hittats av amatörgeologer vid byggnadsplatser. De platser som kommer ifråga är främst

a / vägskärningar
b / tunnlar
c / fastighetsbyggen

a / Vägskärningar

Vägskärningar kan ske genom jord/grus eller fast klyft. Det är givetvis de senare som är intressanta för den mineral intresserade. Ton och åter ton sten sprängs och flyttas för fyllningsändamål vid ett vägbygge. Det mesta är enahanda material men förvånansvärt ofta finner man t ex bergkristall, svavelkis eller granater. I Bohuslän fann man vid en sprängning för några år sedan en bergkristall på flera hundra kilo. Visserligen är kanske den mesta svavelkisen liten och ointressant i strukturen, men ibland finner man vackra kristallformade exemplar.

b / Tunnelbyggen

Vid dessa är amatörgeologer som regel inte välkomna. Det beror inte på oginhet från de anställda utan är betingat av säkerhets- och försäkringssynpunkt som man oftast är avvisande (jfr gruvor). Dessutom är själva tunnlarna ganska ointressanta; det är materialet som tas ut som är värt att titta närmare på. Ofta är det tillgängligt dit det har bortforslats, ibland inte. Numera hushållar man med sprängstenen av ekonomiska skäl i lägen där man förr betraktade den som enbart fyllnadsmaterial. Gäller det större schaktmassor körs dessa ofta till en stenkross där de tillgodogörs. Ofta kan man förhandla om tillträde med platsansvariga. Går man inte i vägen för den pågående verksamheten, kan det gå att få tillstånd att syna det brutna berget närmare.

c / För fastighetsbyggen

För fastighetsbyggen gäller samma synpunkter som ovan. Det är alltid värt att undersöka större arbetsplatser där sprängning i berg sker. Vad som särskiljer fastighetsbyggen ur mineralsynpunkt är att de ibland är belägna mitt inne i en större stad, där man normalt inte ens ser vad berggrunden består av. Ett nybygge kan ge ett tillfälle till intressanta studier.


Gruvor och brott

Besök vid gruvor och i andra stenbrott innebär att rad regler bör iakttagas. Dessa gäller delvis din egen säkerhet.

Besök inte avsides belägna gruvor ensam! Ett brutet ben eller annan skada kan ge upphov till allvarliga situationer. Om du går ensam, använd den goda fjällregeln att alltid meddela någon dina avsikter. Gärna skriftligen gruvnamn och färdväg kan lätt glömmas.

Gå inte nära gruvhål ! Rasrisken kan vara betydande. Oftast är gruvhålen vattenfyllda och i nivå med grundvattnet. Gruvvattnet är mestadels betydligt kallare än vattnet i närbelägna sjöar och 'gruvstränderna' är definitivt besvärligare att ta sig iland från!

Gruvor ägs alltid av någon juridisk eller fysisk person. Uppträd därefter!

Vid gruvbesök eller besök vid stenbrott har mineraljägaren oftast två huvudmål:

a / varphögar
b / intressanta mineral som ännu är fast i klyft


a /
Varphögarna innehåller det som inte tagits tillvara vid gruvdriften, det s k skarnet som omger malmen samt låghaltig malm. Malmen skräds ut och övrigt går till varp. Ibland har varphögarna skrätts en gång till sedan man vid något tillfälle funnit att gruvan innehållit ytterligare en malmtyp. Varpen brukar av naturliga skäl kunna sökas åt det håll där man lättast kunnat bli av med den; mot lägre nivåer. För att bli av med varpen på enklaste sätt gäller det att bli av med den på kort sträcka varpen blir gärna solfjädersformad. Denna information kan var till hjälp när man söker efter övervuxen varp.

