ALLA NYA IMA MINERAL ÅR 2019

Redaktör för NYA MINERAL Emil Gregori.
Informationen är översatt från Lapis med tillstånd.
Korrekturläsning: Kerstin Åstrand
Översättningen är gjord i samarbete med och för GeoNord

Lapis nr 1 , 2019
Lapis nr 2, 2019
Lapis nr 3, 2019
Lapis nr 4, 2019
Lapis nr 5, 2019
Lapis nr 6, 2019
Lapis nr 7-8, 2019
Lapis nr, 9, 2019
Lapis nr 10, 2019
Lapis nr 11, 2019
Lapis nr 12, 2019


Lapis, årgång 45, Nr 1, januari 2019

Alpeit, VIII/C.34-18 silikat
(Ca,Mn2+)4(Mn3+,Al)2(Al,Mn3+)2(Mn3+,Mg,Al,Co2+)2[(OH)6|VO4|(SiO4)2|Si3,O10] . ortorombisk

Alpeit är brunaktigt röd, har glasglans, hårdhet 5½ - 6, gulaktigt vit streckfärg, densitet = 3,37 .  Detta kobolthaltiga kalcium-mangan-aluminium-gruppsilikat med vanadat-grupper är släkt med cassagnait. Alpeit härstammar från den gamla mangangruvan  Monte Alpe mellan Maissana och Castiglione Chiavarese, Ligurien i Italien. I hydrotermala skift med braunit, dolomit, kvarts, ganofyllit och todorokit bildar alpeit mycket små, flacka tavelformade kristaller, <0,3 mm.

Bluestreakit, IV/G.1-22 oxid
K4Mg2[V24+V85+O28] ٠ 14 H2O monoklin

Bluestreakit är mörkt grönaktigt blå till svart, har diamantglans, hårdhet  2, ljusblå streckfärg, densitet  2,63. Denna vattenhaltiga alkali-vanadiumoxid (polyvanadat) är släkt med hummerit och kommer från Blue Streak Mine som ligger i Bull Canyon, Montrose Country, Colorado. Bluetreakit bildar massiva beläggningar på kvartskorn och på montroseit, mera sällan även som ytterst små tavlor på corvusit-haltig sandsten, tätt sammanväxt med gips, huemulit, hummerit, munirit och metamunirit.

Bulgakit, VIII/G.12-15 silikat
(Ca,Na)Li2(Fe2+,Mn)7Ti2[O2|(O,F)|(OH)4||Si4O12)2 triklin

Bulgakit är brunaktigt orange, har glasglans, hårdhet  3, blekbrun streckfärg, densitet 3,30. Denna litiumhaltiga alkali-järn-titanskiktsilikat tillhör astrofyllitgruppen och härstammar från Dara-i-Pioz glaciärens morän. Glaciären finns i Alaiskibergen i Tsadshikistan. Bulgakit bildar i metasomatiskt påverkad aegirin-kvarts-albit-mikrolinfels bladiga kristallgrupper upp till 1 cm stora. Ytterligare följeslagare är bl.a. brannockit, sogdianit, bafertisit, titanit och fluorid. Med namnet hedras den ryske mineralogen Lev Vasiljevich Bulgak (* 1955), medarbetare i Fersman Museum i Moskva.

Jeffbenit, VIII/A.8-05 silikat
(Mg,Fe2+)3(Al,Cr3+)2[SiO4)]3 tetragonal

Jeffbenit är smaragdgrön, har glasglans, hårdhet  7, vit streckfärg, densitet 3,57.
Detta kromhaltiga magnesium-aluminium-silikat ur granatgruppen är den tetragonala högtryck-högtemparatur-analogen till pyrop och almandin. Jeffbenit bildar en ytterst liten genomskinlig inneslutning <0,1 mm i en alluvial diamant, som hittades i São Luiz River, Region Juina, Mato Grosso, Brasilien.Ytterligare fyndplatser känner man till från diamantseifen i Kankan i Guinea. Jeffbenit bildades vid mycket högt tryck och värme upp till 1400 grader Celsius i 400 till 450 kilometer under markytan. Namnet hedrar Jeffrey Harris (*1940) från universitetet i Glasgow och Ben  Harte (*1941) från universitetet i Edinburgh för deras pionjärarbeten över "superdjupt" i jordmanteln bildade diamanter.