Kom även ihåg att varpen är yngst längst ut samt ytterst och givetvis omvänt ju längre in och närmare brytstället desto äldre. Detta kan vara av värde att känna till om man har uppgifter om differentierad brytning (exempelvis olika malmmineral under olika tidsepoker) i en gruva.
Varphögarna är alltid utsatta för förändringar. Med tiden sker utvittring och omvandling av mineral i varpen. En varp blir överväxt förvånansvärt snabbt av sly, träd och markbundet ris. Varp som är en miljörisk täcks över med lera och andra material för att hindra urlakning av främst tungmetaller till grundvattnet. Varp tillvaratas även för vägbyggnader och andra fyllnadsändamål; vissa tidigare varpar är numera försvunna. Dessutom har ibland varp från en gruva ibland tippats ner i en annan, utbruten, gruva. Detta är ofta fallet när man tycker att varphögarna från en gruva är ovanligt små och inte motsvarar den kända driften.


b / I bland annat vissa pegmatitbrott finns intressanta mineral fortfarande kvarsittande synligt i berget. Här gäller åter att någon äger gruvan och att ett godtagbart uppträdande gynnar alla mineralintresserade. Knacka loss med urskiljning.
Ta inte mer än vad du anser att du har behov av! Att bära hem mineralprover och sedan kasta dem är fel av många orsaker, inte minst bör man tänka på senare besökare på en fyndplats. Ofta kan man märka att det på en fyndplats är lämpligt läge för att fråga närboende eller ägare om lov innan man plockar för sig. Att göra så främjar förtroendet för amatörgeologerna som grupp.


Att märka är att vissa gruvors och brotts bergfasta mineral kan vara fridlysta. Även varp eller delar därav kan vara fridlysta. Orsaken är delvis att både svenska och utländska mineralsamlare har haft alltför kommersiella syften och därvid hämtat stuffer i mycket stora mängder.

En förteckning över fridlysta lokaler i Sverige hittar du under "Samlar etik".

I den följande listan, som endast anges här med huvudrubriker med länkar till "
Svenska gruvor och mineraförekomster", över platser finns tre olika huvudtyper av fyndställen; järngruvor, kisgruvor (samt några som för båda typerna av malm) och fältspatbrott. Generellt kan sägas att kisfyndigheter ger mineralsökaren ett större utbyte i antal mineraltyper, men detta gäller inte alltid. Pegmatitbrott innehåller ofta intressanta mineral och kunskapen om vad som finns i de otaliga brotten är långtifrån täckande. Liksom för malmfyndigheter gäller att många pegmatitbrott är både slutbrutna och sedan länge mer eller mindre bortglömda. Här finns alltså mycket att upptäcka, eftersom vissa delar av vårt land är rika på pegmatitfyndigheter. I de f. ö. gruvfattiga landskapen som t. ex. Bohuslän, Dalsland, Halland, Västergötland och Småland finns mängder av pegmatitbrott.
Vad som sagts ovan innebär alls inte att t. ex. skiffer-, kalk- och marmorbrott skulle vara ointressanta ur mineralletarens synpunkt. Men även här gäller det att känna till vad som kan finnas i dem i form av intressanta mineral.


Gruvor i drift.

Gruvor i drift är numera försvinnande få jämfört med vad som har funnits under vissa tidigare perioder i landets historia. Om man önskar besöka en aktiv gruva bör man alltid kontakta ansvariga på platsen i förväg. Oftast möts besökande av rättframhet antingen kan man ordna besök med eller utan guide eller också meddelar man varför man måste avböja besök. Orsaken kan vara att gruvledningen inte har möjlighet att garantera besökandes säkerhet på ett tillfredsställande sätt. Man kan även vara bunden av villkor i försäkringsavtal, vilka inte tillåter allmänbesökande beroende av säkerhetsskäl. Dessutom förekommer skjutning (sprängning) vid vissa gruvor på helger när ordinarie arbetsstyrka är ledig och gruvområdet förefaller öde.