Lapis, årgång 45, Nr 2, februari 2019

Carmeltazit, IV/C10-100 oxid
Al2Ti4ZrO11 ortorombisk

Carmeltazit är svart, har metallglans, rödaktigt brun streckfärg, densitet 4,12. Denna aluminium-titan-zirkoniumoxid härstammar från berget Carmel som ligger söder om Haifa i Israel. Vid Mt. Carmel och i Kishondalen innehåller ultramafiska vulkankägelbreccior, vulkantuffer och i ädelstensfickor  kristaller av klinopyroxen, ilmenit, zirkon och grönaktigt svarta till blå korund. Tillkommer rikligt pyrop, ljusstarkt klarröda rubiner, djupblå moissanit samt klara diamanter. Korundkornen över en centimeters storlek uppvisar talrika opaka sprickfyllnader med tunna lister <0,1 mm av carmeltazit, tätt hopväxta med vulkaniskt glas, titan-nitrid osbornit och rikligt tistarit, som är Ti-analogen till korund. Detta mineral gällde hittills som ytterst sällsynt och förekom i en meteorit. Carmeltazit bildades på cirka 30 kilometers djup mellan jordskorpan och jordmanteln i en zon som har varit extremt rik på väte och kol. Namnet syftar på fyndplatsen och den kemiska sammansättningen TiA|Zr.

Fluorarrojadit-(BaNa), VII/B.20-29 fosfat
Na3Ba(Na,Ca)(Fe2+,Mn2+)13Al[(F,OH)2|PO3(OH)|(PO4)11] monoklin

Fluorarrojadit-(BaNa) är gulaktigt brun till grönaktigt gul, har glas- till fettglans, hårdhet 4½-5, gulaktigt vit streckfärg. Detta fluorhaltiga alkali-järnfosfat tillhör arrojadit-gruppen och är den F-rika BaNa-analogen till arrojadit. Typlokalen är varpen som tillhör Elisabeth-gruvan nära Gemerská Poloma, Slowakien. Här skär kvartsådror med fosfatlinser en topas-zinnwaldit-förande granit. Fluorarrojadit-(BaNa) bildar finkorniga linser upp till 4 x 2 cm i sällskap med fluorapatit, triplit, viitaniemiit och "fluordickinsonit-BaNa".

Nöggerathit-(Ce), IV/C.20-60 oxid
(Ce,Ca)2Fe2+Zr2(Ti,Nb)3O14 ortorombisk

Nöggerathit-(Ce) är brunaktigt röd, även brunaktigt svart, har diamantglans, hårdhet 5½, brunaktigt röd streckfärg, densitet 5,33. Denna kalcium-och niobhaltiga cer-järn-zirkonium-titanoxid tillhör zitkonolitgruppen och är Ce-analogen till stefanweissit.
Typfyndplatsen är pimstendagbrottet "In den Dellen" vid Laacher See, Eifel.
I körtelrika vulkanutkast bildar nöggerathit-(Ce) genomlysbara strängar med nåliga kristaller upp till en millimeter stora. Typiska följeslagare är sanidin, magnetit, baddeleyit, nosean och ett silikat som tillhör chevkiniträckan. Namnet hedrar mineralogiprofessor Johann Jacob Nöggerath (1788-1877). Han publicerade de första beskrivningarna över vulkanregionen vid Laacher See. Efter honom namngavs även en månkrater och en fossil Gondwana-planta från permokarbon-tiden

Oyonit, II/E.23-27 sulfosalt
Pb4Ag3Mn2As4Sb7S24 monoklin

Oyonit är svart, har metallglans, hårdhet 3 till 3½, svart streckfärg, densitet 5,23.
Detta bly-silver-mangan-sulfosalt tillhör andorit-räckan och kommer från Socorro- sektionen i buntmetallfyndigheten Uchucchacua, Ojon district, Lima i Peru.
I en kvartsförande kalcitgång hittades oyonit  som kompakta kortprismatiska kristaller <0,1 mm på auripigment. Typiska följeslagare är tennantit-tetraedrit och menchettiit, den senaste med inneslutningar av oyonit.

Rüdlingerit, VII/C.36-05 arsenat
Mn22+[V(As,V)O7] • 2 H2O monoklin

Rüdlingerit är orangegul till orangeröd, har glasglans, hårdhet 3, orange streckfärg. Denna vattenhaltiga mangan-vanadat-arsenat är As-analogen till fianelit, med vilken den, bortsett från den något ljusare färgen, lätt kan förväxlas. Typfyndplatsen är den gamla mangangruvan Fianel i Val Ferrera i Graubünden, Schweiz,och La Valetta i Piemonte, Italien. På smala sprickor bildar rüdlingeit, i sällskap med ansermetit, fianelit, aegirin och kvarts, prismatiska kristaller < 0,5-2 mm med fyra till sexskantigt tvärsnitt. Namnet hedrar Gottfried Rüdlinger (*1919) duktig hobysammlare och specialist på Nordbündner mineralfyndplatser.

Shilovit, V/A.3-30 SL)
Cu[(NH3)4|(NO3)2] ortorombisk

Shilovit är azurblå, har glasglans, hårdhet 2, streckfärgen är azurblå till ljusblå.

Triazolith, IX/A.2-90 (TZ)
NaCu2[Cl3|NH3)2|(N3C2H2)2] • 4 H2O ortorombisk

Triazolith är ljusblå, har glasglans, hårdhet 2, blå streckfärg, densitet 2,03.
Shilovit är ett koppar-ammonium-nitrat.
Triazolith är en klor- och ammoniumhaltig natrium-koppar-ammoniumkomplex med triazolithgrupper (därav namnet!).

Dessa två organiska mineral härstammar från guano-fyndigheten vid Pabellón de Pica, Region Tarapaca, Atacamaöknen, Chile.
Shilovit sitter som otydliga, tjocktavliga till massiva kristaller <0,15 mm i massiv stensalt (halit), tillsammans med ammineit, atacamit och thenardit. Vid pulvrisering bleknar shilovit under förlust av ammoniak.
Triazolith bildar finnåliga, klara, spröda kristallgrupper upp till 1,5 mm stora. Följeslagare är salmiak, halit, nitratin, möhnit, dittmarit, natroxalat, chanabayait och joanneumit.

Namnet chilovit hedrar den ryske kemiprofessorn Alexander Evgen`evich Shilov (1930-1014) från Chernogolovka nära Moskva, en specialist på kvävekemi.

Tewit, IV/E.2-90 oxid
K1,5-2(Te4+,W)1,5-2W5O19 ortorombisk

Tewit är grönaktigt gul, har diamantglans, hårdhet 3½-4, gulaktigt vit streckfärg, densitet 6,90. Denna kaliumrika tellur-wolframoxid hittades i närheten av byn Nanyang, nära Huaping i regionen Panzhihua-Xichang, sydvästra Kina.

I området av hydrotermalt överpräglade, guldförande kvartsgångar som ligger vid kontakten mellan biotit-monzonit till gabbro bildar tewit mycket små tavlor <0,5 mm i sällskap med tellurit, scheelit och den nya wolfram-oxiden wumuit.