Informationskällor

För att nå ett givet gruvfält är en bra bilatlas ofta tillräcklig. Att på plats finna en gammal fyndighet kan dock visa vara svårare än man tror. Vägar har ofta dragits i nya sträckningar och vegetation växer upp förvånansvärt snabbt. Det enda som syns på platsen kanske är ett rostigt staket på några meters omkrets och dess färg är sådan att den utgör ett effektivt kamouflage. Varphögarna kan mycket väl vara helt överväxta. En topografisk karta i skala 1:50 000 kan då ofta vara till god hjälp.
Ännu bättre syns enskilda företeelser på den s k gula kartan (1:20 000) eller den ekonomiska kartan (1:10 000), som med sin detaljrikare skala givetvis täcker ett mindre område och därmed blir kostsammare. Framtiden för dessa kartor är dock oviss och nytryckning av bladen sker inte f n.
I publikationer från Jernkontoret och SGU av äldre datum finns gruvbeskrivningar som ofta utgår från järnvägsstation/hållplats längs en sedan länge nedlagd järnväg eller namn på nedlagda gårdar, torp eller andra byggnader. Beskrivna vägar kan numera ha en annan sträckning. Det blir då givetvis svårare att finna rätt väg och mineralsökningen blir lite av en detektivövning. Det är att märka att vissa gruvbeskrivningar kan vara från sekelskiftet 1800/1900 eller ännu tidigare en riksomfattande geologisk inventering genomfördes på 1880 och 1890-talen.
Att fråga lokalbefolkning till råds vid eftersök av gruvor, brott och skärpningar är en utmärkt metod ofta får man inte bara reda på det man söker efter utan ytterligare information om fyndplatser och kanske flera sådana kan ibland bli resultatet av ett samtal.
Geologiska föreningar har ibland kartskisser över fyndplatser och vägen till dem, utförda av medlemmar. Ofta innehåller sådana beskrivningar även uppgifter om vad som står att finna på den aktuella platsen.
Utöver de generella kartorna finns geologiska kartor utgivna av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Dessa finns i flera former, ofta med utförliga beskrivningar separat. Förteckning över vad som är utgivet kan erhållas från huvudkontoret i Uppsala (018-17 90 00). SGU har även gett ut en hel del litteratur i form av böcker, häften, meddelanden och avhandlingar.
Dessutom finns förteckningar över malm- och mineralfyndigheter i databas. Dessa kan köpas på diskett eller i utskrifter. I databasen finns för närvarande (1997) uppgifter om ca 1 000 fyndigheter. För vissa län finns alla kända förekomster; Jämtlands, Jönköpings, Kalmar, Skånes, Kronobergs, Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Älvsborgs län (ca 4 000 fyndigheter totalt). Databasen uppdateras kontinuerligt. Priserna är baserade på en grundavgift vilket inkluderar ett antal uppgifter, därefter utgår för varje ny uppgift en tilläggskostnad olika för utskrivna listor respektive datadisketter. Begär prislista. Kostnaderna ligger inom ramen för vad en geologisk förening kan betala.

Du som har Internetuppkoppling kan idag söka information på två olika databaser dels Litteraturdatabas av över 22.000 rapporter från Sveriges Geologiska Undersökningars arkiv och Naturhistoriska Riksmuseet har öppnat en mineraldatabas över mineralfyndorter i Sverige. Andra databaser hittar du under "Mineraldatabaser på Internet".