Siudait, VIII/E.25-54 silikat
Na9Ca6(Mn2+,Ce)2Fe33+Zr3Nb[O|Cl|(OH)2|(Si3O9)2|(Si9O27)2 • SiO] • 5 H2 O trigonal

Siudait är gul till brunaktigt gul, även körsbärsröd (oxiderat), har glasglans, hårdhet 4½ vit streckfärg. Denna alkali-mangan-järn-zirkoniumsilikat räknas, liksom Fe(III)-analogen till georgbarsanovit, till eudialytgruppen. Typfyndplatsen är en alkalipegmatit vid berget Eveslogchorr, Chibiny, Kolahalvön. Siudait bildar rundade korn upp till 1,5 cm Ø i albit-mikrolin-nefelinmatrix och följs av loparit-(Ce), astrofyllit och aegirin. Namnet hedrar den polske geokemisten doktor Rafal Siuda (*1975) från universitetet i Warschawa, specialist på sekundärmineral och pegmatiter.

Tiberiobardiit, VII/D.20-56 silikat
Cu9Al|[(OH)12|(SO4)1,5|(SiO3OH)2] • 16 H2O trigonal

Tiberiobardiit är ljusgrön, har glasglans, blekgrön streckfärg, densitet 2,53.
Detta vattenrika koppar-aluminiumsilikat med sulfatgrupper är nära släkt med den arsenathaltiga barrotiten och liknar strukturellt chalkofyllit. Tiberiobardiit härstammar från den mindre kopparfyndigheten i Cretaio som ligger nära Massa Marittima, Grosseto, Toscana. Här bröt man före 1930 kvarts-kalcitådror med starkt oxiderat bornit, kopparglans och kopparkis i gabbro. Sekundärt visade sig bl.a. antlerit, conneliit, langit, libethenit, serpierit och spangolith. Tillsammans med rikligt brochantit bildar tiberiobardiit tunntavliga, sexkantiga kristaller < 0,2 mm. Kristallerna är spröda och genomlysbara. Namnet hedrar den engagerade toskanaren,  mineralsamlaren Tiberio Bardi (*1960), som bidrog med att återupptäcka fyndplatsen Cretaio, där han bärgade det nya mineralet.

Ulfanderssonit, VIII/B.19-32 silikat
(Ce,Nd,La)15CaMg2[Cl3|(OH,F)5|SiO3(OH)|(SiO4)10] monoklin

Ulfanderssonit är rosa till grå, har fett- till glasglans, hårdhet 5-6, vit streckfärg, densitet 4,97. Detta Cer-rika sällanjord-gruppsilikat är nära släkt med cerit-(Ce). I varpprover  tillhörande den gamla järngruvan Malmkärra i Västmanland bildar ulfanderssonit massiva anrikningar <2 mm i skarnmatrix, tätt sammanväxta med västmanlandit-(Ce), bastnäsit-(Ce), fluorbritholith-(Ce), scheelit, magnetit, flogopit och talk. Namnet hedrar geologen och bergartsexperten på doktor Ulf Andersson (*1960), specialist för SE-malmförekomster av bastnäs-typen.

Wildenauerit, VII/D.3-25 fosfat
Zn(Fe3+,Mn2+)2MnFe3+[(OH)3|(PO4)3] • 8 H2O ortorombisk

Wildenauerit är brunröd till orange, har glas- till pärlemorglans, densitet 2,79.
Detta vattenrika zink-järn-manganfosfat tillhör schooneritgruppen och är kristallkemiskt nära släkt med schmidit. På prov från den så kallade fosfathatten på pegmatiten i Hagendorf-Süd in der Oberpfalz i Tyskland, bildar wildenauerit ovanpå radiala grupper av zinkhaltigt rockbridgeit små kompakta wildenauerittavlor som bildar 1 till 5 mm tjocka små band. Typiska följeslagare är jahnsit-(Ca), jahnsit-(Mn), jahnsit-(Fe), strunzit, whitmoreit, earlshannonit och laueit. Med namnet åsyftas det gamla namnet "Wildenauer Grube" för det fältspat-dagbrott Hagendorf-Süd, som familjen Wildenauer bearbetade från 1900 till 1964. Därefter övertog Amberger Kaolin-Werke den då 115 meter djupa gruvan.

Korrektur: Den bildar inga kristallografiskt orienterade förväxningar på rockbridgeit, utan oregelbundna förväxningar. Originalstuffen är utställd i ett museum i Victoria i Australien.


Lapis, årgång 45, Nr 3,mars, 2019

Aurihydrargyrumit, I/A.2-75 grundämne
Au6Hg5, hexagonal

Aurihydrargyrumit är silvergrå, har metallglans, hårdhet 2½, silvervit streckfärg, densitet 16,86. Detta elementmineral är ett naturligt bildat guld-kvicksilver-amalgam. Mineralet härstammar från den nyupptäckta guldfyndigheten Iyoki Uchiko, prefekturen Ehime på ön Shikoku, Japan. Aurihydrargyrumit bildar mycket tunna, töjbara och smidbara skikt (<2μm) på små Hg-Ag-haltiga guldnuggets (upp till 2 mm). Namnet syftar på den kemiska sammansättningen bestående av guld (aurum) och kvicksilver (hydrargyrum).


Lapis, årgång 45, Nr 4, april, 2019

Inga nya IMA mineral denna månad.


 Lapis, årgång 45, Nr 5 maj, 2019

Inga nya IMA mineral denna månad.


Lapis, årgång 45, Nr 6, juni 2019

Kruijenit, IV7F.10-15 hydroxid
Ca4(Al,Cr3+)4F2(OH)16(SO4) • H2O tetragonal

Kruijenit är färglös, mjölkvit eller gulaktigt grön, har glasglans, hårdhet 3, vit streckfärg, densitet 2,57. Denna fluor- och sulfathaltiga kalcium-aluminium-hydroxid liknar kemiskt fluorfri kuzelit, varvid låga kromhalter (<1,5 vikt% Cr2O3) kan sörja för grönaktiga färgtoner. Typfyndplatsen är  Feuerberg och ligger 7 km norr om Daun i västra Eifel i Tyskland. I det aktiva stenbrottet bryter man nefelin i basaltgångar, men framförallt lapilli-tuffer, som innehåller talrika främmande inneslutningar av devon-kalker. Dessa karbonatrika xenoliter är metasomatiskt omvandlade och ovanligt rika på fluor. 2016 bärgade den holländske samlaren Cor Kokke en 20 centimeter stor, av vulkanen utslungad kalkstuff, sammansatt av kalcit, fluorit, cuspidin, aragonit, magnesioferrit, hematit, harmunit och sharyginit. Med kalcit och ett sent bildad vattenhaltigt CaMgAl-silikat utklädda hålrum för kruijenit i form av fibriga, stråliga aggregat upp till 2 mm stora. Prismatiska kristaller <1mm långa är transparenta och spröda. Kruijenit bildar även täta, i kalcit inneslutna massor. Namnet hedrar den holländske hobbysamlaren Fred Kruijen (*1956), författare till  talrika Eifel-artiklar och erfaren mikromount fotograf.

Lazaridisit,VI/C.3-70 sulfat
Cd3[SO4]3 • 8 H2O monoklin

Lazaridisit är färglös, ljusblå eller vit, har glasglans, hårdhet 3, vit streckfärg, densitet 3,10.

Voudourisit, VI/C.3-56 sulfat
Cd[SO4] • H2O monoklin

Voudourisit är färglös, även vit, har glasglans, är även jordigt matt, hårdhet 3, vit streckfärg, densitet 3,80.

Båda dessa cadmium-sulfater härstammar ur Esperanza Mine, området Lavrion i Grekland. Ytterligare fyndplatser är Stollgång # 19 (Ano Sounio) och Villiagruvan (North Mine).