Förutom ovan nämnda litteratur har det publicerats en mängd geologiska skrifter, avhandlingar och böcker genom åren. Dessvärre har oftast upplagorna varit små och därmed snabbt slutsålda. Tyvärr är förekomsten på den antikvariska marknaden inte särskilt omfattande, för att inte säga mager. Lista på kända publiceringar kan skaffas från SGU (27 000 dokument).
För övrigt kan nämnas att SGU även har ett kontor i Malå (0953-107 60) som fungerar som ett informationskontor för prospekterare, även amatörprospekterare. Man lagrar prospekteringsinformation sedan över 100 år och har också inrättat ett mineralkontor. Den som avser
söka kommersiellt värdefulla mineral bör kontakta SGU i Malå för information.
Länsstyrelserna gör inventeringar på i respektive län existerande förekomster av brytvärda / funna mineral, liksom man inventerar våtmarker, ängsmarker, äldre vägavsnitt m m. Inventeringsresultatet kan erhållas mot en avgift.
Det brukar finnas relativt goda möjligheter att hitta det man söker i kommunala bibliotek eller åtminstone i universitetsbiblioteken. Även för det stora ämnet geologi gäller att sökkriterierna, liksom för andra facklitteraturområden, kan vara snårig tills man lärt sig hitta i dem. Det gäller alltså att så detaljerat som möjligt veta vad man skall söka. Till Din hjälp finns en sammanställning av några vanliga "
Geologiska och mineralogiska termer" förklarade på en separat sida i detta kapitel. En hel del av den detaljerade litteraturen produceras numera på engelska även vid svenska universitet. En del intressanta tidigare artiklar är avfattade på tyska.
Flera av de lättillgängliga 'turistgruvorna' har börjat dyka upp på Internet såsom Flogbergets gruva,
Falu gruva, Los, Långban, Kleva gruva, Sala silvergruva, Åtvidaberg m fl.


Utrustning vid mineralletning

  • Att söka efter åldriga gruvor i finkläder är ingen god idé. Starka och oömma plagg kommer till god användning. Att tillbringa längre tid i regnigt, blåsigt och kanske kyligt väder på gamla varphögar ställer höga krav på klädseln. Gärna så slitstark som möjligt.
  • Och givetvis stövlar eller grova kängor.
  • Innan man skaffar just någon annan utrustning gäller det att förse sig med ett par goda skyddsglasögon! Att knacka mineral i fast klyft eller slå sönder stora stenstycken resulterar ofelbart i förekomsten av vasst splitter i luften. Alltså skyddsglasögon!
  • Komplettera gärna dessa med ordentliga arbetshandskar; stenar kan vara mycket vassa.
  • För att finna mineral behöver man ofta dela på fasta eller lösa mineralstycken och då behövs en geologhammare eller en mindre enhandsslägga. Storleken på detta verktyg avgörs av ens egen ambition att ge sig på smärre eller alternativt större mineralprover.
  • En mejsel (geologtyp som inte splittrar sig på slagytan alltför lätt) är till stor nytta.
  • Vidare kan man ha användning av lupp, en elektrisk säkring, brukskniv och tidningspapper.

Luppens användning kräver ingen förklaring. El-proppen använder man för att rita med olika stuffer på olika mineral lämnar då varierande streckfärger. Kniv kan användas till mycket, även att rista i mineral för en grov uppskattning av mineralets hårdhet samt för att bestämma om magnetit är magnetit eller något annat.
Tidningspapper är bra att lägga mineral i; vissa mineralstycken kan vara väl så sköra. Att använda tidningspapper för att slå in stuffer i kan innebära att den vackra och unika kristallen kommer hem hel.
Man kan även behöva något att bära sin utrustning i och mineralproverna man finner. Sedan kan man fortsätta att utrusta sig med diverse finesser som UV-lampa, geigermätare, guldspjut, allt efter intresse och tillgångar.


Litteratur

Till sist bör man med fördel medföra någon form av litteratur, som Norstedts stora stenbok, P H Lundegårdh / S Laufeld, Mineral, bergarter, fossil, Hamilton & Wooly & Bishop eller Mineral i Sverige, L-H Hedin (Bonniers), för att i viss utsträckning kunna fältbestämma olika mineral. I dessa böcker ges information om mineralers olika egenskaper; specifik vikt, färg, utseende på brott, hårdhet m m. Ibland kan man ändå inte identifiera fynd på plats utan får vänta till hemkomsten, fråga andra mer erfarna personer eller i besvärligare fall få en analys utförd. En mera utförlig lista på litteratur hittar du på denna länk. Ytterligare tips i ämnet kan du hitta på "Artiklar" som publicerats i medlemsbladen.

Det enda som sedan dessutom behövs på mineraljakten är en ryggsäck med en god matsäck.




©2001- GeoNord