Lazaridisit och voudourisit sitter på starkt oxiderad zinkbländemalm, tätt hopväxt med järnhaltig chalkantit (kopparvitriol), delvis hårlocksformade. Båda bildar klara, rundade prismatiska, parallellhopväxta kristaller <0,1 mm, voudourisit bildar även pulvriga belägg, särskilt i Stollgång # 19. Ytterligare följeslagare är gips, greenockit, blågrön niedermayerit och Cd-sulfatet edwardsit.

Lazaridisit och voudourisit löses lätt i vatten. Namnen hedrar Stathis Lazaridis (1953-2010), en engagerad mineralsamlare från Lavrion, samt geologiprofessorn Panagiotis Voudouris (*1962) från universitet i Athen, som publicerade grundläggande arbeten över Lavrions geologi och mineralogi.

Somersetit, V/C.8-25 karbonat
Pb8[O|(OH)4|(CO3)5] hexagonal

Somersetit är vit till blekt grön, har diamantglans, hårdhet 3, vit streckfärg, densitet 7,01. Detta bly-hydroxy-karbonat liknar kristallkemiskt hydrocerussit, med vilken den lätt kan förväxlas. Typfyndplatsen är kalkstensbrottet Torr Works (Merehead Quarry) som ligger nära Cranmore i Mendip Hills i det engelska grevskapet Somerset. Här bildar hydrocerussit i hydrotermalt omvandlade, manganoxidrika blymalmslinser grova kristaller och kristallgrupper, som undantagsvis kan bli upp till 15 centimeter stora. En del partier som hittills tolkats som hydrocerussit har visad sig vara somersetit. Somersetit bildar små, platta kristaller upp till 2,5 centimeter, en del i nära sällskap med plumbonakrit. Följeslagare är symesit, kalcit, aragonit, kvarts, orangegul mereheadit, tunna cerussitskorpor, ytterst små, blåa diaboleitfläckar, blekt gul mimetesit och stora, väl utbildade barytkristaller.

Tantalowodginit, IV/D.17-80 oxid
(Mn2+, Li)(Ta,Sn)(Ta,Nb)2O8 monoklin

Tantalowodginit är rödaktigt brun, har glas- till diamantglans, hårdhet 5½, streckfärgen är blekt gulaktigt brun, densitet 7,87.

Denna niobhaltiga mangan-tantaloxid är Ta-analogen till wodginit, med vilket den bildar blandkristaller, därför tennhalten. Typfyndplatsen är den körtelrika pegmatiten i Emmons Mine vid Uncle Tom Mountain, Oxford Co, Maine i USA. I gångens centrum bildar tantalowodginit (på insidan),och wodginit (på yttersidan) ränder kring inväxta svarta, upp till 12 cm stora korn av tantalit-(Mn). I bladig albit (cleavelandit) sitter även tantalowodginitkorn upp till 1 centimeter stora, med en rand omkring av svart columbit-(Mn). I miaroler bildades halvgenomskinliga, 2 mm till 1 cm stora tantalowodginit-kristaller, vid sidan av muskovit och fluorapatit. Miraroler är små, blåsformiga hålrum i magmatiska bergarter.

Vorontsovit, II/E.11-04      
TlCu(Hg,Fe)5As4S12, kubisk

Vorontsovit är svart, har metallglans, hårdhet 3½, svartstreckfärg, densitet 5,14.

Ferrovorontsovit, II/E.11-04
TlCu(Fe,Hg)5As4S12 kubisk

Ferrovorontsovit är svart, har metallglans, hårdhet 3½, densitet 4,74.

Tsygankoit, II/E.13-35 sulfosalt
Tl4HgMn4(Sb,As,Pb)12S24 monoklin

Tsygankoit är svart, har metallglans, hårdhet 3, svart streckfärg, densitet 5,45.

De första två, vorontsovit och ferrovorontsovit, är tallium-koppar-sulfosalter som med förhärskande kvicksilver respektive järn räknas till galkhait-gruppen. Det manganhaltiga tallium-kvicksilver-sulfosaltet tsygankoit kan kristallkemiskt inordnas i livingstonit- vrbaitgruppen.

Typfyndplatsen för samtliga tre sulfosalter är guldfyndigheten Vorontsovskoe nära Krasnoturinsk, Sverdlovsk i norra Ural. Samtliga tre är bundna vid breccierade sulfid-karbonatmalmer. Dolomitisk-silikatiska kalkstenspartier innehåller mindre andelar av bland annat titanit, scheelit, gasparit-(La), russellit, gediget guld, baryt och armenit. Fyndplatsens sulfidiska malmer omfattar arsenikkis, pyrit, antimonit, zinnober och realgar samt en anmärkningsvärd Tl-Hg-paragenes, bland annat med wakabayashilith, aktashit, duranusit, guettardit, dalnegroit och routhierit, samt bernardit, hutchinsonit, imhofit och sicherit.

Vorontsovit och ferrovorontsovit kan kemiskt blandas och bildar oftast små korn <0,2 till 1 mm i kalcit-dolomitmatrix. Vorontsovitfria prov innehåller, dock mera sällan, tsygankoit i form av avlånga korn <0,2 mm.

 Vorontsovit och ferrovorontsovit syftar på typlokalen och hedrar den ryske ingenjören Vladimir Vasilyevich Vorontsov (1842-1908).
Tsygankoit hedrar samlaren Mikhail Vladimirovitch Tsyganko, specialist på norra Urals mineral.


Lapis, årgång 45, Nr 7-8, juli/augusti 2019

Inga nya IMA mineral denna månad.


Lapis, årgång 45, Nr 9, september 2019

Hyrslit,II/E.25-31 bly-sulfosalt
Pb4As5Sb3S16  monoklin

Hyrslit är stålgrå, har metallglans, H = 4, streckfärg svart, densitet 5,26. Detta bly-sulfosalt, tillhörande sartorit-räckan härstammar från socorro sectionen i buntmetall-gruvdriften Uchucchacua som ligger Oyon- område, Lima, Peru. I en malmgång med rikligt alabandin och fahlerz hittades hyrslit som utsträckta opaka, spröda tavlor >0,3 mm, i sällskap med auripigment, antimonit, manganoquadratit och olika Pb-Ag-Mn-Sb/As/S-sulfosalter, däribland oyonit. Namnet hedrar mineralogen och gemmologen doktor Yaroslav Hyrsl från Prag, medförfattare till Enzyklopädien ”Minerals and their Localities” och specialist till mineralfyndigheter i Peru och Bolivien.

Linekit, V/F.4-25 karbonat
K2Ca3[UO2|(CO3)3]2 ?7 H2O ortorombisk/pseudotetragonal

Linekit är gulaktigt grön till blekt olivgrön, har glasglans, H = 2-3, grönaktigt till gulaktig vit streckfärg, densitet 2,92. Det vattenhaltiga alkali-uranylkarbonat är kristallkemiskt släkt med albrechtschraufit. Linekit bildades recent (i nutid) på femte nivån i gruvan Svornost (enighet) i området Jáchymov, Böhmen. På hornbländeskiffer-matrix bildar linekit genomlysbara isometriska tavlor <0,5 mm och parallellt till radialbladiga kristallgrupper <1,2 mm. Som följeslagare uppträder grimselit, andersonit, liebigit, ceijkait, schröckeringit, agricolait, jezekit och braunerit. Linekit är spröd, radioaktiv och visar en intensiv grönaktigt gul fluorescens i kort och långvågig UV-ljus. Linekit löses lätt under skumbildning i 10-procentigt saltsyra. Med namnet hedras doktor Allan Linek (1925-1984), betydande fysiker och kristallograf vid tjeckiska vetenskapsakademin.


Lapis, årgång 45, Nr 10, oktober 2019


Lapis, årgång 45, Nr.11, november, 2019


Lapis, årgång 45, Nr 12, december, 2019



©2001- GeoNord